kollektivtrafik

En notis om prissättning på kollektivtrafik

I dagens DN går det att läsa att en trafikforskare ger – som det uttrycks i rubriken – tumme upp för dyrare biljettpriser på Stockholms lokaltrafik (SL) under rusningstrafik. Detta skulle vara ett sätt att minska belastningen och minska behovet av nyinvesteringar. Kanske inte något jag i vanliga fall skulle tänka så mycket på. Jag bor inte i Stockholm och även om det finns en SL-pendel till Muppsala numera så använder jag inte heller den i någon större utsträckning. Tydligen har Stefan Fölster skrivit något på DN Debatt tidigare under veckan.

Nej, vad jag finner intressant är de givna utgångspunkter som såväl journalisten som trafikforskaren tycks ha: ”[Han] tror att många resenärer är beredda att betala mer om det leder till minskad trängsel. – Det skulle till exempel göra att de som åker långt med pendel kunde sitta och jobba på tåget, säger [trafikforskaren] Krüger.” Med andra ord förväntas tunnelbaneresenärerna ha reella alternativ och/eller kunna välja vid vilken tidpunkt de åker till jobbet. De förväntas också – och detta är det jag framförallt finner roligt- kunna arbeta i vagnen när de nu betalat för sina rusningstrafikbiljetter.

I Stockholm finns det alltså inte längre människor som är bundna i tid och rum i sitt förvärvsarbete! Framtiden är redan här, eller där (utanför Stockholm är vi ju alltid lite efter)

Skeppsbron och Älvstranden Utveckling

I tisdags var jag på ett så kallat rundabordssamtal med Älvstranden Utveckling AB som en representant för nätverket YimbyGBG, något jag också skrivit om på nätverkets blogg:

”Diskussionen handlade först och främst om samtalet kring staden och inte så värst mycket detaljer och jag skall därför inte gå in så mycket på några heller. Det ingår i ÄU:s uppdrag som kommunalt ägt bolag att delta och befrämja det offentliga samtalet och de verkade glada att ha några att föra en dialog med. Som medlem i YimbyGBG var det dessutom glädjande att få höra att de läste och i mångt och mycket uppskattade våra inlägg och diskussioner på hemsidan.

Från vår sida var det förstås skoj att få titta in och ta del av perspektiven från människorna inne i den svarta lådan. De jobbar givetvis under helt andra omständigheter än vi vanliga medborgare med trycket att balansera en mängd aktörers intressen som en bloggare kan vifta bort som obetydligheter. Trots detta tycker jag inte vi stod så långt ifrån varandra i princip.

Kort sammanfattning av mötet


Att Älvstranden Utveckling dagar senare genomför en större uppdatering av sidorna kring bygget på Skeppsbron var därför inte direkt förvånande för min del då jag satt inne med insider-information (till och med gepe* har blivit informerade). Utvecklingen av Skeppsbron har än så länge varit något av en infekterad affär. Den öppna dialog med medborgarförslag som inledde processen uppfattades av flera deltagare och betraktare som en skendemokratisk manöver där en öppen debatt skulle rättfärdiga de beslut som fattas av tjocka, medelålders vita män med cigarrer som på någon mörk porrklubb delar upp stadens mellan sig. Ja, kanske lite överdriver – men ni förstår vad jag menar. Kritiken minskade sedan inte direkt när fyra arkitektförslag kom istället, med oklar koppling till medborgarförslagen.


