Månad: april 2012

IF Elfsborg 2 – 1 GAIS

Då jag fått en del rättfärdig kritik om att det numera tar så lång tid för mig att komma med mina matchrapporter försöker jag härmed skärpa mig. Jag sträckte mig till och med så långt att jag halvt om halvt lovade att skriva matchrapporten direkt efter matchen. Nu såg jag emellertid matchen på kontoret och efter 13 timmar och ungefär lika många koppar kaffe så började jag känna mig lite sinnesslö och bestämde mig att för att trots mina löften åka hem. Jag hoppas mina läsare har förståelse för detta.

22. H. Sillanpää

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 17. E. Johansson, 20. K. Gustafsson (c);

21. E. Bassombeng (69′ 29. Romario), 31. M. Gustafsson, 6. R. Ayarna (82′ 7. J. Olsson), 10. J. Florén;

18. L. Tornblad (79′ 9. P. Ijeh), 25. W. do Carmo

Det regnade i Borås; det var halt i plastgräset; påven har en lustig hatt – det mesta var sig likt när GAIS spelade bortamatch mot IF Elfsborg, den återkommande guldfavoriten som inte levererat sedan GAIS återkomst till allsvenskan. Jag har ärligt talat lite dålig koll på allsvenskan och vet knappt vilka lag som är med det märkar jag ju när vi möter dem. En snabb titt i tabellen pekar dock på att det än så länge gått bra i år, med fyra segrar och en bortaförlust mot Helsingborg.

En del skadebekymmer ställer till det för oss. Mervan Celik är som bekant för de flesta borta i alla fall några veckor och Jeffrey Aubynn, som i mina ögon skulle kunna tänkas vara en intressant ersättare, finns inte heller tillgängligt. Anfallslinjen har således försvagats en smula, i alla fall på papperet, med Jesper Florén på vänsteryttern och en 18-år Linus Tornblad på topp. Även Fredrik Lundgren har valts bort av någon anledning och Calum Angus återkommer från sin avstängning.

Kapten Lundgren, regn och Borås ger mig för övrigt en del märkliga associationer. När jag gjorde lumpen på I16 så hade vi en kapten som hette Lundgren, eller om det nu var Lundberg. Han var mycket upprörd över att I15, där han tidigare tjänstgjort, lagts ner. Anledningen till detta var just regnet och inte bara att det regnade mycket. Nej, det regnade lite lagom mycket under lång tid. Soldaten tror därigenom att det är värt besväret att ta på sig regnkläderna men då regnet är ihärdigt blir soldaten långsamt genomblöt och då är det för sent att ta på sig regnkläderna. Av denna anledning ansåg kaptenen att Borås var idealiskt för infanteriträning. Om det är så att uthärdande av regn är vad som krävs för att vara en bra soldat borde P-bönnerna vara i klass med Gurkhas och andra minoritetskrigarfolk. Det gäller att passa sig.

Att sätta upp en 18_åring med två inhopp på topp mot Sveriges mest rutinerade försvarslinje kommer troligen inte vara ett framgångsrecept menade neggaren vic strax innan matchen, då en del som vanligt slängde sig efter en desperat lösning på anfallsproblemet efter att Jakob Olsson inte gjort mycket väsen av sig efter sitt vackra mål i samband med inhoppet mot Åtvidaberg och Peter Ijeh uppenbarligen är för fet. Hur gick det då? Jo till min och förmodligen även vic:s förvåning gick den delen av planen förvånansvärt bra. Redan i den tredje minuten var han framme, fri i straffområdet och kommer så när till avslut men verkar tappa lite kontroll på grund av det våta plastgräset. Mer skulle komma.

Den som trivdes bäst i Borås var emellertid Wanderson do Carmo, som fick mer ytor än vanligt som han dessutom klarade av att använda, även om det kanske skall sägas att avsluten – som var många – gärna skulle få bli lite bättre även om han tvingade Elfsborgs målvakt till några rätt svettiga ingripanden. Istället var det tyvärr Elfsborg som fick göra det första målet genom Stefan Ishizaki som fick en djupledsboll och klippte till från utanför straffområdet. Henri Sillanpää slängde sig men jag tror nog att någon studs på vägen störde honom och han kunde endast få tumtoppen på bollen som ramlade in i mål.

