Månad: november 2008

Att snygga till avenyn

En trist och (numera) regnig lördag i november är Kungsportsavenyn inte någon vidare fröjd för ögat. Den mediokra inramningen av Göteborgs mest kända stråk (i alla fall bland kranskommunsfolk) har dock avsiktlig förfulats. Som tapper och tjänstvillig medborgare och rättroende försökte jag skyla över den fulhet som befläckade stadsrummet. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med material. Notera även att läktarplats är synonymt med sittplats.
Jag agerade instinktivt men fulheten var för stor (och säljer tydligen en massa årskort också). Dessutom börjar jag nu oroa mig för halsduken. Det är den jag använder till vardags och förstås rejält impregnerad av svett från otaliga cykelresor. Inköpt vid derby mot Öis 2000 (förlust efter två snabba mål av Christian Hemberg) och har varit med på flera utlandsresor och bortamatcher. Men kan den verkligen stöta bort den lilla satans inverkan? Måhända hög tid för en seans, eller i alla fall en tid i tvättstugan.

Avenyn en novemberlördag

Bild från utställningen (från gp.se)
Måhända talar jag bara för mig själv men att komma upp och aktivera sig hyfsat tidigt på en lördag är rätt svårt om man inte är elitidrottare, hundägare eller bara allmänt manisk. Om man som jag dessutom är redigt förkyld så behövs det inte en fredag med vin och sång (annat än whiskey i strikt medicinskt syfte) för att första halvan av lördagen lätt skall förvandlas till en seg tillställning. För att undvika detta tvingade jag mig själv att planera en aktivitet hyfsat tidigt på dagen. Valet föll på SBK:s utställning på Stadsbiblioteket för planeringen av Heden och Avenyn. För att dessutom tvinga mig själv att hålla mitt löfte lade jag ut en informell inbjudan på yimbyGBG:s forum; om även andra kommer dit så måste jag ju dyka upp redan kl11 och inte dra ut på tiden (känsliga bloggläsare skall varnas att alla bilder utom den översta är tagna av en av Sveriges sämsta fotografer – undertecknad).
Avenyns ände – pampigt men trist?

Inbjudan var upplagt i sista laget och endast några halvtrötta svar hade kommit in. Trots det kändes det hela hyfsat genomtänkt och inte allt för jobbigt när jag väl avverkat Götaälvbron och susade fram jämte Nordstan som i detta skedde redan fick ta emot mängder av bilåkare från trista förorter och kranskommuner in i sitt parkeringshus. Måhända julshoppingen som börjar ta fart så sakteliga trots en sviktande ekonomi.

När jag gick i sjätte klass så skulle klassen till stadsteatern för att se Jeppe på berget. Den blev dock inställd för att det inte fanns någon Jeppe på berget (skådespelaren som spelade huvudrollen var la sjuk eller – ironiskt nog – nedsupen). När jag ankom till stadsteaterns grannhus fanns det dock i alla fall en Jeppe från Yimbyträff I där.
Avenyn en grå lördag i november
Vi traskade runt lite i lokalen och tittade på lite bilder. Bäst var nog ändå det stora flygfotografiet på golvet (se bild överst i inlägget) som gav bra översikt och underlag för diskussion. Mest pratade vi om Heden. En minst sagt laddad fråga bland Göteborgare och något som stötts och blötts i årtionden. Personligen är jag kulturkonservativ på denna punkt och vill ha kvar delar av Heden för breddidrott. Dessutom anser jag att det är en tillgång för staden med en öppen och flexibel plats mitt i staden. Därmed inte sagt att det inte går att förbättra och bebygga delar. Frågan är mest vilka delar och hur. Jag och Jeppen talade lite om tänkt spårväg (som om det någonsin kommer att byggas spårväg i Göteborg igen!) från Avenyn mot Bohusgatan. Vi fastnade lite för Exercishuset vid Parkgatan och vad man skall göra med denna tegelbyggnad från 1800-talets senare hälft. Detta bidrag sedan till en spontan stadspromenad. De sålde även någon fotobok för hundra spänn över Avenyn förr och nu. Rykte lite i shoppingtarmen, men samtidigt känns det konstigt att köpa saker på Avenyn…
Tom lokal eller bara avskalat skandinavisk?
Ja, för vår stadspromenad mot Heden rumlade vi förstås först ut på Avenyn där nu stadslivet tilltagit (det var dock mycker mer liv på Östra Hamngatan när jag cyklade hem till den gröna ön). Någon demonstration av Feministiskt Initiativ som vi kunnat se inne från utställningslokalen hade försvunnit ner mot centrum och inga gautmusikanter hördes av. En ensam Faktum-försäljare var den enda miljöfaran som hotade företagarföreningen Avenyns sanering av ett trött och inte så värst lockande shoppingalternativ som i framtiden skall riktas mot bilåkare från Örgryte och Hovås istället för skrän från Borås (varning; ljud och bild) och Trollhättan. En av dessa saneringar som det går rykten om är Bohusslöjd som legat i samma funkishus sedan det byggdes men nu skall ha drivits iväg av en fördubblad hyra. Nu ser lokalen öde ut där vi betraktar den från andra sidan avenyn – eller så har redan en Kejsarens nya Filippa K-affär redan öppnat… Nu låter jag förstås gnällig och det är jag. Samtidigt är Avenyn en svår nöt att knäcka. Gatan fungerar ju egentligen hyfsat, bara inte bra nog och den lever inte upp till sitt rykte (utanför Göteborg bör kanske tilläggas) eller sin tilltänkta pampighet.

