Frölunda

Tisdag i mars

Jag hade nästan glömt att den existerade. Den starka sydvästvinden som tillsammans med regn emellanåt gör morgonturen med cykeln till ett rent h-vete. Vissa som hör att jag alltid cyklar tror att jag är någon hurtbulle med Gunde Svan som Facebook-kompis. Så är inte fallet, ibland när jag är halvvägs upp för den förbannade bron så vill ävan jag bara släppa allt och stoppa en taxi. Tyvärr tror jag att det är rätt svårt att stoppa en taxi på bron och dessutom så måste man ju gå tillbaka för att hämta cykeln.

Dagen började för övrigt perfekt. Föst glömde jag mina nycklar och fick ränna runt i lägenheten för att hitta både det ena och andra, innan jag kunde ge mig ut i det grå, mörka och regniga blåshålet som är Göteborg. Eftersom jag behövde flänga runt en del under dagen var jag dessutom tvungen att ta på mig regnstället som jag inte behövt använda på flera veckor. Nu har den givetvis utvecklad en instängd, lite möglig doft där den legat i en Kenneth Dohsé-påse.

Den viktigaste anledningen till dagens flängande var givetvis köståendet på Pustevik Biljetter vid 11 prick för att garantera min och min bättre hälfts ståplatsbiljetter vid premiärderbyt på nya Gamla Ullevi. Med rapporter om långa köer för oss säsongskortsinnehavare borta vid Scandinavium och en hyftat lång kö öven vid Pustevik fick jag ett kort ögonblick dåligt samvete för att jag köper biljett till min bättre hälft. Detta är dock hennes straff efter att snökaoset i London räddade henne från QPR-Swansea.

Några timmare senare satt jag ner och läste på ett ställe. Med regnkläder i påsar och allt var det förstås ett helt företag bara att ställa sig upp och ge sig av. När jag precis skulle till och gå såg jag i ögonvrån nån papperlapp som låg på golvet – mina nyinköpta biljetter! Puh, vilken tur att man inte tappade bort dem tänkte jag och började ge mig av hemåt.

Knappt hade jag kommit hem och varvat ner förren jag fick ett samtal från Frölundapolisen. I en tiondels sekund undrade om jag gjort något väpnat rån i Frölunda det senaste innan jag kom på att jag faktiskt aldrig rånat någon och knappt ens cyklar mot rött. Det visade sig att ett tag efter att jag glatt hade hittat biljetterna jag tappat hade jag istället tappat mitt pass (som jag numera använder som ID-handling). Någon ansvarstagande och rejäl medborgare hade dock plockat upp den och när denne hade tid tog han eller hon och lämnade in den på närmsta polisstation.

Boendes granne med en Polisen var det förstås tråkigt att medborgaren inte lämnade in den där, men jag hade verkligen inte någon löst att beklaga mig över det. Att cykla över Älvsborgsbron till Frölunda verkade dock i magstarkaste laget och jag hoppade istället på 99:ans buss mot Frölunda Torg.

Hade lite förstrött lyssnat på polisens beskrivning om var stationen låg och tänkte att det är la inga problem. Den lång nämligen söder om Västerleden. För att ta sig ditt tvingas man ut i det andra folket landskap. Nej, jag talar inte om invandrare utan om bilåkarna. De där som lever i en annan värld än min. Vägen till polisen gick via regnblöta parkeringsplatser och på smala trottoarer längst trafiklösningar. Polisen låg tillsammans med arbetsförmedlingen i ett fult fristående kontorshus från 1980-talet. Ett sånt där fult hus som man känner att man antagligen sett flera gånger för, antagligen för att man faktiskt gjort det då det säkert är serieproducerat (det finne en dubbel-version i Högsbo industriområde och jag kan se ett tredje för min inre syn men kan inte placera det). I Frölunda (eller Tynnered för att vara mer exakt) är det tydligen inte meningen att det skall gå att gå vare sig till polisen eller arbetsförmedlingen. Ett tag trodde jag att jag kommit till USA igen. På andra sidan vägen låg nämligen ett McDonald’s med Drive-tru och allt. Allt givetvis pittoreskt inramat av leriga, menlösa gräsmattor.