Tillkomsten av Ishizakis mål var knappast en slump utan var i flera avseenden typisk för hur Elfsborg kunde anfalla mot GAIS i denna match, speciellt i första halvlek. GAIS hade lite problem att hamna rätt med sin press. På många sätt uppskattar jag lagets aggressivitet för att vinna tillbaka bollen. Samtidigt skapade detta en yta mellan mittfält och försvar på innermittfältet vilket innebar att hemmalaget ofta snabbt kunde komma till anfall genom att passa bollen på djupled på denna ytan, där de kunde fylla på med spelare då inte alla var upptagna av att låsa in Wanderson, och sedan komma till avslut. Emellanåt försökte backlinjen pressa ihop denna yta men detta innebar i sin tur att de kom för högt upp och Elfsborg kunde i så fall slå bollar bakom backlinjen för deras snabbe anfallare Lasse Nilsson.

GAIS fick sällan till samma fina anfallsspel. Speciellt när våra anfall tappade sitt momentum så tenderade offensiva spelare att fylkas på straffområdeslinjen och fibbla runt med bollen. Jag saknade bredden i många lägen. Jesper Florén bidrog med en del, även om han sällan verkade komma till rätta med den sista passningen och även Tornblad kunde fiska fram lite ytor emellanåt men nog saknades det bredd. Detta verkade bero på en spelare som helt saknades och jag talar inte om Mervan. Var var Eric Bassombeng? Även om hans senaste klippning kan ha bidragit till att det är svårare för mig att se honom på plan så kan vi säga att hans frånvaro kan illustreras med offsideavblåsningarna. GAIS hade sin första offside i 53:e minuten och då var det Tornblad som skapade flaggviftandet på kanten. När Basse gick av så såg det ut som han var skadad. Oavsett om det var frågan om en fysisk eller mental åkomma som höll honom tillbaka skulle han plockats bort mycket tidigare än i 69:e minuten.

Men nu höll jag på att glömma bort matchens höjdpunkt, vilket är lätt hänt när man vet slutresultatet. Linus Tornblads första mål i den grönsvarta dressen (och jag är faktiskt inte så intresserad om han gör mål i någon annan dress… ja, bortastället då….) var något av en delikatess och som dessutom vittnade om en kyla som man måste vara 18 år gammal och odödlig för att besitta. Ett motlägg till höger på plan studsat lite oväntat fram till en fri Tornblad strax utanför straffområdet med mycket ytor. Han driver fram och slår en höger yttersida förbi en framstormade målvakt. 1-1 och matchen lever igen.

Ja, i alla fall en bit in i andra halvlek då Jawo i hemmalaget gör ett lite för snyggt mål. Andra halvlek är lite tyngre och mer trevande än den första. Det har börjat regna rätt kraftigt. Elfsborg börjar bli mer intresserade av att försvara sin ledning att gå framåt samtidigt som GAIS, måhända också lite på grund av att tiden går och spelare blir lite tröttare, börjar i större grad försöka stänga av den där ytan mellan försvar och mittfält för Elfsborgs genomskärare. Den sista kvarten är det emellertid GAIS som trummar på bäst och Elfsborg ser riktigt tröttkörda ut. Vi kommer tyvärr inte till några bättre avslut och är egentligen inte riktigt nära en kvittering.

På sätt och viss är det ingen katastrof att förlora på bortaplan mot det lag som i nuläget ser ut att vinna allsvenskan 2012. Samtidigt, om vi ser till den större bilden, är sex poäng på sex omgångar inte godkänt och mycket pekar på att laget kommer att befinna sig oroväckande nära strecket på höstkanten. Även om GAIS denna match egentligen inte gör en dålig insats är det ändå beigt i jämförelse med många av GAIS matcher förra året. När Wanderson och Mervan försvinner – vilket de måste göra för annars är vi troligen rökta i alla fall på grund av elitlicensen – ser jag inte riktigt vad som skall ge laget poäng. Tornblad gav ett litet hopp om ett vettigt anfallsalternativ under säsongen men samtidigt vet vi ju om att en så ung spelare allt för sällan lever upp till de högt ställda förväntningar som snabbt manifesterar sig i läktarvraks febersjuka hjärnor (Jonas Lindberg spelade 69′ minuter i ett hallandsderby samma kväll och kommer väl aldrig bli för GAIS det man hoppades några matcher sensommaren 2010).

GAIS 2 – 0 IFK Norrköping

Ännu en gång missade jag delar av första halvlek på grund av yttre omständigheter. Återigen tycks detta ha varit lika väl, då GAIS kom igång först i slutet på första och i andra halvlek. Under en månad eller så skall jag och min bättre hälft ha en inneboende. Då min bättre hälft inte är hemma så föll det på mig att vara välkomstkommitté. Den numera inneboende hade emellertid inte tittat av det allsvenska spelschemat innan hon bokade sin resa och dök upp på stationen mitt under matchen. Därför tvingades jag ta mig till stationen, hjälpa till och bära och så vidare. Detta klarade jag av på femton minuter, vilket ju verkligen är gästvänligt av mig!

