Flykten från samhället

Återigen utan morgontidning (dessa förbannade kristna högtider!) och jag ger mig av på en anabasis genom svenska morgontidningars webbupplagor. Fastnar lite för gårdagens ledare i DN. Ämnet är förhållandet mellan människa och demokrati:

”Vi tvingas inte längre på samma sätt som tidigare kompromissa med våra själviska intressen. Genom att vi har lämpat över så många beslut – och så mycket ansvar – på myndigheter och marknadskrafter slipper vi organisera oss, konfronteras med den inte fullt så tillrättalagda verkligheten och möta dem som inte är som vi. Den ensamma, bråkiga eller försupna grannen hänvisas till socialtjänsten – eller lämnas kvar när vi själva väljer att göra bostadskarriär.”

Samtidigt spenderar vi allt mer tid på krogar och caféer (det senare har trots allt varit något av det moderna samhällets födelseplats) och allt mindre tid på fackföreningsmöten. Vi pratar med politik men tar mindre eget ansvar.

Ja, så ungefär resoneras det i alla fall i ledaren, med tillhörande obligatoriska hänvisningar till Robert Putnam. Att vi möts mer med vänner och bekanta ute istället för att till exempel tala med våra grannar (som ”urbana bönder”) har både för- och nackdelar.

Vad jag personligen ser som ett större hot är ett försök att reducera medborgaren till konsument/brukare/åskådare istället för en aktiv aktör i samhället. Även om jag kan tycka att den deliberativa demokratin som vision är vackert naiv så är alternativet mycket, mycket värre.

Löjliga stämningar

Det är egentligen en skitsak och kanske inte något värdigt ett blogginlägg men i brist på inspiration och ork till något bättre kan jag inte låta bli.

Den gigantiska kafékedjan Starbucks har nämligen bestämt sig för att stämma ett fik nere i Linné för att deras logo liknar deras – ja, i alla fall om man får tro på Starbucks jurister. Kaféägaren är inte vidare bekymrad då namnet godkänts av Bolagsverket.

För lite mindre än ett år sedan avslutades en snarlik tvist där det stora spelföretaget Electronic Arts gav sig på rollspelet (alltså den gamla hederliga penna, papper och tärningar-varianten) Noir för att spelets namn och logo/text skulle vara allt för likt EA:s spel Black (notera på bilderna hur extremt olikt Noir är Black).

Detta är onekligen en intressant aspekt av marknadssystemet där ett stort företag utan synbar sans och reson ger sig på små företag för att dessa skulle hota deras varumärken. Man undrar verkligen hur de tänker. Är det så att bolagets jurister känner att de behöver hitta på något för att rättfärdiga sina löner och avdelningens budget?

Eller är det så att företaget gör riskbedömningen att det finns något att vinna på att slå ner hårt på några mer eller mindre slumpmässiga företag för att ingen verkligen skall försöka sig på ett autentiskt plagiat? Det tycks ju inte rimligt att det finns någon uppenbar kortsiktig ekonomisk vinst för Starbucks att staffa ett företag som verkar på en marknad som de inte ens är aktiva.

Nu när jag senast var i London så drack vi en del kaffe på kedjan Costa vars varumärke som i mina ögon är mer lika både Starbucks och Starcups. De står något årtalet 1971 på logon så Starbucks kan la inte ge sig på dem utan att riskera en rejäl baksmälla, men de kanske i sin tur kan ge sig på Starcups när Starbucks rättsprocess haverar?

För gemene man är la domen klar redan när nyheten om stämningen når dem via tidningssidorna. I kampen mellan David och Goliat är sympatierna förutsägbara och även om jag personligen aldrig varit på Starcups eller har några planer på att gå dit så kommer fiket troligen inte tappa några kunder den närmaste veckan om vi säger så. Hamburgekedjan Max vann troligen ett och annat på kriget med McDonalds, även om de förlorade själva slaget – mestadels på grund av tredje part kom i kläm, något som inte är aktuellt i den senaste rättstvisten. Kan en halv miljon i skadestånd från ett mindre företag (som kanske inte kan betala) – minus rättegångskostnader – verkligen väga upp den negativa reklamen – även på en marknad man inte agerar?