Påvägen tillbaka kände jag mig tvungen att trotsa körbanorna och gå in på McDonald’s för en mjölkskak. Utan ett tillskott av ångestdämpande socker och fett hade jag troligen övervägt att slänga mig framför någon bil i Frölundamotet. Depressionen började smyga sig på och dessutom bestod min reselektyr av Nick Hornbys How to be Good, som handlar om en medelålders engelsk tvåbarnsmor som vill skiljas. Nu är jag i alla fall tillbaka på Hisingen med såväl biljetter och pass i säkert förvar. Undrar var jag la nycklarna…

Och så avslutningsvis lite lämplig stämningsmusik till inlägget:

Nybyggen i Göteborg 6: Högsbogatan

Så slutligen har det sjätte inlägget i denna serie kommit till. Nästan ända sedan den femte, som berörde den mörka sidan av Frölunda Kulturhus (för vilka White nu säger sig delvis tänkt om), har jag vetat vad jag skall skriva om. Att det tagit så lång tid beror delvis på lathet, men också på att jag känt ett behov att ta lite egna bilder och också komma fram till vad jag egentligen tycker om detta projekt i Högsbo.
Bevarad hundtoalett på Högsbogatan

Anledningen till mitt intresse handlar delvis om att jag ofta cyklar förbi. platsen för nybygget. Jag var dock inte medveten om detta när jag började läsa detaljplanen. I den framhävdes nämligen hur viktigt ett grönområde var för de närboende. Det var kanske inte riktigt det intrycket jag fått när jag cyklat förbi. Låt mig börja att lite översiktligt förklara platsen för de som inte är bekanta med denna avkrok i Göteborg.

Det före detta grönområdet vid Högsbogatan

Mellan två broar för Högsboleden och spåret mellan Marklandsgatan och Axel Dahlströms torg går Högsbogatan (som sedan fortsätter upp för en brant backe förbi Högsbo kyrka och Axel Dahlströms torg åt ena hållet, bort mot Kungsladugårdsgatan förbi limpor på gräsmattor och villor åt det andra). På den ena sidan av Högsbogatan ligger Skäpplandsgatan med sex stycken höga skivhus utplacerade mellan vägar och spårvägar i ett landskap av parkeringsplatser, menlösa gräsmattor och buskbeväxta bergsknallar; ett typexempel på hur Hus i Park i realiteten ofta blir Hus på Parkering, i alla fall om exploateringsgraden skall vara i närheten av den traditionella kvartersstaden (se tidigare inlägg om exploateringstal). Dessa hus är den nordliga utposten för ett stadsrum som följer Dag hammarsköldsleden ner mot Järnbrottsmotet och hela Frölunda. Allt är förstås effektivt separerat med hjälp av natur- eller trafikområden vilket effektivt försvårar rörelse inom och mellan områden. Vi talar alltså typisk förort, nära nog antitesen till en levande och sammanhängande stadsmiljö.

Hus på parkeringsplats – Skäpplandsgatans 60-talshus

På andra sidan om Högsbogatan fanns en skogsbeklädd backe som sträckte sig upp mot några öppna storgårdar. Det är denna som ansågs som viktig för närområdet. Jag passerar oftast förbi platsen på förmiddagen och vid den tidpunkten har den framförallt fungerat som hundtoalett (hundägare; dessa hjältar som med sina jyckar brukar alla de grönområden som ingen annan ser någon nytta med). Dessutom kunde den ge känslan att man befann sig i en skog. I alla fall om man agerade trafikfarligt och stirrade åt ena sidan samtidigt som man kisade med ögonen samtidigt som man visslande fösökte härma fågelljud. På många sätt kan man säga att detta skogsparti fungerade som en modern motsvarighet till en Potemkinkuliss, kanske framförallt för de boende i Skivhusen på andra sidan. Till skillnad från 1700-talet är det dock i den moderna världen staden som skall döljas bakom orörd natur och inte vice versa (här finns det möjlighet för långa uttlägg om människans förhållande till naturen, men inlägget är redan alldeles för långt).

Detaljområde från norr

Min första reaktion när jag fick reda på vad som kommer byggas på platsen så agerade jag instinktivt med suck och stön. Ordet punkthus dök nämligen upp. och på bilden sågs smått kubistiska skapelser ovanför en stor parkeringsyta. Men med tiden var jag tvungen att revidera mina åsikter till det bättre, förslaget försöker förvisso hålla sig inom vad man kan förvänta sig att stöta på i en gammal grannskapsenhet på väg att bli miljonprogram. Men samtidigt följer också vissa förbättringar med i detaljplanen. Enkelt uttryck är Högsbogatan på en del punkter ett fall framåt.

