Månad: oktober 2008

GAIS 0 – 3 Helsingborgs IF

Då Helsingborgs IF tappade sista halmstrået till Lennart Johanssons pokal i och med 1-1 mot Trelleborg häromveckan och dessutom kom till match utan till exempel Henrik Larsson närde man ett svagt hopp på oavgjort. Sådan översvallande optimism straffar sig alltid.
Lag [4-4-1-1]: D. Jankulovski; J. Lundén (78′ D. Durmaz), A. Tobiasson (63′ M. Celik), R. Ekunde, K. Gustafsson; L. Patjadzjan (78′ Matão), J. Mårtensson, F. Lundgren, B. Friberg da Cruz; W. Do Carmo; P. Campos
På dagen för 41 år sedan slogs det allsvenska publikbottenrekordet. 137 åskådare bevittnade när IFK Holmsund bjöd in GAIS på match på Kamratvallen. Den gången vann GAIS med 2-1. När jag strax innan paus uppskattade publiken till femhundra plus tvåtusen från Maria Kyrkogård tänke jag nästan att nu kommer vi att slå ett nytt hemmarekord.

Inte heller de grönsvarta spelarna tycktes anse sig ha så värst mycket att spela för. Trots detta fungerade två tredjedelar av spelet hyfsat. Andreas Tobiasson hade en del problem och Fredrik Lundgren blandade och gav. Jonas Lundén jobbade på bra tills han blev skadad och troligen förlorades för resten av säsongen. Även Johan Mårtensson var duktig och skall ha en eloge för sitt fina spel på mittfältet. På många sätt dominerade GAIS spelet på plan i framförallt första, men även andra, halvlek.

Men vad spelar allt detta för roll då avsluten lyser så med sin frånvaro? Pablo Campos bidrog med ytterst lite och börjar allt mer likna en ny Super-Migen, om än med lite bättre kroppsspråk. Wanderson do Carmo lyckades förvisso skapa en del på egen hand, men mattades betänkligt i andra halvlek – och jag kan förstå honom. Bobbie Friberg da Cruz hade tilldelats en nygammal roll som vänsterytter, men det mesta av spelet gick trots det via en armenier som var om möjligt blekare än vi vant oss att se honom. Levon Patjadzjan bör måhända tänka över sitt spel under den mörka och kalla försäsongen.

När sedan målen ramlade in ett efter ett såg det inte ut att finnas något som kunde göras. René Makondele visade ett par gånger att det inte behöver vara så svårt att göra mål och sedan – för att verkligen dra salt i såren – så fick den inhoppande Tobias Holmqvist gå in och sätta slutresultatet 0-3. På så sätt tangerade förre lånet från HIF sin målskörd i grönsvart tröja, innan han gick tillbaka till Skåne för att värma bänk och läktare. Att dessutom Makondele var aktuell till GAIS innan han flydde från Gefle gjorde inte känslan i magtrakten bättre.

Precis när jag kom ut från spärrarna in till betong-grottan såg jag en man som lite krampartat tog stöd av ett kravallstaket – det är ingen jag känner, men låt oss kalla honom Mats P.. Jag erbjöd honom att köpa ett årskort när jag passerade förbi och fick svaret att det går över. Men nä, det gör det inte, Mats. Du vet att det aldrig går över – det gör bara lite mindre ont.

The Strip Mall

Det är fascinerande vad mycket man kan hitta på internet om man klickar runt lite planlöst – i alla fall för mig som inte föddes in med tekniken. Några bloggar iväg hittade jag en kommentar angående en tävling vid Scottsdale Museum of Contemporary Art. Aldrig hört talas om detta museum? Bra, inte jag heller. De försöker dock efterlikna MoMA genom att nyttja förkortningen SMoCA. Men det är ju just det som gör slött internetsurfande så intressent. Ja, ibland alltså.

Tävlingen hette Flip A Strip där arkitekter har tävlat genom att komma upp med idéer för att förändra olika befintliga platser i närområdet. I detta läge är det nog nödvändigt att förklara vad en Strip Mall är. Då vi tänker på att jag kom fram till denna tävling genom planlöst internetsurfande så är det förstås inte en oväntat slutsats att tro att det handlar om lättklädda damer som gnider sig mot en påle. Så är alltså inte (nödvändigtvis) fallet, en Strip Mall är ett köpcentrum – därav Mall – som ligger vid en större väg – och därav Strip. Oftast i rad i ett plan och alltid alltid med stora parkeringsplatser framför. En naturlig följd av Urban Sprawl och massbilism. Ett vanligt fenomen i till exempel USA, där jag såg flera. I Sverige är det inte inte lika vanligt och inte heller lika utvecklat och standardiserat. Därför saknas något lika träffande och vedertaget ord för det i det svenska språket- vi Göteborgare kallar det Mölndal.