Nu har planen rört sig framåt. Möjligheterna att få igenom radikala förändringar minskar, men samtidigt börjar det bli lite tydligare vad det är som egentligen kommer att uppstå på Skeppsbron, ett steg bort från arkitekters luddiga idéskolådor – som så ofta förvirrar snarare än klargör. I princip är områdets planstruktur klar, nu handlar det om att fylla strukturen med innehåll:

  • att spårvägen mellan Järntorget och Lilla Torget skall gå i Stora Badhusgatan, göra en sväng ner på kajen vid Stenpiren med möjlighet att på sikt fortsätta mot Operan
  • att Stenpiren utvecklas till en knutpunkt för kollektivtrafiken med enkla byten mellan spårvagn, buss och färja
  • sju kvarter med ett så blandat innehåll som möjligt; Tre bostadskvarter med handel, caféer, restauranger etc i bottenvåningarna, ett kvarter med kontor (vid Merkurhuset) och ett kvarter med kontor och kanske hotell (den s k triangeltomten). De sista kvarteren är det befintliga Skeppsbrohuset samt Rosenlundsverket.
  • de nya kvarteren skall vara stadskvarter. Det är angeläget med många bostäder för att bidra till liv och trygghet en stor del av dygnet. Både hyresrätter och bostadsrätter planeras.
  • tre längsgående huvudstråk
    – Stora Badhusgatan som stadsgata med handel och service. Alla trafikslag finns här med prioritet för gång- och kollektivtrafik.
    – Ett inre stråk för cykeltrafik
    – Kajstråket, ostört, trafikfritt, tillgängligt för alla för promenader och vistelse i stans bästa utsiktsläge. Byggnader på kajerna för verksamheter och service
  • mindre parker (”fickparker”) och klimatskyddade sittplatser
  • pirar/bryggor ut i älven från kajstråket.
Utgångspunkterna från ÄU

Jag måste nog tänka igenom frågan ett tag och smälta intrycken, men några positiva kommentarer har jag faktiskt lyckas samla på mig. Först och främst givetvis att de trycker så pass hårt på funktionsblandning i stort sett varje byggnad och kvarter för att ge liv och rytm dygnet runt. Även om läget vid vattnet får Göteborgare att gå igång som Pavlovs hundar är dock läget inte helt problematiskt, vilket Norra Älvstranden delvis visat; det är ingen garant för liv.

För att levande blandstad skall kunna fortleva behövs kvarter som är väl integrerade med sin omgivning och inte skärs av i återvändsgränder och enklaver av naturliga eller skapade barriärer. Även på Södra älvstranden, med sin närhet till centrum finns det några sådana problem. Otterhällan är exempelvis något av en barriär genom sin höjd och sin gatustruktur. Vi får hoppas att även utsocknes orkar ta promenaden ut dit, men med spårväg torde det inte vara en omöjlighet och det kanske till och med kan bli lite flanerande på Norra Hamngatan som positiv sideffekt.

Stora Badhusgatan

Närheten till vatten är mysigt när vädret är det rätta, men om målet är liv även i februari så är det kanske inte så värst attraktivt att läga allt ut mot havet. Det är ett problem som emellanåt går att skönja på Eriksberg där lokalerna i hög utsträckning är ut mot vattnet snarare än inne i bebyggelsen, en position som är något av en återvändsgränd nio dagar av tio i Göteborg. Därför är det upplyftande att se att den mer skyddade, bredare gatan – Stora Badhusgatan – med spårvagnstrafik även skall bli en gata med handel och service. Raka motsatsen till Västergatan i Annedal således.

Fysisk planering som inbegriper målet att skapa liv och rörelse utgår oftast ifrån antaganden om hur människor kommer att röra på sig. Dessa antaganden är inte alltid vidare realistiska och resultatet blir inte alltid som man förväntat sig. Samtidigt måste vi utgå från antaganden om hur folk kommer att bete sig, annars hade de inte varit någon vidare planering. Flexibilitet är en nödvändighet för att området skall få en lämplig och över tid föränderlig mix av olika funktioner. Genom att jag även i fortsättningen kommer att kunna susa fram med min cykel längst kajen (i vackert flaneringsväder a la arkitektbilder alltså – nio dagar av tio kämpar jag la fram i motvind och regn) och med en behändigt placerad hållplats torde i alla fall innebära att jag besöker området.

