AIK

Noll poäng

Samma ögonblick som GAIS släppte in 1-0 mot AIK borta på ett individuellt försvarsmisstag i sista ögonblicken av matchen marscherade jag med raska steg, för sista gången, ned för trapporna på Råsunda bortasektion och försvann in i tunnelbanornas mörka värld.

GAIS 2033

Sedan dess har jag levt som om jag genomfört en lyckad själv-lobotomering. Jag har knappt tänkt på GAIS. När jag har gjort det har det varit lite som när jag kommer att tänka på någon pinsamhet från mellan- eller högstadiet; ett kort ögonblick av en förnimmelse av en klump i magen tills det avfärdas som en infantil fantomsmärta från en tid som ej längre finns eller är relevant för mitt liv idag.

Så kom jag hem från semester igår och jag vet om vad som pågår. Jag kan därför, trots att jag inte riktigt vill gå in på text-tv sidan 380 och se den röda texten över Ekunde och sedan gå in på sidan om och om igen tills dess att resultatet blir det förväntade. ÖSK vinner sin första match för säsongen borta mot GAIS.

Det gör lite ont och smärtan sitter i längre än väntat och gnager på min inre frid. Under natten vaknar jag till och ligger och vrider mig ett tag. Tror först att det är beroende på den tillfälliga sommarvärmen som för en kort tid tycks ligga still över det platta Uppländska landskapet innan ett regn drar in kring småtimmarna men jag vet ändå att det handlar om något annat.

På söndag åker jag till Gefle och även om jag inte kommer att uppleva det utan smärta så tror jag nog ändå att jag kan distansera mig från det jag kommer att uppleva. En svag känsla av hopp som på något sätt fanns bak i mitt huvud under sommaren och gnagde är nu så pass borta att jag kan ta en match i taget. Resultatet är ändå klart och kan inte ändras, då jag inte tror på gudar och endast på den materiella verklighetens obönhörliga seger över människans förhoppningar. GAIS kommer att förlora i Gävle och det är inget jag kan göra något åt. Det gör lite ont för ett ögonblick och sedan går det över.

GAIS 2 – 0 AIK

Inför söndagens tidsmässigt märkligt placerade match (klockan sju på kvällen) hade jag blandade förväntningar. Å ena sidan så är AIK betraktad som ett storlag men å andra sidan så är AIK enligt tabellen och sett till spelarna de har att tillgå i det stora hela vare sig bättre eller sämre än GAIS (i den mån jag kan avgöra det). Ena sidan av mig förutspår en förlust med 2-0 medan den andra sidan av mig faktiskt överväger ett omvänt resultat. Den svagare men onekligen levande mer positiva sidan hos mig fick rätt denna gång. Det är kanske tid att lämna gamla föreställningar om vilka lag som är storlag bakom oss och konstatera att GAIS, trots mitt och andras repetativa neggande, är ett etablerat allsvenskt lag.

1. H. Sillanpää

5. J. Tamandi, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng (80′ 7. J. Lundén), 17. J. Mårtensson, 6. Ayarna, 10. J. Florén (66′ 29. Romario);

25. W. do Carmo, 9. A. Santos (82′ 22. R. Omotoyossi)

Som många tidigare matcher börjar GAIS med en hård och tydlig press som ställer AIK fullständigt. De grönsvarta laget rullar ut motståndarna under den första kvarten och borde måhända redan i detta läge producerat mål. En farlig frispark bara några minuter in i matchen från vår Wanderson do Carmo håller så när på att lura Solna-målvakten efter en styrning från egen försvarare. Sedan fortsätter GAIS att pressa men utan att riktigt få de resultat och chanser som vi kunde hoppats på. Även om AIK:s mittfält är överkört den först delen av första halvlek och Reuben Ayarna får spela ut i sin Pirlo-roll så lyckas försvarare ofta desarmera farliga chanser genom att med god spelförståelse sätta ut en tå vid rätt tillfälle och spoilera vad som skulle ha blivit till synes utmärka genomskärare.

