Cykel

Lite extra gnäll om cyklande i Uppsala

veckans cykelproblem fått igång mig (se bloggens underrubrik) kommer här lite extra lätt ofokuserat gnäll kring livet in the fast lane of the cykelbana.
Att vara cyklist i Uppsala istället för Göteborg är något av en konstig upplevelse. Andelen cyklister i Uppsala är mångdubbelt högre än vad den är i Göteborg, i huvudsak förklarat av en stort antal studenter och en relativt tät stadskärna i en mindre stad. Då många som arbetar och studerar på orten dessutom pendlar in från någon obskyr förort som heter Ståckholm (eller nåt – är så dålig på Östsveriges geografi) så är området runt tågstationen fyllt av tusentals cyklar i jämförelse med det hundratal som kanske står någonstans runt Centralstationen i Göteborg.

Här är en bild, som jag skamlöst snott från internet, som visar en bråkdel av cykelparkeringen vid centralstationen i Uppsala…
… bara att jämföra med exempelvis Drottningtorget i Gbg, där bilden är lånad av Jeppe.

Det finns dock även en del nackdelar med den stora andelen cyklister, kulturkrockar. I en göteborgsk kontext anser jag mig vara en rätt medelmåttig cyklist. I Uppsala är jag däremot snarare ett undantag. I Göteborg vet man i stort sett att alla som cyklar på något sätt är samhälleliga anomalier, även om det inte alltid syns. En gråhårig tant som cyklar i Göteborg har säkerligen ett silver från OS i Rom 1960 i byrålådan. jag vill inte ens tänka på vilken mental rubbning som ligger bakom mitt cyklande1

I Uppsala där emot cyklar vanligt folk på gatorna. Som vi vet är vanligt folk idioter. Medan regelbrott i Göteborg oftast är målrationella med avsikten att komma fram snabbare är regelbrott i Uppsala till synes orsakade av dumhet och okunskap. Skillnaden kan tyckas oviktig men så är långt ifrån fallet.

Medan den målrationella regelbrytaren på många sätt är förutsägbar är den okunnige regelbrytaren oförutsägbar, opålitligt och än mer trafikfarlig. Oreflekterat cyklande på trottoarer och på fel sida gatan är mycket vanligare i Uppsala (minns cyklar och trafikregelsnack sådär tio öl innan Tequilan, Tommy).

Kanske viktigast av allt är den genomsnittlige cyklisten i Uppsala inte bara opålitligare än i Göteborg, personen i fråga är dessutom väldigt, väldigt mycket långsammare. I Göteborg är cyklande för mig relativt oproblematiskt där jag är normalsnabb. Ibland cyklar någon förbi mig, ibland cyklar jag förbi. I Uppsala måste jag cykla förbi mängder av individer som samtidigt verkar ha väldigt dålig koll på vart de är påväg, vad som är trottoar och cykelbana och vad som är höger och vänster.

Annonser

Dumsnål exil-cyklist

Varning! Följande inlägg innehåller en hel del gnäll och även en del reaktionärt, småborgerligt romantiserande av små, fristående affärer.

Då jag omlokaliserade till Uppsala kunde jag inte ta med mig allt. Min bättre hälft bor fortfarande kvar i vår lägenhet på den gröna ön och jag bor inneboende på ett begränsat antal kubikmeter. Det fanns varken behov eller möjlighet av att ta med mig allt.

Det kanske viktigaste jag tog med mig var cykeln, mitt viktigaste transportmedel. Däremot tänkte jag inte så långsiktigt som att ta med mig verktyg för att reparera den.

På måndagen börjar jag jobbet någon timma senare då jag kom tillbaka från en helg i Göteborg relativt sent. För att kompensera och späka mig enligt gammal god luthersk tradition stannade jag istället kvar på kontoret lite längre.