Hur ofta ser man så färgglada fjärilar i Högsbo?

Sex punkthus bestående av två olika kroppar, sammanbundna av trapphuset, på 8 och 9 våningar skall ge totalt 193 lägenheter. Hälften av husen har Riksbyggen som byggherre och kommer således att bli bostadsrätter, mellan den andra hälften tillfaller Wallenstam och kommer att bli hyresrätter (båda bolagens sidor innehåller som vanligt en förväntad andel eufemismer och halvsanningar – i Riksbyggens fall kan man la nästan få intrycker att husen ligger i Slottskogen). Att blanda hyres- och bostadsrätter är som bekant den del av blandstad som även Göteborgs politiker har lyckats införliva i sin föreställningsvärld.

Från början – när SBK hittat platsen i sin inventering av ytor lämpliga för kompletteringsbyggnader – föreslogs sju lamellhus sedvanligt lite käckt på snedden med tillhörande avståndstagande från gatan (som således i realiteten är en väg). Men dessa långa huskroppar ansågs otypiska för Högsbo (ingen tittade tydligen tvärs över gatan) och dessutom skulle det blockera vyn av den del av den gröna Potemkinkulissen som kommer att finnas kvar. Således lyftes lammellhusen på höjdled och blev punkhus i park (snarare i grönområde; det finns inga riktiga parker i Högsbo). Tämligen väntat och inte precis vad jag hade hoppats på, men det verkar ha fått några oväntade positiva effekter med sig.

Detaljområde från söder

För det första kommer nästan alla parkeringsplatser att grävas ner och placeras under mark (117 parkeringar under mark och 24 på förgården för besökare; klarar normen precis) med två infarter ett halvt våningsplan ovan gatuplan. I realiteten är de framtida punkthusen uppstickare från ett nedgrävt parkeringshus(1000 kr/månad enligt Riksbyggen). Således slipper vi undan den vedervärdigt tråkiga parkeringsytan på andra sidan. Troligen delvis för att det inte finns utrymme för så stora parkeringsplatser i den bitvis branta backen. Marken ovanför parkeringsplatserna kommer istället bli bostadsgårdar som genom att sticka upp en bit från gatuplan kommer att få en mer halvprivat prägel än vad som annat kan vara vanligt runt punkthus.

Berg sprängs bort för parkeringsgrotta. uppe ligger återvändsgränden Silvermyntsgatan med indignerad bostadsrättsförening

För det andra kommer husen faktiskt att ge något till gaturummet. Husen kommer att bli tydligt förankrade till Högsbogatan och även om det i första hand kommer att bli bostäder kan det i framtiden bli möjligt att göra om bostäder i entréplan till kontor eller butiker i framtiden. Högsbogatan är till skillnad från vad som brukar vara gaturum i en förort inte en återvändsgränd utan sammanbinder Axel Dahlströms torg med Kungsladugård. Genomfartstrafiken kan betecknas som måttlig med 2700 bilar ÅMVD (årsmedelvardagsdygn) i, för det mesta, 50 km/h. Detta kommer att stiga något med fler boende. det är inte för många för att det skall gå att bo där, men samtidigt inte så få att det inte skulle finnas möjlighet att i framtiden etablera verksamheter på gatuplan. Om man sedan byggde lägre bebyggelse mot gatuplan på andra sidan, på den befintliga parkeringsplatsen så har man faktiskt skapat något som börjar likna ett stadsrum. Jämför till exempel med närliggande Högsboleden med 20000 bilar i 70 km/h. Gatuplan kommer samtidigt att rustas upp och ges en separat cykelbana (något jag i och för sig inte tycker behövs). Genom att förankra husen mot gatan kan på sikt rörligheten i området underlättas.

Lokalt näringsliv – en pizzeria och en frisör i huset till höger. Gräsmattor kring lameller från 40- eller 50-tal Detaljområdet bortom bro i fjärran.

