GAIS 0 – 2 IF Elfsborg

Traditionsenligt är GAIS inte på tårna, tas på sängen genom Elfsborgs anfallsvilja och får ytterligare två straffar emot sig. En Föredömlig avslutning är inte tillräckligt för att ge laget godkänt.

1. D. Jankulovski;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 5. J. Tamandi;

21. E: Bassombeng (71′ 10. J. Florén), 17. J. Mårtensson, 14. J. Lindberg (64′ 31. M. Gustafsson), 27. M. Celik;

29. A: Rennie (55′ 22. R. Omotoyossi), 25. W. do Carmo

Innan matchen funderade jag mycket på GAIS numera aggressiva försvarsspel. Med 4-4-2 i defensiven har Axén gått ut med att laget skall pressa över stora delar av plan och samtidigt, vilket torde vara nödvändigt, trycka upp backlinjen högt för att minska ytorna. Detta fungerade i mångt och mycket bra mot Mjällby, om vi då bortser från det där traditionella insläppta målen under matchens första minuter. Jag ställde mig tveksam till om detta skulle fungera mot Elfsborg som för det första torde vara lite skickligare med boll och fart än Mjällby och dessutom spelar med tre centrala mittfältare.

Tyvärr blev snart sannspådd. Elfsborg gick direkt in för att vinna och tog GAIS på sängen fullständigt. Kort efter att ett mål blåst av för offside fick bortalaget en straff efter att Jimmy Tamandi, till en början helt vilse på sin plats som högerback, fällde en bortaspelare. Grönsvarta ambitioner att pressa bollhållaren fungerade tydligen inte på mittfältet och att sätta in de hårda tagen i straffområdet fungerar inte vidare bra i allsvenskan. Elfsborg fick senare  under halvleken en mer tveksam straff men det går egentligen inte säga så mycket kring i ett större perspektiv. GAIS ger bort straffar som få andra och det kommer inte att fungera. Elfsborgs sista straff var trots allt den första av fem som var riktigt tveksam, så det är inte riktigt lägligt att skylla på domaren.

GAIS två mittfältare, Jonas Lindberg och Johan Mårtensson, kom helt bort i matchen och raderades av Elfsborgs tre innermittfältare. Återigen saknades någon på mittfältet som fick utrymme och hade blick och passningsskicklighet att få igång GAIS anfallsspel på det sätt som Ayarna kunde göra, bland annat tack vare den högra pressen, i matchen innan. Anfallen kom på kanterna, de platser där GAIS kunde finna lite ytor. Av detta fick vi emellertid ut väldigt lite. För det mesta var ytterbackarna så pass tillbakapressade av Elfsborgs yttrar att de inte kunde komma upp och ge något understöd. Mervan Celik blev isolerad och överarbetare situationerna medan såväl Eric Bassombeng och Wanderson do Carmo var tämligen osynliga. De inlägg som kom in till straffområdet var inte lätta att arbeta på och rann i allmänhet ut i sanden innan det blev spännande.

Under den andra halvlek kom GAIS tillslut in hyfsat bra i matchen. Detta berodde emellertid mer på Elfsborg än GAIS. Med en komfortabel ledning så började 2-3 guliganer att hänga uppe runt mål och arbetade inte tillbaka lika mycket. Genom att GAIS, och detta skall det ges eloge för, faktiskt försökte anfalla och komma in i matchen igen, skapades hyfsat med ytor på mittplan som gav GAIS bättre chanser att starta sina anfall. Razak Omotoyossi kom in en bit in i andra och visade upp flera goda kvalitéer. Med lår som timmerstockar kommer han att kunna bli en tillgång i de få matcher vi får spela honom, innan hans kontrakt löper ut eller Svenska Fotbollförbundet, Fifa eller någon annan pompös organisation ändrar sig om hans licens eller något annat. Med lite mer alternativ kunde Celik, som förvisso fortfarande överarbetare en del, och Bassombeng bidra genom att passa in bollen eller komma till avslut istället för att slå fruktlösa luftpastejer mot en ensam och isolerad anfallare. GAIS avslut, som tidigare under säsongen varit bra, höll tyvärr allt för låg klass (eller för hög kanske skall sägas, då de ofta flög högt över) för att riktigt hota vid mer än ett par tillfällen.

Att förlora mot ett Elfsborg som har guldambitioner och numera tycks ha kommit igång är måhända ingen skam men samtidigt gjorde GAIS det lite för lätt för dem. Jag förklarar härmed GAIS-haussen för över. Åter till rollen som underdog och febrigt kämpande om vår elfteplats. Det som var upplyftande med matchen, det framsteg som laget gjort sedan föregående säsong, är att de inte ger upp och viker ner sig. I slutet av matchen hade Elfsborg sprungit slut på sig och började få kramp medan GAIS trummade på mot det där reduceringsmålet in till sista tilläggsminuten. Med den inställningen går det att i andra halvlek vända och vinna några av matcherna som vi börjar med att tappa i första halvlek.