När jag väl kom ut från kontoret hade jag givetvis fått en punktering. Troligen en resultat av det vassa grus som hälls ut under vinterhalvåret. Även om jag vet att Clas Ohlson inte brukar ha rätt sorts slang (47-622) hoppas jag i alla fall hinna dit för att köpa något att laga slangen, som bara pyst ut halvt och därför troligen bara har ett litet hål. 19.04 kommer jag in i innerstadsgallerian för att se plåten dras ner framför ingången. Det blir till att gå hem, vilket totalt tar 40 minuter.

En Skeppshult ARC. Tyvärr är inte min cykel så här ren och fin i dagsläget, vilket än är bidragande orsak – utöver min dumsnålhet – till att jag inte vill lämna in del på reparation vilket säkerligen varit mycket smartare, enklare och kanske också billigare.

Följande tisdagsmorgon går jag upp extra tidigt för att gå till jobbet. Jag har åkt buss en gång i Uppsala och planerar inte att göra det igen. Maken till otrevligt, småstadsbemötande från chauffören uppmuntrar mig inte till att på något sätt bidra till stadens kollektivtrafikåkande.

Det ”regnade” i stort sett hela vägen till kontoret. Jag skriver ”regnade” då det är det intrycket jag fått av nederbörd här i den östra rikshalvans inland. Med ett västkustperspektiv är det löjligt att jämställa lite patetiskt vattenskvättande med regn i Göteborg.

När halva dagen gått bestämmer jag mig för att gå in till centrum för att köpa slang och verktyg och arbeta hemeifrån under eftermiddagen. Går och köper en slang på en liten cykelfirma men är för dumsnål för att köpa nödvändiga verktyg där – jag har ju sådana hemma i Göteborg – utan går istället återigen till Clas Ohlson. Där köper jag något slags verktygssats modell billig.

Detta är givetvis ett misstag. När jag kommit hem och vänt upp och ner på cykeln, plockat av hjulet, fått av däcket och bytt slang visar det sig givetvis att pumpen som följer med i den så kallade verktygssatsen inte fungerar, i alla fall inte för en normal cykelventil.

Jag behöver alltså en pump och går till det relativt närliggande externa köpcentrumet Gränby Centrum. En gigantisk koloss omgivet av parkeringsplatser där det går att köpa mängder av skit men givetvis – visar det sig efter besök på kvantum, Coop Extra, Stadium och Intersport – inte cykelpumpar!

Så jag får göra det som jag givetvis skulle gjort från början. I dt närliggande 1950-talsområdets inre finns det en del dåligt placerade lokaler – för att ingen utomstående skall hitta dit – har jag tidigare noterar en liten cykelverkstad. Där kan man köpa sig en vettig pump som är bättre och endast marginellt dyrare är skiten från Clas Ohlson. Dessutom får jag reda på att det finns gratis luft på baksidan. Praktiskt, tänker jag. Därför pumpar jag bara in luft nog för att kunna rulla ner för backen på morgonen och fylla däcken ordentligt då.

Återigen ett misstag! Då jag inte pumpat upp däcket ordentligt har jag missat att däcket inte kommit runt ordentligt vid ventilen. När jag fyller slangen med luft på onsdagsmorgonen blir detta uppenbart då det blir en stor bula vid ventilen. Jag orkar dock inte ta tag i detta direkt utan cyklar till jobbet. Dessutom har det kommit i en köldknäpp under natten. Cykeln – som jag inte kan ställa in någonstans – har frusit till och det går inte att växla. Således är jag fast på ettans växel i nedförsbackar och med en bula på framdäcket – duns, duns, duns.

Så då fick jag gå ut på lunchen och försöka komma tillrätta med bulan. Det gick hyfsat även om det givetvis skulle vara bättre att ta av hjulet, vrida av däcket och göra om hela proceduren. Men vem vill göra det utomhus i minusgrader framför en lunchmatsal?

Nej, jag sitter kvar här inne på kontoret efter jobbet och gnäller av mig lite. Inte
fan vill jag gå och eventuellt upptäcka ännu något problem med cykeln. Som tur är finns det en gammal fällbar säng här inne på kontoret och blir jag hungrig finns det en del frukt i pentryt.