Hmmm, undrar vad Ölmärket Heiniken tycker om stjärnan i Starcups logo…

—
Starcups tycks även finnas i Iran – måhända är en persisk fatwa värre än amerikansk stämning?

45 dagar till Fettisdagen

Tiden är några minuter i tio på lördags morgon. Platsen Lungrens konditori på Hisingsgatan. En okänd man med rufsigt hår och morgontidningen under armen sticker in huvudet och stegar långsamt in.

– Hur många dagar är det kvar till fettisdagen ? frågar han den unga kvinnan bakom disken som fnissar lite nervöst och säger att det har hon ingen aning om. Måhända tror hon att hon att göra med en galning. Något hon borde vara van vid; hon befinner sig trots allt på Djävulsön.

– Jag ta en semla och en stor kaffe, säger mannen och efter att han fått tillbaka en växel och en semla för sin ihopvikta hundring lunsar han över till ett bord med sin tidning.

Det är alltså 45 dagar kvar till fettisdagen.

2008 års K-märkning: Café Skogen

Ungdomen baktalades förvisso redan av de gamla grekerna men på minst en punkt har det gått käpprätt år helvete. Det finns mängder av fik i framför allt centrala Göteborg. Tyvärr är de flesta av dem fullständigt värdelösa för människor som inte leker med i fåfängans fyrverkeri. Jag tror man måste vara lika fruktansvärt osäker som en svensk tonåring för att med god min betala överpriser för halvfabrikat serverat av en ung nippertippa i en genomdesignad lokal med obekväma stolar och stojiga brats. Nippetippan gör en min när man beställer ”kaffe, svart” och säger att de ”inte säljer kanelbullar, det är muffins som gäller i år.”

Café Skogen – arbetarfik

Istället för designen på kaffekopparna och inredningen av lokalen kollar jag efter blått; blått hår (pensionärer) och blåkläder (arbetare) ger en riktlinje om var man kan hitta vettigt kaffe. Det var så jag hittade Café Skogen. På Slottskogsskogsgatan 53, ett kvarter från Mariaplan ligger sedan årtionden denna pärla och riktiga arbetarfik. Ett rum med kök – och då menar jag ett vanligt kök – med enkla bord och stolar och årtiondern av tidningsurklipp, skisser och bilder på väggarna. En sån här miljö går inte att designa, den måste växa fram. Kaffet är gott och kommer från en stor maskin som är ett tiotal år äldre än vad jag är (nej, jag överdriver inte). Dessutom ingår påtår, något som man aldrig får på innerstadens dyra fik längre.

”Arbetarcafé. Gå hit om du är blåställsbärare och vill ha en falukorvsmacka toppad med bacon för en billig peng. Gå inte hit om du är reklamare och vill ha en överprissatt chai latte samt en fullkornsciabatta med groddar.”

Citat från cafékartan

Dock måste jag ge ett varningens ord till eventuella besökare. jag vill verkligen inte bidra till slumming av slipsnissar som kommer och ställer konstiga krav. i Precis som på trendiga fik så kan man göra bort sig rejält om man inte ser upp och kan de rätta koderna. I jakt på en gammal gepeartikel, som jag givetsvis inte hittade, ramlade jag på detta varnande exempel.

Det är en vanlig vanföreställning bland folk som läst för mycket böcker att arbetare lever i något förbannat naturtillstånd utan kultur och normer kring uppförande och att det handlar om att slappna av. Jag har alltid besökt platsen i rätt klädsel och om man inte initierats av någon redan invigd besökare så är det ingen idé att göra det komplicerat; gå in och ta en ostrafralla från kylen och kaffe från maskinen; stör inte personalen och betala först när du går; sätt dig ner och ta en tidning; glo inte på folk!; vid ett andra besök kan du ta nästa steg och beställa en skogenmacka.

