Media

Begreppet nolltaxera

Under helgen har Rapport ägnat sig åt att avslöja att flera stora svenska företag har nolltaxerat de senaste åren. Aktuellt (vars nya utseende, skapat av några glada ungdomar på något mediagymnasium får man förmoda, och upplägg gör mig lätt illamående) grävde ner sig ytterligare på måndag kväll och fick koncernordförande i Securiatas att mumla lite osammanhängande om CSR.

Att tala illa om svenska storföretag är emellertid inte något som ledarredaktionen på Svenska Dagbladet gillar. I måndagens tidning slår Maria Ludvigsson tillbaka mot murvlarna på socialist-SVT genom att fastslå att företaget faktiskt inte alls nolltaxerar:

”Bolagsskatten är inte den enda skatt som bolagen betalar och noll i bolagsskatt ett år kan därför omöjligen jämställas med nolltaxering. Av de bolag som Rapport nämner i inslaget betalade exempelvis AB Volvo under 2011 in 8,5 miljarder kronor i skatter som exempelvis moms, arbetsgivaravgifter, energiskatter och fastighetsskatter. Det är ganska långt ifrån nolltaxering.”

Jasså? Vad är egentligen den vedertagna definitionen på att nolltaxera egentligen? I min föreställningsvärld är en nolltaxerare en sådan person (eller företag, i överförd betydelse) som inte betalar inkomstskatt. Att en sådan person sedan betalar moms för de varor och tjänster denna köper betyder inte att personen inte längre är nolltaxerare. För att uppnå en sådan nivå av nolltaxering krävs det att man sitter ute i en hydda i skogen och tillverkar sina egna pilspetsar av flinta.

Jag ifrågasätter inte Ludvigsson eller någon annan person rätten att försvara företagens skatteupplägg. Däremot är det näppeligen konstruktivt att försöka dribbla bort frågan genom att ändra på betydelsen av begrepp för att trolla bort problemet.

Kändisar äter mat

På grund av vissa omständigheter i mitt liv har jag slökollat rätt mycket på televisionsapparaten under de senaste månaderna. Ett allt vanligare inslag bland svenskproducerade program är kända människor som äter, och möjligen också lagar, mat tillsammans. Kring detta började jag utveckla en hypotes under jul- och nyårshelgen.

Nej, det handlar inte om matens ökade ställning i kultur och media utan om vad kändisarna pratar om. Mycket av dialogen handlar om hur kändisarna pratar om sitt liv, sina känslor och sitt verkliga jag. Min hypotes är att detta är en följd av dokusåpans misslyckande att skildra det som initialt till synes tycktes vara en av konceptets starka sidor (bortsett från de låga produktionskostnaderna) – naket skildrare av verkliga människor.

Deltagarnas medvetenhet om att de blir filmade, en tilltagande strömlinjeformande av karaktärerna genom typecasting och genom klipp för att få in berättelsen i en mall har medfört att få människor upplevs så mycket som endimensionella karikatyrer som deltagare i dokusåpor. Ett typexempel var en serie med bortskämda ungar som av någon outgrundlig anledning köptes in av SVT för något år sedan. Barnungarna var så medvetna om den roll de förväntades spela att det var svårt att se många av deras uttalanden och agerande som annat än sätt att framhäva sig själva i teve.

Med kändisar på teve som är sig själva går det att kringgå detta problem.Kändisar är vana vid och mer bekväma framför kameran. De har ställning nog i framställningsprocessen vilket medför att de i högre grad kan släppa fram sitt riktiga jag – om det nu finns något sådant som ett riktigt, inre jag – eller på ett mer trovärdigt sätt kan spela en roll som föreställer deras riktiga jag. Maten är där för att skapa en (illusion av) förtrolig stämning.

Sedan är säkert produktionskostnaderna lägre än de flesta alternativ –  kändisarna är ju i många fall med för att stärka sitt eget varumärke.

