Månad: juni 2008

1812 och sånt

Personlig recension av ”1812 – Napoleons marsch mot Moskva” av Adam Zamoyski.

Det finns några årtal som blivit begrepp i sig själva, lite beroende på ens nationalitet, skolgång och intressen. Som till exempel 1492, 1789, 1984 (i fantasin) eller 1954 (just det!) och då just 1812 som tillsammans med 1815 får mig och många andra att tänka på Napoleon. Riktigt stora människor blir kända och hänvisade till genom sitt förnamn såsom just Napoleon, Lill-Babbs och Zlatan. 1812 är en bok som jag plockade på mig vid årets bokrea men först nu tagit mig tid att läsa.

För de som sov sig igenom historieundervisningen i skolan, eller vars dito var så medioker som tycks kunna förväntas, var 1812 de året som Napoleons irritation visavi den ryske tsaren Alexanders ovilja att följa sin del i ett tidigare ingånget avtal gentemot Brittiska imperiet, samlade ihop en halv miljon man eller så och startade krig.

Minards berömda graf över den stora arméns undegång – en mm är tusentals döda

Egentligen är titeln lite missvisande, det är trots allt marschen från Moskva som är viktig. Även om de problem som Napoleons stora armé får med organisationen och försörjningen i det allt kallare Ryssland även är märkbart på vägen till Moskva. Jag har i en tidigare recension av krigsskildringar påpekat att jag personligen blivit allt mindre intresserad av krigsskildringar på mesonivå i motsats till makro- och mikroperspektivet. På sätt och viss är boken 1812 en skildring av truppförflyttningar på mesonivå, taktiska överväganden och beslut, men handlar i mångt och mycket om hur en armé av den storleken överhuvudtaget kan försörja sig själv och sina dragdjur eller ens hålla ihop igenom ett fattigt Ryssland. Mer tid och utrymme lämnas åt furagering, det vill säga insamlandet av förnödenheter i närområdet, än vad som troligen skulle varit fallet i en äldre populärhistorisk skildring. Detta avspeglar sig också i bokens illustrationen som i mångt och mycket är fokuserade kring det dagliga livet i och kring fälttåget snarare än de romantiska, färgglada bilder från slaget vid Borodino och liknande.

I ett försök att ge lite liv åt skildringen bombaderas läsaren av mer eller mindre vedervärdiga berättelser från en mängd olika skildringar över överlevande betraktare. En historiebok är av kutym sådär 500 sidor lång, men ibland skulle det kunna skäras ner; man fattar poängen (får mig att tänka på Edward Saids kända ”Orientalism” som i min pocketutgåva är nästan 500 sidor, men efter 30-40 sidor börjar det hela kännas som snarlika upprepningar).

Slaget vid Borodino – i det här perspektivet försvinner individens öde

Samtidigt är det intressant att se att perspektiven kan skilja sig åt. Bra ledning, bra anda i regementet och personlig karaktär hade onekligen en stor betydelse när en ordnad reträtt förvandlades till en vild flykt undan kosacker, över stora avstånd, svältandes och i mycket kallt väder. Skulle tro att det är en vanlig uppfattning att något om människans själva essens kan urskijas hur de agerar under extrema omständigheter – något jag ursäktar min svaghet för självbiografiska krigskildringar med. Sedan är det la en öppen fråga om människans normala beteende kan förstås utifrån tämligen onormala förhållanden.

Ett problem med alla dessa olika människors skildringar blir att det med tiden blir svårt att hålla isär dem. I det sammanhanget är det intressant att gå in på Peter Englunds blogg och läsa hans skrivlogg för sin kommande bok. I denna kommer läsaren kunna följa nittion personers öden genom det första världskriget. Det kan bli mycket intressant och ge mer än såväl en enda människas självbiografiska inblickar som en myriad av ögonblick i en historiebok. Englund har ju på sätt och vis gjort något liknande förut med Erik Dahlberghs liv under 1600-talet iböckerna ”Ofredsår” och ”Den oövervinnerlige”. Men där försvann huvudpersonen under långa stunder.

Det är även intressant att notera hur Napoleon som person på vissa sätt tycks genomgå samma process av maniskt självrättfärdigande och positiva självbedrägerier som Adolf Hitler lite mer än hundra år senare i en likartad situation. Skillanden tycks dock vara att Napoleon hade förmågan att lyfta sig ur det beteendet och emellanåt fatta mycket intelligenta beslut. Sedan har historien dömt honom mycket bättre, även om också hans beslut kunde kosta tiotusentals människor livet. Att döden för dessa själva var ett mål i sig kan förstås ha något med saken att göra.