För det tredje är det bra för den närliggande verksamheten vid till exempel Axel Dahlströms torg att få lite fler närboende som måhända till och med orkar gå upp för den sega backen och ge lite fler kunder även där. Det finns även en del andra verksamheter som biter sig fast i det separerade landskapet. Precis som till exempel Guldheden har invånarantalet i Högsbo halverats sedan dess glansdagar och att dessa skall kunna försörja närservicen med kunder samtidigt som bilburna köpcentrum lockar är förstås en svår ekvation. Förtätning är nödvändig för att upprätthålla ens befintlig service i många av stadens förorter (SDN är också mycket nöjda med detta i sin remiss till detaljplanen).

Som en del av planen kommer även ett mindre hus med 56 studentlägenheter som byggdes 2002 med ett tillfälligt bygglov permanenteras. För detta föreslås dock antalet parkeringsplatser höjas från nuvarande fyra till sex (0,1 per studentlägenhet). Jag är storsint nog att jag kan bjuda på detta bidrag till massbilism.

Studentbilism lovas stiga med femtio procent!

Totalt är det alltså inte så värst illa som jag trodde från början. Det är inte precis en plats jag kommer att flytta till frivilligt. Men samtidigt förbättras möjligheterna i Högsbo en smula och vem vet vad som kan göras när de där skivhusen på andra sidan ramlar ihop. Om inget annat kunde de också få ett parkeringshus så att en del av ytan direkt mot Högsbogatan från öster kunde bebyggas och ge ett komplett stadsrum och kanske även tillskänka Skäpplandsgatan en vettig park – fast det är la långt i framtiden. Totalt sett är det förstås mycket bättre att förädla marken framför en Potemkinkuliss, som faktiskt inte försvinner helt än att någon stackars åker i Kållered skall behöva förstöras.

(Bilderna blir större om du klickar på dem!)

Caldenby om Frölunda, eller i alla fall nästan

Efter förra veckans äventyr i Frölunda återvände jag till detta miljonprogram för att lyssna till Claes Caldenbys föreläsning om tankar bakom Frölunda. På med tropikhjälmen bara för nu bär det av mot sydliga breddgrader på andra sidan göta älv!
Caldenby är professor i arkitekturens teori och historia på Chalmers. Han har bland annat, med en rad andra personer, skrivit boken Guide till Göteborgs arkitektur som man kan få tag i på de flesta bokhandlar och museum* vari det ges en utförlig beskrivning om många byggnader och områden i Göteborg med omnejd till ett vettigt pris.
Norra Guldheden

Egentligen handlade föredraget inte så värst mycket om Frölunda. Snarare var föredraget i mångt och mycket fokuserad på Göteborgs stadsplanechef under perioden 1943-1953 Tage William-Olsson (även mannen bakom Slussen i Stocholm) som Caldenby forskat en hel del kring och som på många sätt var involverad i ett tidigt skede i Biskopsgården, Kortedala och Frölunda (i första hand Järnbrott) och hade ett stort inflytande över framförallt Guldhedens folkhemsfunkis.

Vad som framförallt var intressant var två vägledande idéer som ledde fram till dagens miljonprogramsområden: Trädgårdstaden och grannskapsenheten som den naturliga utgångspunkten för stadsbyggande och planering. Det finns i tankarna kring dessa båda begrepp många samband med det föredrag från förra besöket i Frölunda där Sven-Eric Liedman diskuterade den goda staden. För det första ville man få del av fördelarna av både stad som landsbygd och bygga upp så grannskap i staden runt ett gemensamt centrum. Idealet blev ”hus i park” – som det brukar uttryckas på yimby – som försökte anpassa sig efter landskapet (W-O var mycket förtjust i att bygga långa, svängade hus längst med höjdkurvorna i landskapet) och med ett strategiskt placerat område för affärer, service och kultur omgivet av stadsdelens högsta hus (Guldhedstorget, Dr Fries torg, Axel Dahlströms torg…). Dessutom skulle trafiken ledas runt grannskapet som så att säga blir en självständig ö i motsats till en mer traditionell stadsbild där grannskapen går in i varandra och trafik och funktioner inte är separerade.