Gå till rätten och få det överstökat

Är det inte lite märkligt att media under början av 2011 i flera avseenden har dominerats av Julian Assange och Silvio Berlusconi? Två män som vid en första jämförelse borde vara så olika men ändå uppvisar så många likheter? Berlusconi, en av Italiens rikaste män och tillika president, som dominerar de traditionella medierna i sitt hemland. Assange, frontfigur för en ideell organisation med syftet att blottlägga makten smutsiga buk.

Istället för detta handlar mediaflödet närmast enbart om huruvida de betalat för sex eller ägnat sig åt ”överraskningssex”. Hur mycket tid ägnar Berlusconi åt politik, som inte avser att ge honom eller hans bolag ekonomiska fördelar och juridiska kryphål? Om man går efter mediarapporteringen väldigt lite. Hur mycket av tiden som Assange går runt i media ägnas åt Wikileaks? Knappast något numera, istället påstås det en massa saker om konspirationer, utlämningar till USA, den svenska synden och feminist-talibansk lagstiftning.

Skulle jag och de flesta andra begå en tvivelaktig handling som leder till åtal hade det inte varit mycket annat att göra än att låta saken ha sin gång, försvara sig i rätten och få det överstökat. Men detta duger inte för herrarna Assange och Berlusconi! Åh, nej! Dessa skall fjanta runt och använda sig av massa advokater och åberopa olika konspirationer igångsatta av kommunister och CIA och andra svepskäl.

Är det för mycket begärt att dessa män visar att de har pungkulor och bemöter anklagelserna som vuxna medborgare?

Höjdpunkter bland läsarkommentarerna

En sak skall sägas direkt och det är att internet ger en intressanta sökvägar till information och kunskap!

Det hela börjar med en tämligen ordinär nyhet på Dagens Nyheters hemsida. Precis på samma sätt som Nordkorea emellanåt framhävs i ett löjes skimmer som jag nästan misstänker snarare är till för att roa läsare än att informera om i grunden tragiska händelser, är det minst lika vanligt att lyfta fram enskilda händelser i USA. Detta är givetvis tämligen enkelt, då de flesta journalister kan engelska och det inte finns någon brist på information från det stora landet i väster. Ibland är det rätt spännande nyheter, som att ett företag i USA har kommit på toarullar utan tub i mitten. Allt som oftast är det emellertid smått absurda exempel som verkligen framhäver landets medborgare som ”den andre”, med gudstro, egoism, materialism och nationalism i alla möjliga och omöjliga blandningar.

Nu var det frågan om en fyraåring som blivit stämd för att denne cyklat på en 87-årig tant. Tanten skadades så allvarlig att denne tvingades operera höften. Tre veckor senare var hon död och hennes släktingar stämde fyraåringen. En viktig detalj i mina ögon är att ungen i fråga cyklade på trottoaren. Då jag avskyr trottoarcyklister så sökte jag på nätet för att ta reda på varför ungen verkade komma relativt lindringt undan – borde inte dödsstraff vara på sin plats? OK, det var snarare så att jag misstänkte att DN:s artikel kortats ner och att hela historien på vägen förvanskats. Jag misstänkte helt enkelt att det var något som saknades i historien.

Den första informationen jag hittade var New York Times redogörelse för historien och även om jag inte hittade någon mer information så hittade jag något mycket, mycket viktigare – highlights: ”A selection of the most interesting and thoughtful comments that represent a range of views”.  Sammanfattningsvis innebär detta att 191 kommentarer till artikeln kokats ner till 10 läsvärda sådana. Måhända är det ett steg tillbaka mot redaktionellt utvalt material men för mig som inte kan låta bli att läsa kommentarerna fast jag oftast blir arg och irriterad, är detta en intressant utveckling (noterar även att det inte verkar finnas någon begränsning på antalet tecken i kommentarerna).