Annonser

VM-final 1958

Stackars SVT! Måste vara bittert för dem att knappt få visa någon fotboll alls. Det var därför lite symptomatiskt men också roligt att de visade hela VM-finalen mellan Sverige och Brasilien från 1958 i repris.

Eftersom man vet hur det hela slutade misstänkte jag att det skulle bli rätt segt. Det blev det faktiskt inte, även om det förstås aldrig blev någon nerv eller spänning i soffan. För att förbättra produkten var det Chris Härenstam som kommenterade matchen med Glenn Strömberg som bisittare – två fotbollskommentatorer som alltså inte får kommentera någon fotboll. Det hade troligen blivit för mycket med någon hurtfrisk folkhems-svenska. Men det hade förstås även kunnat bli hur töntigt som helt, eftersom de låtsades att de kommenterade direkt från 1958, men jag tycker faktiskt inte att det var det. Lite roligt är det trots allt när till exempel Pelés ungdom framhävs; ”han är född så sent som 1940!”. Dessa båda herrar har la kommenterat så många matcher att det låter likadant oavsett.

Som genuint fotbollsintresserad är det förstås kul att få lite mer förståelse för hur en fotbollsmatch gick till på 1950-talet. Korta klipp har man förstås fått se till leda – jag tänker då framförallt på Kurre Hamrins mål mot Väst-Tyskland i semifinalen – men det säger sällan så mycket hur spelet är; det är för lite förspel i klippen. Man behöver faktiskt vara en bit över 60 år för att ha någon vettig bild av hur matchen utspelade sig samtidigt som en hel del yngre låtsas vara experter på spelarnas kvalitéer.

Tempot och de oftast väldigt långa lagen är en sak. Det går inte så värst snabbt och eftersom lagen är så utdragna är sällan snabba omställningar något vinnande koncept – det är lite som att kolla på ett segt Barcelona som rullar runt bollen lite slött på mittplan. Men eftersom försvaren inte är så täta så blir det oftast hyfsat intressanta anfall till slut i alla fall. Sedan får det en del konsekvenser för den stackars vänsterbacken Axbom som i mångt och mycket själv får ta hand om Garrincha. Det minst sagt passiva försvarspelet från Brasiliens sida vid Nisse Liedholms tidiga 1-0 mål skulle nog setts som dåligt även i dagens fotboll – typisk GAIS-start där laget inte riktigt kommit in i matchen.

De tekniska kvalitéerna hos spelarna är det dock inget fel på även om det förstås är möjligt, för att inte säga troligt, att ett lag från nutiden skulle löpt sönder dem på samma sätt som ett mediokert herrlag kan löpa sönder ett duktigt, tekniskt damlag. Att ett modernt lag hade vunnit innebär givetvis inte att det är bättre fotboll; ”det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid” och allt det där. Det är intressant att notera att svenskarnas styrka inte är i försvarsspelet och att Brasilien vinner mycket genom att de är duktiga på att bryta passningar och vinna boll mot Sverige. Det är spelgeiniet Gunnar Gren som är klacksparkens mästare – vilket torde vara uppenbart för alla som sett statyn som brukade stå utanför Gamla Ullevi – inte någon brasse.

De fasta situationerna är lite roliga, nästan naiva. Hörnor slås i princip alltid av yttern på samma sida i båda lagen. Det vill säga, det blir utåtskruvade hörnor av den som står närmast till. Samtidigt står inte det anfallande lagets mittbackar och hänger i straffområdet. Lagen är helt enkelt fortfarande väldigt långa. För några år sedan tyckte jag mig märka att det var vanligt att tränare som ville framstå som nyskapare talade om att de tänkte på att lämna kvar flera spelare offensivt i försvaret mot hörnor och på de sättet tvinga motståndarna att i sin tur lämna kvar fler av sina, något som i ljuset av den här matchen inte framstår som så värst nyskapande. Lite av samma sak vid frisparkar. Först i slutet av matchen ställdes det upp ordentliga murar och domaren stegade fram för att mäta. Detta skedde endast två gånger under hela matchen. Troligen handlade detta om fotboll som tekniksport – det var svårt att skjuta mål på frispark med dåtidens bollar.

Även om sydamerikanerna var bättre var 5-2 var faktiskt ett resultat i överkant till Brasilien. Sverige var deras likar i första halvlek. Dessutom missgynnades Sverige helt klart av den franska domaren!