Ebenezer Howards tre magneter som visade fördelar med stad, landsbygd och trädgårdstaden

Det sägs att vägen till helvetet är kantat av goda avsikter. Nja, jag kanske överdriver, men ni förstår vad jag menar. De flesta försök att kombinera trädgård med stad har i många avseenden misslyckats och blivit hybrider som inte riktigt gett någon av fördelarna men en del av nackdelarna. Samtidigt har grannskapsenheten sällan slagit rot, ett områdes invånare har fortsatt att använda sig av hela staden för att få varor, service och kultur och de lokal centrumen har ofta blivit tråkiga spillror av den bakomliggande tanken.

Subjektiviteten i ovanstående inlägg är helt min, Caldenby höll sig tämligen objektiv. Vågade dock beröra frågan som väckts av Mark Isitts båda artiklar. Caldenbys tolkning är att Mark Isitt frågar efter en stark man och att W-O var sin tids starke man. Om det är något som skulle funka idag sa han att han vill låta vara osagt.

*Rykten förtäljer om platser norr om Kungälv, söder Va’bäj och öster om Partille i de vilda p-bönnernas land där det finns andra bokaaffärer och muséer – även om det är något jag starkt betvivlar- som kanske inte har boken .

Utopi i Frölunda

Frölunda torg

Läste i måndags av en slump att Sven-Eric Liedman, professor emeritus i Idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, skulle hålla ett föredrag med titeln Den utopiska staden – mellan dröm och mardröm från Babel till Frölunda på Frölunda kulturhus. Tänkte att det kan vara värt en resa, har läst flera av hans böcker men aldrig sett eller hört honom, och satte mig på 99:ans buss. Det visar sig att föreläsningen hänger samman med en utställning om den avlidne professorn i arkitektur Lars Ågren som bland annat var mycket involverad i planeringen av den moderna förorten Frölunda och många andra bostadsbyggen i Göteborg, mycket stjärnhus blev det genom åren.

Nåväl, det är klart att föreläsningen av en idéhistoriker inte i någon högre utsträckning berör stadens planering och arkitektur i detalj utan istället staden som fysisk manifestation av olika idéer om den goda staden genom årtusenden och olika konflikter därom: trädgården versus staden; Babel versus Jerusalem; den planerade staden och den oplanerade staden.

Även om inte så värst många nyheter presenterades för den hyfsat allmänbildade (läs: er stoiska, ödmjuka bloggare) är det alltid intressant att få höra lite nya detaljer kring staden igår och idag. Till exempel den roll som tron spelade på äldre stadsplanering där det inte är ovanligt att placera en större kyrka i mitten och sedan kapell i de fyra väderstrecken för att på något sätt symbolisera den kristna världen, där den stora kyrkan representerar Rom. Ett intressant exempel på dessa försök att avspegla något annat i stadsplaneringen var Kristanstad. Grundad 1614, när förkärleken för geometriska modeller slagit igenom i stadsbyggandet, lades gatorna ut i ett rutnät. Det intressanta i det hela är att vilken ruta/kvarter man bodde i sedan avspeglade sig i vilken plats man satt på i kyrkan. Position i samhället, i staden och i kyrkan blir på detta något sätt något väldigt konkret.

På senare tid har har arkitekter och planerare – i alla fall officiellt – övergett idén om att bygga utifrån guds eller geometrins principer och bygger istället för människan. På det sättet kommer vi fram till Frölunda – den moderna förorten som skall tillgodose det människan behöver istället för indstristaden som ett helvete på jorden. Det är lite märkligt att den första staden som byggts för människan tycks ha förlorat mot den gamla staden som byggdes med helt andra principer – om den nu har det.

Medan jag åker hem igen på 99:ans buss, medan mitt läsande störs av ett evigt tuggummituggande från de två tonårstjejerna bakom mig, som är på väg hem till Eriksberg och definitivt inte varit på ett föredrag på kulturhuset, riktas mina tankar kring Frölunda. Jag är inte särskilt bekant med denna förort; bor man i en förort så åker man sällan och besöker andra. Jag utgår från – måhända är jag fördomsfull – att flickorna varit på gallerian Frölunda Torg. Där finns de mesta en människa kan förväntas behöva, allt samlat på en plats. Men samtidigt är nog antalet pizzerior, kiosker, affärer eller andra näringsidkare mellan Frölunda Torg och Axel Dahlströms torg, fyra kilometer bort, inte fler än att man kan räkna dem på ena handens fingrar. Nu skall torget bli ännu större. Det blir ett väldigt tråkigt landskap där Lars Ågrens stjärnformade punkthus står under januarikvällens himlavalv. Måhända är det även något symboliskt med att tuggummituggorskorna går av vid Eriksbergs centrum pbland norra älvstrandens dyra bostadsrätter – det är svårt att bygga den goda stad.