Avbrottet var för min del att beteckna som perfekt. När jag stack hade precis Mervan Celik linkat av med en skada som visar sig hålla honom borta från spel en tid framöver. IFK Norrköpings spelare kunde med domarens goda minne kötta runt och vann kampen om mittfältet. Endast Henri Sillanpää höll oss kvar i matchen, även om jag slapp uppleva några av de värsta räddningarna han tvingades till, vilket även det kan betecknas som positivt för min sköra hälsa.

När jag kom tillbaka han jag bara göra det bekvämt för mig och utväxla några sms med memma innan Wanderson do Carmo sköt 1-0 på distans, efter att en IFK-spelare tappade bollen mitt på egen planhalva och därefter blev uppsnurrad av Wanderson. Sedan var den halvleken slut.

Andra halvlek började och återigen hade man knappt gjort det bekvämt för sig så sköt Reuben Ayarna ett distansskott i mål. Ja, Ayarna gjorde mål. Precis. Det. Hände. Faktiskt. Sedan var det bara att stå att mysa. Jag stod nämligen på O’Learys och såg matchen utan ljud. Inte för att det var några andra allsvenska matcher på gång men Zlatan FC spelade och då måste ju de som älskar Zlatan få ljud. Inga problem för mig, som gärna kan leva utan kommentatorer. Under tiden höll ett gäng irländska asfaltsläggare (i alla fall lät de som Brad Pitt i filmen Snatch) som hade en nota pågång av sina stolar några gångar och ragglade runt efter att Manchester United tappat sin ledning till 4-4 mot något annat lag som jag inte kommer ihåg namnet på.

IFK Norrköping var aldrig riktigt nära att komma in i matchen igen, även om man kanske kunde önskat sig ett lite bättre GAIS. Linus Törnblad gjorde emellertid återigen ett intressant inhopp som kan ge oss ett visst hopp för framtiden. Det var först i absolut sista tilläggsminuten som gästerna hade två livsfarliga avslut på rad, men i det läget hade det inte funnits någon möjlighet för GAIS att efter ett insläppt mål klara av att tappa bollen så snabbt att det hunnit bli 2-2 (inbillar jag mig).

Den effektiva matchtiden

När jag steg upp på morgonen den 19:e juli förra året var jag minst sagt förväntansfull på dagen som låg framför mig. Anledningen till detta var att GAIS skulle spela bortamatch mot AIK på Råsunda och som exilare är det ju inte varje dag som man får värma upp med lite öl och snacka med folk som delar ens av de där passionerna som många, i alla fall inte jag, inte riktigt kan dela med sina närmaste och tala om varje dag. GS hade efter styrt upp med en uppladdning på en av Sundbybergs alla sunkhak (jag gillar sunkhak) och senare skulle ett tåg komma lastat med en massa människor. Dessutom var det bra väder ute.

Avslutningen på dagen blev inte riktigt så rolig som jag hade hoppats på. Detta berodde förstås i relativt hög grad på att GAIS förlorade matchen. Vad jag emellertid mest kommer ihåg var hur lite fotboll jag fick se. Emellanåt – när man tittar på sån där så kallad Europeisk toppfotboll – får man se en siffra på den effektiva matchtiden. Jag har ingen siffra för matchen mellan AIK och GAIS denna dag men mitt minne är att det var fråga om väldigt lite fotboll och väldigt mycket ”aj jag ligger och har ont och någon måste komma och hjälpa mig” och ”nu skall vi göra ett väldigt taktiskt viktigt inkast vid mittlinjen så de måste ju få ta lite tid” och ”som målvakt måste jag ju få sikta i trettio sekunder för att sparka upp bollen lite på måfå mot mittcirkeln för en nickduell där någon kanske lägger sig ner och får lite ont och vill ha frispark”.

Varför tar jag upp detta? Jo, jag läste precis Tony Baloghs debattinlägg på 1894.se, kring bedömningen av Calum Angus och då framförallt de sista raderna:

”Tar det för lång tid att titta på en repris?
Har ni noterat hur lång tid det numera tar att genomföra en frispark i bra läge framför straffområdet?”

