Månad: januari 2013

En veckas anpassning

Idag har jag varit i Oxford i sju dagar. Uppdateringar har försvårats avsevärt av att internetuppkopplingen här i New Hinksey har varit tämligen labilt, till allas förtrytelse.

När ni, kära läsare, lämnar mig hade jag precis försökt gå och lägga mig i kylan. Det visar sig dagen efter att Peter glömt att sätta på elementet. Svårare än så var det inte och det är inte längre kallt på rummet. Trodde ett tag att jag skulle behöva dö i sömnen, så som engelska tanter brukar göra under vintern.

Dagen efter så gick jag och möte min academic supervisor, Deb i hennes kontor på All Souls. All Souls är ett sånt där ställe som ser ut som en borg och inte har tillstymmelse till en skylt som avslöjar vad som pågår innanför. Hade jag inte kollat upp exakt var det låg hade jag inte kunnat vara säker på vilken dörr jag skulle in i. Sedan fick man prata med mannen i the lodge som fick ringa till Deb för att kontrollera att jag fick komma in. Kanske inte världens mest inbjudande ställa och inte riktigt som ett svenskt universitet.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

All Souls på vintern (från Wikipedia)

Deb visar sig vara riktigt trevligt och vi snackar på i lite över en timme tills vi blir avbrutna av en av hennes doktorander, Claire. Doktorander bjuder i sin tur med mig på lunch. Hon säger något om Merston’s, vilket jag förstår utgår från är något kedja. Nu skall jag påpeka till mitt försvar att University of Oxford har sådär 40 colleges, så det är inte lätt att komma ihåg om man inte har en fäbless för engelsk överklass. Träffade några andra studenter på lunchen och det var rätt trevligt. Gratis var det också, då Claire bjöd (det är tydligen så det fungerar, de bjuder varandra på respektive college). Jag är ju inte så mycket för att fotografera och vill inte se ut som en turist men lyckades slänga av ett foto på matsalen innan de andra kom till bords.

IMG_3086

Lunch på Merton

Så långt i hyfsad ordning alltså. Problemet med mitt kort och en del andra upplevelser följde dock under de kommande dagarna. Jag kommer emellertid få återkomma till detta då jag nu skall gå in till centrum och ta en öl med en kille som heter Eric (och troligen ett par till) på The Bear.

Svårt att komma in på Oxford, och ut på internet

Min första dag i Oxford fortsätter. Efter att ha noterat att avståndet tillbaka till High Street inte är särskilt lång så väljer jag att gå tillbaka, en tjugo minuters rask promenad. Därefter följer University of Oxfords motsvarighet till flygbolag – jag måste gå och hämta ut mitt id-kort, som jag behöver för att komma in på bibliotek, colleges etc. Min kollega, som var här förra året, säger att det hela är omständigt och att det kan ta evigheter att få kortet. Borde inte egentligen vara några problem tycker jag, då jag sänt in ett påskrivet kontrakt med foto och allt. Efter att ha gått fram och pratat med en kille så visar det sig givetvis att kontraktet försvunnit i posten, eller någon annan stans. Så jag måste gå bort och fixa ett nytt foto. Jag traskar i vredesmod över till Boots och sätter mig i ett fotobås. Det hela är inte helt olikt situationen då jag tog fotot som försvann förra gången (givetvis borde jag tagit med mig kvarvarande foton men det är lätt att vara efterklok). Jag är en smula stressad, irriterad och svettig På första bilden ser jag således rätt irriterad ut. Jag godkänner det i alla fall och tänker att jag kommer la att se någotsådär ut på något av de följande fotona. Till min förvåning blir det inga fler fotografier. Istället skrivs min sura min ut i fem exemplar. Jag traskar tillbaka till Examiners School med mina nya, sura foton. Killen är i grunden väldigt trevlig men jag ger inte mycket för chanserna att kortet kommer att bli klart till fredagen.