—
K-märkning skall förstås tas bildligt. Det går inte att upprätthålla ställen som dessa med konstgjord andning. Det krävs att vi människor som inte har lust att leka trendig medelklass (detta bespottade, räddhågsna sociala strata) och bara vill fika går och visar med våra pengar vad vi vill ha, riktigt kaffe och riktiga frallor!

Visit på nya gamla ullevi

Söndagen innebar givetvis ett kort besökt på grisen i säcken. GAIS hade öppet hus på den nya arenan och som årskortsköpare var jag förstås nyfiken att titta till platsen jag förhoppningsvis skall ägna ett antal timmar utan allt för mycket smärta (Alvedon?).

Tänkte förstås på det men glömde givetvis kameran. Förvisso tämligen välfotograferat vid det här laget, men det hade kanske inte skadad och flera andra hade tänkt lite längre vad näsan räcker – och då har jag ändå längre näsa än de flesta.

Lutningen från Preppens läktare och ner mot plan är verkligen imponerande och kommer förhoppningsvis delvis övervinna några av de brister som i alla fall jag upplever med att se fotboll från kortändan. En vanesak menar kanske en del men som jag ser det så är avståndsbedömningen svår från den vinkeln. Men i och med att man kommer upp en del så kanske det blir bättre. Längst uppe från toppen är det nästan lite helikoptervy över det hela och man kanske kan låtsas att man spelar Football Manager.

Efter att ha sörplat i mig lite bjudglögg (lyckades hålla mig borta från fiskdammen) och gått runt ett varv med tillhörande tipspromenad kände jag mig i alla fall så positiv att jag öppnade plånboken och köpte en svart GAIS-mugg. Det är inte ofta jag köper souvernierer, och speciellt inte officiella GAIS-prylar, men en kaffekopp är ju bara en kaffekopp – hur ful kan den bli? Perkulatorn har arbetat klart och nu testar jag den. Som vänsterhänt uppskattar jag att klubbmärket finns på båda sidorna, så att både jag själv ch eventuella betraktare tydligt kan se att jag dricker ur en officiell GAIS-mugg.

Wiener melange, kreativitet och schack

Wiener Melange ja, det är sånt där äckligt slisk-kaffe som går att få i många av de kaffeautomater som ersatt kaffebryggaren på många arbetsplatser. (i Göteborgsversionen av P3:s Morgonpasset används Wiener Melange som en form av straff) Wien och kaffe var nämligen av central betydelse i Vetandets världs andra och sista del av Arvet efter Habsburg. Även om Österrike-Ungern kanske framför allt är känt för förfall, inre problem och auktoritärt styre så rådde även en liberal och framåtskridande anda på många caféer i centraleuropa under det multikulturella imperiets skymningstid. I programmet talade en man (gammal fysiker och intendent för Nobelmuséet, kommer inte ihåg hans namn) om hur många av kommande årtiondens stora namn som dagarna i ända satt på Wiens caféer och sörplade kaffe under utbytande av tankar och idéer. Inte konstigt att Svenska kungar totalt fem gånger förbjöd kaffe under 1700- och 1800-talet; det stoppade effektivt framkomsten av någon samhällsomstörtande kafékultur!

Med risk för att trötta ut mina trogna läsare, så kom detta mig att tänka på ett Kafébesök i USA för några månader sedan. Platsen var Mystic, Conneticut (Mystic kommer från orden Missi-Tuck; stor flod). En liten ort med sådär fyratusen invånare och en turistort av rang genom sin roll som historisk småort och plats för ett stort Sjöfartsmuseum och ett stort Akvarium. När jag och den bättre hälften kom dit med vår bensinslukande Chevy Malibu var turistsäsongen i stort sett över och i alla fall delar av lokalbefolkningen hade vågat smyga sig fram igen. Några av dem större vi på i ett trevligt fik på Main Street. Där sätt några invånare och spelade Schack samtidigt som de diskuterade allt möjligt. Medan även vi satt och spelade ett parti kom såväl Cern-reaktion, (en av dem var uppenbart insnöad på kvantfysik) guds existens, vetenskapsteori och det stundande presidentvalet. Det är förstås sådana mötesplatser man efterfrågar. Ja, i alla fall gör jag det. Idealiskt är ett kafé en plats där du kan stötta på någon någon okänd som berikar din dag och ger dig nya intryck. Hur uppmuntrar man uppkomsten av sådana platser i en tillvaro som är allt mer uppstyltat och där allt fler såväl fikar som bowlar ensamma, när de inte sitter hemma i sina hem och tänker på heminredning i hus vända bort från gatuplanet?