Uppdatering: Så till slut ger jag upp och går ut i mörkret och kylan. vad lyckas jag med då? Jo, jag rycker hårt i växeln för att försöka få in en högre dito. I detta så kraschar det till och något går fel med vajern inne i växeln. Den slutar fungera och jag kan inte längre växla. Tur i oturen är det i alla fall på högsta växeln.

Följande dag – idag torsdag – sticker jag bort till en närbelägen cykelaffär som är återförsäljare. Gubben drar och ryker lite och lyckas fixa till problemet på två minuter. Ingen betalning nödvändig. Det är inte första gången jag åkt in på cykelaffärer och fått ett sådan snabb och gratis eller prisvärd lösning av problem; cykelreparatörer är jordens salt!


Kom jag ihåg att nämna att för några veckor sedan fick jag i ett hål i min gelsadel då någon idiot rykte ut sin egen cykel och skrapade hål på min sadel med sitt handtag? Uppsala är en anti-min cykel-stad!

Tisdag i mars

Jag hade nästan glömt att den existerade. Den starka sydvästvinden som tillsammans med regn emellanåt gör morgonturen med cykeln till ett rent h-vete. Vissa som hör att jag alltid cyklar tror att jag är någon hurtbulle med Gunde Svan som Facebook-kompis. Så är inte fallet, ibland när jag är halvvägs upp för den förbannade bron så vill ävan jag bara släppa allt och stoppa en taxi. Tyvärr tror jag att det är rätt svårt att stoppa en taxi på bron och dessutom så måste man ju gå tillbaka för att hämta cykeln.

Dagen började för övrigt perfekt. Föst glömde jag mina nycklar och fick ränna runt i lägenheten för att hitta både det ena och andra, innan jag kunde ge mig ut i det grå, mörka och regniga blåshålet som är Göteborg. Eftersom jag behövde flänga runt en del under dagen var jag dessutom tvungen att ta på mig regnstället som jag inte behövt använda på flera veckor. Nu har den givetvis utvecklad en instängd, lite möglig doft där den legat i en Kenneth Dohsé-påse.

Den viktigaste anledningen till dagens flängande var givetvis köståendet på Pustevik Biljetter vid 11 prick för att garantera min och min bättre hälfts ståplatsbiljetter vid premiärderbyt på nya Gamla Ullevi. Med rapporter om långa köer för oss säsongskortsinnehavare borta vid Scandinavium och en hyftat lång kö öven vid Pustevik fick jag ett kort ögonblick dåligt samvete för att jag köper biljett till min bättre hälft. Detta är dock hennes straff efter att snökaoset i London räddade henne från QPR-Swansea.

Några timmare senare satt jag ner och läste på ett ställe. Med regnkläder i påsar och allt var det förstås ett helt företag bara att ställa sig upp och ge sig av. När jag precis skulle till och gå såg jag i ögonvrån nån papperlapp som låg på golvet – mina nyinköpta biljetter! Puh, vilken tur att man inte tappade bort dem tänkte jag och började ge mig av hemåt.

Knappt hade jag kommit hem och varvat ner förren jag fick ett samtal från Frölundapolisen. I en tiondels sekund undrade om jag gjort något väpnat rån i Frölunda det senaste innan jag kom på att jag faktiskt aldrig rånat någon och knappt ens cyklar mot rött. Det visade sig att ett tag efter att jag glatt hade hittat biljetterna jag tappat hade jag istället tappat mitt pass (som jag numera använder som ID-handling). Någon ansvarstagande och rejäl medborgare hade dock plockat upp den och när denne hade tid tog han eller hon och lämnade in den på närmsta polisstation.

Boendes granne med en Polisen var det förstås tråkigt att medborgaren inte lämnade in den där, men jag hade verkligen inte någon löst att beklaga mig över det. Att cykla över Älvsborgsbron till Frölunda verkade dock i magstarkaste laget och jag hoppade istället på 99:ans buss mot Frölunda Torg.