nå, tillbaka till tävlingen:

”Strip malls define our streetscapes. Here, and in suburbs across the country, strip malls are a fact of life. They are the wallflowers of thousands of streetscapes that millions of people travel daily. To envision a new future for this lowly (yet overabundant) building stock, SMoCA initiated a national competition that resulted in this exhibition of innovative proposals by a total of 35 architectural teams from around the country, for flipping local strip malls in Scottsdale, Tempe and Phoenix. What potential might there be for live/work developments, urban farming, social spaces and signature architecture in the no-man’s land of the strip mall? Flip a Strip posits exciting opportunities to turn this suburban cliché inside out. ”

Intressant, tänkte jag. Som urbanist med vissa förhoppningar att utveckla staden och minska inslaget av funktionsdelning och förorter är det förstås viktigt att se på strategier att utveckla befintliga utrymmen och ge dem en möjlighet att utvecklas och förändras. Strip Malls och dess svenska motsvarigheter har nämligen likt våra förorter det inneboende problemet att de så att säga färdiga och oföränderliga. Förorter kan inte ändras, då det skulle hota deras karaktär. Affärer i asfaltspagettin är aldrig bättre än vid öppningsdagen, därefter följer endast förfall.
Vet inte om jag var så värst imponerad av det vinnande förslaget från MOS kallat Urban Battery. Grundtanken vid detta förslag är att the Strip Mall i sin enkelhet är perfekt och istället försöka kompensera dess brister genom att ta bort några staket och ge plats för cyklister och gångtrafikanter samt sätta upp alternativa solbaserade energikällor, som samtidigt tar väldigt lite plats.
Jag är till exempel lite mer intresserad av förslaget The Genetically Modified Strip av Avery Architecture & Design vars modell försöker göra platsen med föränderlig och utvecklingsbar samtidigt som det kan gynna små firmor och området att växa och förändras allt eftersom behov och önskemål växlar:

”This project structurally reinforces the buildings and creates a modular infrastructure so that individual units can expand or contract as needed with shifting occupants or phases of a business. The size and configuration of the square footage can fluctuate with a business over time. Second stories could be built onto the units, to provide possibilities for live/work space, showrooms, production facilities or even rental income. By making renters into owner-occupants, The Genetically Modified Strip Mall strengthens the standard economic model by incentivizing the entry-level sole proprietor and offering the benefits of equity ownership to a lower to mid-income level business owner. The traditional lease structure of the strip mall, while flexible for developers, typically allows limited long-term advantages for entrepreneurial tenants. However, by ensuring that the future monthly payments for owner-occupants (mortgage, taxes and assessments) would be equal to the expense of current leases, this proposal encourages small entrepreneurs to stay and build on their investments. Financially, it is a win-win for everyone involved: even the landowner who sells the mall can make a reasonable profit.

Det är liknande tankar som behövs för att förändra de miljöer vi har istället för att återigen riva ner allt som inte behagar oss och återigen försöka skapa ett oföränderligt utopia, igen.

Den olagliga stämningen

Lördagen ägnades delvis åt lite slökollande på fotboll. Det var sista omgången av Superettan. Vad som nu är super med den vet jag inte, mellanöl måhända. På andra sidan Ramberget hade BK Häcken gratis inträde för sin avgörande match mot Landskrona BoIS. Även om det är närmare än GAIS hemmamatcher, skrämmande nog en bättre arena, jag inte hade något för mig och det som sagt var gratis, hade jag ingen direkt tanke att gå dit. Bara genom att jag räknades in som publik för laget skulle ju kanske lura i någon förvirrad PR-ansvarig att Häcken har någon publik och ge dem mer sponsorspengar. Jag låg i soffan och småhejade lite på Landskrona, men då BK Häcken började rulla in mål och nästa års GAIS-förvärv, ytterbacken Mikael Dahlgren, inte spelade, tappade jag snart intresse.

Vad som egentligen var intressantare, och vilket också är huvudanledningen att jag på denna söndagskväll skriver detta inlägg, handlar om en av de andra matcherna som pågick samtidigt. Hemmalaget Assyriska FF från Södertälje hade en chans om de vann mot kycklingsgula Ängelholm. Några bilder visades även från denna match strax innnan matchstart och läktaren var helt rökfylld av mänger av avbrända bengaler. Vad jag förstår är Assyriskas anhängare i det närmaste bäst i landet på att bränna av bengaler nuförtiden. En gång i tiden var det GAIS, men numera är bengaler förbjudna och måhända är kontrollen bättre i Göteborg, eller så kanske intresset inte är lika stort. Oavsett vilket så är några bengaler under marchen mot arenan eller ett par tjuvavbrända bengaler som knapphändigt hålls upp av överförfriskade tonåringar som samtidigt är mer fokuserade på att inte synas på kamerabilder än att inte bränna någon i sin närhet, inte fullt så upplyftande som bengaltifon ibland kunde vara.