Mjällby AIF 1 – 1 GAIS

Ett oavgjort resultat med mersmak för GAIS. Efter att ha fallit in i ett mönster med gamla synder jobbar sig GAIS in i matchen och var, sett till statistiken, det bättre laget.

1. D: Jankulovski;

2. R.Ekunde (87′ J. Tamandi), 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson

21. E. Bassombeng. 14. J. Lindberg (89′ 7. J. Lundén), 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

26. A. Rennie (80′ M.  Gustafsson). 25. W. do Carmo

Det gamla synder som GAIS började matchen var med var att släppa in ett tidigt mål. Målet i sig var det förvisso inget fel på, i avseendet att GAIS gav bort det. Nicklasson slog ett bra inlägg från höger som Fredrik Lundgren sedan bröstade fram till en fritt stående Ekenberg som inte missar i sådana lägen. En bra insats av Mjällby således men även med ett inslag av bjudning av Fredrik Lundgren som vi fick se lite för många av. I de återkommande duellerna mellan vår kapten och Ekenberg var det allt för ofta den senare som drog det längsta strået.

GAIS studsat tillbaka på ett i det stora hela föredömligt sätt. Förhandsrapporterna kring MAIF har gett att det gillar att bolla runt på mittfältet och detta hindrade GAIS effektivt. De grönsvarta atleterna pressade aggressivt och det var också ofta förvånansvärt enkelt att plocka bort bollen från dem eller stressa dem till misstag. Jag oroade mig för hur länge GAIS skulle kunna orka pressa så pass hårt som de gjorde men sett över hela matchen gick det rätt bra. Det tycks som GAIS bättre kondition återigen visar sig vara till nytta.

Att Mjällby inte släpper in något mål i första halvlek skall troligen förklaras med två individer. Mattias Asper gjorde flera svettiga räddningar i målet, bland annat ett jättebra distansskott från Reuben Ayarna täcks ut. Sedan är det fenomenet Patrik Rosengren. 39-åringen måste ha legat nedsövd i en lada under vintern, uppkopplad till en dialysmaskin som blandar in minkblod i hans ådror. Jag hade verkligen hoppats slippa se honom så bra ännu ett år.

Giganten i GAIS var den nyss nämnde Ayarna (som tyvärr skadades i slutet av matchen och hånades med ett gult kort för detta av domaren här nere i Jimmie Åkessonland; ”GAIS are the niggers of the world” och så vidare). Med den offensivt lagde Jonas Lindberg som ersättare för Mårtensson blev rollfördelningen på innermittfältet tydligare än tidigare. Måhända har Axén läst mina klagomål på träbensbacklinjens allt för prominenta roll i uppspelsfasen. Nu var Ayarna den bläckfisk på det defensiva mittfältet som GAIS å väl behöver och det var i mitt tycke han som var bäst på plan i GAIS.

Trots mina positiva ord och förhoppningar på ett kvitteringsmål så var det Ekenberg som fick nästa chans, en straff några minuter innan halvtidsvilan. Återigen ett resultat av en duell mellan honom och vår kapten. Minkfarmaren placerar straffen vid vänstra stolproten. Kanske  inte en så hårt lagt straff men på en plats som är svår att nå. Dime Jankulovski lyckas som tur är sträcka ut sig åt rätt håll och tippa bort bollen från målburen.

I andra halvlek blir GAIS dominans tydligare. Hemmalaget backar hem och försöker leva på kontringar. I detta läge blir återigen den i mångas tycke felplacerade mittbacken Richard Ekunde en resurs, som lyckas stänga av deras anfall på den kanten. 8/3 i avslut och skott på mål mot 14/8 för de grönsvarta gästerna, som dessutom dominerar i bollinnehavet, avspeglar matchbilden i andra halvlek rätt bra. De flesta skott kommer från rakt framför straffområdet. Ett viss undantag från denna trend var Amadaiya Rennies skott från vänsterposition efter en dryg timmes spel. En utmärkt träff där Asper för en gångs skulle inte lyckades rädda situationen och GAIS fick 1-1.

Under de följande 25-30 minuterna så fortsätter GAIS att spela för att vinna. Helt i linje med den nya vinnarattityd som spelarna har vittnat i intervjuer under de senaste veckornas GAIS-hausse. Bra på många sätt och viss och nog kunde GAIS med lite tur avgjort och vunnit matchen. För mitt härjade hjärta var det däremot tämligen smärtsamt. De avslutade minuterna, efter att Ayarna förnedrats av domaren (GAIS hade då redan gjort sina tre byten) så återspelades Kalibaliken i Benden (Karl XII är la som antytts ovan stor på Listerlandet) och det var ned en utmattad pust som jag hörde domarens signal för att matchen var slut.