Att GAIS kroknar efter den första initiala pressen är även det något som jag noterat och även förväntade mig. Den sista kvarten av första halvlek får bortalaget, som knappt varit i närheten av målet annat än vid någon halvhyfsad kontring mot GAIS högt placerade backlinje, några halvchanser. Henri Sillenpää fortsätter emellertid att bevaka målet och fick sedan under halvlek några möjligheter att glänsa. Sett till de två matcherna som finländaren nu spelar skall vi nog inte behöva stressa på Dimes rehabilitering.

Inför andra halvlek oroar jag mig för att GAIS nu skall ha sprungit sig trötta och att storlaget AIK skulle ta över. Initialt tycktes jag få rätt (jag noterar nu att halva texten numera tycks gå åt till att jag har haft rätt, kanske skall sluta med det självgoda beteendet) och AIK började dra åt tumskruvarna. De flyttar bland annat in tre spelare centralt på mittfältet och skapar sig på så sätt bättre kontroll över bollinnehavet. Inom tio minuter hade AIK vänt den ”ledning på poäng” som GAIS hade kvar från första. Situationen såg dyster ut.

Så kommer målet. Romario, som gjorde ett utmärkt inhopp och debut för året (läs 1894:s intervju med Axén som förklarar varför), får bollen på mittplan och spelar mot höger, för att sedan dra sig in mot straffområdet, Wanderson hoppar över bollen som kommer ut till Eric Bassombeng. Han växlar med Johan Mårtensson och får tillbaka bollen inne i straffområdet. Trots tät markering av två AIK-spelare får han in bollen framför mål där Alvaro Santos, genom att deras sista försvarare inte hinner med, kan nicka in 1-0.

Efter att GAIS tagit ledningen försöker AIK givetvis replikera men lyckas trots några goda försök (och några mindre lyckade utföranden, AIK:s avslut var emellanåt skrattretande) inte få bollen förbi Sillenpää som fick ett finger ur led i kampen om bollen i eget målområde. Samtidigt som de tryckte på öppnade de upp hav av gröna ytor för Wanderson att komma rättvänd med boll. 2-0 var något av en delikatess: Wanderson fick bollen nära mittstrecket efter att Ayarna och Mårtensson stressat bort den från en råtta. Wanderson spelar den vidare till Romario i mittcirkeln och båda brassarna avancerar. Santos möter och spelar tillbaka till Romario. En råtta försöker pressa honom och han spelar direkt vidare till Wanderson som slår en djupledsboll till Alvaro Santos som springer i luckan mellan bortalagets mittförsvarare och placerar kalt bollen i mål jämte ena stolpen. Sex passningar genom triangulering centralt i banan från Mårtenssons bollstöld till avslut.

GAIS hade i sluten matchen ytterligare några chanser att utöka till 3-0. Detta fallerade tyvärr på grund av den sent inbyte Razak Omotoyossis avgrundsdjupt låga självförtroende. Med tanke på hur väl satsningarna på Santos och Wanderson betalat sig så må detta vara hänt, speciellt då han erfars vara tämligen billig sett till lönekostnaderna (säker mer än dubbla min lön men så billig är de få som är) och har än så länge varit bättre än Islandsrean för några år sedan som genomdrevs av en tidigare demontränare (han har nu vunnit några matcher med ett bottenlag och hyllas förbehållslöst i tidningen som jag läser på jobbet). Fredrik Lundgren, som inte håller för att spela i allsvenskan, var felfri i sin insats som mittback.

AIK 1- 0 GAIS

Efter att ha snurrar runt i de östberlinska delarna av Söder som byggdes i samband mer murens fall, hittade jag ett par rättroende i denna säsong en av få matcher jag får äran att se på riktigt.