Det var bara ett axplock av åsikter, jag uppmuntar andra att gå in och skapa sin egen uppfattning och kanske tycka till på YimbyGBG eller varför inte direkt till ÄU (undvik dock svordomar och könsord i båda fall).

* På Gepes debattsida har en medborgare även passat på att framföra sina åsikter mot att förtäta staden, bebygga grönytor och överhuvdtaget bygga högre än tre våningar.


Finns även publicerat som en omarbetat version på YimbyGBG med Jesper Hallén som medförfattare.

Apropå hus i park

Klicka på bilden för att se något överhuvudtaget
Efter att ha tagit fotografierna kring Högsbogatan och ändå hade med mig kameran tog jag några andra bilder. Som till exempel denna från Älvsborgsbron där Biskopsgårdens hus i park sticker upp över träden kring den sprickdal vari spår- och bilväg går fram. Framför denna modernistiska skapelse Färjenäs, platsen för Karl IX:s Göteborg (1603-1611).

Ja, jag är ingen vidare fotograf. Jag riktar, blundar och trycker.

Avenyn en novemberlördag

Bild från utställningen (från gp.se)
Måhända talar jag bara för mig själv men att komma upp och aktivera sig hyfsat tidigt på en lördag är rätt svårt om man inte är elitidrottare, hundägare eller bara allmänt manisk. Om man som jag dessutom är redigt förkyld så behövs det inte en fredag med vin och sång (annat än whiskey i strikt medicinskt syfte) för att första halvan av lördagen lätt skall förvandlas till en seg tillställning. För att undvika detta tvingade jag mig själv att planera en aktivitet hyfsat tidigt på dagen. Valet föll på SBK:s utställning på Stadsbiblioteket för planeringen av Heden och Avenyn. För att dessutom tvinga mig själv att hålla mitt löfte lade jag ut en informell inbjudan på yimbyGBG:s forum; om även andra kommer dit så måste jag ju dyka upp redan kl11 och inte dra ut på tiden (känsliga bloggläsare skall varnas att alla bilder utom den översta är tagna av en av Sveriges sämsta fotografer – undertecknad).
Avenyns ände – pampigt men trist?

Inbjudan var upplagt i sista laget och endast några halvtrötta svar hade kommit in. Trots det kändes det hela hyfsat genomtänkt och inte allt för jobbigt när jag väl avverkat Götaälvbron och susade fram jämte Nordstan som i detta skedde redan fick ta emot mängder av bilåkare från trista förorter och kranskommuner in i sitt parkeringshus. Måhända julshoppingen som börjar ta fart så sakteliga trots en sviktande ekonomi.