GAIS-haussen borde härmed snart vara över och vi kan gå tillbaka till att börja blicka neråt i tabellen. Kan GAIS fortsätta att spela så här bör detta kikande ner mot avgrunden kunna göras med viss distans snarare än med en känsla av att helveteshundarna är oss i hasorna.

GAIS 2 – 1 Djurgårdens IF

Likt barnmusikgruppen Mora träsk gav sig GAIS under tisdagen ut på Tigerjakt. Till en början hade GAIS svårigheter att ta sig fram över det blöta, hala gräset. I andra halvlek visade sig de till påsken lämpligen nog gulklädda spelarna från Djurgården snarare vara kycklingar än tigrar och GAIS kunde fixa till sig ytterligare tre poäng.

1. D. Jankulovski;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng (83′ 10. J. Florén) , 17. J. Mårtensson (26′ 14. J. Lindberg), 6. R. Ayarna, 27. M. Celik (88′ 7. J. Lundén);

26. A. Rennie, 25. W. do Carmo

Under första halvlek kunde GAIS inte leva upp till de högt ställda förväntningar som lagets senaste framgångar medfört. Det är för mig, som inte såg matchen på plats utan på TV, svårt att riktigt peka ut var någonstans bristen uppkom. En hypotes från min sida är att en sen förändring, med Richard Ekunde ut på den högerbackplats som jag och många andra inte vill se honom på, skapade en lite för trögrörligt innerbackspar som i kombination med att Djurgården vann kampen om mittfältet gav mycket utrymme och flera chanser åt gästerna. GAIS hade svårt att få lagdelarna att fungera ihop och detta förstärkte eller förstärktes av en viss osäkerhet i kampen om bollen. Allt för ofta såg man två spelare som tycktes tveka och titta på varandra, för att avgöra vem som skulle gå efter bollen. Allt för ofta var det då istället en bortaspelade som kom först. Vidare spelade DIF i ett tempo under första halvlek som medförde att GAIS inte klarade av att jobba sig in i matchen. Så länge som gästerna lyckades med detta tenderade grönsvart att spela bort sig själva och lyckades inte få med innermittfältet i speluppbyggandet, vilket jag beklagat tidigare. I framförallt andra halvlek ändrades detta med en bättre inställning, vilket innebar att GAIS spelare började springa efter andrabollarna redan innan situationerna uppstod, vilket skapade ett hårt tryck på motståndarna som gjorde fler och fler misstag och själva tappade bollen.

I första halvlek såg det emellertid som sagt riktigt illa ut. DIF skapade chans på chans och att målet dröjde så långt som det gjorde var mer tur än skicklighet. Allt för ofta hamnade bollen utanför linjerna och gav gästerna hörnor, inkast eller frisparkar i farliga lägen. Efter en halvtimme tilldömdes de även en straff efter att Wanderson do Carmo tog bollen med hand i samband med en frispark. Möjligen försökte den brasilianska superstjärnan endast skydda ansiktet, men formellt sätt var det ett rimligt beslut från domarens sida. Dime Jankulovski slängde sig åt fel håll (eller kanske vi skall säga att straffläggaren la bollen i rätt hörn) och bortalaget hade tagit ledning efter en i grönsvarta ögon skral första halvtimme av lidande och ångest.

Först under första halvleks sista skälvande minuter lyckades GAIS få till en bra period. Med endast minuten kvar av första halvlek stressade Amadayia Rennie och Jonas Lindberg, som kommit in för en skadad Johan Mårtensson, fram en spelvändning på mittfältet. Eric Bassombeng får tag i bollen och löper fram mot mål, med två påskkycklingar i bakhasorna, och placerar säkert in 1-1 förbi målvakten. En psykologiskt viktig kvittering som gav förutsättningar för den spelförändring som GAIS lyckades skapa under den andra halvleken.

I andra halvlek tog alterna en viss kontroll över spelet och innermittfältet kom bättre med i speluppbyggandet. Efter ett timmes spel uppstod två straffsituationer i rad där i mitt tyck den andra faktiskt borde ha renderat i en straff för hemmalaget. Istället fick vi nöja oss med en frispark i högerläge. Måhända inte lika bra som ett frisparksläge till vänster för Wanderson, men vi fick återigen se Kenneth Gustafssons patenterade överhopp följt av en frispark från Wanderson. Bollen gick mot bortre delen av målområdet där den hårt jobbande tvåvägsspelaren Mervan Celik helt obevakad kunde ge GAIS ledningen med 2-1. Bortaspelarna tycks ha utgått från att det var offside (Bassombeng ser ut att ha varit offside på reprisen, men ha påverkade inte spelet) eller att bollen skulle hinna över kortlinjen och joggade lite slött efter, vilket medförde att Celik kunde avsluta ostört.