Emellanåt klagar jag över att det är så svårt att få en överblick av taktik och den övergripande matchutvecklingen på teve, när det obönhörligen skall zoomas in på någon jöns som klarat av en dragning på mittplan eller motsvarande. Nå, överblicken blir inte bättre från nedre kortsidan heller och även om jag förstår att bortasupportar inte prioriteras (vilket den grönbruna, illaluktande, pisserännan förtäljde bättre än något annat – det är klart att SvFF tycker att bortapublik är bökigt överhuvudtaget) men nog kunde svenska nationalarenan kosta på sig en storbild till (av en storlek som varje övre medelklassvilla med självaktning har numera), så att mer än en tredjedel av publiken kunde se repriser? Så, för att försöka skriva en någorlunda vettig matchrapport, tvingade jag mig själv att nu på måndagsmorgonen titta igenom ett sammandrag.

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 4. H. Jónasson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén (71´21. J. Johansson), 17. J. Mårtensson (77´24. J. Pettersson), 23. E. Hédinsson, 11. T. Lycén;
14. J. Lindberg (64´29. Romarinho);
27. M. Celik

Det står snart ganska klart att GAIS inte åkt till Solna för att vinna, utan för att inte förlora. Endast några dagar efter att ha talat om ambitionen att spela Europa-spel ger detta lite av ett löjes skimmer över lagets målsättning. Det var inte på något sätt klart vilket lag det var som försökte överleva i bottenstriden och vilket lag som siktade mot Europa, om man säger så.

Ett återkommande problem, som jag tjatat mig trött på vid det här laget, är att GAIS oftast inte har mer än en spelare inne i straffområdet vid strukturerade anfall. Om laget har ambition att vinna matcher så går det inte att ha så lite folk som helt går med i anfallen – så enkelt är det. Låg i soffan under söndagen och slötittade lite på Klubb-TV Hammarby (tidigare känt som TV Sport) och roade mig med att kolla hur många spelare som var i straffområdet när bollen kom dit i de båda lagen Hammarby och Assyriska (lag med ambitioner att vinna). Ytterst sällan var det färre än två och oftast var det tre spelare på plats när inlägget eller passningen kom och så blev det 3-2 också. Då GAIS saknar en given målskytt (Joel Johansson stärkte inte direkt sina aktier som måltjuv genom att missa bollen vid et öppet läge i andra halvlek) så går det inte att lita på att en person skall klara av att avgöra matchen och det är inte nödvändigtvis så att försvaret blir bättre bara för att anfallet är helt uddlöst.

Mervan Celik blev allt för ensam där uppe. Att som naturlig ytter agera topp tarvar enligt min uppfattning ett bra understöd, då han ändå överlag är bättre vänd mot mål än som ensam target som jagar hopplösa bollar. Det är la i vissa avseenden helt OK att GAIS yttrar har många defensiva ansvar, men när ett lag drar ner en anfallare av två till mittfältet så kan yttermittfältarna inte fortsätta att spela som om det vore 4-4-2. För övrigt så vill vi nog har Tommy Lycén så lång ifrån uppspelsfasen som möjligt, med tanke på några av de bollar han slog bort. låt oss kort konstatera att Reuben Ayarnas uppspel var saknade.

Några korta notiser om andra spelare ger att Richard Ekunde är värdelös med boll men onkeligen en följsam försvarare. Jonas Lindberg kom inte in i matchen lika bra som tidigare men var defintivt bättre än hans ersättare Romarinho, som endast tycktes kunna utföra dribblingsräder i sidled.

Straffen för något av en bagatell för det svenska fotbollsförbundets representationslag som med lite hjälp av undersidan på ribban kunde ta ledning i slutet på matchen som ljudmässigt präglades av hemmasupportarnas fulla repertoar av hatramsor.

Som det ser ut tycks jag missa matchen mot Brommapojkarna (och således ingen rapport), vilket jag kanske mest är tacksam för.

GAIS 3 – 1 AIK

Efter en defensivt bra men offensivt svag inledande match mot Malmö FF och en katastrofal match borta mot Mjällby AIF förväntades GAIS inte ha något att hämta gentemot regerande svenska mästarna, SvFF:s representationslag, Stockholms IFK, AIK. För detta talade historien som lär oss att GAIS inte vunnit mot AIK sedan 1991 inför 2227 åskådare på Nya Ullevi. Samtidigt hade AIK i sina två första matcher inte imponerat och inte heller gjort några mål.