När jag gick i sjätte klass så skulle klassen till stadsteatern för att se Jeppe på berget. Den blev dock inställd för att det inte fanns någon Jeppe på berget (skådespelaren som spelade huvudrollen var la sjuk eller – ironiskt nog – nedsupen). När jag ankom till stadsteaterns grannhus fanns det dock i alla fall en Jeppe från Yimbyträff I där.
Avenyn en grå lördag i november
Vi traskade runt lite i lokalen och tittade på lite bilder. Bäst var nog ändå det stora flygfotografiet på golvet (se bild överst i inlägget) som gav bra översikt och underlag för diskussion. Mest pratade vi om Heden. En minst sagt laddad fråga bland Göteborgare och något som stötts och blötts i årtionden. Personligen är jag kulturkonservativ på denna punkt och vill ha kvar delar av Heden för breddidrott. Dessutom anser jag att det är en tillgång för staden med en öppen och flexibel plats mitt i staden. Därmed inte sagt att det inte går att förbättra och bebygga delar. Frågan är mest vilka delar och hur. Jag och Jeppen talade lite om tänkt spårväg (som om det någonsin kommer att byggas spårväg i Göteborg igen!) från Avenyn mot Bohusgatan. Vi fastnade lite för Exercishuset vid Parkgatan och vad man skall göra med denna tegelbyggnad från 1800-talets senare hälft. Detta bidrag sedan till en spontan stadspromenad. De sålde även någon fotobok för hundra spänn över Avenyn förr och nu. Rykte lite i shoppingtarmen, men samtidigt känns det konstigt att köpa saker på Avenyn…
Tom lokal eller bara avskalat skandinavisk?
Ja, för vår stadspromenad mot Heden rumlade vi förstås först ut på Avenyn där nu stadslivet tilltagit (det var dock mycker mer liv på Östra Hamngatan när jag cyklade hem till den gröna ön). Någon demonstration av Feministiskt Initiativ som vi kunnat se inne från utställningslokalen hade försvunnit ner mot centrum och inga gautmusikanter hördes av. En ensam Faktum-försäljare var den enda miljöfaran som hotade företagarföreningen Avenyns sanering av ett trött och inte så värst lockande shoppingalternativ som i framtiden skall riktas mot bilåkare från Örgryte och Hovås istället för skrän från Borås (varning; ljud och bild) och Trollhättan. En av dessa saneringar som det går rykten om är Bohusslöjd som legat i samma funkishus sedan det byggdes men nu skall ha drivits iväg av en fördubblad hyra. Nu ser lokalen öde ut där vi betraktar den från andra sidan avenyn – eller så har redan en Kejsarens nya Filippa K-affär redan öppnat… Nu låter jag förstås gnällig och det är jag. Samtidigt är Avenyn en svår nöt att knäcka. Gatan fungerar ju egentligen hyfsat, bara inte bra nog och den lever inte upp till sitt rykte (utanför Göteborg bör kanske tilläggas) eller sin tilltänkta pampighet.

Armar uppåt…
… sträck!

Till slut kom vi dock till Exercishuset. Ingen av oss hade ingen riktigt aning om vad den användes till numera. Det har la varit en del mindre små mässor där. På bortre änden stod dock dörren på glänt och det kunde skönjas att den för dagen användes som bollhus, inte av upproriska nationalförsamlingsledamöter, utan småungar som spelade pingis. Har inte tänkt så värst mycket på byggnaden förren idag. Måhända måste nyttjandet av denna lokal tas i beaktande för framtiden. Det finns flera öppningar till den. Om marken mellan Parkgatan till tänkt sträckning mellan Vasagatan och Bohusgatan skall bebyggas (meventuellt med undantag för bandy/skridskobana) skulle byggnaden kunna fungera som en slags Saluhall för de närboende, eller kanske som en livsmedelsaffär – föga glamoröst kan tyckas, men vi behöver alla äta och den är i alla fall snyggare än sedavanliga lador som de numera byggs. Detta med en mindre torg- och parkplats framför och med en mindre gånggata mot den förlängda Vasagatan med en spårvagnshållplats.

Tiden har stått stilla vid Hedens hållplats

Sett åt andra hållet finns redan en kollektivtrafiksnod för lite mera långväga resenärer som oavsett planerna kommer att bestå en tid framöver. Kanske hög tid att se över den platsens design…

Att ankomma Gotham City

När jag nu spenderat drygt två veckor, med ett avbrott för resa mot Boston, kan jag förstås inte lämna detta utanför min blogg. Jag har förstås redan skrivit lite om det hela i korta och sammanfattade inlägg – i första hand avsett för vänner och släktingar – men när jag nu är tillbaka i Götelaborg finns det tid för mig att skriva lite mer om vissa detaljer som intresserat mig. Desstom har jag ett visst bildmaterial att ösa ur. Jag kanske skall säga på förhand att om bilden är bra så kan läsarna utgå från att den tagits av min bättre hälft. I vissa fall kommer jag även använda mig av bilder stulna från internet, det är inte alltid man har tid att ta foton, eller så har jag kanske glömt kameran (så är fallet för inlägget nedan om Penn Station).