Numera är detta som sagt förbjudet, likt gröna rakeret mot skyn. Hur agerar matchkommentatorerna på detta lagbrott? Jag kan inte citera direkt ur minnet, men ord som stämning och fantastiskt stöd torde vara några av dem. Det är inte så många andra direktsända regel- och lagöverträdelser som brukar belönas med en sådan verbal respons. I dessa tider, när regimen och medier lägger fokus på våld och faror med fotboll (och genom sin fokus hjälper till att driva tillbaka fotbollen i Sverige till ett AIK-mörkt 1980-tal?), blir det förstås svårt att upprätthålla legitimitet för regelverken när även kommentatorer för Sveriges största (och sämsta) tevekanal uttrycker sitt gillande.
http://www.youtube.com/v/fIFPYq71Wyw&hl=en&fs=1&rel=0&color1=0x3a3a3a&color2=0x999999&border=1

Absolut barnvänligt

SvFF får ta i med hårdhandskarna helt enkelt. Svensk fotboll går man för att se det goda spelet och få ta del av spännande sponsorbudskap – stämning är ju överskattat. Och det finns ju alltid badbollar…

Örebro SK 1 – 0 GAIS

I vårens sista match – det var ett långt uppehåll för EM, om nu någon kommer ihåg det – tvålade GAIS till ÖSK med 3-0 på hemmplan. Sedan dess har laget som huserar i staden där ingen vill bo ryckt upp sig betänkligt. Dessutom spelas matcherna på Eyravallen på konstgräs; något som dåliga förlorare alltid bör ta i beaktande. Med detta i åtanke hade jag inga större förhopppningar på tre poäng, fast det har jag i och för sig inte ens om vi möter Grunden BoIS damlag, men nog kunde man kanske hoppas på 0-0?

Lag [4-4-1-1]: D. Jankulovski; J. Lundén, A. Tobiasson, B. Friberg da Cruz, K. Gustafsson; L. Patjadzjan, F. Lundgren, E. Hédinsson (66′ Matão), M. Celik (55′ D. Nicklasson); W. Do Carmo; P. Campos (84′ J. Mårtensson)

De första femton minuterna av matchen var mestadels en kamp om inkast i fördelaktiga lägen; ett krampartad ställningskrig som inte direkt värmde själen. GAIS tycktes ligga lite fel i placeringarna på mittfältet men var samtidigt bättre och mer aggressiva när det gällde att vinna bollar. Den kanske bästa chansen var ett bra läge av Pablo Campos som tyvärr inte gav någon nätkänning. Den store brassen var i övrigt en tillgång där framme, stod för två av GAIS tre avslut på mål, och bidrog med en del tillsammans med den tillbakadragne mål Wanderson do Carmo. Det är dock tveksamt om Campos har tillräckligt för att få förtroende till nästa säsong; laget kantas av anfallare som gjot någa hyfsade insatser men aldrig tycks kunna leverera. Den senare av nämnda brassar är dock lättare att höja till skyarna. För en gångs skulle lyckades den kreativa stjärnan till och med få till en del samarbete med den ojämne Levon Patjadzjan på högerkanten. Wanderson kan och vill spela fotboll både centralt och till vänster på mittfältet. Få spelare i allsvenskan har hans teknik och förmåga att behålla bollen. Om han nu bara varit lite snabbare…

Mervan Celik fick chans att spela från start på vänsterkanten. Någon man inte märkte av så värst mycket. Hisingspojekn var mycket osynlig. Något som delvis kan skyllas på att han fick väldigt lite bollar att arbeta med. Samtidigt behöver en ytter förmågan att söka ytor själv och Daniel Nicklasson var en, om än tillfällig, energi-injektion när superettan 2005:s assistkung kom in på hans plats tidigt i andra. Mervan fick dessutom något av matchen bästa chanser när han slängde (eller slängdes) framför öppet mål, men bollen flög högt och långt bort. Näppeligen något den unge yttern skall lastas för, men nog hade det inte skadad om han lyckats styra bollen mot mål.