Den jag belastade för det dåliga tempot i AIK-matchen förra året var inte i första hand spelarna. Deras bristande sportsmanship (i de fall då de faktiskt inte hade ont på riktigt) är kanske något man får förvänta sig. Det är också delvis därför vi har domare i fotboll – inte ens vid Eton verkade man klara sig utan domare. Jag vet inte om jag förordar att domare skall börja titta på repriser. Då en rejäl nypa konservatism präglar fotbollsregler – och detta är något som jag i grunden är positiv till, då jag ser det som en garant mot tillfälliga infall och dumheter som verkar vara vanligt förekommande i tv-gladiatorleken som kallas Hockey – vet jag inte om jag vill se bedömningar utifrån repriser. Med de hörselsnäckor som domare har idag så skulle dessutom en fjärdedomare kunna se reprisen och meddela en bedömning till domaren på relativt kort tid.  Att de skulle ta tid från spelet håller emellertid inte så länge domaren låter spelare – avsiktligt eller ej – fördröja spelet i så hög utsträckning som vi ser idag.

Det är svårt att få ”extra allt” här i världen. Som det ser ut idag så verkar det emellertid som vi får den sämsta av kombinationer – långa avbrott och snabba (och därigenom ibland felaktiga) bedömningar. I höstas var jag på min första bandymatch när laget som kallas för GAIS Bandy spelade 1-1 på Studenternas. Nog för att jag kan förstå Patrik Perssons ovilja mot den värld som en gång var fotbollens men fortfarande är bandyns men i bandy tar det inte en halv minut att få igång spelet efter en avblåsning – trots att vare sig spelare eller domare är professionella.

Helsingborgs IF 1 – 1 GAIS

Då jag inte riktigt såg hela matchen, utan tvingades (valde) att höra första halvan på radio så kan jag inte säga så värst mycket om denna match som helhet. Radioreferated gav emellertid känslan att GAIS var med i spelet där två lag båda var bättre på att försvara än att anfalla.

Dagen kommer kanske framförallt kommas ihåg genom Calum Angus olyckliga ingripanden. Först styr han in ett självmål efter tolv minuter, vilket som jag ser det utifrån reprisbilderna är att beteckna som otur snarare än slarv, och därefter blir han utvisad efter en timmes spel, en frilägesutvisning som även mer opartiska personer än jag tycker var en allt för hård bedömning.

Angus självmål är extra olycklig då hemmalagets uddlöshet medförde att de inte hade ett enda avslut på mål i första halvlek och även i andra halvlek, efter att GAIS gick ner på en man mindre, var de ändå förhållandevis dåliga på att bryta igenom det grönsvarta försvaret, för vilket GAIS skall ha en eloge. Däremot inte sagt att det inte var stressigt att se på – var nära att kissa på mig där mot slutet.

Överlag så måste matchen ses som ett fall framåt då GAIS återigen började visa vilja till att vinna bollar och komma fram med fart. Wanderson do Carmo kom också längre ner i banan och kunde hjälpa till med speluppbyggnaden mer, vilket delvis torde bero på att Romario ersatts av tvåvägsspelaren Markus Gustafsson.

Även om poängvinsten utvecklade sig till något av en bragd var det tråkigt att inhopparen Linus Tornblad inte fick ett Benny Guldfots-ögonblick, då han rusade fram och avslutade med ett skott i stolpen under tilläggstid. Nu får vi hoppas på en snarlik inställning och förmåga mot IFK Norrköping på söndag och kanske till och med en seger, för poäng kan ju vara bra att ha.

GAIS 0 – 0 Djurgårdens IF

Efter en svag insats mot Åtvidaberg så hade jag begränsade förhoppningar på en vändning mot Djurgården hemma. Det blev som jag befarade och endast under den sista halvtimmen, då gästerna fått en spelare utvisad, visade GAIS lust att verkligen vinna matchen. Ett par goda ingripande av Djurgårdens nya målvakt förstörde emellertid dessa chanser. Under första halvlek var det istället Henri Sillanpää som räddade GAIS från DIF:s aggressiva spel.

22. H. Sillanpää;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 17. E. Johansson, 20. K. Gustafsson;

7. J. Olsson (83′ 9. P. Ijeh), 29. Romario (61′ 31. M. Gustafsson), 6. R. Ayarna (70′ 22. J. Aubynn), 27. M. Celik;

22. E. Bassombeng, 25. W. do Carmo

Under stora delar av matchen överraskar gästerna vårt GAIS med en med tiden allt mer aggressiv press och ett sammanpressat lag. GAIS har sällan chanser att lugna ner sig och försöka bygga upp något spel, istället blir det mycket av långa bollar på Eric Bassombengt som, återigen, ägnar stora delar av matchen av att befinna sig offside. Egentligen borde inte ett gästande lag kunna komma till Gamla Ullevi och spela ett sådant spel mot en grönsvart förstauppställning som innehåller både tekniska och snabba spelare. Jag har funderat mycket över var felet ligger utan att komma till något definitivt svar.