Fotbollens framtid XII – Registering

Att registrera folk är onekligen på modet. Först den hetsiga FRA-debatten och sedan något förvirrat svammel från EU:s kultur- och utbildningsutskott om att föra register om bloggares åsikter med den märkliga motivationen att detta skulle hjälpa till att upprätthålla kvalitén.
I Riksdag & Departement går det att läsa om Fotbollförbundets remiss till vårens utredning kring den så kallade huliganlagen, Ds 2008:20 (ytterligare åtgärder för att motverka ordningsstörningar i samband med idrottsvenemang).

”Fotbollförbundet välkomnar förslagen, men vill gå ett steg längre och ha nya lagändringar. Förbundet anser att arrangören måste kunna identifiera den som har tillträdesförbud genom att koppla biljetten till köparen. Därmed kan man vid inpasseringen till arenan skilja ut de personer som har tillträdesförbud. I dag försvåras detta genom Datainspektionens regler för personregister, skriver förbundet i sitt remissvar.”

Så nu skall man bli tvungen att identifiera sig när man köper en biljett och går på fotboll. Vän av ordning kommer förstås att invända att det la inte är så värst svårt och jobbigt att bära på sig identitetshandlingar, att många redan gör det och att dessa regler är vanliga i andra länder (resonemang som kan mötas med ”om Lisa hoppar från Ättestupan, kommer du också hoppa?”). Personligen – och jag har verkligen inte någon anledning att befara att dessa regler kommer att drabba mig direkt och personligen – är jag dock inte förtjust i något som tar oss ytterligare ett steg mot konstant övervakning och registering. PuL är la bara semantik för vissa som inte tycker att personlig integritet är något annat än tomma ord.

Kan inte låta bli…

Sanningsministerium
… att kommentera den estländska EU-parlamentarikern Marianne Mikkos (Marimekko?) förslag om hårdare koll på bloggar (SvD, DN). Ja, det är la en rätt solklart ämne för min och ungefär 3.123m andra bloggar i EU och resten av världen.

Som en Prusseluska, moralens självutnämnda väktare, skall bloggarna kontrolleras och registeras för att rädda yttrandefriheten och upprätthålla kvalitéen. Dessutom tycks det vara en bra idé att bloggare skall registera sina åsikter. Hur väl stämmer det ihop med PUL (personuppgiftslagen) får man undra?

Nu är la detta troligen en höna av en fjäder där någon dragit fram ett par stycken ur ett betänkande från EU-parlamentets kulturutskott och gjort det till det största anfallet mot det fria tyckandet sedan Sverige förbjöd kaffet på 1700- och 1800-talet (kaféet var en mötesplats för radikala element och en plats för diskussion runt om i Europa och världen) – det är knappast fallet. Men samtidigt blir man lite mörkrädd över vilka förslag som kan komma fram och vinna laga kraft i parlamentariska demokratier när principer, maktkamper, partipiskor eller allmänt ointresse kan få så pass kortade konsekvenser som FRA-lagen och nu detta.

Kanske bäst att vi upprättar ett sanningsministerium som kan hålla koll på ledamöter runt om i kommuner, landsting, riksdag och runt om i Europa? Lite nyspråk skulle inte heller skada.

Om konsten att lida

Som tidigare utlovats har P1 över sommaren startat ett kulturprogram med namnet Supporter. Idag sändes första avsnittet (gå in på sr.se och sök efter programmet där eller via länken till programmet ovan) som handlar om lidande och det främsta klubblaget i det sammanhanget. Ja, just det – GAIS. Det är inte illa att få höra ett helt halvtimmesprogram som handlar om fotboll (och GAIS) på P1 utan att huliganism nämns annat än i en bisats.
Några ser lite lidande ut
”Få lags supportrar förkroppsligar lidande som Gais supportrar. Gais har inte vunnit allsvenskan sedan 1954, och åkt upp ner i seriesystemet. I Supporter förklara de lidandet och det martyrskap som nästan blivit en belastning för klubben och dem själva, men samtidigt hoppet om att komma tillbaka och återigen bli en storklubb.”
Programmet centreras mycket kring myten kring GAIS; lidande, förbannelse och att slå från underläge. Samtidigt problematiseras myten och sätts i sitt sammanhang. Detta är P1 och inte något putslustig program på en kommersiell station. Genom att intervjua verbalt begåvade människor som Lina Henriksson och Robert Lindberg undviks de sedvanliga fånigheterna som kunnat uppstå om programmet byggts kring samtal med de mest berusade och utåtriktade supportrar som kulturarbetarna råkat ramla på.