Armar uppåt…
… sträck!

Till slut kom vi dock till Exercishuset. Ingen av oss hade ingen riktigt aning om vad den användes till numera. Det har la varit en del mindre små mässor där. På bortre änden stod dock dörren på glänt och det kunde skönjas att den för dagen användes som bollhus, inte av upproriska nationalförsamlingsledamöter, utan småungar som spelade pingis. Har inte tänkt så värst mycket på byggnaden förren idag. Måhända måste nyttjandet av denna lokal tas i beaktande för framtiden. Det finns flera öppningar till den. Om marken mellan Parkgatan till tänkt sträckning mellan Vasagatan och Bohusgatan skall bebyggas (meventuellt med undantag för bandy/skridskobana) skulle byggnaden kunna fungera som en slags Saluhall för de närboende, eller kanske som en livsmedelsaffär – föga glamoröst kan tyckas, men vi behöver alla äta och den är i alla fall snyggare än sedavanliga lador som de numera byggs. Detta med en mindre torg- och parkplats framför och med en mindre gånggata mot den förlängda Vasagatan med en spårvagnshållplats.

Tiden har stått stilla vid Hedens hållplats

Sett åt andra hållet finns redan en kollektivtrafiksnod för lite mera långväga resenärer som oavsett planerna kommer att bestå en tid framöver. Kanske hög tid att se över den platsens design…

Offentlig konst i tunnelbana

Satt och tömde en kamera på bilder som fortfarande låg kvar sedan min New York-resa. Tittade runt lite och fastnade (återigen) för denna bild från tunnelbanestationen på 14th Street/8th Avenue:
Bronsfigurer som bär på subway token (biljett)

Jag var på väg tillbaka till Brooklyn och detta var det sista fotot jag kunde ta innan minnet tog slut. Synd, för snart upptäckte jag dessa små figurer både här och där, levandes ett eget litet småtrollsliv på stationen. Nu när jag fått tid att titta på bilden igen får jag i alla fall möjlighet att ta reda på vad det är för små gubbar. De är alla del av ett konstprojekt med namnet Life Underground av konstnären Tom Otterness. Enligt Wikipedia rör det som om över hundra små figurer som står lite här och var på stationen. Egentligen skulle de inte vara fullt så många, men konstnären blev så uppslukad av projektet att han gjorde mer än fyra gånger så många än vad till en början var tänkt.

Även en fot höga uteliggare blir jagade av lagen

Jag har då verkligen aldrig försökt låtsas mig på att vara konstkritiker. Men som observatör så upplever jag det onekligen som ett lyckat exempel på offentlig konst. Figurerna ser lite ut som seriefigurer och torde därför uppskattas av barn. Samtidigt så är de inte alltid så sockersöta i sitt agerande. Några verkar hålla på med kriminell aktivitet; andra att tjäna snuskigt med pengar; en stor krokodil försöker dra ner en annan figur i kloakerna. Scener som kan få den vuxne betraktaren att le men också tänka till. Bättre än nio meter Pinocchio i Borås, och då är jag ändå lockad av denne gigants implicerade dadaism. All offentlig konst måste inte vara monumental och placerad på piedestaler. Jag fördrar oftast den offentliga konst som inte försöker, ja till och med kräver, uppmärksamhet.

Apfritt i GAIS

Magnus Pehrsson kom som ett yrväder en oktorberafton 2007 och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Närmast tidigare från ett jobb på Canal+. Med solsken i blick och ett munläder som en dammsugarförsäljare. Han får trots en medioker placering fortsatt förtroende från madam Flod – ett slags förtroende som är ovanligare än snöflingor i helvetet i den moderna fotbollen – och spräcker strax värvningsbudgeten. Bara för att strax därefter börja göra närmanden med pigorna, från såväl Stockholm som Danmark. Vi får hoppas att Magnus Pehrsson går igenom isen och drunknar.