Bartleby’s Coffee, West Main St.

Mystic är som sagt något av en turistort, men en allt för liten sådan för att tillgodose turistströmmarnas behov. Som synes är området runt Main Street allt för litet för stora besöksgrupper som vill ta del av charmen med den amerikanska småstaden. Så för dem har de byggts upp något mer tillgängligt; Olde Mistick Village. Med gott om parkeringsutrymme och direkt vid avfarten från motorvägen I-95 finns en artificiell by som man kan promenera runt i, och shoppa. Det är helt enkelt en upplevelse-galleria, lite som Freeport utanför Kungsbacka men bättre och mer rejält. Runt den artificiella byn fanns det givetvis ett vägnät utan trottoarer men med menläsa gräsmattor och nära tillgång till olika motell som EconoLodge, där vi bodde, och ett Domio’s Pizza. Småståadsamerika gjort enkelt, rationellt och välplanerat. Undrar vart de oväntade mötena och intressanta erfarenheterna fanns.

Bensinslukande Chevy Malibu

—
Bowla ensam är givetvis en referens till Robert Putnams bok med samma namn kring det avtagande sociala kapitalet i USA. Bland annat baserat på hans tidigare erfarenheter när han studerade medborgarandan i Italien. oavsett om man avser starta ett bowlinglag eller kanske en revolt så behövs det lämpliga fik och ölhallar där man kan mötas upp och utbyta och forma idéer. Pop-teoretikern Richard Florida var inte först och inte på något sätt unik.

Downtown Mystic, bron mellan West Main St. och East Main St.

—
Main Street, USA har en central roll i den amerikanska självbilden. Trots eller kanske på grund av att andelen amerikaner som bor i Small Town America minskar konstant. I boken Friare kan ingen vara pekar förre utrikeskorrespondenten Göran Rosenberg på att småstaden ofta har varit basen för den amerikanska demokratin med town Meetings och andra sammankomster. Myten lever vidare (se bara på småstaden i massmedia, såsom Stars Hollow i Gilmore Girls där alla känner alla) men det sociala nätet är brutet i såväl USA som Sverige, eller?

—

Den gamla fysikern på radioprogrammet menade att även om de gamla fiken i Wien är hopplöst förlorade – kaffet ät dyrt och det är turister överallt – så har i alla fall erfarenheter återigen börjat ge fiket en central roll när nya campus planeras. Tror fan det, kunskap är la omöjligt utan kaffe, öl, whisky och rödvin (det senare främst för humanister). Hängde mycket på fiken när jag var ung, vacker student. Fast de bästa kunskaperna fick jag nog på en kvarterskrog utanför den planerade miljön där ett stort företag långsam tog över fik efter fik.

Kaj i småstaden

Kanelbullens dag

Jag har måhända vid något tidigare tillfälle gjort mig lustig över alla dessa olika dagar (helt oavsiktlig parafras på titeln till Kjell-Olof Feldts biografi) för specifika händelse, idéer eller koncept som finns för i stort sett allt mellan himmel och jord.

Det måste dock göra ett undantag för dagens dag; kanelbullens dag! Att vakna upp en lördagsmorgon och få kaffe och bulle på sängen av sin bättre hälft är definitivt anledning att föra in dagens i kalenderns kanon! Kanske till och med läge att göra det till en röd dag, annars kommer jag näppeligen får frukost på sängen även nästa år. Då är det dock dags att stryka någon annan dag för att inte minska landets produktivitet. Jag röstar för att ta bort rödheten från sjätte juni!