Innan Nicklasson kom in hade GAIS såväl hunnit med att dominera senare delen av första halvlek, slå den danske ÖSK-stjärnan Kim Olsen blodig på Fredrik Lundgrens armbåge, och släppa in en hörna i 51:a minuten genom en smula passivt försvarsagerande. Jag hade kunnat glädja mig över att GAIS inte hade börjat första halvlek med att släppa in ett enkelt mål men i halvtid så tänkte jag att det torde vara omöjligt för laget att vara taggade och helt med i matchen i två sammanhängande halvlekar. Likt GAIS ibland har gjort efter en medioker inledning kom de svartvita spelarna ut tända och aggressiva och kunde på det sättet skapa och göra mål. Efter detta började de sjunka ner och försvara sin ledning genom att stänga ytor. Tillsammans GAIS tröga innermittfält, varken Eyjólfur Hédinsson eller lagkaptenen var någon vidare på att sätta fart på bollen eller hitta smarta passningalternativ, övergick matchen till en långdragen och föga upphetsande historia. dessutom undrar jag för jag vet inte vilken match i ordningen varför det tycks vara en uttänkt strategi att Andreas Tobiasson skall sköta uppspel från backlinjen efter att kapten Lundgren passat bakåt? Han är en habil mittback men har något av ett träben. Vi vet ju att Bobbie Friberg da Cruz inte skulle kunna slå ett bra inlägg om så en livtidskonsumtion av kebab hängde på det men nog har han bättre bollkänsla än sin mittbackskollega. Kenneth Gustafsson hade en del problem på sin kant och bidrog föga framåt. Dennes samarbete med Mervan Celik är – kanske inte så oväntat – inte lika bra som det mellan Jonas Lundén, som hade bättre koll på bollen denna match, och Levon på andra sidan.

Nicklassons inhopp gav lite temporär energi men sedan hände föga före de sista tio minuterna, då GAIS fick upp lite press på målet på andra sidan. Att i detta läge flytta över Wanderson på kanten och ge honom lite utrymme har ofta visat sig vara en god idé och var så även i detta fall men gav ingen utdelning. Matão fick spela i en halvtimme för att ge lite mer offensiv kapacitet till laget, men imponerade näppeligen – dessutom har jag av någon anledning svårt att skilja på honom och Pablo Campos (samma hudfärg, frissa och jag har ofta druckit någon öl till innan båda finns på plan).

GAIS hade fler avslut, 12 mot 9, men endast tre gick mot mål och alla dessa kom i stort sett från straffpunkten. Det är mycket enkelt i teorin, men givetvis svårare i realiteten att få till fler och bättre avslut från fler positioner på plan. Örebro SK hade fem avslut på mål. Bortsett från det som gick in var Dime Jankulovski nästan felfri och gav ett mycket lugnare intryck än vad hans vikarie gjorde i matchen mot iffiff senast.

Förbjud loger på Operan!

Om någon rättroende (eller hedning för den delen) inte återkommande läser GK noterar är detta härmed en order.

Samhällsfarliga gömmor

Mitt förslag för att stoppa omoralen och våld i samhället är att förbjuda loger på Operan och Teatern. Insynen är dålig och således är det en grogrund för allsköns laster och kriminella verksamheter!

-Why won’t someone please think of the children!?

Den röda staden med vita knutar

Att binda samman flera olika, osammanhängande, intryck och bilda en syntes, det är något som jag är bra på. Måhända är det ett uttryck intelligens, måhända för livlig fantasi och lättja. Ett inlägg på YimbySTHLM kring stadsradhus, där Magnus Orest först bli glad bara för att sedan bli besviken (känns det igen?), växte en livlig debatt bland inläggen och fick mig att tänka på två andra intryck.
Magnus Orest är inte road, någonstans i ett framtida Stockholm

Stadsradhus, eller townhouses med ett mer internationellt (läs engelskt) språkbruk, är en källa för tvister för många urbaniser. Delvis för att begreppet är minst sagt spretigt – från aristokratiska engelska hem till 1970-talet svenska radhus, se även beteckningen terraced house– men också för att det av vissa anses som en form som har låg exploateringsgrad och enbart består av bostäder. Förvirringen blir inte bättre när någon eller några på SBK i Göteborg genom en form av nyspråk börjat kalla nyplanerade svenska radhusområden av förortsmodell för stadsradhus (se yttrande till Marconigatan).

Kungladugårdsgatan, Göteborg

Ett av få riktiga sådana områden som finns i Göteborg är stadsradhusen vid Kungsladugårdsgatan. Själva gatan är väldigt bred – med två filer, spårväg, trottoarer och cykelbana – och kanske inte direkt inbjudande, men husen är rätt trevliga att cykla förbi. Så hur kan det se ut annorstädes? Låt oss gå till mitt andra intryck som jag kom att tänka på; Barrow Street.