Denna gång valde jag att jobba över och se matchen på O´Learys. Även om jag gnällt en del tidigare tänkte jag att jag denna gång i alla fall skulle få ljud på, då tjoget AIK:are även fanns plats. Så var fallet, även om nån Hockey-match störde en smula i bakgrunden. Jag glömmer alltid bort att den sporten existerar och blir lika förvånad varje gång denna får företräde framför fotboll på pubar och liknande.


1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 4. H. Jónasson, 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
11. T. Lycén (77´ 27. M. Celik) , 6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson (45´29. Romarinho), 23. E. Hédinsson;
25. W. do Carmo;
21. J. Johansson

I och med att Ayarna var tillbaka så återfick GAIS den balans på mittfältet som saknades i matchen mot Mjällby. Tydligen hade magsjuka härjat i truppen vilket innebar att Jonas Lundén hamnat på bänken till förmån för Richard Ekunde. Ekunde har tidigare visat sig vara en habil ytterback defensivt med sin följsamhet och fart och så även i detta fall, även om hans träben emellanåt ställer till problem var det i alla fall på rätta sidan denna gång. Kapten Lundgren stängdes av efter rött kort i förra matchen och ersattes av Björn Andersson, som nu fick överge sin roll som ensam och föga effektiv center för mittbacksplatsen. En uppgift som han i det stora hela skötte utmärkt.

GAIS börjar lite avvakande och snart får AIK en chans och ett avslut på mål nästan direkt som Dime Jankulovski rusar ut och stoppar. Dime var stabil i denna match, speciellt i jämförelse med AIK:s målvakt på andra sidan plan, men mer om det senare. AIK:s spel kroknar snart och GAIS kommer in i matchen. Joel Johansson, lånet från Elfsborg, gör sin första match på topp och river och sliter på ett föredömligt sätt. Med tanke på matchresultat och utdelning är detta en roll som han borde få behålla en tid framöver, speciellt då han visade måltjuvskvalitéer som i övrigt tyvärr saknas i GAIS.

GAIS första bra målchans är resultatet av bolltrollande av Wanderson do Carmo vid straffområdeslinjen som tyvärr följs upp med ett hafsigt avslut. Wanderson saknar sina kliniska avslut från förra säsongen och mäktar inte heller i denna match med några mål. Samtidigt, för att gå händelserna i förväg, står han för tre målgivande passningar, vilket givetvis är lika viktigt. Inte minst då det finns en måltjuv som kan ta tillvara chanserna som Wandersons ofta oväntade och smarta passningar ger.

Nästa chans kommer strax därefter i form av ett oväntat distansskott från Reuben Ayarna som dundrar in i ribban bakom en flaxande AIK-målvakt. Ayarna var en mästerlig fotbollspelare i denna match. Stod nästan alltid rätt och sög till sig bollar som en bläckfisk och slog i alla fall nästan aldrig bort en boll. Skotten på distans hade GAIS många i denna match, totalt 20 avslut varav nio på mål, och många av dessa från Ayarna. Han har jämförts med Prince Ikpe Ekong, inte för sin hudfärg, utan för sin roll på plan. I många avseenden tycks Ayarna vara bättre men distansskotten är lika dåliga som Ekongs. Som bekant tjänar Ekong numera stora summor pengar i lindansargänget Djurgårdens IF, som inte tagit några poäng i årets allsvenska och för vilka han gjort ett inhopp.

Bort från den enda sanna glädjen, skadeglädjen, och tillbaka till matchen. Det visar sig snart att AIK:s spelare är mycket nervösa. GAIS kan gång på gång vinna bollen på mittfältet, inte för att de tvunget lyckas med sin höga press utan för att AIK närmast konsekvent slår bort den själva. GAIS kunde alltså i princip vinna boll högt upp utan att ens behöva pressa. Inte konstigt att AIK för ner och GAIS fick ta till många distansskott.