Även om den sociala ingenjörskonsten som planerade för människorna i Frölunda på senare år fått ett allt mer skamfilat rykte så lämnades i alla fall plats för kulturhus och andra kommunala åtaganden. För en tid sedan publicerade Sören Olsson, professor i socialt arbete och Helena Westholm, arkitekt en debattartikel i gepe där de beklagade sig över att den inslag som från början skulle göra södra älvstranden till en blandstad nu håller på att förvandlas till en gräddhylla; ett homogent område för välbeställda. Den sociala dimensionen i stadsbyggande är på tillbakagång, men det är i alla fall nära till närmsta café – om man har råd att betala för sig.

*****

När Frölunda torg var något nytt och spännande åkte ibland min morsa och hennes kompisar på Varbergs flickskola hela vägen till Göteborg för hänga på Frölunda torg. För mig idag känns det ungefär lika häftigt som att gå ut och hänga på mjälkpallen vid landsvägen. Men samtidigt finns ju de där tuggummituggorskorna kvar…

Anfallet forsätter

(hoppa ner en bit om ni vill slippa svammel och dålig satir)

Västra kommandots ledning hade samlats vid en främre observationspost på Marklandsgatan.
Befälet för Division AB Framtiden rapporterar:
– Mina herrar, mina trupper håller precis på att nå ett viktigt genombrott. Snart kommer vår front att flyttas fram åtskilligt vid Högsboleden och rycka allt närmare Kungsladugård.
Deras överbefälhavare tar till orda:
– Detta är utmärkta nyheter mina herrar, Vår stora ledare sänder sina gratulationer från sin varglya i Lindome.
Snart kommer vi kunna få kontakt med våra spaningsbataljoner i Kommando Karl Johan och på sikt även nå fram till våra landstigningstrupper i Masthugget.
Inom kort står vi framme vid stadens portar!
En mörk, ljusskygg man; underättelseofficeren fyllde lismande på:
– Även Östra kommandot gör framsteg. Det sista moståndet i östra nordstan är kraftigt försvagat och nu kommer de främre trupperna från Kviberg allt närmare våra vänner under kommendär Läpstiftet som länge kämpat för vår sak.
Den enda smolken i glädjebägaren är att några av våra tidiga allierade vid Friggagatan har visat sig avvika allt för mycket från revolutionens ideal – men snart är deras minne bort.
Överbefälhavaren tog åter order:
– Mina herrar, framför oss ligger Kungsladugård. De har några av motståndarnas bästa trupper, men de är gamla och små.
Det finns ingen anledning att jäkta, när vi väl omslutit dem kommer de att tyna bort.
Tiden är, som vi alla vet på vår sida.
Staden kommer snart vara död och de förenade förorterna har segrat!

*****

I dagens gepe har det gått att läsa om hur allmännyttan planerar för flera bostäder i Göteborg. I sig några bra, en akut bostadsbrist har länge varit ett problem och allmännyttan har inte precis dragit sitt strå till stacken de senaste åren. Att någon bygger hyresrätter, bara en sån sak!

Havsutsikt?

Jag blir dock lite besviken på vad det är de planerar genomföra. Nio 16-vånings punkthus i majorna/högsbo är orsaken till min tillfälliga (föga tillfällig, om ni frågar min sambo) sinneförvirring ovan. Det finns förvisso några förmildrande omständigheter; det finns redan tillgång till vatten- och avloppsrör, avfart och fjärrvärmenät på de bergsknallar som skall bebyggas nära Högsboleden. Förslaget blir relativt centralt och nära existerande och väl utbyggd kollektivtrafik. Dessutom verkar en hel del tankemöda ägnas åt att bygga energisnålt.

(som en parantes kan nämnas att Göran Hägglund och kd vill riva delar av miljonprogrammet, även om DN spetsat till textens innebörd en smula för ett inlägg på DN Debatt)

Sett ur ett fågelperspektiv är det verkligen en förtätning av staden, men samtidigt är det inte en expansion av staden utan en expansion av det stora område av förorter i Högsbo och Frölunda som sträcker sig söderut.