Efter ledningsmålet börjar det grönsvarta självförtroendet närmast pysa över och det blir måhända lite väl mycket av dribblingar och fräcka passningar, även om ett utmärkt distansskott av duktigt Lindberg som endast med stor ansträngning räddas av motståndarnas målvaktsvikarie måhända förtjänade ett bättre öde. Det hade blivit lite av en motsvarighet och en prick över i:et, likt Mårtenssons mål mot Hammarby i vändningen på Söderstadion 2008, vilket var den senaste gången som GAIS vände ett underläge till seger. Lindberg gjorde ett bra, tidigt, inhopp och konkurrensen om platserna på innermittfältet ser stenhård ut.

Med tiden blev DIF:s vilja att försöka komma tillbaka i matchen lite starkare än GAIS vilja att göra än fler mål och bortalaget lyckades skapa en del tryck. De slarvades emellertid en hel del med avsluten, som var fler än GAIS men långt mer sällan på mål, och de chanser som faktiskt gick på mål kunde Dime rädda. Efter tre minuters tillägg blåstes matchen av och därmed har GAIS spelat in nio poäng på fyra matcher. Publiksiffran var hyfsad och intresset för GAIS verkar vara på topp, då segern uppmärksammas i SvD, Uppsala Nya Tidning, på Text-tv och kanske till och med i Gepe! Spelet är emellertid ännu inte gott nog för att berättiga denna för oss så ovanliga uppmärksamhet. Förhoppningsvis är detta dock endast början på en trevlig vårsäsong som kan rädda vår elfteplats till höstavslutningen!

Halmstads BK 0 – 2 GAIS

Satt precis och skulle köpa matchen på Csports, där den aviserades som ”Västkust-derby. Bör bli enkel hemmaseger” när jag fick ett sms från en kille som var med på bussresan till Norrköping. Då inomhusbandyn med puck var över och övriga matcher började senare så tänkte både han och jag att det inte skulle vara några problem att få se matchen på O’Learys. Tji fick vi – då hade vi inte tänkt på innebandyfinalen, som medförde att stället var i stort sett fullbokat. Bara tanken att det blir fullbokat för visning av en motionssport svindlar. Nästa gång får man måhända ta i beaktande att det är korpfinal i Curling eller något liknande som får Muppsalaborna att fylkas till vattenhålet på Dragarbrunnsgatan. Vi fick nöja oss med en skärm (nå, inte för att jag vill titta på flera  skärmar samtidigt) utan ljud på kanske inte direkt det bästa platsen på stället. Jag har gnällt en del på det här tidigare men skall iaf säga att personalen var trevlig och jag fick min Kilkenny upphälld på ett korrekt sätt, vilket i vanliga fall inte är något man kan räkna med.

1. D. jankulovski;

21. J. Tamandi, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng (81′ 10. J. Florén), 17. J. Mårtensson (15′ 70. J. Lindberg), 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

9. A. Santos (85′ 26. A.Rennie), 25. W. do Carmo

När man tittar på en match utan ljud blir jag och få jag förmoda de flesta andra lite bortkopplade från matchen. Även om man kanske tänker sig att det visuella är det enda egentliga viktiga ger ljuden från arenan också information som gör det lättare att följa matchen. Genom denna audioella brist blev jag och min kamrat en smula förvirrade efter en dryg kvart. Vi hade la båda tittat bort i några sekunder och fick se att deras anfallare, Sise, pratade lite med domaren för att sedan gå in till omklädningsrummet. Blev han utvisad? Ett mycket kort klipp efteråt visade på en tämligen vårdlös tackling men nog var det mer gult än rött? Efteråt försökte vi räkna spelare, vilket inte alltid är lätt på en skärm där sällan hela plan ses samtidigt och kunde inte se nummer 15, vilket var spelarens nummer. Vi fick använda oss av telefon för att bekräfta händelsen.

Att HBK blev av med en man innebar inte direkt att hemmalaget tappade sitt spel, snarare tvärtom. Halmstad gjorde ett bra jobb med att täcka igen ytorna centralt och packa ihop framför straffområdet. Med en man mindre behöver det decimerade laget  jobba tio procent mer, vilket sällan ger något utslag direkt, då hemmalaget spelare snarare jobbade 15 procent hårdare. HBK:s backlinje med veteranen Zvirgzdauskas gynnades av ett mer kompakt och stillastående spel och det missgynnade på samma gång GAIS, vars bästa tempo så tydligt illustrerades mot Trelleborg. HBK försvarade med 8-9 man och GAIS kunde inte komma igenom med lite fart och finess. Det blev stillastående samtidigt som våra spelare inte riktigt hade tålamodet att försöka spela sig igenom, istället blev det snart en slarvigt genomförd djupledsboll eller en upptjongad boll från Richard Ekunde, vilket sällan gjorde någon nytta mot GAIS relativt korta anfallsspelare.