GAIS äger första halvlek utan att för den sakens skull dominera. Kombinationen av bra framspelningar och måltjuvskvalitéer får vi emellertid se innan paus. Wanderson passar upp en lobbboll mot straffområdet, vilket spelar bort hela AIK:s mittfält, där Joel Johansson rusar mot bollen i kamp med mittbackar och en utrusande målvakt. JJ tar och nickar till bollen med huvudskålen på uppstuds och den flyger i en vacker båge över målvakt och ner i mål efter ännu en studs i målområdet.

I paus tvingas GAIS till ett byte. Ut går Johan Mårtensson som till slut däckats av magsjukan och ersätts av Romarinho. Jag blir givetvis genast nervös och åminner mig förra veckans katastrofala mittfältsspel. Mårtensson gjort en bra insats som mittfältsgeneral i första halvlek och jag undrar hur Romarinho skall fylla ut de skorna.

Till en början är det inget problem, GAIS dominans från första halvlek fortsätter i början av andra halvlek. Efter en tid får emellertid AIK lite grepp om bollen och försöker sig på lite ordnat anfallsspel. I detta skede är Romarinho inte rätt spelare på plan, vilket inte är hans fel. Det är knappast rollen som hemjobbande innermittfältare som passar honom bäst. När AIK inte slår bort bollen själva eller vi inte vinner bollen högt upp genom eget arbete uppstår stora luckor längre ner på plan. Efter en serie av på varandra misslyckade ingripande fattar jag min penna och antecknar att ”han glider runt plan som en polioskadad snigel på en skridskobana”. Just när jag gör detta gör AIK mål på en frispark. nån kille får för mycket utrymme vid bortre stolpen, som vanligt, och kan nicka in 1-1. De flesta inne på O´Learys jublar, jag lägger ifrån mig pennan och sänder iväg ett neggigt sms.

Lite till min förvåning klarar AIK inte av att ta åt sig av den energi som säsongens första mål ger dem utan faller ner i sitt dåliga spel igen. Kanske framförallt börjar deras målvakts darriga spel ge utslag. Det första han gör i andra halvlek är att bjuda Wanderson på en fri chans, något denne inte skulle ha missat i slutet på förra säsongen. Därefter slår Wanderson en frispark från halva plan som letar sig fram till en fristående Joel Johansson precis vid kortlinjen som enkelt kan slå in sitt andra mål för kvällen; 2-1 GAIS. Mindre än tio minuter senare får GAIS en hörna som Wanderson slår till en luftrummets dominant, Björn Andersson; 3-1 till GAIS.

Efter sista målet börjar GAIS falla tillbaka och AIK tar över matchen. Vid flera tillfällen får de till inlägg från sidorna, vilket vi av hävd och vana vet är något av GAIS och inte minst Dimes svaghet. Denna press pågår emellertid inte så värst länge. När GAIS gör 3-1 är det nästan en halvtimme kvar av matchen, tillägg inräknat, men AIK mäktar inte med att pressa så länge. Deras nervositet och individuella misstag tar ut sin rätt och mot slutet av matchen är det istället GAIS som är närmare både ett och två mål till. Mervan Celik kommer in och gör ett bra inhopp där han med teknik och pigghet kan utmana AIK:s darriga försvar och hota i djupled vid kontringar tillsammans med Joel Johansson på topp.

I detta skede, då jag givetvis fortfarande är livrädd för att släppa in både en och två mål, börjar jag även utveckla någon slags empati för AIK:s målvakt som uppenbarligen helt tappat greppet om sig själv. Han tycks oförmögen att plocka åt sig även de enklaste bollar och fläktar runt som en väderkvarn med balansproblem. Jag lutar mig lite försiktigt mot en AIK:are vid bordet jämtar och frågar lite försynt om deras målvakt måhända har fått starr? Grannen verkar inte riktigt uppskatta min altruistiska omtanke om deras spelares hälsa och ignorerar mig.