Håll Danmark rent…

…, hjälp en svenskt till färjan.

Ja, idag drog det mediala billarmet igång igen. Magnus Pehrsson har tagit färjan till Danmark under helgen och varit på ett möte hos AaB i Ålborg. Klubben är regerande danska mästare, men årets säsong har inte gått något vidare och laget är på sjunde plats efter 15 omgångar. Således bland annat efter Bobbies nya klubb Randers. de har dock lyckats ta sig till gruppspelet i Europacupen där deras chanser att gå vidare dock är marginella; Manchester United och Villareal har åtta mot Celtic och AaB. En liten chans att nå UEFA-cupen dock, om de kan tvåla till Celtic i en match nu i kväll.
Efter att ha lagt ner en hel del tid och energi på att bygga upp ett nytt lag och tjôtat en del lagbygge skall alltså MP slänga allt överbord för att via Danmarksfärjan ta över ett lag mitt under en – av allt att döma – misslyckad säsong. Fotbolldirekt är inte heller sen att referera till en dansk sågning av MP som alternativ (sågning är ännu en av dessa ord som verkar ha fastnat i den svenska journalistkårens närminne, något jag rasar mot):

”- Jag har mycket svårt att se hur han ska kunna utveckla Ålborg på alla plan då han har så liten erfarenhet, skriver Ekstrabladets fotbollskrönikör Allan Pedersen. ”
(diverse tal om hur mediokert GAIS är i jämförelse med storklubben [sic!] AaB utlämnas för att skona känsliga läsare)

Undrar om det inte skulle vara ett utfall av hybris från Magnus Pehrssons sida att gå till det danska laget. Pengar lär det vara gott om, med lite hjälp från den suspekta forskar- och artistskatten. Om han tror att han kommer ha någon chans att bygga upp ett lag på samma sätt som i GAIS är han rimligen helt fel ute. Ett resultat motsvarande GAIS elfteplats 2008, det vill säga några platser under målet, kommer rimligen innebära att AaB:s styrelse förnekar honom en andra chans.

Min prognos är att MP kommer att spendera senvåren som arbetssökande och rastlöst dra runt kring sommarstugan på Orust i väntan på att någon allsvensk klubb sparkar sin tränare.


Enligt en artikel i Ekstra Bladet tror de att MP kommer att kosta, men att klubben inte heller är rädd att hosta upp en hel del danska kronor (stärkta genom att den är bunden till Euron som stigit skarpt i jmf. med svenska kronan) för 33-åringen.


Om jag arbetat på Aftonbladet är det här platsen där jag dragit några dåliga vitsar om Aalborgs Julakvavit. Men jag vill se mig som lite mer sofistikerad än så. Kanske skall återkomma med några citat från Kierkegaards Begrebet Angest, men han var ju från Köpenhamn…

Små byggherrar effektivare än elefanterna

NCC, JM, Skanska och Peab med några mindre aktörer

Även idag får jag mitt främsta intryck från Ekot, precis som igår. På morgonen ingår i Ekots sändning referat till en forskare på KTH som menar att små byggherrar bygger billigare än de stora aktörerna på den svenska byggmarknaden. Måhända symptomatiskt och en smula ironiskt att denna nyhet senare under dagen försvann för ett varsel på tusentals anställda från Skånska Cementgjuteriet (en del kallar det Skanska nuförtiden), tillsammans med JM, PEAB och NCC en av de fyra elefanterna på den svenska marknaden.

Nåväl, tillbaka till poängen. Själva undersökningen som Docent Kurt Psilander genomfört är inget stort sådant:

”Kurt Psilander har detaljstuderat byggkostnaderna för två bostadsbyggen. Den ena utför av ett av landets största byggföretag, det anda av en liten byggherre, ett enmansföretag.”

Med ett så minimalt urval som en fallstudie de facto är finns det en överhängande risk för slumpens inflytande på resultatet. Den visade dock att den lilla företaget var hela tjugo procent billigare. Det tycks alltså inte som att de stora bolagen inte lyckas vinna några ekonomiska fördelar i skalekonomin. Fast det blir la inte de som betalar, vem som gör det vet vi alla – det är vi boende.