Det var istället HBK som stod för de farliga anfallen, även om framstötarna i båda riktningarna var lätträknade. En speciellt minnesvärd var när Dime Jankulovski räddade med utsträckt tå, följt av att bollen studsade upp i ribban och ut igen (en handbollsräddning; säkert SM-final i den motionssporten nästa gång jag skall se en GAIS-match på O’Learys). GAIS anfallare blev oftast eliminerade och föga uppnåddes genom att yttrarna Mervan Celik och Eric Bassombeng fick dribbla runt på kanterna.

I andra halvlek började GAIS få ett litet bättre tag om matchen, vårdade bollen bättre, och med tiden blev också hemmaspelarna tröttare. Med kvarten kvar blev så Alvaro Santos nedriven en bit utanför straffområdet till vänster; ett patenterat Wanderson-läge. Både Wanderson do Carmo och Kenneth Gustafsson gick fram men alla borde genast förstå att denna frispark,en av få GAIS fick i frisparksläge under matchen, skulle Wanderson ta. Hindås-giganten hoppade över och Wanderson placerade in bollen i nedre vänstra hörnet. Målvakten var på den men kunde inte göra mycket åt att ändra bollens riktning.

När nu HBK tvingades gå framåt lite mer öppnades oceaner och ytor och möjligheter för atleterna, som hade flera hyfsade avslut. Tio minuter efter målet sparkade målvakten ut bollen så att GAIS fick ett anfallsläge (hans utsparkar var väldigt dåliga överlag) och snart blev Zvirgzdauskas frilägesutvisad efter att dragit ner Santos i straffområdet. Santos hade nu skapat två målchanser med hjälp av sin breda backdel men det var Wanderson som tog straffen. Rätt i bredd men fel i höjd när målvakten kunde stöta undan bollen i brösthöjd. GAIS lede bara med ett mål men med elva mot nio talade inget annat än det faktum att GAIS klappat igenom och tappat ledningar så många gånger förut för att HBK skulle kunna kvittera. Istället fick vi det andra målet genom att en duktig Jonas Lindberg, som kommit in tidigare, vann bollen nere vid kortlinjen och fick in bollen i straffområdet där Wanderson slog in bollen över en liggare försvarare till 2-0.

Segern säkrades tillslut i en svår och tillknäppt bortamatch. GAIS imponerade inte och hade problem med HBK:s kompakta försvarsspel. GAIS har ofta haft svårt mot lite svagare motstånd som försvarar sig bra och inte öppnar upp sig och spelar med ett tempo som passar GAIS. Måhända var det lite turligt att GAIS kunde vinna denna match. GAIS har inte riktigt någon taktik för att hantera sådant motstånd och det är inte tydligt att det var en genomtänkt strategi, utan Wandersons (tre mål och tre assist på två matcher) och i viss mån Santos rumpas individuella insatser som fällde avgörandet.

GAIS 4 – 0 Trelleborgs IF

Trots att jag hade såväl min bror som min far med fru på besök samt givetvis min egen familj att hantera lyckades jag jonglera tillvaron så att jag kunde se första hemmamatchen. Detta torde visa vilken magiker i livspusslets konst jag är. Eller kanske snarare hur min omgivning resignerat inför manikerns patologiska intresse.

I vilket fall så grymtade jag till lite mot vad jag tror är lite av en prisökning på såväl ppv som internetsändning. Jag upplevde förvisso en klar bildförbättring när jag såg matchen på internet som kan ursäkta (den eventuellt inbillade) prishöjningen men nog är det märkligt att det skall kosta lika mycket att få se en match på internet som att uppleva den på plats.

1. D. Jankulovski;

5. J. Tamandi, 13. C. Angus, 2. R. Ekunde, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng (67′ 10. J. Florén), 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 27. M. Celik (86′ 14. J. Lindberg);

25. W. do Carmo, 9. A. Santos (91′ 7. J. Lundén)

Det är min utgångspunkt att de flesta redan är väl inlästa och införstådda med den klang och jubelföreställning som matchen blev och kommer således att hålla mig till några kortare kommentarer om taktik och spelare.

Jag väljer att skriva ut lagets taktiska disposition som 4-4-2 men det är till stor del av bekvämlighetsskäl. De flest borde känna till att Wanderson do Carmo, denna lilla gigant i grönsvart modern historia, fallet ner och söker en yta mellan förvar och mittfält i motståndarförsvaret.  Alvaro Santos spelade således på topp i en roll efterliknande hans tröjnummer, nummer nio. Denna anfallskombination skulle visa sig exceptionellt lyckad denna soliga lördag i april.