Hade lite förstrött lyssnat på polisens beskrivning om var stationen låg och tänkte att det är la inga problem. Den lång nämligen söder om Västerleden. För att ta sig ditt tvingas man ut i det andra folket landskap. Nej, jag talar inte om invandrare utan om bilåkarna. De där som lever i en annan värld än min. Vägen till polisen gick via regnblöta parkeringsplatser och på smala trottoarer längst trafiklösningar. Polisen låg tillsammans med arbetsförmedlingen i ett fult fristående kontorshus från 1980-talet. Ett sånt där fult hus som man känner att man antagligen sett flera gånger för, antagligen för att man faktiskt gjort det då det säkert är serieproducerat (det finne en dubbel-version i Högsbo industriområde och jag kan se ett tredje för min inre syn men kan inte placera det). I Frölunda (eller Tynnered för att vara mer exakt) är det tydligen inte meningen att det skall gå att gå vare sig till polisen eller arbetsförmedlingen. Ett tag trodde jag att jag kommit till USA igen. På andra sidan vägen låg nämligen ett McDonald’s med Drive-tru och allt. Allt givetvis pittoreskt inramat av leriga, menlösa gräsmattor.

Påvägen tillbaka kände jag mig tvungen att trotsa körbanorna och gå in på McDonald’s för en mjölkskak. Utan ett tillskott av ångestdämpande socker och fett hade jag troligen övervägt att slänga mig framför någon bil i Frölundamotet. Depressionen började smyga sig på och dessutom bestod min reselektyr av Nick Hornbys How to be Good, som handlar om en medelålders engelsk tvåbarnsmor som vill skiljas. Nu är jag i alla fall tillbaka på Hisingen med såväl biljetter och pass i säkert förvar. Undrar var jag la nycklarna…

Och så avslutningsvis lite lämplig stämningsmusik till inlägget:

Tacka vet jag hundspann!

Ja, så stod det på en relativt stor dekal på dörren in till cykelförrådet – som brukligt är ett gammalt bombskydd – med en tillhörande enkel teckning när jag gick ner för att hämta järnhästen denna morgon.

Mer purkna är punka

Jag borde ha anat att något skulle gå fel. Vad är bättre med ett hundspann visavi en cykel? Just det, man får sällan punktering! Så det torde la inte varit någon överraskning att när jag skulle cykla hem så var det inget luft kvar i framdäcket. Det vara bara att börja traska. Sträckan mellan Johanneberg och Kvilletorget är en bit. Fyra kilometer för att vara mer exakt.

Åh så typiskt är det första jag muttrar när jag ser vad som hänt med mitt främsta transportmedel. Men det är la så man alltid reagerar vid punkteringar eller när till exempel något går sönder. Det är alltid typiskt, det är aldrig en bra tidpunkt. Det var det sannerligen inte för mig när jag irriterad traskade ner för avenyn. Att åka kollektivt med cykeln var inte aktuellt. Jag har genom att observera andra försöka sig på detta sett hur otroligt argsinta spårvagnsförarna kan bli över detta. Men kaffe latte-morsorna med sina slagskepp till barnvagnar som då och då går sida på cykelbanor på visa gator i stan, för dem är det fritt fram att åka spårvagn! Då dessa barnvagnar så ofta har nummerplåtar borde de la gå ute i trafiken med EU-mopparna?

Tänk om mitt däck var så helt och rent?

Men efter ett tag släpper min irritation mot såväl punktering som barnvagnar. Det var ju egentligen den bästa tänkbara dagen att få punktering. Solen sken och jag hade inte direkt bråttom någonstans och en punktering är la något man får acceptera efter uppskattningsvis 500 mil.

Hur det går med reparationen? Plockade isär allt, täckte över hålet, satte ihop allt igen och märkte då att punkteringen gått upp igen. Låt oss hoppas på andra gången gillt. Om luften gått ut imorgon bitti igen, vore inte det typiskt?!