Så det blir bara att traska tillbaka till New Hinskey, området där jag bor, efter att efter lite kringvandrande hittat en mataffär. Efter en tid kommer Lynn tillbaka och börjar laga mat till Peter som kommer tillbaka mycket kort innan han åker vidare till övning med deras kubanska band. Peter, som arbetar för en organisation som försöker påverka företag att ta ansvar för arbetsvillkoren hos sina underleverantörer, är väldigt trevlig. Jag är emellertid lite irriterad över att detta inte medför att jag kan komma ut på internet, då han tydligen har något avancerat säkerhetssystem som han inte helt själv kan kontrollera. Han vill göra detta för mig och James, en kille från Hereford som är här för ett jobb med community housing som jag inte riktigt förstår vad det innebär, samtidigt när alla är hemma samtidigt. När kan detta inte tänkas hända? Hade inte University of Oxford slarvat bort mitt foto hade jag ju kunnat få Wifi där någonstans men ack nej…

Efter att ha lagat mat och snackat lite med James går jag och lägger mig och läser. Efter ett tag börjar det bli riktigt kallt, då det är i England så tänker jag att det är väl något man får vänja sig vid. Efter en tid smyger jag ner under täcket och täcker även över med en extra filt. Då jag i GMT räknat gick upp klockan 4 så somnar jag innan Lynn och Peter kommer tillbaka. Bättre lycka på fredagen?

(notera även det så kallade Oxfordkomma jag använder mig av i rubriken!)

Resa till Oxford

Jag har två egenskaper som är av betydelse i resesammanhang. För det första gillar jag inte hur det, framförallt på flygplatser, sätts upp en massa regler och tidpunkter som måste passas. Regler som jag gör mitt för att försöka följa men som andra människor glatt tycks kunna strunta i, gråta eller tjata lite, få som de vill och ofta på oss regelföljares bekostnad. Nu är inte jag på detta sätt i alla sammanhang, men i samband med resor blir jag irriterad över att jag skall följa regler samtidigt som jag saknar egentlig makt över situationen. För det andra är jag sparsam. Detta medför att jag bokade ett flyg till Heathrow som avgick, eller skulle ha avgått, kl 7.15.

IMG_3084På tåget – snortidigt

En önskan om att vara ute i god tid innebar att jag gick upp klockan fem på morgonen för att ta tåget till flygplatser, för ett pris som återigen gått upp i samband med att Uppsala fått ynnesten att vara ändstation i den kungliga huvudstadens pendeltågsnät. I vilket fall är jag framme vid incheckningen lite mer än en timme innan avgång. För att göra det hela lite smidigare för sig själva har British Airways, likt de flesta flygbolag, incheckningautomater. För att få ut mitt bordningskort måste jag först slå in min bokningskod, sedan mitt personnummer och sedan min bokningskod igen. För detta får jag en bit papper. Sedan får jag gå och ställa mig i en kö. Uppskattningsvis 2/3 gör som jag. Den sista tredjedelen går direkt till disken. Vi har i detta fall förvisso olika köer (när jag flög på julafton var inte detta fallet och alla som stod i kö till maskinerna fick stå i samma kö som de som struntade att stå i maskinerna, och som sedan tog upp en massa tid för andra människor som faktiskt gör som flygbolaget säger åt oss att göra). Då de var två personer för varje kö var det ändå knappast någon tidvinst att göra incheckningen innan, då 2/3 ändå är fler och har mer tid än 1/3 av de som skall flyga. Sedan när jag väl kommit till flygplanet blir det hela försenat sådär 30 minuter på grund av dimma i Londonområdet. Jag hade nog kunnat sova till sex på morgonen. Det är nog för övrigt tid att jag lär mig strunta i vad flygbolaget säger åt mig att göra. Skall la släntra in lite slött tio minuter innan avgång. Dessa verkar ju ändå få bättre service.

Nå, jag kom i vilket fall iväg och landade på Heathrow halv tio engelsk tid. Då jag redan visste att bussarna till Oxford endast tog kontanter (om man inte bokade i förväg) så var jag tvungen att gå och ta ut pengar ur en automat som, visade sig senare, gav mig en rätt kass kurs. Tur för internationella storbanker att de lärt sig lite om bondfångeri på stora flygplatser – något skall ju stackarna tjäna pengar till. På grund av denna omväg missade jag precis bussen till Oxford och fick vänta tjugo minuter på nästa.