Med två längre vistelser i staden som aldrig sover kan jag nog vi det här läget låtsas att jag har en hyfsad koll på den. För än mer vana resenärer och de som eventuellt bott i staden kanske mina intryck är de av en nykomling från Hicksville, men intrycket att ankomma New York City de fösta gångerna är nog snarlika för de flesta. Mina två ankomster har varit i det närmaste identiska:

Båda gångerna har jag landat vid Newarks flygplats i New Jersey och tagit mig in till staden via tåg; NJ Transit till Penn Station. Pennsylvania Station i New York City är en extrem plats att besöka med jetlagg och en gigantisk väska. De flesta städer som jag ankommit med tåg har oftast inneburit en tids vyer av nedgånga industri- och/eller bostadsområden – detta stämmer för såväl Washington DC som Varberg City. Vid ankomst till New York och Penn station är det delvis lite annorlunda. Det nedgånga och slitna finns där, men kallas New Jersey och är inte alls någon del av New York. I det flesta fall finns det inte ens med på kartan i varken guideböcker för turister eller på infödingarnas egna kartor. Sedan kommer en lång tunnel under Hudsonfloden bara för att anlända under jord mitt i staden.

Spåren in till Penn Station
Det fullpackade tåget anländer två våningar under jord och människor sprutar ut och hastar upp för trapporna. Som byfåne med stor väska dras man genast med i storstadens tempo, med eller mot sin vilja, och sugs upp, stretandes med sin stora och otympliga amerikakoffert. En trappa upp lugnar det ner sig lite – relativt sett – och man kanske hinner ta några djupa andetag innan strömmen spyr upp en på 34th Street utanför. Rakt ut bland ännu fler jäktandemänniskor, gula taxibilar som kommer från alla håll och skraporna i midtown som tonar upp sig. Kring sig hörs en kakafoni av biltutor, polisvisslor och ropen från gatuförsäljare. Välkommen till en världstad!

Du kommer inte vara ensam. Penn Station, som tar emot långväga tågresenärer med Amtrak såväl som tågpendlare till och från New Jersey (NJ Transit) och Long Island (LIRR) samt tunnelbaneresenärer på flera linjer har 600 000 besöka per dag. Just det, ett Gross-Göteborg om dagen, tusen personer per nittionde sekund! Det är mer än det dubbla gentemot USA:s näst med besökta station, Union Station i Washington DC.

Gamla Penn Station på 1910-talet
Som det ser ut nu är stationen en del av ett komplex med Madison Square Garden och Pennsylvania Plaza. Så har det inte alltid varit, stationen från 1910 revs och byggdes om under 1960-talet. Det var enligt många en skandal att riva om modernisera den gamla stationen och den nuvarande stationen kan ses och upplevas att vara lite som en katakomb i jämförelse med Grand Central Stations pampiga inre. Andra såg det dock som en nödvändig modernisering i samband med det minskade långväga tågresandet under efterkrigstidens bil- och flygplansålder. Dessutom var marken, och luften, eftertraktad för bokstavligt talat högre exploatering. I efterhand har detta inte varit ett populärt beslut, men efterklokheten är som vanligt större än framsikten.
Grand Central Stations hjärta

Jaha, ett inlägg om New York. Varför dillar jag då om Läderlappens hemstad i titeln undrar kanske någon. Jo, innan Gotham blev läderlappens – eller batman, som ungdomarna kallar honom – hemstad (till en början bodde även läderlappen i NYC) var det ett smeknamn på New York. Det var satirikern och författaren Washington Irving som i en serie satiriska skrifter år 1807 gav staden detta namn. Namnets ursprung står att finna i den lilla byn Gotham i Nottinghamshire, England och en än äldre humoristisk berättelse från 1400-talet. Jag har stött på lite olika tolkningar av denna berättelse, men i grunden handlar det om att Kung Johan I (Prins John från Robin Hood alltså) hade som avsikt att bygga något (väg, jaktslott etc) i byn. Byborna förstod att i slutändan skulle det vara de som skulle tvingas utföra arbetet och underhållet. För att slippa detta låtsades de vara imbecilla tokskallar. Under denna tid ansågs galenskap vara smittsamt och kungens män gav sig av fortast möjligt. Hemorten för denna svejkism blev överförd till New York a la Grönköping av Washington Irving, som också bland annat skrev under pseudonymen Knickerbocker. Många tog verken under detta namn på allvar och namnet blev med tiden ett smeknamn på Manhattanbor. Han är också mannen bakom Legenden om Sleepy Hollow.
Gotham City