Jag är av uppfattningen att många gånger är det som uppfattas som oro eller bristande inställning resultatet av en taktik som inte fungerar, att något – som kan vara svårt att sätta fingret på – fallerar. Jag skulle vilja peka på några sådana brister. Det främsta problem jag ser är centrallinjens sammansättning som inte verkar fungera. Urtolkare av den senaste, och tidigare, matcher har vela peka ut olika syndabockar och försvara eller ursäkta andra bland Wanderson do Carmo, Romario och Reuben Ayarna. Min uppfattning är att a) Wanderson kommer för högt upp och blir bortmarkerad, b) Romario brister i försvarsspelet och har svårt att spela sig ur situationer och c) Ayarna klarar inte av att agera defensiv mittfältare utan understöd. Alla dessa problem kan förklaras som personliga tillkortakommanden eller som ett resultat av positionsfel.

Troligen är det lite av både och – om problemen löses bäst med lite samtalsterapi, ett eller ett par spelarbyten, eller taktiska omdisponeringar är svårt att sia om. Wandersons bollbehandling har inte varit den bästa och av erfarenhet vet man ju om att han ibland har sina svackor, vilket kan gå över när som helst. Samtidigt skulle jag vilja se honom komma med mer fart och rättvänd för att kunna fördela bollar mot övriga offensiva spelare. Detta kräver att han kommer längre ner i banan och söker ytor på ett annat sätt än idag. Jag skulle gärna vilja se Romario lyckas men det tycks mig allt mer som en förhoppning som inte kommer att infinna sig. Hade det inte varit för Wanderson hade han måhända fungerat som en tia men då han jämförs just med Wanderson och ingen annan, säg Anatoli Ponomarev, är det inte någon jämförelse som kommer att falla till Romarios fördel. Några har påpekat att han försökte så gott han kunde och att han tappade bollen i mittcirkeln under matchen berodde på att det inte fanns någon att passa till. Så må vara fallet men en av två mittfältare skall inte lösa sådana problem med att dribbla runt på små ytor på mittplan. Jag har haft ett stort förtroende för Ayarna sedan den där regniga debuten mot AIK på nya Ullevi och jag är inte villig att lämna ut honom men något måste göras. I nästa match i Helsingborg kan det vara på sin plats med en försiktigare laguppställning och Jeffrey Auybunn tillsammans med Ayarna eller Markus Gustafsson kan vara värt att överväga.

GAIS anfall bestod som sagt av att Eric Bassombeng sprang offside. Att han fortsätter med detta är faktiskt märkligt och när vi är så pass pressade långt ner i banan och samtidigt inte kan få ut något av en så snabb spelare är minst sagt märkligt. Det blev emellertid lite bättre i andra halvlek när han mer aktivt sökte en yta bakom ytterbackarna. Med en sådan ursprungsposition är han inte lika benägen att hamna offside, blir svårare att hantera och breddar dessutom GAIS anfall. Redan i ett tidigt skede skrek jag till skärmen på O’Learys Muppsala, där jag satt med den yngre av bröderna M&M och två av hans djurgårdsvänner (om nu sådana människor nu är förmögna till vänskap), att Basse måste byta position med Jakob Olsson mer, men fick inget gensvar. Inte ens min sms-appell till memma om att han borde hoppa in i andra hjälpte (något om att han precis avslutat sin andra pausöl).

Försvarslinjen – speciellt mittbackarna och målvakten – fungerar i det stora hela acceptabelt. Tyvärr brast emellertid både Richard Ekunde, som såg ovanligt långsam ut, och Kenneth Gustafsson när motståndarna kom med lite mer fart. Det smärtar mig att behöva skriva det men måhända är det så att statymodellen från Hindås nu har passerat zenit i sin grönsvarta karriär, efter ett utmärkt 2010 och fullt godkänt 2011.