När vi går in på övertid kan jag inte längre hålla mig och ställer mig nervöst upp på mina ben som darrar likt en nyfödd kalvs. Innan fanns det ett tjog gnarare kring mig men när så Johannesson blåser för full tid är det nästan tomt i denna del av lokalen. Jag tar på mig jacka och grönsvart halsduk och går med högt huvud, stolt nog för att stå staty i Hindås, genom lokalen och ut genom dörren till den norrländska vårvintern.

Vaihela hycklar på

Kan bland annat läsa i gepe om hur Den Lilla Satans klubbdirektör Seppo Vaihela tycket att det är så synd att det rusade in folk på planen efter att AIK besegrat DLS med 2-1 och tagit gottepåsen rakt framför ögonen på dem.

DLS spelare vägrade gå ut och ta emot sitt stora silver, enligt de själva för att det var för osäkert. Min gissning är att det även hade att göra med att de var för besvikna. Lagrell överväger att dela ut pokalen och medaljer på fotbollsgalan i fortsättningen. Hemska tanke att supportar, som faktiskt bryr sig om händelsen får bevittna cermonin!

Folkfest!

Får se nu, hur reagerade egentligen DLS klubbfolk i samband med SM-guldet 2007 när deras supportar stormade planet och deras kapten Wernbloom passade på att göra lite reklam för huliganfirman Wisemen? Ja, då var det folkfest förstås!

AIK 1 – 0 GAIS

Ännu en gång visar GAIS att de alltid är nästan lika bra som motståndarna. Ännu en så kallad hedervärd förlust, mot ett lag som vi kanske ärligt talat inte kunde förvänta oss att slå, på vägen ner mot Superettan.

Lag [4-1-4-1]:
1. D. Jankulovski;
13. C. Angus, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson (81′ 16. M. Dahlgren);
17. J. Mårtensson;
21. M. Lindström (72′ 8. R. Spong), 29. R. Sipiao, 23. E. Hedinsson, 25. W. do Carmo;
18. P. Ericsson (84′ 24. J. Pettersson)

GAIS – återigen i Vägverksuniformen – spelade under stora delar av första halvlek med en mycket hög press på motståndarna. En vågad taktik som en tid tycktes kunna ge utdelning. Under en tid var grönsvart onekligen det vassare laget, förvisso av två trubbiga lag, med 2-1 i skottstatistik på mål.

I andra halvlek går så GAIS till en början ut som de gjorde i förra mötet – rädda för att förlora. Under de första minuterna sätter AIK hårt press på framför allt vår högerkant och jag tror verkligen inte att laget skall orka rida ut stormen. Efter en tid lyckas makrillarna dock få lite ordning på spelet och självförtroendet och spelet jämnas ut en smula.

Det största hotet mot laget är de fasta situationer som AIK lyckas skapa/få (beroende på hur man bedömer domarens insats) i kombination med träbenen i GAIS backlinje. Det är givetvis i följderna efter en sådan som motståndarna får till matchens enda mål. Spelarna stirrar på boll och farlige Obolo (troligen matchens lirare) när misslyckade ungdomsproffset Nisse lämnar helt ensam i bortre delen av målområdet. En rejäl bjudning som omedelbart straffar sig.

GAIS stod som sagt upp relativt bra under matchen. Tyvärr var avsluten minst sagt mediokra. Grönsvart har flest avslut i matchen men skottkartan visar att nästan alla är på distans, utanför straffområdet och lite till vänster på plan. Från det håller blir få mål gjorda när råttorna effektivt fredar sitt krypin.