Gotham har 1600 invånare, New York har nästan 20 miljoner boende. Det tar i runda svängar två minuter för Gothams invånare att sväljas upp av Penn Stations folkström.


Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn ligger ett stenkast från där jag bodde under min nyligen avslutade semester och är ett av områdets huvudgator med många affärer.

Knickerbocker Avenue, Brooklyn

Kollektivtrafikens dilemma

Bläddrade igenom lite tidningar och såg en intervju på baksidan av SvD med trafikforskaren Maria Krafft som får kommentera några resultat från någon sifo-undersökning (jag har inte lyckats finna själva undersökningen).
Det visar sig att 3,8 miljoner svenskar varje vecka väljer bilen trots att kollektivtrafik eller cykel skulle vara nära nog lika snabbt. Krafft tror att det i mångt och mycket är en attitydfråga och att ökad miljömedvetenhet kan bidra till att ändra dessa attityder.

Tyvärr tror jag inte riktigt det är så enkelt. Det är förstås viktigt att ta sig till och från jobbet, men människor har andra behov än så. De behöver handla mat och andra varor samtidigt som barn och ungdomar tydligen blir allt mer oförmögna att ta sig till och från barnpassning, skola och fritidsaktiviteter på egen hand. När sådana behov inte kan tillgodoses i närområdet blir bil allt mer av en nödvändighet för att ta sig till och från köpcentrum. När man väl har en bil med en dyr parkeringsplats är det enklare (och billigare, relativt sett) att också använda den där den inte behövs. Men bilar tar plats och snart blir där köer, det krävs mer trafiklösningar som skapar än längre avstånd och barriärer i staden.

Vi tar bil till annat än jobbet
Dessutom är den stora tidstjuven i kollektivtrafiken inte resorna utan väntetiden. Om man har behov av byte på vägen, oavsett om det är för att lämna av ett barn på förskolan, köpa mat i en affär eller bara byta mellan olika linjer är detta allt som oftast något som bilägaren slipper bekymra sig över. Ett exempel från min egen vardag: Har börjat cykla till arbetet vilket tar kanske 25-30 minuter. Med kollektivtrafik tar det minst en halvtimme., om jag har maximal tur med väntan och byten. För en bilist tar resan inte mycket mer än tio minuter, men bilisen behöver inte åka in mitt i centrum för att ta sig till sitt mål utan kan använda alla dessa stora vägar som byggs ut enkom för bilistens behov runt staden. De ytor som inte tas upp av vägarna kan man plantera gräsmattor på eller kanske ha parkeringsplatsen på.

Se även Anders Svenssons inlägg på YimbyGBG.