Mervan Celik har hittills inte nämnts i denna matchrapport. Det kortvariga utlandsproffset, som ömsom dansade ömsom agerade panelhöna en vintermånad i Glasgow, agerade ungefär som de flesta av GAIS kreativa och tekniska stjärnspelare. Det var emellertid Mervan som visade vägen efter en timme och agerade på det sätt som GAIS vann många av sina matcher under förgående säsong. Med en övertygelse om att vinna bollen rusade han fram från egen planhalva och fälldes i hög fart på ett tämligen ogenomtänkt sätt av Djurgårdens Sjölund. Denne fick sitt andra gula kort och GAIS kunde spela resten av matchen med en man mer, vilket mycket väl kunnat ge en seger (om än kanske inte så välförtjänt sådan). Det är genom att ta, inte försöka ta, bollen och rusa på framåt – och i bästa fall bolla över Wanderson som kommer fram mot mål med lite ytor framför sig – som GAIS vinner matcher.

Åtvidabergs FF 2 – 1 GAIS

Påskhelgen påbörjades med en resa till en östgötsk avkrok som fick mig att tappa tron på GAIS, ekonomiska tillväxtcentrum och våren. Först några dagar senare är jag uppvärmd nog att skriva ner några rader om denna resa. Färden började för min del tidigare men den riktiga resan startade från den landets politiska, sociala, kulturella och ekonomiska centrum. Ja, i alla precis i närheten av densamma – på en bensinstation på Kungsholmen i Stockholm. 16 vita, medelålders män fylkades kring bensinstationens färdigmatshylla för att fylla på provianten för en två och en halv timmar lång bilfärd till Åtvidaberg.

Vädret var inte vidare upplyftande denna – skulle det visa sig långa – långfredag. En klass 1 varning hade utlysts av SMHI och en del av oss oroade sig över tanken på en inställd match. Jag var inte så mycket orolig över det i detta skedde men desto mer orolig över att frysa ihjäl. Även om understället var på så skulle det visa sig vara en mer välgrundad oro än en inställd match som man helst vill glömma. Efter sedvanliga fördröjningar – vilket får mig att bita lite nervöst på fingrarna (vilket är lättare när min bättre hälft inte ser) bar det av över Essingebron i lätt snöblåst. Jag lyckades säkert hålla mig till Skärholmen (jag nämner lite platser i storstan för att framstå som berest – det är ett sånt där mindervärdeskomplex man lätt får boendes i akademikerbrukshålan) innan Hasardspels-Tomas lyckas kräma sin öl (Åbro 5,9) för den sedvanliga tjugan och snart hade de flesta en öl i handen.De största inköpen gjordes av den äldre av bröderna M&M – som bredvilligt erkände att hans tilltalsnamn var Pumpen – som drack som en svamp och endast hölls tillbaka av hans yngre bror som genom en strategisk placering i minibussen kunde kontrollera flödet av Åbro från Tomas till Pumpen. Att det tog så lång tid berodde på att jag var behjälplig med att hålla Ciddens vinglas, då denne deltog i någon form av vadslagning med en arbetskollega kring viktnedgång, vilket medförde att han försökte undvika den näringsrika ölen. Måhända var det rödvinets inflytande som smittade av sig på oss på mellansätena, då diskussionen till en början var tämligen belevad och kretsade kring ekonomisk tillväxt och då i första hand utvecklingen i Kina.

I och med att tiden gick passerade vi Nyköpingsbro, vilket verkade som en madeleinekaka för Cidden – letandes en större lägenhet på Södermalm – som paradoxalt nog började tala sig varm för livet på landsbygden. Landsbygdsromantik är inte något som hör till vanligheterna på en supporterresa och indikerar nog att Cidden börjar bli gammal och har bott för länge i Sveriges centrum så att han har börjat ta saker för givna. Det är annars sedvanligt bland grönsvarta anhängare att kalla alla från orter av storleken av Borås och nedåt för bönder. Detta är ju i många fall en smula felaktigt i fallet Åtvidaberg och hänger snarare samman med en allmän uppfattning om landsbygdsbefolkning i periferin som närmast per definition ses som lite dummare och trögare än vi som bor i centrum (som Stockholm) och ägnar oss åt framtidens verksamheter (antalet deltagare på resan som jobbar inom IT, media och underhållning är ju knappast representativt för befolkningen i stort eller ens bland vita, medelålders män).  Arbetslösa industriarbetare kanske hade varit en bättre benämning på boende i en tynande bygd som fram till 1970-talet hade en av Sveriges största industrier i form av Facit. Med en stark anknytning till den före detta industristaden Göteborg är ett sådant tilltag emellertid inte riktigt lika lockande. Även Stockholm var en gång i tiden en industristad men det är det knappt någon som kommer ihåg längre.