Grönbete för de blågula

Förra året fick Nya Ullevi agera skådeplats för spektaklet Monster Jam. Stora så kallade monstertruckar förstörde gräsmattan som Got Event tvingades byta mitt under pågående säsong. Trots detta fick spektaklet återkomma även detta år. Men den här gången skulle det bli annorlunda, lovade Got Event. Även om gräsmatan inte blev fullt lika illa åtgången som förra gången är den dock undermånlig, något som representanter för såväl GAIS som den lilla satan har påtalat.

Zlatan, svensk landslagsspelare (bilden från när han spelade i Juventus) gillar nytt gräs

Inget har hänt, förren nu. Svenska landslaget skall spela en träningslandskamp mot Frankrike. Fotbollsförbundet besiktar arenan och sådär tio minuter senare aviserar Got Event att gräsmattan skall läggas om omgående. Den lilla satan, som har en hemmamatch snart, tvingas byta arena. Ja, om det skall kallas tvång att slippa slösa bort 90 minuter fotboll i den där betongjollen så har ordet tvång fått en ytterst positiv klang det senaste dygnet.

Det är tämligen uppenbart att landslagets önskemål är viktigare än de två allsvenska klubbarna som tillsammans spelar 28 allsvenska matcher (samt några ytterligare cup-matcher) under året. Wallin har reagerat med råge:

”GAIS är så upprört att klubben har bestämt att kräva ekonomisk kompensation av Got Event. – Vi har inte fått den varan vi betalat för och då förväntar vi oss en ekonomisk ersättning, säger ordförande Christer Wallin.”

När man senast stod där borta på GHI med teaterkikaren och spanade ut över den öde betongen med den glada reklamsloganen Julstaden Göteborg från förra året undrar jag verkligen vad den varan egentligen är värd, en kaffe och en muffins? Arenachefen Anders Albertsson har ett minst sagt intressant perspektiv på händelsen:

”Samtidigt får båda klubbarna nytta av det här beslutet. Ser vi till framtiden är det inte IFK och GAIS som är hyresgäster, utan vi lever på att vara en trovärdig landskampsarrangör. Det är självklart så att när fotbollsförbundet säger något väger det väldigt tungt.”

Ja, se där. GAIS skall vara tacksamma för att en viktigare kund vill ha något som sedan GAIS, av en lycklig slump, får ta del av. Det är förstås en inställning till kundvård som imponerar. Alliansklubbarna kommer inte tillbaka nästa säsong, så då är deras behov och pengar mindre värda och kan i stort sett ignorerar för de har ändå inget val i nuläget.

Det är ju som att hyra en nedgången miljonprogramslägenhet av ett kommunalt bolag… vänta, det är ju precis vad det är frågan om…

Linslus om YimbyGBG

Söndag morgon och man sitter och sörplar kaffe när telefonen ringer. Det är någon tjej från TV4 Göteborg som undrar om jag är densamme som är med i nätverket YimbyGBG. – Öh, ja det är densamme, svarar jag. Mindre än två timmar senare får man stå ute på torget och svara på frågor framför en kamera. Noll kameravana och det känns mest som jag mumlar och svamlar. Det är en sak att uttrycka sig skriftligt och en annan att uttrycka sig verbalt framför en kamera. Hoppas dock att jag svarade vettigt. Lite knepigt att försöka uttrycka nätverkets åsiker och inte mina egna. Även om dessa i princip samstämmer i det mesta, är det en sak att stå där och representerar över etthundra medlemmar. Samtidigt väldigt trevligt att som simpel medborgare få vara med i den offentliga debatten.

När det skall sändas är inte riktigt klart. Hon skulle (förhoppningsvis) höra av sig. Om de inte gör det så kommer jag nog missa det fullständigt, då jag i stort sett aldrig ser på TV-nyheter.

Pojkfotboll på Fjärdingsplan

Säga vad man vill om Gothia Cup och dess arrangör BK Häckens eventuella vinning på densamma – ibland är det skönt att bara kunna glida ner till närmsta bollplan och titta på de bataljer som råkar utspela sig där.