Barrow Street, West Village, NY

Bilden ovan är tagen av undertecknad, jag kan ju inte sno alla rakt från internet med gott samvete. Notera att detta är en tämligen smal, enkelriktad gata. Den är dessutom inte vidare trafikerad, trots sitt läge, och jag har utan problem kunnat ta steget mitt ut i gatan (det är ofta man skulle vilja göra det på Manhattan, men det är sällan möjligt). Trots detta är det bara tjugo meter från 7th Avenue med mänger av restauranger, affärer, caféer och människor och bilar så att det räcker och blir över. Exploateringstalen är onekligen bättre än på Kungladugårdsgatan, men andra invädningar finns säkert kvar hos många. Det är till exempel bara bostäder (utom någon liten dansskola för barn längre fram till höger som inte syns på bilden) och det är enskilda hushåll. Villa är populärt och är det måhända bäst att låta villorna ligga utanför staden för att inte förstöra det urbana?

Låt oss gå vidare till mitt tredje intryck och se vad enfamiljshusen i Sverige idag består av. I dagarna skrev gepe om årets pristagare i arkitektpriset Rödfärgspriset (skapat av en tillverkare av röd färg).

Någonstans i Mölnlycke

Området som belönas heter Nysäter och är ett bostadsområde som byggts upp i en skog utanför pendlingsmetropolen Mölnlycke. Låt oss citera friskt från juryns motivering:

”Trots att bostadsområdet Nysäter bara består av tre hustyper blir helhetsintrycket rikt och varierat.”

Ett varierat yttre skall alltså försöka dölja ett likriktat inre.

”Bostadsrätter, hyresrätter och villor formar tydliga delar – åtskiljda men i livligt samspråk[.]”

För det blir inte tillräckligt segregerat annars, trots att skogen skyddar från obehöriga i ett de facto gated community.

”Alla med generösa terrasser och uteplatser i en nästan bilfri miljö.”

Måste ändå gratulera Mölnlycke till att dess invånare nu börjat använda sig av flygande mattor. Hur skall annars barnen kunna skjutsas till skola, shoppinggalleria och hem igen i vad jag trodde var en boendeform beroende av bilism.

”Ett stycke vardagslyx mitt i folkhemmet[…]. Nästan alla i området har sjöutsikt[.]”

Ja, för det är ändå utsikten som är viktigast i människornas bubbla, tänk om någon granne – en levande människa – skulle störa utsikten? i folkhemmet låter vi inte människor vara ivägen! Undrar vad Ernst Wigforss och Per Albin Hansson tyckt om den definitionen?

Äldre egnahemområden i Göteborg är måhända tråkiga, funktionsseparerade, har låg exploateringsgrad och lockar inte till besök. Samtidigt har dessa områden ofta något som kan liknas vid en kvartersstruktur, en viss variation i uppföranden och ligger bra till. Numera ägnar sig företag som Engahembolaget åt att strö ut än fler monotona sockerbitar i vårt landskap. Separerade från sin omgivning, oftast med en skyddande vall av skogspartier och med minimal blanding av människor, funktioner och uttryck; de är en antites till blandstaden – trots det tror vissa att detta skall lösa segregationen.

Förvisso kan många exklusiva bostadsrättsbyggen i centralare delar av staden, som kvarteret Koster vid Långgatorna eller Porslinsfabriken vid Hjalmar Brantingsplatsen måhända beskrivas som parasitär arkitektur som inte ger något till gatuplanet. Det är förvisso sant och planeringen för i första hand Kostern och i kanske lite mindre mån Porslinsfabriken (som inte lyckas sälja sina dyra bostadsrätter längre, 90 oköpta) är olycklig. Samtidigt har dessa människor en chans att bidra något till staden genom sina närvaro. De deklarerar i alla fall att de vill vara en del av staden. Genom villamattor i skogarna så binder sig människor till bilpendling, gallerior och sin klasstillhörighet, där stadens står för det skrämmande och exotiska (negrer, fotbollshuliganer, Faktumförsäljare…) uranför bubblan. På samma sätt föraktar många (jag menar måhända även mig själv) dessa människor som vill ha lite mer plats än oss andra.

Vilken väg skall man gå? Skall enfamiljshushållen släppas in i staden – på stadens villkor – eller skall dessa människor isoleras från staden? Vad som skulle behövas torde vara en bro mellan villaområdet och staden. Jag såg en möjliget på Örebrogatan, på sikt hade en mer stadslik bebyggelse där kunnat sprida sig. Fast då hade det krävts en annan syn på områden i staden. Nu är ett villaområde för all tid ett villaområde. Det går inte att gå in och förtäta och förändra. Istället kompletterades området med tre punkthus och bostadsrätter. bra för integrationen? Genom att bygga enfamiljshus i staden – där ytterväggar åt sidorna samtidigt är dina grannars ytterväggar – öppnas en möjlighet för en långsiktig förändring och mer dynamik. Ja, om det funnits en marknad för mindre husbyggare i Sverige.