Att sprida ut några punkthus på några oexploaterade bergsknallar är verkligen inte att bygga och förtäta en stad utan ineffektiv markexploatering av oexploaterad mark. Dessutom brukar områden med punkthus, och de flesta bostadsområden som byggts efter kriget, ha den stora nackdelen att planeras som de är färdiga. Allt är planerat från början och även om det finns gott om plats har det inte lämnats någon plats för framtida bebyggelse eller andra förändringar av området. Det är inte helt lätt att bygga en stad på bergsknallar, men det går faktiskt – föga menlösa gräsmattor på Otterhällan.

Istället skulle jag vilja att stadsbyggnadskontoret i samarbete med allmännyttan och andra bolag skapade möjligheten för en stadsdel med vägnät och trappor som lämpar sig för topografin. Sedan behöver inte allmännyttan bebygga alla tomter direkt utan istället lämna lediga platser för framtida bebyggelse med olika byggherrar och ägare, platser för såväl affärer, bostäder och kontor. Med nuvarande planering förhindras möjligheten av ytterligare förtätning och exploatering.

(med reservationer för feltolkningar. Den gryniga kartan som fanns i gepes pappersupplaga så ut att vara hämtad direkt från Stalins arkiv för planeringen av Moskva. Fick vrida och vända en del på den för att fatta var husen skulle ligga; inte riktigt mina hemkvarter)

Sedan finns det eventuellt en del estetiskt att fråga om husen; meningar likt ”fasaden blir av prefabricerade betongskrivor” får mig att rysa, men inte av välbehag. Men allt är tydligen tillåtet när några människor högst upp i husen eventuellt kan se ut i fjärran över havet – att titta på husen la inget intressant alternativ och någon vy över Göteborg framhävs inte heller som något intressant.

Utsikten i blickfånget

Förslag från White Arkitekter

Folk som läser min blogg vet att det jag framförallt gnäller om berör stadsplanering och arkitektur. Idag var det en artikel i gepe om en arkitekttävling för ett bostadshus på norra älvstanden som vanns av White Arkiteter. Förslaget syns ovan. Fyra sammanbundna cylindriska torn kring ett gemensamt trapphus skall ersätta Juvels gamla silobyggnad. Något jag noterar i texten är att det viktigaste med förslagets 15-våningshus är att ”[f]önstren runt lägenheterna kommer att ge en fantastisk utsikt över hela stan”. Det verkar vara en av det viktigaste aspekter som framhävs vid nybyggen. Till exempel vid bygget av kvarteret Porslinskvarteret i min närhet där en gemensam takterass skall ge en magnifik vy över centrala Göteborg. Det är lite det som stör mig; varför är utsikten på andra sidan älven så viktig för människor? Tror de att de lite snobbiga fastlandsborna skall få det lite lättare att flytta över till hemska Hisingen bara de får möjlighet att se fastlandet? Kanske det rör sig om något mer allmängiltigt i modern arkitektur; en byggnad som är ett koncept i sig själv med blicken fäst i fjärran. Ingen bryr sig om hur byggnaden passar in i sin närmiljö. Inga ord om anpassning till ett traditionellt gatunät eller en levande och intressant stadsmiljö.

Speldosegatan, Frölunda?

Sedan måste jag gnälla lite över bilden. det är klart att själva huset måste vara glatt upplyst och i färg medan omgivningen går i grått. Annars brukar det också vara populärt att lägga in lite stora, lummiga trän och folk som spatserar. Inga bilder på hur det kommer att se ut när betongen börjat åldras och Göteborgs luftföroreningar gjort sig. Eller bilder som visar att träden som planteras aldrig kommer att bli högre än två meter och smalare än min spinkiga överarm innan de körs över av någon maskin vid en renovering. Eller att ända gången folk kommer att gå kring huset är när folk stressade och irriterade jäktar in med sina ICA-påsar för ännu en kväll framför teven. Designmässigt får huset mig osökt att tänka på de stjärnformiga husen som man ser strax norr om Frölunda centrum. De var säkert jättefina på sin tids arkitektbilder; framtiden stod för dörren och Speldosegatan var fint att bo på i några år innan lägenheten på månen stod klar!