Nybyggen i Göteborg 6: Högsbogatan

Så slutligen har det sjätte inlägget i denna serie kommit till. Nästan ända sedan den femte, som berörde den mörka sidan av Frölunda Kulturhus (för vilka White nu säger sig delvis tänkt om), har jag vetat vad jag skall skriva om. Att det tagit så lång tid beror delvis på lathet, men också på att jag känt ett behov att ta lite egna bilder och också komma fram till vad jag egentligen tycker om detta projekt i Högsbo.
Bevarad hundtoalett på Högsbogatan

Anledningen till mitt intresse handlar delvis om att jag ofta cyklar förbi. platsen för nybygget. Jag var dock inte medveten om detta när jag började läsa detaljplanen. I den framhävdes nämligen hur viktigt ett grönområde var för de närboende. Det var kanske inte riktigt det intrycket jag fått när jag cyklat förbi. Låt mig börja att lite översiktligt förklara platsen för de som inte är bekanta med denna avkrok i Göteborg.

Det före detta grönområdet vid Högsbogatan

Mellan två broar för Högsboleden och spåret mellan Marklandsgatan och Axel Dahlströms torg går Högsbogatan (som sedan fortsätter upp för en brant backe förbi Högsbo kyrka och Axel Dahlströms torg åt ena hållet, bort mot Kungsladugårdsgatan förbi limpor på gräsmattor och villor åt det andra). På den ena sidan av Högsbogatan ligger Skäpplandsgatan med sex stycken höga skivhus utplacerade mellan vägar och spårvägar i ett landskap av parkeringsplatser, menlösa gräsmattor och buskbeväxta bergsknallar; ett typexempel på hur Hus i Park i realiteten ofta blir Hus på Parkering, i alla fall om exploateringsgraden skall vara i närheten av den traditionella kvartersstaden (se tidigare inlägg om exploateringstal). Dessa hus är den nordliga utposten för ett stadsrum som följer Dag hammarsköldsleden ner mot Järnbrottsmotet och hela Frölunda. Allt är förstås effektivt separerat med hjälp av natur- eller trafikområden vilket effektivt försvårar rörelse inom och mellan områden. Vi talar alltså typisk förort, nära nog antitesen till en levande och sammanhängande stadsmiljö.

Hus på parkeringsplats – Skäpplandsgatans 60-talshus

På andra sidan om Högsbogatan fanns en skogsbeklädd backe som sträckte sig upp mot några öppna storgårdar. Det är denna som ansågs som viktig för närområdet. Jag passerar oftast förbi platsen på förmiddagen och vid den tidpunkten har den framförallt fungerat som hundtoalett (hundägare; dessa hjältar som med sina jyckar brukar alla de grönområden som ingen annan ser någon nytta med). Dessutom kunde den ge känslan att man befann sig i en skog. I alla fall om man agerade trafikfarligt och stirrade åt ena sidan samtidigt som man kisade med ögonen samtidigt som man visslande fösökte härma fågelljud. På många sätt kan man säga att detta skogsparti fungerade som en modern motsvarighet till en Potemkinkuliss, kanske framförallt för de boende i Skivhusen på andra sidan. Till skillnad från 1700-talet är det dock i den moderna världen staden som skall döljas bakom orörd natur och inte vice versa (här finns det möjlighet för långa uttlägg om människans förhållande till naturen, men inlägget är redan alldeles för långt).

Detaljområde från norr

Min första reaktion när jag fick reda på vad som kommer byggas på platsen så agerade jag instinktivt med suck och stön. Ordet punkthus dök nämligen upp. och på bilden sågs smått kubistiska skapelser ovanför en stor parkeringsyta. Men med tiden var jag tvungen att revidera mina åsikter till det bättre, förslaget försöker förvisso hålla sig inom vad man kan förvänta sig att stöta på i en gammal grannskapsenhet på väg att bli miljonprogram. Men samtidigt följer också vissa förbättringar med i detaljplanen. Enkelt uttryck är Högsbogatan på en del punkter ett fall framåt.

Hur ofta ser man så färgglada fjärilar i Högsbo?