Lämnar det hela med några enga bilder från Brooklyn Heights (framförallt enkelriktade Grace Court, men även en del annat), där stadsradhus ligger vägg i vägg med en del större och högre flerfamiljshus. Staden är aldrig långt borta, du behöver inte ens ta bil!

Lungt och skönt, men även en butik till högerColombia Pl. ser rätt fashionabelt ut, men hyfsad täthet
Byggs om, lite skräpigt på gårdenÅtervändsgrändFlerbostadshus
Notera koppararbetet runt fönstret

Nu duger även dina pengar!

Jag vet inte riktigt om det är rätt reaktion men några av de artiklar kring den finansiella krisens effekter på bostadsmarknaden roar mig. Jag tänker då framförallt på detta alster i dagens gepe; Billiga bostäder för unga köpare (äldre har tydligen per definition mer pengar):

”Inget av byggbolagen tänker avbryta något pågående bygge. Men man avvaktar med säljstart i nya områden – och börjar planera med en ny målgrupp för ögonen.
– Nu gäller att bygga för dem som verkligen behöver en bostad, men kanske inte har lika mycket pengar att investera, säger Mikael Larsson, försäljningschef på Peab.
En mycket stor andel av göteborgarna bor singel, och söker ett centralt läge där man klarar sig utan bil.
[…]
Kollegan på Skanska, Göran Johansson, ser en dramatisk förändring på marknaden, där det gäller att rätta in sig efter den nya verkligheten.
– Under högkonjunkturen ville folk ha fina produkter och tittade inte så noga på priset. Nu hamnar kostnaden i fokus och vi måste hitta en lägre kostnadsprofil, säger Göran Johansson.
[…]
Storbolagen tänker göra allt de kan för att pressa priserna till den nivå kunderna har råd med.”

Svaren från bolagens representanter säger onekligen en del om branschens brister. Med en högst påtaglig bostadsbrist i Göteborg, och flera andra storstadsområden, krävs det en internationell finanskris för att dessa skall bemöda sig att intressera sig för stora segment på marknaden. Nu har de till exempel plötsligt upptäckt att det finns människor som inte har ett par bilar och inte precis har sålt en villa i Askim med miljonvinst.

Om marknaden hade varit en smula mer optimal kanske det även i goda tider skulle finnas intresse att tillgodose flera segment av marknaden. Ja, du måste förstås kunna ta miljonlån på banken och inte ha någon suspekt socialistisk böjning mot hyresrätt, men det är la inte för mycket begärt?

Ingrepp i Älvrummet

I samband med att detaljplanen för sköna, nya Östra Kvillebäcken släpptes och det kunde konstateras att Yimby GBG:s relativt modesta förslag på en relativt urban detaljplan fått ett litet genomslag dök det också in länk till en smått kryptisk inbjudan till Älvrummet samma kväll.

Jag visste inte exakt vad jag skulle tro när jag passerade förbi bilköerna på Göta Älvbron på min järnhäst. Jag förstod att det hela var kopplat till ett forskningsprojekt som kallas Ingrepp, exakt vad det innebar var jag dock inte vidare klar över. Var la lite halv om halvt orolig att det skulle bli något allt för flummigt (men kanske man får rödvin!?).

Kom i god tid och passade förstås på att kolla in kartorna över Östra Kvillebäcken. Vid dessa fick man samtidigt, tämligen ofrivilligt, höra på en vedervärdig vision om hur detta område skulle gestala sig i framtiden. Det var menat som en berättelse av en boende från framtiden och den gav mig verkligen kalla kårar. Ord som skönt och coolt travades på varandra när en konstlat engagerad kvinnoröst berättade om hur hon brukade äta frukost på sitt favorifik. Detta var alltså inte det flummiga konstprojektet jag talade om, utan ett propagandainslag från våra ledare. Det var lite som när Gudrun Schyman gick på rave-party.

Nu vidare till konstprojektet. En del flum var det nog, även om det måhända säger mer om min obildbarhet än det som faktiskt presenterades. Man fick i alla fall en gratis skrift, ”The Politics of Magma” (när Magma användes som en liknelse för samhället så undrade jag om det delvis berodde på att Kroppen genom idéhistorien fått en sådan negativ, reaktionär klang- men jag har inte läst skriften ännu och kanske inte skall uttala mig. ), där de olika deltagarna gör sin grej inom en luddigt formulerad ram som i huvudsak rörde förändring i landskapet/staden och i vissa mer specifika partier handlar om den dialog om Södra Älvstanden som efter flera medborgarförslag återigen blev det självspelande piano som stadsplanering oftast tycks vara för oss lite utanför. Debatten kring dessa frågor var dock inte vidare flummig, även om den kanske inte bidrog med något nytt.