En bit efter tolv – en smula försenat på grund av att jag tvingar fram ett nödpisstopp på vägen mellan Linköping och målet – glider vi igenom Åtvidabergs centrum och finner en parkeringsplats. Målet för den därpå följande promenaden är ett ställe som heter Natt & bar, som Gårdakvarnen tidigare varit i kontakt med för en gemensam uppladdning. Vi virrar runt lite i ett tämligen öde och regnigt centrum som är likt de flesta andra centrum planerade och uppförda på 1970-talet eller så. Enligt uppgifter från Gaisare Stockholms nya hemsida så skall en deltagare på resan sagt att ”Fan, här kan man inte ens ta livet av sig om man hoppar ifrån deras högsta tak”. Detta är förstås en sanning med modifikation, då ett hopp från centrumgallerians tak ner på parkeringen bakom nog skulle ge så allvarliga skador att man avlidit innan en ambulans kommit fram. Ambulanser och annan vård för människor i periferin har ju som bekant skurits ner för att vi i centrum skall få lite mer valfrihet.

Efter att ha gått in på någon slags snabbmatspaviljong vid stora rondellen och frågar om vägen av dussinet poliser /Tomas börjar fnissa nervöst) så hittar vi till uppladdningsplatsen som är pittoreskt placerat i källaren till Willys med en liten uteservering mot den stora parkeringsplatsen (en sökning på det världsomspännande informationsnät som i dagligt tal kallas för internet ger att nattklubben tidigare haft det mer träffande namnet Gruvan). Vi måste komma ihåg att Åtvidaberg är en liten ort vars nöjesutbud inte kan mäta sig med landets och världens större metropoler men även med min välvilliga inställning känns lokalen rätt tragisk. Att Gårdakvarnen sen aldrig kommer med sina bussar och vi och några andra bilister med grönsvarta sympatier sitter i lokalen och suger på öl i plastglas (utan Cidden då, som dricker vin förstås) och försöker trycka i sig mikroungsvärmd lasagne förminskar inte det taffliga intrycket.

Jag hinner med att trycka i mig tre stora stark och får på så sätt upp det totala ölintaget till sex. En mängd vid vilket jag slutar och vilka sedan ger mig en begynnande huvudvärk och lätt bakfylla fram emot hemresan. Sedan tar vi minibussarna ner till den lilla idrottsplatsen som håller på att genomgå en ombyggnad för att försöka nå allsvenskans stigande krav på storlek och komfort, krav som kommer från fotbollens slipsnissar som inte bor i Åtvidaberg och skulle de vara födda där kommer de att förneka det. Speakern talar sig varm för det hela under halvtidspausen. På något sätt finner jag nog ändå att Kopparvallens träläktare är mer i klang med samtiden (grönt, naturligt, förnyelsebart) än de öststatsmässiga betongklumpar som byggs när slipsnissarnas stora drömmar och visioner till sist möter den materiella ekonomiska verkligheten likt ett fall från Willys tak ner på parkeringsplatsens asfalt.

Inne på bortasektionen traskar jag längst upp i ena hörnet av träläktaren utan tak och ställer mig jämte krönikören Adam och Negg-Ingo. Det blåser kallt och snömängden ökar under matchen. Inte ens några finska björnkramar och en sipp på det kaffe som memma köper i pausen kan värma mig när jag står där uppe i blåsten och tittar på ett GAIS som inte vågar vinna och ta kommandot från den givna avstigningskandidaten som i skrivande stund, efter deras tredje match, har gjort 12 mål på tre matcher och leder allsvenskan. Jakob Olssons mål, fyrtio sekunder efter att han blivit inbytt är en riktigt pärla som man dessutom får uppleva på relativt nära håll. Mer än så orkar jag faktiskt inte skriva om matchen. Det är på något sätt lite mindre smärtsamt när motståndarna gör mål i bortre ändan av fotbollsplan när man står vid kortsidan.

Med förfrusna fötter som mina sneakers (inköpta i Thailand) inte lyckats hålla varma haltar jag efter matchen tillbaka till minibussen. Truppen har nu utökats med ytterligare två vita män, denna gång i tonåren, som kommit med Gårdakvarnens bussar och nu följer med sin far, föraren Thomas tillbaka till Stockholm. Jag sätter mig längst bak i minibussen med tonåringarna, som pillar med sina iphones eller var det nu är för något, bläddrar lite i en kvällstidning som jag tror Björn köpte på bensinstationen och som under nedresan ramlat ner på golvet och blivit lite blöt och kall, precis som jag blivit, och surar vägen hem. Samtidigt har Hasardspels-Tomas börjat dricka vin med Cidden och detta leder oundvikligen till flera nödvändiga pisspauser. Vid ett tillfälle försöker jag gå ut och sympatipissa men det går helt enkelt inte.