Nybyggen i Göteborg 4: Varmfrontsgatan

Den fjärde planerade bostadsbyggnationen är långt ifrån igång. Det är frågan om en förskola vid Varmfrontsgatan som skall rivas och ge plats till flerbostadshus med 70 lägenheter. Plansamråd skall enligt uppgifter ske under hösten och för nuvarande finns inte så värst mycket information att hämta på kommunens hemsida. Marken ägs av och byggherre skall vara företaget Stamsjöns Fastighets AB. Jag har utan framgång sökt efter en hemsida (ni vet, sån där som en normal 13-åring kan snickra ihop) för företaget så exakt vad de har i kikaren är svårt att sia om. Att hitta något på kommunens hemsida är också omöjligt (Om det fanns något innan så är det nu svårt att finna tack vare den genomförda ”förbättringen” för oss medborgare – konspiratoriskt anar jag en Winston Smith som sliter på Göteborgs sanningsministerium).
Nybygge i den röda figuren?
Anledningen till mitt intresse hänger delvis ihop med att jag för inte så länge sen bodde i närheten, en hållplats bort på Temperaturgatan. Detta är alltså Länsmansgården norr om Biskopsgården på Hisingen. Avståndet från min gamla lägenhet är la inte mycket mer än femhundra meter. Men som tidigare erfarenheter har visat så rör man sig sällan i funktionellt planerade områden (se tidigare tirad om problem att cykla genom dem) utan anledning och antalet gånger jag varit på platsen kan nog räknas på ena handens fingrar. De flesta av dessa berodde det på att jag var trött eller hade näsan i en bok så att jag missade min hållplats och kom till sluthållplatsen Varmfrontsgatan (vändslingan från 1964 syns till vänsterpå bilden ).

Eftersom det inte tycks finns finnas så många planer att reagera på så lämnas det utrymme för lite mer fantasi. Som en anhängare av blandstad så är det knivigt att komma på vad man kan göra med detta bygge för att förbättra inte bara för de nyinflyttade utan för hela närområdet. Blandstad är inte ett självändamål eller en estetisk fix idé för mig och därför har jag ägnat en del tid åt att tänka på frågan (‘inget liv’; va, vad menar ni?).

För att svara på frågan får vi börja med den befintliga bebyggelsen. Även om jag tycker att det finns många brister med stadsbyggandet efter kriget så är jag samtidigt inte inställningen att alla problem kan lösas genom att riva det gamla och bygga en ny, vacker värld. Det är till att gräva där vi står och genom små förbättringar göra det bästa av Göteborg.

Solstaden, notera spårvagn i bakgrunden
Närmast det planerade bygget ligger tre stora, långa hus med terrasser som lite halvt om halvt på rad böjer sig ut mot Svarte Mosse. Tidigare har jag alltid trott att dessa varit relativt nybyggda men när jag letat reda på lite information så visar det sig att det för 20 år sedan var tre nedgångna fastigheter som Poseidon sålde till Skanska som byggde om och sålde till en nybildad bostadsrättsförening 1986 (skulle tro att ombyggnaden var omfattande). Det finns mycket att säga om bostadsrätten som ägandeform men det ger i alla fall oftast engagerade och långsiktigt ägande, till skillnad från mycket annat ägande i Biskopsgården (*harkel* Jag har som sagt bott på Temperaturgatan som förvaltas av bland annat Västerstaden *harkel*…).

Den fristående bostadsrättföreningen heter Solstaden (ligger vid Solstrålegatan). För att vara lite elak: Notera hur ordet stad är positivt laddat trots att det här inte direkt är frågan om någon stadsmiljö utan en förort där utsikt och närhet till grönområden är det säljande argumentet. Det är möjligt att det hos dessa bostadsrättsinnehavare kan finnas motstridiga nimbyister som motsätter sig att området exploateras ytterligare, likt på Norra Guldheden. Detta trots att området redan är bebyggt av en tom förskola och inte är mycket mer än ett odefinerat stadsrum mellan husen och Sommarvädersgatan samtidigt som det finns stora ytor av skog med stigar och stråk åt det andra hållet.

För min del skulle de gärna få riva ner och bebygga hela den angivna ytan. Men jag bor ju inte området. Vad kan ett nybygge göra för de som redan bor där? För att försöka föra in det positiva kvalitéerna från blandstaden till förorterna så krävs det krav och ett visst mod från politikernas håll. Att kräva blandade funktioner är ett sätt, men till skillnad från till exempel de tre punkthusen nära Eketrägatan så är detta verkligen inte något idealiskt läge för något. OK, förbindelserna är egentligen inte dåliga med sommarvädersgatans och Björlandavägens T-korsning runt hörnet och med spårvagnstrafik men eftersom det är en bostadsenklav vid en ändhållplats näppeligen den första plats som ett företag vill etablera sig på. Om planerare och politiker inte har ork att propsa för och byggherrar inte något intresse av andra funktioner kan jag förstå om ärendet inte kommer upp. Samtidigt kommer det nya huset (eller husen) ligga nära gångstråket mellan den existerande bebyggelsen och hållplatsen – kanske plats för en kiosk eller något liknande i bottenvåningen?