Inflation i nordkoreanska straff

I bland annat DN kan man läsa den nyhet som i alla fall jag också förväntade mig efter Nordkoreas resultat mot Portugal. Efter tre förluster straffas nu tränaren enligt nyheterna med 14 timmars straffarbete om dagen tills vidare. Redan vid ankomsten skall laget har skällts ut i sex timmar i typisk, nedbrytande kulturrevolutionär stil.

På många sätt tragiskt, i den mån det stämmer överens med verkligheten (det finns ju alltid en anledning till att betvivla nyheter på Nordkorea och en del av de hemska rapporterna kanske skall bedömas på samma sätt som Kim Il-Jongs eskapader på golfbanan).

Och givetvis finns det anledning att uppmärksamma den Nordkoreanska regimens beteenden (som att det tydligen skall ha infört arvssynden – skuld i rättsfrågor ärvs i tredje ledet). Samtidigt tycker jag ana mig något av en inflation i dylika nyheter, även från seriösa medier som då just Dagens Nyheter (AB torde vara ett exempel från den oseriösa sidan – notera att både DN och AB har artiklar skrivna av egen personal och inte av TT, som annars brukar vara fallet numera).

Fyller nyheter från Nordkorea funktionen som ett underhållande tragikomiskt inslag som skall få läsarna att dra på mungipan, då det ändå är så långt borta, inget vi kan göra något åt och dessutom vet man ju hur nordkoreaner är? Att skratta åt Kim Il-Jong börjar bli lite av vardagsmat, som en gammal sketch från den svenska televisionens guldålder som ansågs vara väldigt roligt på den tid det begav sig men numera egentligen är rätt trist och inaktuell.

Kanske skulle det behövas en ordentlig artikel om situationen i Nordkorea istället för fem tragiska men i sin absurditet roande anekdoter? Det finns la en rad andra direkt tragiska stater som inte får samma uppmärksamhet för att de mest är så där vardagligt genomkorrumperade och diktatoriska utan en kitschig fernissa av Stalinism i kombination med väckelsemöte.

Gepe i kvällstidningsmoraset

Går in på gp.se och möts av krigsrubriker: ”Gaisspelare togs för knarkkurirer”.

Om man bemödar sig att gå in och läsa artikeln framgår det att två brasilianska fotbollspelare, som provtränar för GAIS, under en mellanlandning i Tyskland utsattes för vad som med kvällstidningsidiom kallas en mardröm. De blev förda till ett speciellt rum, förhörda och fick sina väskor genomsökta. Eftersom det tog några timmar missade de sitt flyg och fick ta in på hotell.

Får man tro att Carina Olofsson, som journalisten på gepe heter, inte varit på en flygplats i hela sitt liv? Hur chockad kan man egentligen vara över att två unga killar (och måhända icke-ariska) från en annan kontinent blir uppehållna i en kontroll? Var är nyhetsvärdet i detta som gör att det hamnar längst upp på internetsidan och ges en rubrik som insinuerar att två spelare i Göteborgs älskade (äkta känslor räknas högre) fotbollslag håller på med knarksmuggling? Nej, jag tycker inte det haft något nyhetsvärde om spelarna kom för att provträna i någon annan klubb eller kom till Göteborg med någon annan, legal, avsikt heller.

Rubriken och sättet att skriva ger oss ytterligare ett tecken på att Göteborgs enda morgontidning fortsätter sin inslagna väg; bort från seriösa reportage och mot kvällstidningsflams.

Deliberativ reklam

När det kommer till nya sätt att kräma varor och sälja konserverad gröt finns det som synes ingen gräns för reklammakarnas innovationsförmåga.

Nu skall vi förvisso inte överdriva denna yrkesgrupps kreativitet, det mest som produceras är onekligen skräp som upprepar samma gamla uttjatade recept. Vissa av dem för att de säljer(sex), medan andra verkar direkt kontraproduktiva när de läses eller hörs av en människa med en hyfsat utvecklad förmåga till kritiskt bedömning.