Sex punkthus bestående av två olika kroppar, sammanbundna av trapphuset, på 8 och 9 våningar skall ge totalt 193 lägenheter. Hälften av husen har Riksbyggen som byggherre och kommer således att bli bostadsrätter, mellan den andra hälften tillfaller Wallenstam och kommer att bli hyresrätter (båda bolagens sidor innehåller som vanligt en förväntad andel eufemismer och halvsanningar – i Riksbyggens fall kan man la nästan få intrycker att husen ligger i Slottskogen). Att blanda hyres- och bostadsrätter är som bekant den del av blandstad som även Göteborgs politiker har lyckats införliva i sin föreställningsvärld.

Från början – när SBK hittat platsen i sin inventering av ytor lämpliga för kompletteringsbyggnader – föreslogs sju lamellhus sedvanligt lite käckt på snedden med tillhörande avståndstagande från gatan (som således i realiteten är en väg). Men dessa långa huskroppar ansågs otypiska för Högsbo (ingen tittade tydligen tvärs över gatan) och dessutom skulle det blockera vyn av den del av den gröna Potemkinkulissen som kommer att finnas kvar. Således lyftes lammellhusen på höjdled och blev punkhus i park (snarare i grönområde; det finns inga riktiga parker i Högsbo). Tämligen väntat och inte precis vad jag hade hoppats på, men det verkar ha fått några oväntade positiva effekter med sig.

Detaljområde från söder

För det första kommer nästan alla parkeringsplatser att grävas ner och placeras under mark (117 parkeringar under mark och 24 på förgården för besökare; klarar normen precis) med två infarter ett halvt våningsplan ovan gatuplan. I realiteten är de framtida punkthusen uppstickare från ett nedgrävt parkeringshus(1000 kr/månad enligt Riksbyggen). Således slipper vi undan den vedervärdigt tråkiga parkeringsytan på andra sidan. Troligen delvis för att det inte finns utrymme för så stora parkeringsplatser i den bitvis branta backen. Marken ovanför parkeringsplatserna kommer istället bli bostadsgårdar som genom att sticka upp en bit från gatuplan kommer att få en mer halvprivat prägel än vad som annat kan vara vanligt runt punkthus.

Berg sprängs bort för parkeringsgrotta. uppe ligger återvändsgränden Silvermyntsgatan med indignerad bostadsrättsförening

För det andra kommer husen faktiskt att ge något till gaturummet. Husen kommer att bli tydligt förankrade till Högsbogatan och även om det i första hand kommer att bli bostäder kan det i framtiden bli möjligt att göra om bostäder i entréplan till kontor eller butiker i framtiden. Högsbogatan är till skillnad från vad som brukar vara gaturum i en förort inte en återvändsgränd utan sammanbinder Axel Dahlströms torg med Kungsladugård. Genomfartstrafiken kan betecknas som måttlig med 2700 bilar ÅMVD (årsmedelvardagsdygn) i, för det mesta, 50 km/h. Detta kommer att stiga något med fler boende. det är inte för många för att det skall gå att bo där, men samtidigt inte så få att det inte skulle finnas möjlighet att i framtiden etablera verksamheter på gatuplan. Om man sedan byggde lägre bebyggelse mot gatuplan på andra sidan, på den befintliga parkeringsplatsen så har man faktiskt skapat något som börjar likna ett stadsrum. Jämför till exempel med närliggande Högsboleden med 20000 bilar i 70 km/h. Gatuplan kommer samtidigt att rustas upp och ges en separat cykelbana (något jag i och för sig inte tycker behövs). Genom att förankra husen mot gatan kan på sikt rörligheten i området underlättas.

Lokalt näringsliv – en pizzeria och en frisör i huset till höger. Gräsmattor kring lameller från 40- eller 50-tal Detaljområdet bortom bro i fjärran.