Det finns något ironiskt över det hela när sociologen Chatarina Thörn uttrycker ogillande mot områden som planeras för den kreativa klassen när de flesta närvarande, inklusive hon, kan sägas tillhöra denna klass. Er trasproletära bloggare undantagen givetvis. Samtidigt tror jag många höll med henne och det finns en än större ironi att de områden som tycks planeras för en kreativ klass väcker ogillande hos densamma. Projektets existensberättigande framhävs verkligen av att det saknas förmåga att tänka utanför strikt definerade och givna ramar i hur vi bygger städer, eller snarare bostads- affärs- och kontorsområden, idag.

Östra Kvillebäcken kommer la att bebos av radhusmänniskor, de kreativas föraktade medelmåttiga medelklass, mellan de kreativa i desperation och felriktad välvilja kväver Andra Långgatan. Men så länge vi kan shoppa så är det la lugnt.

Måhända kunde titeln blivit Inbrott i Älvrummet. Någon deltagare tycktes hysa en viss förhoppning om att mötet skulle avbrytas av polis. Denna sammankomst var nämligen inte koordinerad eller subventionerad av Älvrummet eller SBK. Göteborgs Kommun tycks inte fullt så repressiv som säkerligen en del kulturarbetare hade hoppats.

Notera även att forskningsprojektets skrift – i stor uttsträckning av och för Göteborgare – måste skrivas på engelska för att få forskningsanslag – Snacka om att gå över Kvillebäcken för vatten…

Häcklande ett bra tecken på demokrati

SvD:s ledarblogg publicerades nyligen ett youtube-klipp från den politiske satirikern Stephen Colbert när denne i tjugofyra minuter häcklar Bushs regim under en årlig middag 2006 för de journalister som täcker Vita huset. Med på hederplats och bara några meter ifrån talaren sitter George Walker Bush i egen hög person och skruvar på sig när Colbert driver med honom.
http://www.youtube.com/v/BSE_saVX_2A&hl=en&fs=1&rel=0&color1=0x3a3a3a&color2=0x999999&border=1
En förkortad version på tio minuter
Man kan tycka vad man vill om den sittande presidenten i världens enda supermakt, men nog är det ett gott tecken när även han – om än motvilligt och besvärat – accepterar och får utstå satiriska angrepp. Så länge världens ledare fortfarande kan utsättas för öppen och kritik och hån, istället för att få allt serverat av en utvald krets av smickare och medlöpare, finns det hopp för demokratin!

GAIS 2 – 2 Malmö FF

Efter lång frånvaro från betonghålet var man så tillbaka (faktiskt första gången sedan derbyt). Det var inte någon vidare upplyftande erfarenhet att återigen traska ut i solskenet på arenan och notera att innehållet i denna gigantiska betongjolle på många sätt påminde om min egen mage; lite nervöst och nästan helt tomt bortsett från lite alkoholindrängt bös i hörnen och botten av skålen.

Lag [4-2-3-1]: A. Wibrån; K. Gustafsson, R. Ekunde, B. Friberg da Cruz, J. Lundén; F. Lundgren, J. Mårtensson (45′ Matão); L. Patjadzjan, W. do Carmo, E. Hédinsson; P. Campos.

Jag hade på förhand tippat resultatet till 0-2. Något måste man ändå lära sig av säsongens tidigare resultat, en seger och därtill hörande gott mod följs obönhörligen av plattmatch och förlust. Efter en tid kändes dock 0-2 lite väl optimistiskt. Det är inte första gången en eftermiddag på Nya Ullevi innebär betraktande av ett nervöst och krampaktigt GAIS-spel. Lite övermodigt spel med hög backlinje ledde nästan omedelbart till ledning genom ex-öisaren Ola Toivonen. Målet var från ett sådant friläge som i nio fall av tio slutar i ett skott högt över och vid sidan. Nu resulterade det istället i ett tidigt ledningsmål. Det var säkert snyggt om man hade en gnutta objektivitet, vilket jag givetvis saknade. Många skrek och bönade efter offside. Jag kan inte hålla med, tyckte verkligen han var i linje med GAIS siste spelare. Det skall dock inte tolkas som att jag tyckte att det var en godkänd insats av domare och linjemän i övrigt. Samtidigt går det förstås inte att enbart skylla bort saker och ting. Det är bara att acceptera att klubbar som GAIS inte kan förvänta sig att få något gratis av domarkåren utan måste avgöra på egen hand.