Då två mål i första halvlek uppkom genom detta brasilianska samarbete torde detta vara uppenbart för var och en. Det första målet genom en nackskarvning från Wanderson där Santos använde sig av sin kritiserade breda rumpa för att trycka sig fram in i straffområdet – mittbacken hänge och slängde efter honom som en urkramad disktraska – och avsluta med ett välplacerat skott efter femton minuters spel. Nära nog ytterligare en kvart senare så slår Wanderson återigen en djupledsboll av bästa kvalité från vilket Santos skjuter in 2-0, det hela ser väldigt enkelt ut.

Att Santos får det att se så enkelt ut får mig att tänka på något jag hörde för en massa år sedan kring vad som skiljer den notoriske målskytten från den ordinarie fotbollsspelaren. När den ”vanlige” spelaren får en målchans tenderar denna att instinktivt sikta på ett mål som rör sig, det vill säga oftast målvakten, den födde (?) målskytten ser istället den tomma ytan. Jag vet inte om det är sant men nog är det en beskrivning som passar in på Santos och är den spetsegenskap som ett framgångsrikt lag behöver.

Samspelet med Wanderson var dessutom stundtals magnifikt, vilket visar på att ett bra lag är mer än summan av sina delar. Det förelåg givetvis en viss och förväntad osäkerhet kring Wandersons form, även om denne nu inte levt traditionellt semesterliv hemma i Brasilien, utan tränat på en hel del. De första trevande minuterna såg det ut som att han inte riktigt var i form och vi fick istället de där lite för korta, till synes tafatta, passningar som han brukar leverera när allt inte klaffa. Efter en kort tid var dock detta som bortblåst och Wanderson stod för allt framåt. Detta fick mig att påminna mig ett tidigare amatörpsykologisk hypotes jag haft kring honom.  Den gängse bilden av en fotbollsspelare är att denna är äregirig och alltid ute efter pengar. Vid minsta framgång stiger denna dem åt huvudet och snart nog sitter spelaren och ruttnar bort i ett nytt lag men med en högre lön (hur går det för Pär Ericsson nuförtiden?). Jag värjer mig emellertid emot en sådan karikatyr av spelare (eller människor) och i fallet Wanderson tror jag att det är tvärtom. Utan att ha träffat honom så tror jag att Wanderson som är en person som söker och presterar bäst under trygghet. Efter några år av osäkerhet och en inte helt lyckad tid i Saudiarabien kan han nu se fram emot flera månader av trygghet i bekant miljö med bekanta människor, invaggad i en grönsvart famn av trygghet.

Nu kanske inte framgången under lördagen endast skall tillskrivas GAIS utan även vissa svagheter i motståndet. Tom Prahl som vanligt för en klar spelidé och Trelleborg var inte helt ofarliga när de fick chansen. Prahl kan emellertid inte förväntas trolla med knäna och laget lider uppenbarligen av sin långa skadelista (även om kommentatorn kanske talade upp den lite väl mycket). Däremot tycker jag att det var märkligt att framförallt Wanderson fick de ytor som han fick. istället verkade markeringen fokusera mer på Mervan Celik på vänsterkanten. Allt som oftast var det snabbt tre spelare runt honom när han fick bollen på sin kant. I andra halvlek tog bortalaget bättre hand om Wanderson (som måhända även började tröttna). Detta ökade emellertid möjligheterna för yttermittfältarna i GAIS. En högerhörna inslagen av Wanderson mot främre delen av straffområdet studsade vidare (ändå uppskriven som en assist för Wanderson) till den bortre delen där en helt omarkerad Super-Mervan kunde dundra in 3-0. Celik stod matchen igenom för ett hårt arbete både framåt och bakåt och inåt i banan. Hans kollega på högerkanten, Eric Bassombeng, spelade mer traditionellt ytterspel och bidrog inte så mycket i försvarsspelet. Med sin hastighet, vilket Santos inte riktigt har, erbjöd han emellertid ett bra kontringsalternativ. Han stod även för ett avslut i ribban, vilket skulle ha inneburit mål för alla i GAIS offensiva kvartett.

Medan firma Wanderson-Santos var en framgång framåt var den andra förändringen sedan matchen mor Norrköping en förändring till det bättre i försvaret. Richard Ekunde fick igen spela som innerback och genomförde ett lysande arbete. Följsamt och snabbt hanterade han det mesta på ett utmärkt sätt. Även om klackens hyllning av den avstängde Il Capitano var vackert och på sätt och visst välförtjänt så bör han stanna kvar på bänken i nästa match. Ekundes stopper-kollega Calum Angus var en smula mer stabbig men förfining är måhända inte den främsta kvalité som skall krävas av en spelare med hans roll.