För det tredje är det bra för den närliggande verksamheten vid till exempel Axel Dahlströms torg att få lite fler närboende som måhända till och med orkar gå upp för den sega backen och ge lite fler kunder även där. Det finns även en del andra verksamheter som biter sig fast i det separerade landskapet. Precis som till exempel Guldheden har invånarantalet i Högsbo halverats sedan dess glansdagar och att dessa skall kunna försörja närservicen med kunder samtidigt som bilburna köpcentrum lockar är förstås en svår ekvation. Förtätning är nödvändig för att upprätthålla ens befintlig service i många av stadens förorter (SDN är också mycket nöjda med detta i sin remiss till detaljplanen).

Som en del av planen kommer även ett mindre hus med 56 studentlägenheter som byggdes 2002 med ett tillfälligt bygglov permanenteras. För detta föreslås dock antalet parkeringsplatser höjas från nuvarande fyra till sex (0,1 per studentlägenhet). Jag är storsint nog att jag kan bjuda på detta bidrag till massbilism.

Studentbilism lovas stiga med femtio procent!

Totalt är det alltså inte så värst illa som jag trodde från början. Det är inte precis en plats jag kommer att flytta till frivilligt. Men samtidigt förbättras möjligheterna i Högsbo en smula och vem vet vad som kan göras när de där skivhusen på andra sidan ramlar ihop. Om inget annat kunde de också få ett parkeringshus så att en del av ytan direkt mot Högsbogatan från öster kunde bebyggas och ge ett komplett stadsrum och kanske även tillskänka Skäpplandsgatan en vettig park – fast det är la långt i framtiden. Totalt sett är det förstås mycket bättre att förädla marken framför en Potemkinkuliss, som faktiskt inte försvinner helt än att någon stackars åker i Kållered skall behöva förstöras.

(Bilderna blir större om du klickar på dem!)

Guldheden och Sockerbitar på Hisingen

I blaskan står det idag en del om byggplanerna i norra Guldheden. Helt riktigt skriver tidningen att detta område är ett typexempel på modernismens stad i park med byggande anpassat efter höjdkurvorna och med en grannskapstanke i grunden. Det var nämligen typexemplet som professor Caldenby tog upp när han talade lite om Förlunda och mycket om Tage William-Olsson på Frölunda Kulturhus för en tid sedan. Nu menas det från länsstyrelses håll att detta är en unik miljö som är ett riksintresse att skydda. Det skulle därför vara fel att komplettera bebyggelsen.

Det första utkastet till program väckte snabbt motstånd bland boende i området och arkitekturhistoriskt intresserade. Under samrådet svarade länsstyrelsen att kompletteringsbebyggelse skulle innebära påtaglig skada på riksintresset.

Där föll tanken på att förtäta staden igen. Och detta är bara ett stenkast från rutnätsstadens Göteborg. Att bygga upp nya miljonprogramsområden är dock aldrig särskilt problematiskt. Nimbyister och andra vill inte hota luftigt placerade punkthus. Det är faktiskt min största och allvarligaste invändning mot hus staden har byggts i över ett halvsekel – modernismens övertro på långsiktig planering har inneburit att ”färdiga” områden har planerats och byggts utan någon möjlighet eller förståelse för att tiderna kommer att ändras. Människans livsmiljö måste enligt min mening förändras i en human takt – med detta menar jag att staden (eller landet också för den delen) i idealfallet hela tiden skall vara stadd i en förändring som samtidigt inte är så snabb och allomfattande att det inte går att känna igen sig. Vem vill bo i ett museum? Om den äldre staden klarar av förändringar och nya hus men inte William-Olssons Guldheden, så är det inte den äldre staden det är fel på. Några av de mindre lägenheterna i området byggdes för hembiträden – bor det hembiträden där idag?

Men nu hotas deras utsikt av ett planerat lamellhus – föga spännande men helt i linje vad som redan finns i området – det som skall kompletteras. Efter lite letande hittade jag JM:s projektsida för Raketgatan. Det finns förstås ingen bild på huset – det är trots allt rätt tidigt skede – men lite reklam gör de i alla fall. Behöver jag ens säga vad som lyfts fram? Ja, självfallet handlar allt om utsikten! Det skall – för de som bor högst upp då (ingen bor någonsin på första våningen). Där kan man se att det går att se hela vägen bort till Slottskogen (riktig park!) och över Linnéstaden (riktig stad!) och sedan går det förstås snabbt att ta sig där ifrån också- hus i park verkar inte vara något försäljningsargument. Behöver jag upprepa mina tirader igen?