En relativt ny reklamtrend som dock verkar framgångsrik och nu pågått ett tag är att försöka engagera konsumenterna i något till synes meningslöst. Ett exempel på detta är Kraft food/Marabous omröstning om innehållet i Aladdin-asken. En skall bort för att ge plats för en nykomling och konsumenterna uppmanas att gå in och rösta – och därmed rädda – sin favorit.

Denna deliberativa marknadsföring tycks alltså funka, en halv miljon personer röstade på en specialtillverkad hemsida med namnet raddajulen.nu – namnet torde vara ett utslag av ironi eller total hybris från chokladtillverkarens sida – och grupper på facebook – jag blir gladare för var dag att jag inte är med på facebook!

Det är la typiskt för vår tid (otid, oseder!), det skall väljas och röstas om allt möjligt – elleverantör, vårdcentral, talangprogramsvinnare – utom det som är relevant. Fast det kanske är lika väl, att körsbärslikören vann omröstningen måste vara det slutliga beviset på att demokrati inte fungerar!


Angående marknadföring så berättade en kollega ursprunget till Bullens pilsnerkorv. Erik ”Bullen” Berglund – gångna tiders motsvarighet till Per Moberg – skall ha fått en relativt stor klumpsumma pengar av Alvesta slakteriförening i början av 1950-talet för att dessa skulle få sätta hans bild och namn på en pilsnerkorv. Bakgrunden till detta initiativ skall enligt min källa, som hört det på radion, ha varit en salmonellaskandal som förstört slakteriets varumärke.


Undrar om inte Carlsbergs nedläggningsbeslut för Pommac-tillverkningen kan ha varit ett tidigt exempel på denna slags marknadsföring, om än helt oavsiktligt. Beslutet mötes av en så kallad folkstorm och namninsamling samt en del stödköp som räddade Pommac.

Problemet med Pommac torde vara analogt med en hel del av vad vi serverar på julborden. Produkten/maten har en nostalgisk skimmer men det är inte många som egentligen köper/äter det längre. Misstänker att Bullens snart kommer att gå ett liknande öde till mötes.

Minst, inte max antal tecken

Numera konsumerar jag det mesta av min media via internet och jag torde inte vara ensam i detta. Även om jag egentligen föredrar papperstidningen som ren läsupplevelse har internet vissa fördelar.

En av dessa kan vara, men är allt för sällan, möjligheten att läsa andra läsares kommentarer. Kommentarer som kan innehålla både intressanta vinklar och ytterligare information.

Problemet är att allt som oftast är en majoritet av kommentarerna ren dynga av slaget ”ut med alla blattar för fan!” och ”hata gajs!”. Även i mindre känsloladdade ämnen kan de ofta vara allmänt menlösa och i praktiken utan substans.

En begränsning som kommentaren oftast måste verka inom är att texten inte får vara längre än ett givet antal tecken, exempelvis 500. Vore det istället inte bättre att införa sig av en begränsning som reglerar det minimala antalet tecken i en kommentar?

Även om det givetvis finns en och annan som kan skriva på utan att komma med något så torde människor som har orken, lusten och förmågan att skriva mer än 500 tecken, om inte i förväg så i alla fall i formulerandet av sitt inlägg, generellt sätt leverera kommentarer som ger något mer till mig som läsare utöver vad ursprungsartikeln gav.

Noterat kring yrkens status

Jag tror knappast det är att sticka ut hakan att påstå att vissa yrken medför mer prestige än andra, även om det i och för sig inte tvunget är så att alla yrken klingar väl i allas öron.

Satt och bläddrade i någon tidning, tror det var SvD, och såg där en sån där fråga-folk-på-stan-artikel. Nu kan jag inte återge vare sig frågan eller svaren exakt, tyvärr har jag inget fotografiskt minne, men noterade framförallt ett mönster i denna lilla observation på fyra personers svar, alla ungefär lika gamla (strax över 30 är) och boende i Stockholm.