Mittfältet bakom Wanderson var mer osynligt, vilket kanske också är eftersträvansvärt. De hanterade motståndarnas uppspel på ett bra sätt och Reuben Ayarna bidrog nog en del till segern genom att tidigt i matchen gå in hårt på Trelleborg djupspelande anfallare Heynes, vilket gav Ayarna ett gult kort och Heynes en skada som tvingade honom att utgå. Ghananen är förvisso fortfarande en smula rostig och var inte heller lika bra som sin kollega Johan Mårtensson men det gick ju bra i slutändan.

Laget som spelade i lördags borde också vara det lag som startar i nästa match. Ekunde in på mitten och Wanderson i anfallet/offensiva mittfältet var den skillnad som innebar 4-0 mot ett förväntat bottengäng istället för 0-2 mot ett annat. Det skedde emellertid en del oroväckande byten mot slutet. Då tänker jag framförallt på att Axén inte givit upp tanken på Jonas Lundén som anfallare. I detta fall gav det i alla fall resultat. Ett inlägg av den nyinsatte Lundén gav en frispark i ett typiskt Wanderson-läge som denne också fullföljde på ett föredömligt sätt. 4-0 och pricken över i:et över Wandersons insats med tre assist och ett mål.

IFK Norrköping 2 – 0 GAIS

Premiär för allsvenska säsongen 2011 och i alla fall jag hade premiärnerver. Skulle åka och se matchen med det revitaliserade Gaisare Stockholm och befann mig i god tid på Stockholm centralstation, vankade runt och hade lite ont i magen av anspänning. Den föredömligt organiserade bussresan (av Martihn, Kenny m.fl.) med 50-talet entusiaster lämnade Vasagatan vid halv elva och efter en första öl så började jag lugna ner mig lite.

Bussen kom fram i god tid och efter att ha vankat runt lite ner mot Norrköpings centrum och gjort ett snabbt pubstopp så vandrade vi tillbaka till Nya Parken, som fortfarande mest känns som en skapelse i Öststatsbetong (men utan löparbanor). Nio bussar till hade vid det laget anlänt från Göteborg och den fars som är insläpp på en allsvensk arena påbörjades. Givetvis hade jag köpt en förköpsbiljett, vilket uppmanats. Än mer självklart var att Peking inte hade olika köer för förköp och de som betalade i luckan, så inte fanns det någon fördel med det. På pluskontot kunde man i alla fall betala i luckan, och de som inte köpt biljett i förväg slapp således stå i två köer för att få komma in. Sedan följde metalldetektorn, det pep över allt (nycklar, bältesspänne, spänne på min väska, metallplattan i hjärnan…) och jag fick gå igenom.

1. D. Jankulovski;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K.Gustafsson;

21. E. Bassombeng (62′ 10. J. Florén), 6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson (78′ 14. J.Lindberg), 27. M. Celik;

9. A. Santos, 7. J. Lundén (5. 73′ J. Tamandi)

GAIS spelade nu med ett tydlig 4-4-2-uppställning. I och med att jag inte sett några träningsmatcher så var jag inte helt bekant med laget men det tog inte lång tid att identifiera nykomlingarna; Eric Bassombengs ljusblonda kalufs skilde ut honom väl från den lille runde Alvaro Santos. Det onekligen märkliga tilltaget i Axéns uppställning var Jonas Lundén som Santos anfallspartner. Det är min uppfattning att det är detta felbeslut som i första hand är orsaken till GAIS förlust.

Sett till största delen av matchen måste jag säga att jag är en smula förvånad att GAIS förlorade. Inte så att jag anser att GAIS var bra eller på något sätt förtjänade att vinna, verkligen inte. Det var emellertid enligt min uppfattning så att GAIS hade ett bättre mittfält och borde ha kunnat spela sig till ett oavgjort med hjälp av detta. Allvarliga missar i båda straffområdena förhindrade emellertid detta.

Den första kvarten dominerades av IFK Norrköpings nybörjar-entusiasm. Första matchen i allsvenskan på flera år och inför en hemmapublik på över tiotusen medförde att hemmalaget började i ett högt tempo och med mycket vilja från hemmalaget. Den sida där de framförallt kom fram bra under matchen var på vår vänsterkant där Kenneth Gustafsson gjorde en något blek insats.