Att skotten kommer lite till vänster ifrån säger en del om vilken av lagets yttrar som var bäst på plan. Inte för att det innebär att Wanderson do Carmos insats skall hyllas (även om hans nära nog mål från mittlinjen var imponerande) utan hur undermålig Mattias Lindström var. återigen har GAIS värvat en högerytter som efter en lovande inledning bara gör en besviken. Ett typexempel var ett läge där Linström fick bollen på sin kant och har två alternativ. Antingen att skjuta direkt från en smådålig vinkel eller rusa fram och slå ett inlägg mot de spelare som rusar mot mål. Nej, Lindström väljer givetvis det tredje alternativet, att slå inlägget direkt när det bara finns motståndare i närheten av mål. Med tanke på de två senaste matchernas insatser röstar jag för att Tommy Lycén bör få förnyat förtroende nästa match.

Jag kommer denna gång inte gå igenom vare sig spelet eller enskilda spelare i någon större omfattning utöver ovanstående stycke. Nyförvärvet Romario Pereira Sipiao, som imponerade i sin debut, var initialt bra även i bortamatchen men försvann rätt mycket ur spelet efter 15-20 minuter utan att aldrig riktigt komma tillbaka.

Egentligen är det helt enkelt inte så mycket fel på spelarna i sig, utom deras huvuden. Alexander Axéns byten var i det närmaste defensiva när GAIS låg under. Detta torde dock i första hand bero på att det endast fanns mittfältare och en back på avbytarbänken, fast det är ju också Axén som väljer bänken. Att ta med Mervan Celik, som troligen inte kan förväntas bidra mycket defensivt men vågar utmana, hade kanske inte skadat. Den unge killen från Norra Biskopsgården satt nu på läktaren istället.

GAIS 2 – 2 AIK

För måndagens motstånd stod Solnas egna blåvitt, Svenska fotbollförbundets (domarnas arbetsgivare) representationslag. Förutsättningarna var lysande för att direkt förstöra ännu en ny vecka i denna jämmerdalens säsong 2009. Medan vädret växlade från skyfall till solsken om vartannat stod jag inne på GP, hälde i mig några öl för att dämpa ångesten och tippade 0-2. Och om det mot förmodan skulle bli oavgjort hoppades jag på 0-0 och inte ännu en Kalmar-match.

Lag [4-1-4-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (84′ 2. R. Ekunde), 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20 K. Gustafsson;
6. R. Ayarna;
11. T. Lycén (63′ 16. M. Dahlgren), 29. Romario Pereira Sipiao, 23. E. Hédinsson, 25. W. do Carmo
18. P. Ericsson (84′ 27. M. Celik)

Laget fortsätter att spela med en grunduppställning som jag envisas med att kalla 4-1-4-1 med Reuben Ayarna som balansspelare och ersättare för Mårtensson, som hedervärt tog en utvisning i slutet av HBK-matchen. I detta skötte han sig i mitt tycke utmärkt. Ayarna är placeringssäker, har god blick och saknar inte förmågan att slå djupledsbollar.

I backlinjen var till min förvåning Richard Ekunde petad från startuppställningen. Med tanke på den kritik som kapten Fredrik Lundgren fått under sin tid som mittback hade måhända detta varit en given petning om vi neggare fått välja. Men samtidigt har Ekunde varit långt ifrån fornstora dagar samtidigt som Lundgren blivit långsamt bättre i sin ovana position. Jämte kaptenen startade Calum Angus, match-hjälte från senast. En debut från start som i det stora hela var lovvärd med ett minst sagt viktigt undantag.

Längre upp på mittfältet fick den senaste brassen, Romario Pereira Sipiao (jag vägrar kategoriskt kalla honom för ”Rogga”, det Ronny och Ragge möter Robinson Crusoe-fredags namn som GAIS marknadsavdelning hittat på åt honom) jämte Eyjólfur Hédinsson, som nu tagits till nåder i startuppställningen i och med att Spong skadats. Ett steg i rätt riktning, men samtidigt var Jonas Lundén kvar i startuppställningen.