Frågan handlade i vilket fall om vad som gav ett yrke status. Vad som var intressant var på vilket sätt de fyra personerna svarade på frågan. Två personer svarade tämligen rakt på sak och angav även något eller några yrken med status. De andra två var mer svävande och menade lite mer så att status är ju inget som de tänker på och status är att göra något som är roligt.

Vilka yrken hade då dessa personer? Ja, föga oväntat var de första två brevbärare respektive tågvärd mellan de två andra var läkare och arkitekt. Bourdieu hade inte blivit förvånad!

Svenskans ledarsida – reaktionens röst i nattmössan

Ledarsidor är ofta intressanta. Svenska Dagbladets speciellt så, inte minst för att jag inte delar dess grundinställning i många frågor.

I dag börjar jag med en ledarkrönika signerad Johan Wennström, som välkomnar ideologiernas död. Hans poäng är att de stora ideologiernas tid är över, ingen tänkare med JM Keynes inflytande finns, enligt Wennström, i vår samtid. Detta är enligt hans uppfattning något bra:

”Flera av de tänkare som brukar lyftas fram som de främsta har bidragit till att riva ned kulturen och ekonomin och sedan lämnat efter sig ruiner som andra måste försöka bygga upp igen.

Dit hör till exempel Michel Foucault och Jacques Derrida, Karl Marx och Jean-Jacques Rousseau.

Västerländsk undervisning lever fortfarande i efterdyningarna av Rousseaus pamflett Emile , där han menade att sanning är något relativt och att elever utan påtryckning ovanifrån måste bilda sina helt egna uppfattningar om sakernas tillstånd.

Och vår tillit till hävdvunna kunskaper och erfarenheter lider ännu av Foucaults och Derridas modernare nihilism.”

En del ideologers tankar har verkligen fått kraftiga efterverkningar, må så vara. Men jag vill nog hävda att brist på ideologisk debatt snarare skvallrar om ideologisk konsensus, något som näppeligen behöver vara bra det heller. För nog är det inte en slump att Wennström, som uppskattar hävdvunna kunskaper, så att säga glömmer att nämna en annan stor ideolog från 1800-talet – Edmund Burke.

I krönikan till vänster (bokstavligt talat, knappast bildligt) om Wennströms kan vi läsa hur Elise Claeson hyllar matriarkala bondkvinna hon finner i P O Enqvists Musikanternas uttåg, en förgrundsgestalt enligt henne, då ”[v]i härstammar från fria, självägande bönder som näringslivssidorna idag skulle beskriva som nätverkande familjeföretagare och entrepenörer i kluster.”

Ett intressant selektivt val av skönlitterära skildringar av bondesamhället får man säga. Statare, backstugesittare, fattighjon, torpare och daglönare ingår alltså inte i Claesons släktträd eller hennes bild av en förlupen tid.

Hon fortsätter med att hävda att detta kvinnliga företagande försvunnit på grund av socialdemokraterna. Det var socialismen, hävdar Claeson (med hänvisning till Timbro-publikationer), som berövade kvinnan hennes plats i arbetet. Att hemmafruidealet hämtades från en borgerlig värld och att denne frodades, och i viss mån fortfarande frodas, i ett så uttalat icke-socialistiskt land som USA behöver vi tydligen inte ta med i ekvationen.

Några sidor längre fram kan vi läsa Jenny Nordbergs kolumn som pekar på farorna med att vi i allt högre uträckning läser och tar till oss information från en selektion av källor, medier och tidningar som inte ifrågasätter vår smak och uppfattning:

”Ni som nu tänker att ja, den där Jenny Nordberg har jag alltid tyckt varit särdeles irriterande och henne gillar jag då rakt inte – ni kan yvas över att jag precis har gjort er en tjänst. Min gärning gynnar särskilt er. Ni andra, som bara hummar och håller med – byt kolumnist.”


Undrar om Svenska Dagbladets ledarredaktion läser Nordbergs kolumn…