Än så länge en rätt gnällig historia. Nu börjar det dock bli lite trevligare. Börjar snacka lite med en kille på bussen och fördriver därigenom en och en halv timma i ett rätt behagligt samtal om det gamla vanliga; väder, fastighetspriser, valutakurser och lite sånt som folk talar om när de inte har så mycket för sig och är från olika länder. Hoppar av på High Street i centrala Oxford. Där får jag första gången se några av de colleges kring vilket Universitet är uppbyggt. Stänga tegelborgar som inte gör mycket för att verka inbjudande. De jag kan se från High Street, såsom All Souls som jag besöker dagen därefter, har inte ens någon liten skylt som förkunnar vad huset heter.

IMG_3085

Boende i Oxford


Efter lite trubbel med att fatta vilken buss jag skall ta för att komma till där jag skall bo. Jag släpps in av min hyresvärds flickvän Lynn (de är båda i 50-årsåldern så termen girlfriend kanske är lite märkligt i mina öron) i ett typiskt engelsk hus av tegel med blå dörr. Peter, som min hyresvärd heter, kallades bort på ett viktigt möte i London och kunde inte närvara. Lynn, som arbetar för ett förlag som ger ut böcker i African Studies, bjuder på kaffe. Hon måste vidare och jag får en nyckel.

Inför en resa

Inte mycket skriver här på en lång tid. GAIS dåliga säsong tog musten av mig. Samtidigt finns det givetvis en del annat att gnälla på men jag har inte haft orken att riktigt sätta mig ner att skriva. Det är min uppfattning, och detta är en uppfattning som inte precis minskat med åren, att det är allt för mycket tyckande och allt för lite analys på internet. Om jag inte tar mig lite tid och sätter mig in i en fråga så vet jag inte riktigt om jag vill bidra till tyckandet och lämnar detta till kaffebordet på jobbet eller hemma.

Nå, för att få lite fart på mitt skrivande – som jag trots allt tycker är givande för mig själv och förhoppningsvis för de läsare jag har (kvar) – skall jag göra ett försök att sätta igång med ett litet skrivprojekt av ett litet annorlunda slag. Tidigare har jag varit föga personlig, annat än i detaljer. Detta har varit ett medvetet val. Nu kommer jag bryta lite mot detta medvetna val och vara lite mer öppen. Anledningen till detta är en nära förestående resa till Oxford.

Min sysselsättning (det tar mig emot att kalla det arbete, även om det är avlönat som ett sådant, även utan Hasardspels-Tomas bittra kommentarer) har jag som doktorand vid Uppsala universitet. Detta har jag hållit på med ett tag nu, så pass länge att jag får kalla mig licentiat (en numera föga använd och ärligt talat rätt menlös akademisk titel). Som en del av min offentligt subventionerade hobby har jag nu fått möjligheten att åka till University of Oxford för en term (de har tre terms per läsår i Oxford) som en recognised graduate student. I klartext innebär detta att jag fått pengar för att gå runt och göra lite som jag vill i Oxford i några månader.

Detta kommer jag att försöka skriva en del om under de följande månaderna. Som förhållandevis många inom mitt ämnesområde så när jag en påtagen vanföreställning om mig själv som i grunden en icke-akademiker, en katt bland hermelinerna, någon som egentligen har kvar båda fötterna i den mylla eller betong från vilket jag härstammar. I verkligheten är det nog inte riktigt så. Även om jag inte uppskattar en del högborgerligt trams gör det inte mig till en del av ett föreställt, äkta och rent folklager (klass, social strata etc). Nej, jag har emellanåt rätt svårt att tala till bönder på bönders vis. Jag är emellertid så pass bunden till denna självbild att den akademiska världen i Oxford gör mig en smula osäker. Min förförståelse (som akademiker har jag inte fördomar) är att den akademiska miljön i Oxford fortsatt präglas av den engelska överklassen, en slags miljö jag inte känner mig så vidare tillfreds eller bekväm i.

Så, under den följande tiden skall jag sända ut lite meddelanden om hur jag anpassar mig till denna miljö och vad jag håller på med. Jag skall förstås även ge lite inblickar om vad jag håller på med överhuvudtaget i Oxford, bortom cigarrök och chesterfield-fåtöljer. Oxford United, eller kanske Oxford City, kommer måhända få några besök till exempel.