Att det lilla byggbolaget med kontoret på fickan kan slå de stora byggjättarna i effektivitet, vet de stora om tror Kurt Psilander.
– Jag tror det, kunskapen finns där. Det stora företag som deltog i studien var inte överraskad av att den lilla byggherren kunde vara mer effektiv, säger han.
Det är byggjättarna som dominerar i Sverige. De små byggherrarna har inte ens en procents markandsandel.
Men de kan alltså bygga flerbostadshus 20 procent billigare, och siffrorna talar för att de borde vara fler, säger Kurt Psilander.
– Ja, absolut. Politiker och experter tror inte att små byggherrar kan bygga sådana här typer av projekt, till exempel flerfamiljshus. Men det visar sig att de kan göra det, och därför har de en given plats på marknaden, säger Kurt Psilander. ”

Att de fyras gäng inte agerar på en väl fungerande marknad torde inte vara någon överraskning. Inte heller att det finns möjligheter att minska kostnaderna genom effektivitetshöjande insatser ,i till exempel logistiken, är något nytt (se tidigare inlägg om ineffektivitet och marknadsimperfektioner) och Psilanders resultat spär på den bilden.

Vad de stora byggbolagen även försökt framhäva är även att det är ekonomiskt ohållbart att bygga hyresrätter, även i dessa dåliga tider. Även på denna punkt har Psilander en divergerande uppfattning:

”De stora byggbolagen brukar säga att det är omöjligt att bygga hyresrätter, för då hindrar bruksvärdeshyrorna att de får igen sina byggkostnader. Men när Kurt Psilander granskade 16 små byggherrar fick de lönsamhet här. – De byggde samtliga hyresrätter, och ingen av dem hade några som helst bekymmer att uppnå vinst under första åren inom ramen för bruksvärdeshyran, säger han.”

Skanskas och byggsektorns problem tog som sagt över i nyhetsflödet. Under eftermiddagen påminner en del personers argumentation en del om gårdagens argument; staten måste gå in och rädda ännu en olönsam bransch, om än inte mer lika radikala grepp som ett uppköp utan genom subventioner och stödåtgärder; lite merkantilism har tydligen ingen dött av!

Hycklar bäst som hycklar sist?

När jag på min svarta järnhäst stretade hemåt genom ett snöigt Hisingen hörde jag vid Volvo Penta lite förvånande på Ekot att Handelshögskolans rektor Rolf Wolff anser att Saab och Volvo bör förstatligas för att säkra strategiska tillgångar inom landet:

– Principiellt finns det inget som säger att staten är en dålig ägare. Amerikanarna som har konfronteras oss med ideologin om privatisering, att staten är en dålig ägare, är oerhört pragmatiska nu när krisen är ett faktum, man går in och räddar företag, medan vi håller fast vid en ideologi att staten är en dålig ägare, som det i överhuvudtaget inte finns några empiriska forskningsbevis på. Det är bara en ideologi som vi har blivit fångna i och som vi inte vågar ifrågasätta.

Nu skall jag lägga till att jag inte har någon tidigare kunskap om Wolff som person eller vad han sagt tidigare. Men nog är det märkligt hur en finansiell krasch plötsligt får folk till höger och vänster att börja ifrågasätta det rådande fria systemet och börja tala om regleringar och statligt ägande. Nu går förvisso inte Wolff så långt att han börjar slänga sig med marxistiska termer utan använder sig av en påstådd brist på empiriska bevis för staten som dålig ägare.

Sanning eller hyckleri på Handelshögskolan?

Nu säger jag verkligen bu eller bä i den frågan. Att den uppfattningen varit vida spridd bland ekonomer torde dock inte vara märkligt. Om så är fallet är det är inte första gången självklara sanningar deriverats genom att en strikt deduktiv metod från en ett tveksamt grundaxiom inom nationalekonomin. Oavsett vilket slängs nu dessa sanningar ut. Att detta förkastande sedan sker först och störst i tankens ideologiska hemland (som Citigroup i dagarna) torde inte förvåna någon; hyckleri är la ändå något av den amerikanska centralmaktens modus operandi.

För mig är det dock inte intressant huruvida staten är en bra eller dålig ägare. Som medborgare vet jag inte riktigt om jag ser nyttan med att hålla kvar en allt mer pressad industriell branch inom landet för något annat än vinstsyften. Om staten skall agera för att rädda strategiska intressen så torde de inte heller agera ur ett strikt affärsmässigt perspektiv när de styr sina nya företag. Kommer eller kan staten med den grundinställningen vid ett förstatligande förväntas agera som vilken profitmaximerande aktör som helt? Eller kommer bilindustrin bli ett sorgebarn och belastning för de offentliga förvaltningarna? Givetvis en politisk fråga, men jag har svårt att riktigt förstå poängen med en nationell bilindustri.

När det kommer till sanningshalten i rektorns uttalande väntar jag med spänning och skadeglädje på responsen från sanningsavdelningen på Sveriges marknadsideologiska Pravda och självutnämnda forskningsråd, Svenska Dagbladets ledarredaktion. Det blir nog krav på ideologisk rättning och självkritik för den dissidenten.