Ja, kiosk. Just kiosk och Varmfrontsgatan är en kombination som relativt nyligen förekom i media i samband med ett mord på en kioskanställd av några påtända ungdomar i den kiosk som finns vid vändslingan. Det är därför inte konstigt att det på Solstadens hemsida bland annat står att ”[v]i har låg brottslighet i området, mycket på grund av att alla är måna om säkerheten. Dagmammorna [anledningen till att förskolan är tom. min kommentar] som är många, hjälper till att ha koll under dagarna.”. Själv har jag aldrig varit rädd för att röra mig i förorter, i alla fall inte utan synbar anledning. Texten påminner mig dock Om Jane Jacobs mantra om att det behövs ögon på gatan för att upprätthålla säkerheten i området. Smart planering allena eleminerar inte brottslighet men nog hade det varit bättre om kiosken legat i bottenvåningen på ett bostadshus nära hållplatsen istället för i en liten barrack vid sidan av, funktionsuppdelat och fint (för att vara riktigt ärlig tror jag i och för sig att några boende på ena kortsidan möjligen kan hålla ögonen på vändslingan och kiosken).

Jag vet inte om det bara är ett resultat av mitt fördomsfulla intryck, men nog verkar det av någon anledning finns underlag för mycket fler kiosker och liknande i mer traditionellt planerade stadsdelar. Planeringen påverkar folks vanor och beteende. Miljonprogram har ofta ett tråkigt inflytande på folks vanor och beteende. Därför finns det troligen en stark oro och ovilja från byggherrens sida att tvingas bygga för någon form av verksamhet i bottenvåningen i en förort likt denna där ingen förflyttar sig annat än från hållplats eller parkeringsplats till sitt hem med dubbla lås. Om det skall bli bostadsrätter kommer denna förening troligen att ogilla idén eftersom det verkar vara en utbredd uppfattning att det är bökigt att förvalta annat än bostäder. Man skulle önska att marknaden skulle se att mer blandade funktioner kan ge fördelar för de boende och det är därför tycks nödvändigt att politiker ställer krav. Tyvärr är det inte troligt att några andra krav kommer att ställas annat än från nimbyiter.

Förhoppningsvis finns det dock underlag för en kiosk i området (förutsatt att hyran i en nybyggd lokal inte dödar alla möjligheter som finns). Speciellt med 70 nya bostäder på tomten. Att se till att den är nära och tillgängligt för de boende är ett stort. Länsmanstorget är det lokala förortscentrumet, men jag undrar om det inte är lite i det längsta laget för att fungera väl för de boende vid det här nybygget eftersom jag tror att det är mer än 500 meter. Måhända acceptabelt när man skall handla mat till middagen men lite väl långt bort för att köpa tobak, godis eller en pizza. Sedan är det la risk att de krav som kommer att ställas från den svenska byggbyråkratin kommer att vara så omständigt att om någon skulle vilja omvandla en lokal i området något till något annat än vad den är planerad för så liknar situationen för fattiga som vill registera sin egendom i tredje världen.

Kiosken som blev rånad var inte del av någon kedja och var ibland stängd och ibland öppen när jag passerat förbi. Detta är ett tydligt tecken på att det inte är någon viktig hållplats där det går att tjäna pengar. Det tycks mig nämligen som Pressbyrån har ett naturligt monopol för kollektivtrafiksnoder; Hjalmar Bratingsplatsen, Eketrägatan, Marklandsgatan, Korsvägen, Järntorget…