*****

För några dagar sedan cyklade jag till Backavallen. En fördel med GAIS hattande med spelplan för sina träningsmatcher har varit att jag fått tillfälle att besöka delar av staden som jag inte annars skulle åkt till. Jag tog Lillhagsvägen och vid St Jörgens sjukhus tog jag mig upp för en brant backe upp mot Backavallen. Nu var det väldigt länge sedan min farsa bodde i Västra Gunnersgärde, och även då var fanns det få anledningar att på sina helgbesök ta sig över till andra sidan dalen, men lite koll trodde jag att jag hade. Döm om min förvåning när det visar sig att Egnahemsbolaget tappat ut en mängd gigantiska sockerbitar i backslänten. Efter lite sökande listar jag ut att området heter Skogaberg och består av 110 fristående hus. Nu tycker jag la i och för sig att husen en och en är rätt fina – ja, jag kan tycka om nyfunkis trots att jag verkar vara så gnällig. Men det lustiga är att jag helt missat att något sådant ägt rum. Området ligger i en skogsbacke och interagerar inte nämnvärt med någon annan, äldre bebyggelse utan är ett litet mikrokosmos där i en skogsslänt på Hisingen (det är säkert någon på stadsbyggnadskontoret som tycker att det är jättebra med egnahemshus så nära Backadalen grå miljonprogamshus, men jag tror inte de där människorna som går in med sina matkassar från en stormarknad långt borta har så mycket att göra med de som bor på andra slänten – men det kanske bara jag som är fördomsfull).

Problemet som jag ser det att det oftast är helt problematiskt att slänga upp egnahemsområden överallt i naturen en bit ifrån den egentliga staden – det är bara en slump om någon överhuvudtaget lägger märke till det, blir lite mer bilar på vägarna förstås för kollektivtrafik och lokal handel är det dåligt med. Men så fort någon skall in och ändra i en befintlig stadsmiljö för att förtäta staden så blir det ett himla liv och saker och ting skall stötas och blötas och till slut så rinner de ut i sanden, eller alla blir så trötta att något banalt kompromissförslag dras i långbänk och så står en trevånings betong- och glasbunker där och ingen är egentligen glad. På samma tid byggs hektarvis av förort utan att någon säger så mycket som ett pip.

Tvättstugsfascism

I flera veckor har den stått där i entrén till innegården; en svart damcykel av modellen Skeppshult. Där får den inte stå, det finns ett alldeles adekvat cykelrum som dessutom är tämligen enkelt att ta sig till, definitivt inte bökigare än de två dörrar – varav en låst – som man måste forcera om man vill föra in cykeln genom entrén. Hur skulle det se ut om alla ställde sin cykel där?

För en gångs skull är det min sambo som börjar arbeta upp en irritation före mig. Hon tror att det är mitt temperament som smittat av sig; långvariga relationer är bara utvecklande för folks personligheter. Men nu har även jag börjat bita ihop när jag går in i huset.

Vad är det egentligen för människa som äger en skeppshultdamcykel? Jo, min förförståelse är övertygad att sådana cyklar i första hand framtrampas av tanter som har en tendens att skriva arga lappar i tvättstugan! Inte för att jag sett några arga lappar i vår fina och välskötta tvättstuga, men det är la bara en tidsfråga. Och vi vet ju alla vilka som kommer att skriva den. Precis, skepphultsdamen. Vilken hycklare!

Jag har blivit så gammal på äldre dar… En snygg och välvårdad cykel på fel ställe hade inte stört mig förr. Snart kommer jag tycka illa om invandrare (de luktar så konstigt), läsa kvällstidningar och titta på Postkodsmiljonären. Så det så!

*****

Lämpligt soundtrack till ovanstående inlägg: What’s He building? av Tom Waits från skivan Mule Variations.