Innermittfältet skötte sig utmärkt. Eyo gjorde måhända sin starkaste match i år och Romario visade sig snart vara en tekniker av rang. Att han inte såg passningsalternativ och hamnade lite fel må verkligen vara förlåtet och med en match facit i hand har jag full förståelse för att GAIS gett honom kontrakt. Vi kan här redan ha Wanderson do Carmos ersättare. Romario tappade en hel del i andra när han hamnade i en ovan position och GAIS slutade spela fotboll.

Men fotboll handlar inte om lag- eller individuella prestationer. Fotboll handlar om att göra mål. Under en kort period i slutet av första halvlek fick vi återigen uppleva lite av de scener som vi fick till livs under säsongsstarten mot Örgrytes golf- och seglarsällskap.

Tommy Lycén var på många sätt bra under första halvlek på en högerytterposition men jag beklagade mig om och om igen att han sprang ner till kortlinjen och sedan ställde sig på bollen, vilket gav Solna-tattarna goda chanser att komma i position. I 37:e minuten skrek jag åt honom att slå inlägget direkt. Tydligen hörde han mig och slog en precis boll in mot målområdet. min sikt var en smula skymd i det läget och jag trodde den studsat utanför och tänkte i någon hundradels sekund att det var synd men ett bra försök innan Preppens exploderade. 1-0 till GAIS.

Och det var inte slut där. Under två minuter senare upprepar sig proceduren igen. Ett snabbt inlägg av Lycén går in i straffområdet och där får bollen göra bekantskap med Pär Ericssons panna när han språngnickar in 2-0 precis nedanför en kokande klackläktare. bra och kul att Pärlan återigen får göra mål, vilket borde förbättra hans självförtroende en hel del.

Möjligen skulle GAIS behöva öka på tempot i sin bollbehandling på planens sista tredjedel. Tommy Lycéns två inlägg gav onekligen ett gott resultat. Speciellt mot ett lag som AIK – som spelade med en relativt hög backlinje för att vara bortaplan, speciellt i jämförelse med till exempel Halmstad nu senast – skulle det vara värt att prova att slå mer djupledsbollar för Pärlan att löpa på. En individ som jag ventilerade denna idé för på GP efter matchen menade dock att Pärlan först behövde lära sig att inte stå offside för att detta skulle fungera.

Alla tokhöga beyg ovan handlar egentligen bara om första halvlek. I andra halvlek gick laget ut med en helt annan inställning än i första. Det hela började egentligen direkt efter det andra målet, där AIK bjöds in i matchen tämligen omgående. I en situation där kommunikationen mellan Angus och Dime brast hamnade den senare ute i en mellanposition och flaxade när AIK reducerade till 2-1.

I och med detta var matchen så gott som förlorad. Det lag som kom ut i andra tänkte bara på att inte förlora och såg ut som en grupp rådjur som hypnotiserats i stålkastarljuset från en långtradare på motorvägen. Att laget förr eller senare skulle tappa till 2-2 var relativt givet.

Alexander Axén gjorde sitt bästa för att frambringa detta resultat genom förvirrade byten och därtill hörande positionsbyten som skapade oreda och spädde på osäkerhet i laget. Vid det laget hade jag dock helt tappat förmågan att analysera utan hade lämnat klacken för att från en position långt ut till höger på läktaren fräsande, muttrande, väsande och emellanåt skrikandes låta världen veta vad jag tycker om den.

GAIS var återigen näst bäst på plan, nästan lika bra som motståndarna. Ett tillstånd som tycks vara den enda konstanten i årets allsvenska. I och med att till och med Örgryte lyckades vinna en match hade GAIS med en seger kunnat komma förbi över både nedflyttnings- och kvalstrecket, om än bara på målskillnad. Ett position som tillsammans med en seger hade kunnat vända skutan som nu tycks vara på en stadig kurs mot det isberg som vi kallar Superettan, spelarflykt, kaos och ekonomisk ruin.

För övrigt kräver jag att en staty av Kenneth Gustafsson bör resas i centrala Hindås fortast möjligt.

Inläggets soundtrack: Belinda Carlisle ”Heaven Is a Place on Earth (Gnagare är en könssjukdom)”