Angående myter tycker jag verkligen att det är något som kan odlas. Till skillnad från många andra sfärer i samhället är myter tämligen ofarliga och oproblematiska i fotbollsammanhang. Det skapar mening och samhörighet, det är något som människor i grunden mår rätt bra av. Ja, så länge man inte är gaisare då…

Nybyggen i Göteborg 3: Oktanten


Alla nybyggen är inte de där stora projekten eller ikonbyggnaderna som får uppmärksamhet i tidningar eller de där nya bilburna medelklassförorterna som smygs in i vår stads utkanter. Det förekommer även mer anspråkslösa nybyggen mitt i staden. Ett exempel på ett sådant som jag flera gånger tittat på från spårvagnsfönstret med nervös nyfikenhet är kvarteret Oktanten i den så kallade hängmattan i Majorna. Här är det inte bara frågan om nybygge utan även restauration av landshövdingehus.

Det är totalt frågan om tre berörda hus i ett kvarter som tidigare innehållit en ödetomt och ett äldre hus i dåligt skick. Ett hus är från 1800-talet och restaureras externt och internt, ut mot Karl Johansgatan byggs ett nytt hus i landshövdingestil (Jag har inte åkt förbi på några veckor så jag vet inte om de nya fasaderna kommit fram bakom presenningar och byggställningar ännu) och ut mot fiskhamnen byggs ett mer modernt hus med inglasade balkonger. Byggherre är jätten JM som på sin hemsida för ovanlighetens skull lyfter fram en del annat än goda kommunikationer, öppen planlösning och hur lätt det är att ta sig därifrån och hur fin utsikten är – även om de också nämns. Dessutom finns det tydligen kvalitéer som citypuls och närheten till caféer, pubar och restauranger. Ja, till och med innegården framhävs som en fördel – kan verkligen moderna människor bo i hus som inte är fristående i uppbrutna kvarter? Tanken svindlar!

Utöver bostäder kommer det finnas två lokaler som kan/kommer hyras ut till butiksverksamhet eller liknande. Så här har vi alltså ett slutet kvarter som byggs med anpassning till de kringliggande husen, med en restaurering istället för en demolering av ett gammalt hus från 1800-talet, butiker i bottenvåningen och även – tycks det som – en del kontor. Så nu undrar ni förstås vad jag har emot det här nybygget. Inget speciellt faktiskt, verkar helt OK. Det enda tråkiga är la att det på något sätt påminner om att det inte byggs så här på platser där det inte anses nödvändigt eller är påtvingar. Kanske dags att påminna lite om betydelsen (om än liten) av att lämna konstruktiva synpunkter till detaljplaner så att man kunde få se lite mer sådana här kvarter bortom den gamla staden.

Det är nämligen så att restaureringen av det gamla huset inte är något som byggherren kommit på själv. I detaljplanen från 2003 framhävs det att det gamla husen i området framhävs i kommunens bevarandeprogram från 1999 som ”mycket värdefulla exempel på landshövdingehus som tillkom under den första epoken i dess historia 1875-1885. Karl Johansgatan 17 har en ovanligt välbevarad interiör med unika detaljer som är kännetecknande för hus byggda av Johannes Andersson.” . Annars hade la allt rivits och ett punkthus planterats på en gräsmatta. Njae, kanske inte men riktigt säker kan man la inte vara .

*****

Skummade även igenom inkomna åsikter från samrådet och då framförallt inlagor från privatpersoner. Det är en smula beklämnande att se att de framförallt består av typiska nimbyister som beklagar sig över att den nya byggnaden skall bli 5 1/2 våning vilket måhända stör deras utsikt. Endast några få verkar se lite längre än näsan och utsikten räcker.

Bobbie till Randers FC i Danmark

Så verkar det slutligen ha hänt. Bobbie Friberg José da Cruz har enligt rapporter på bland annat gp.se skrivit på för den danska klubben Randers FC. GP har även talat med hans juridiska rådgivare, Häckens före detta don Carl inte-fullt-så-Fhager. Det verkar dock som om GAIS kan både äta kakan och ha den kvar:

”G[AIS] ordförande Christer Wallin räknar dock med att Friberg stannar fram till avtalperiodens slut.”

Således kanske vi både får lite pengar – troligen med betong på lite – för kontraktet och behåller den nyblivna mittbacken säsongen ut. Framförallt går han inte till en allsvensk klubb vilket säkerligen skulle ha svidit hos många.

Randers FC spelar i den danska SAS Superligaen är resultatet av en nyligen genomförd sammanslagning 2003 av sex olika klubbar och saknar således både stil, klass och tradition – kanske Bobbie kan tillföra dem en del av den varan på andra sidan Kattegatt.