Hade en del tid över på eftermiddagen och tog mig ner till Hisingens San Siro på Fjärdingsgatan för att se om det var något att ha. Cupen vill samla de mesta av sina bästa matcher på Heden, men vad är det roliga med att ta sig ända dit och försöka välja vad man skall stå och vilka lag man skall kolla på? På Fjärdingsplan är det bara en match åt gången och inte så mycket bök. Det är skönt att komma undan allt trams runt omkring en vanlig match med poliser och vakter, trängsel, biljetter som inte går att köpa i lucka, betong och löparbanor samt allt annat som följer med livet som GAIS-anhängare i dessa dagar.

Dessutom skall tydligen tv4-flanen Patrik Ekwall återigen kommentera händelseutvecklingen på Heden 4. Eller, kommentera kanske är fel ord. Var förbi en dag förra året och Ekwall satt uppflugen som en trött padda med en mikrofon som han lite slött gav ifrån sig lite ljud i. Det var la inte precis analys på högsta nivå och i bästa fall så lyckades han få resultatet och lagens namn rätt. Stackars Ekwall hade la varit ute och cocktailat dagen innan och var lite trött. Nä, då är Fjärdingsplan bättre!

Llano 2000 2 – 0 IK Grand Bodö (P18)
Jag kom ditt med min cykel några minuter in i matchen. Att jag kom i början lyckades jag bara lista ut efter ett tag – inga informationstavlor och sånt modernt fjams här inte! Det spanska laget med det fjantiga namnet (‘2000’ lätt väldigt tufft och avantgare 1998 -tänk bara på datorspel Som Sim City 2000, Gunship 2000 och viruset Windows 2000 – tio år senare låter det bara omodernt och fjantigt) var en rätt seg tillställning. Norrmännen gick mest fram och var stora och välväxta men hade ingen fantasi överhuvudtaget. Några av spanjorerna var både korta och satta – en högerback var inte mer än 1,5m annat än runt midjan – men hade lite mer vilja, även om de flesta anfall slutade med teatraliska svandyk i straffområdet. Båda målen kom på retliga lobbar. den spanska tränaren pladdrade – vamos, vamos! – konstant. Jag var inte imponerad och övervägde att ta mig hemåt igen.

Mullsjö IF 1 – 0 Sollentuna IF Fotboll 1 (P14)
Istället drack jag en kopp kaffe för en tia och väntade in nästa helsvenska möte med fjortisar. Det kan vara lite kul när yngre spelar. Det blir så mycket mer ytor och tempot blir lite högre i och med den kortare speltiden. Även om Mullsjö var lite bättre så var det en rätt jämn match i det stora hela och jag tyckte lite synd om Sollentuna, som allt för ofta sprang offside på sina bästa lägen.

Harrow School 1 – 0 Falu BS FK (P16)
De här två lagen var båda bättre än de två år äldre lagen jag såg först. Harrow School spelade typiskt brittisk fotboll; det finns bara ett tempo och det är högt – sparka och spring! För har den gamla internatskolan Harrow sin egna unika form av fotboll som är en efterlevnad av den tidiga engelska skolfotbollen. Men idag spelade de alltså klassisk association football av den inte fullt så gamla men väl så beprövade arbetarklass-sorten. Tempot chockade till en början dalmasarna som dock kom in i matchen efter ett tag och hade mycket väl kunnat vinna om de gjort första målet. Nu blev det istället Harrow som gjorde detta och Falu BS tappade förtroendet på sig själva, blev allt omständigare och även om de i andra halvlek hade en del chanser så var resultatet rättvist. Sedan kanske jag tyckte att Falu BS var ett bättre lag med lagledare som kommunicerade ut mot sina spelare mellan engelsmännen ägnade sig och konstant press över hela plan medan deras tränare stod och skrek ut olika klyschor som sedan några av pojkarna upprepade som ett eko. Om Falu BS någon gång hade lyckats få upp sitt tempo och pröva Harrows till synes naiva försvarslinje med snabbare bollar så, men det fick man aldrig se.