Axel Wibrån tycktes minst sagt osäker över sin roll som burväktare, båda målen var sådana som en Dime i bästa form möjligen hade kunnat rädda. Två skott på mål var vad Malmö FF mäktade med denna söndagseftermiddag och utdelningen på dessa gick det inte att klaga på. Nervositet syntes i stora delar av laget. Många duelller förlorades på att spelare tvekade och rensningar hamnade framför fötterna på di blåes spelare. Johan Mårtensson visade tyvärr en oförmåga att fatta beslut och att han lyftes ut i halvtid var inte förvånande. Det gällde dock de flesta spelare i laget.

Precis som jag tippat så blev det 0-2, först hade GAIS ett par hyfsade chanser, ett skott utanför av Wanderson do Carmo samt en frispark efter tjugo minuter där tre grönsvarta spelare slänger sig fram vid borte stolpen utan att komma nära. Edward Oferes mål var snarlikt 0-1 målet och situationen var förstås hopplös. Malmös två snabba anfallare ställde till en hel del problem för GAIS försvar. Richard Ekunde gjorde en hedervärd insats och visade framförallt i andra halvlek hjärta och vilja men hade samtidigt svårt att hinna fatt nigerianen.

I och med sin komfortabla ledning började Malmö FF praktisera den slags fotboll som Ljungskile fått så mycket ovett för; maskning och konstanta spelavbrott. Det är förstås något som bedöms som fruktansvärt när hummertinnetjuvar ägnar sig åt detta ofog, att Malmö FF – med en budget långt över såväl Ljungskiles som GAIS – så är det ingen som höjer på ögonbrynen i fotbollssverige.

I och med andra halvlek – jag köper en Zingo för att balansera upp magen – går GAIS ut med en annan uppställning och inställning. Inbytte Matão går upp och agerar tillsammans med sin landsman Pablo Campos och laget omdisponeras till en offensiv 4-4-2 med Wanderson do Carmo med en fri roll på kanten. Den offensiva inställningen skapar en hel del ytor för motståndarna på mittplan. Fast di blåe är som bekant att för upptagna av att skapa spelavbrott och sega till det för att fullt ut nyttja denna möjlighet.

En sådan attityd har en tendens att straffa sig. I 54:e minuten. Ett inlägg når Wanderson do Carmo med ryggen mot mål, han skruvar bollen förbi och runt Jmmy Dixon, kommer rättvänd och gör iskallt 1-2. Jag noterar även, nu i efterhand, att Wanderson inte ägnar sig åt något firande utan istället springer och plockar upp bollen för att få igång spelet igen. I och med detta börjar Malmö FF:s osäkerhet lysa igenom – deras egen form är faktiskt ytterst tveksam – och GAIS kan ta över spelet och komma till avslut. Men efter ett tag tryter orken i båda lagen som börjar vanka runt trötta på mittplan och slå bort bollar. Ingendera lag tycks ha ork eller förmåga att komma till avslut alls.

Tiden går och man börjar nästan tänka på refrängen när GAIS återigen börjar få lite fart under fötterna mot slutet till. Kenneth Gustafsson kämpar sig till ett läge i straffområdet som hamnar på målvakten och Jonas Lundén försöker från distans. Vid ett annat tillfälle ägnar sig spelarna åt att kramas nere i målområdet utan att få loss bollen.

Till slut får olycksbarnet Wibrån chans att på ett komiskt sätt revanchera sig för inledningens misslyckande genom att på en utspark nästan nå hela vägen fram till borte straffområde. Motståndarnas målvakt står avvaktar lite vid straffområdeskanten iställlet för att ta ett par steg fram och tjonga tillbaka bollen. Nu kan matchhjälten Wanderson do Carmo springa fram, ta bollen och rulla in 2-2 i nittionde minuten. Han – och många andra – får smått fnatt och brassen sliter av sig tröjan och springer iväg mot ståplats.

Strax efter att spelet kommer igång igen är Eyolfúr Hédinsson nära att ge oss 3-2, men ingen tycks direkt besviken över det uteblivna segermålet. Istället gläds det åt den lite oväntade vändningen i slutminuterna. Debaclet nere i Malmö från våren har betalats tillbaka. Tillfälligvis har GAIS klättrat förbi Trelleborgs FF i tabellen och håller nere en av Sveriges klubbar på en pinsam elfteplats, en tolfteplats om ÖSK lite oväntat skulle ta en seger hemma mot Helsingborg.

Efter att alla andra spelare börjat försvinna in i betonghögens mörka och ogästvänliga hjärta sitter Malmö FF:s målvakt kvar i straffområdet.