Efter denna första kvart kunde GAIS emellertid få grepp om spelet genom sina innermittfältare. Nu skall måhända vare sig Johan Mårtensson eller Reuben Ayarna höjas till skyarna – Ayarnas djupledsbollar funkade sällan och hans distansskott var sämre än Ekongs. Det var som jag – och den numera alltid tjuvrökande memma, som jag talade med i pausen – uppfattade så att på innermitt så hade GAIS ett övertag genom att båda dessa spelare var lite bättre med boll. När Peking försökte sig på att vinna boll på mittfältet slutade det ofta med gult kort eller att de själva låg ner och åmade sig vid mittcirkeln. Således klarade sig GAIS i detta läge hyfsat med endast två innermittfältare. Tyvärr kunde inte GAIS utnyttjade detta, utan stressade på i ett tempo som mest ledde till felpass och misstag. Det hjälpte måhända inte heller att domaren, såsom de flesta svenska domarna, gärna blåste för kamper axel mot axel, vilket inte gynnade starkare spelare.

På högerkanten var Bassombeng ofta likt kvicksilver och lurade bort sina ytterbackar (Garrincha, Evelina, Garrincha!). Tyvärr var det tämligen meninglöst då inläggen aldrig nådde fram och han ofta försökte gå avslut själv istället för att passa.  Många likheter med Levon Patjadzjan i såväl positiv som negativ bemärkelse (kanske även utanför plan, men det kanske skall vara osagt). När första halvlek var till ända hade vi endast få sett ett enda avslut på mål från båda sidor, en lam framåtskyffling från Mervan Celik rakt på motståndarnas målvak.

Andra halvlek började som den första och egentligen fanns det få saker som pekade på att något av lagen skulle mäkta med att göra något mål. GAIS avslut genom matchen var allt för svaga och hade sällan ens någon styrfart. Alternativt var det frågan om miserabla felträffar från kanske framförallt Ayarnas sida. Det enda bra avslutet i hela matchen var det som gav ledningen till hemmalaget efter en timmes spel. Lite flyt när bollen studsade åt rätt håll avslutades med ett bra skott och målet var ett faktum.

Att hämta upp underlägen har inte varit GAIS starka sida (om nu GAIS haft någon stark sida tvister de lärde om) och det såg aldrig ut som att GAIS skulle kunna göra det idag heller. Tyvärr garanterade vår lagkapten att chanserna definitivt gick mot noll några minuter senare. På kort tid lyckades Fredrik Lundgren dra på sig två gula kort och orsaka en straff som gav hemmalaget en komfortabel ledning på 2-0. Straffen skedde på andra ändan av planen och jag kommer således inte kommentera huruvida det var rätt eller fel. Däremot var det tydligt att Lundgren inte hade behövt gå in så hårt i en situation som med största sannolikhet som värst kunnat ge motståndarna en hörna. Det andra gula kortet var troligen orsakat av att Lundgren tappat humöret och det hela var inte vad kan bör förvänta sig av en rutinerad kapten.

Märkligt nog blev GAIS spel lite bättre efter utvisningen. Måhända i första hand genom att Norrköpingskamraterna började ta det piano men nog även för att GAIS genom några byten blev av med Lundén i anfallet. Det var uppenbart för alla av de femhundra på bortaläktaren som inte flytt under tak vid toaletterna på grund av en liten regnskur att Lundén inte hade förmågan eller kvalitéerna att agera som anfallare på allsvensk nivå. Hans kortpassningsspel är som bekant begränsat, han är inte snabb och explosiv och han verkade inte kunna skjuta heller. Under senare säsonger har det överhuvudtaget varit svårt att se vilka kvaliteter han har. Nog för att GAIS borde ha spelare för två anfallare i och med veckans värvningar men nog hade det varit bättre att i detta läge släppa in en yngling med lite fart alternativt spela exempelvis Jonas Lindberg som länk mellan Santos och mittfältet. Santos är verkligen inte snabb men uppvisade teknik och spelförståelse nog för att fungera som anfallare men det krävs att han har en anfallspartner som väger upp det som han saknar.

I detta läge känns givetvis situationen nattsvart. Som jag ser det är det svårt att sia om GAIS 2011, då det är oklart om hur det kommer att arta sig efter att laget spelat ihop sig några matcher. Att Ekunde troligen får gå in på Lundgrens position nästa match och att Jimmy Tamandi får agera ytterback är troligen en förstärkning. Att sedan ersätta Lundén med Razak Omotoyossi som anfallare eller med Wanderson do Carmo en bit bakom eller måhända en säck potäter som Santos kan väggspela mot så kanske vi kan få se några vettiga avslut under våren.

Sorgerna fick dränkas med än mer öl på hemvägen (400 öl räckte givetvis inte för 50 gaisare, av vilka flera även hade med sig egen proviant, och nödinköp av folköl skedde på en bensinstation) och i det sorgearbete en hemresa är diskuterades ovanstående frågor och annat sådant som fotbollsupportar brukar diskutera på bussar, såsom estniska flyktingars relationer med facket under tidig efterkrigstid.