Det börjar bli mörkt ute. Bussen släpper av mig och flera andra vid Slussen. Här finns ett utbud av kultur och nöjen som vida överstiger allt Åtvidaberg kan tänkas erbjuda. Tomas undrar om jag skall hänga med ut men jag säger att jag måste tillbaka till staden med de vita elfenbenstornen. I detta centra mitt i centrum så traskar jag genom tunnlar av fallfärdig och sliten betong med den pikanta lukten av urin. Det är vi som skall vara vinnarna men i hjärtat känner jag mig som denna kväll som en förlorare.

GAIS 0 – 0 BK Häcken

En väl upphaussad premiär där drömmar om guld och gröna skogar (på planen, vid sidan av ser det ju lite annorlunda ut som bekant) tycks ha gripit tag i en förhållandevis stor del av det grönsvarta kollektivet. I alla fall är detta intrycket jag får från min isolerade position i exilens periferi. Matchen som så tillslut utspelades var det en jämn affär där GAIS måhända hade ett visst övertag och hade mer boll men där det magiska inslagen i hög utsträckning lös med sin bortavaro.

32. H. Sillenpää

20. K. Gustafsson, 17. E. Johansson, 13. C. Angus, 2. R. Ekunde;

27. M. Celik, 6. R. Ayarna, 29. Romario, 7. J. Olsson;

25. W. do Carmo, 21. E. Bassombeng

Snacket inför matchen handlade i mångt och mycket om laguppställningen och då i första hand om Mervan Celik skulle bli klar i tid och få plats i startelvan. Det fick han. Bland nyförvärven var det en som fick starta det och det var Jakob Olsson som nominellt stod uppställd som anfallare men som bytte position med Eric Bassombeng och i realiteten mestadels fanns ute till höger, i den mån man nu märkte av honom under matchens gång. Snygg-Erik Johansson fick börja som mittback i kaptenens frånvaro. Således endast en ny spelare från start vid en allsvensk premiär. Det talas ofta om kontinuitet i svensk fotboll och om det är så viktigt som det påstås bör vi kunna gå en relativt ljus vår till mötes.

Först skall dock matcherna spelas också och denna gav kanske inte direkt intryck av GAIS som en väloljat maskin. Det epitetet passar snarare BK Häckens försvarsspel, där endast några blundrar av Östberg, visade på någon svaghet. GAIS var bättre den första tiominutersperioden men resten av första halvlek tillhörde BK Häcken som vann den taktiska bataljen, delvis på GAIS egna misstag. Wanderson do Carmo hamnade för långt upp och blev helt innesluten av för dagen orangefärgade spelare. GAIS hade flera bollskickliga spelare som kunde gå framåt och de ville vinna boll högt upp men det saknades riktig penetration i anfallen. Medan anfallare och tre av fyra mittfältare tryckte framåt så skapades en lucka mellan mittfält och försvar där endast spindelmannen Reuben Ayarna täckte upp och BK Häcken kunde på så sätt kontra genom att slå bollar i denna yta och göra anfall med den vindsnabbe Waris och en eller båda yttrarna utan att på samma sätt som GAIS blotta sig bakåt.

I andra halvlek gjordes ett tidigt dubbelbyte som med facit i hand var både nödvändigt och väl genomtänkt. Peter Ijeh kom in för Jakob Olsson och Markus Gustafsson ersatte Romario. Olsson var som jag uppfattade det inte så värst synlig under matchen och med rutinerade Ijeh fick GAIS ett ankare i anfallet på vilket de kunde vinna förste i motståndarnas straffområde. Romario har kvalitéer som är mer lika Wandersons och när han spelar på innermitten så tar han upp hans ytor samtidigt som han lämnar över ett hästjobb till Ayarna. Romario gör som spelare inte bort sig men han passar helt enkelt inte in i pusslet. Markus Gustafsson, som tycks ha varit i frysboxen för att han har varit dålig eller inte velat skriva på ett nytt kontrakt (spekulationerna har varit många) är, och så även i denna match, mer dynamisk tvåvägsspelare och kunde både hjälpa till bakåt, spela mera direkta djupledsbollar längst med marken och även komma som en andra våg. Tillsammans medförde dessa förändringar att GAIS kunde få lite grepp om matchen och var därigenom det bättre laget i andra halvlek, utan att för den sakens skull dominera eller imponera. Endast vid några få tillfällen kom GAIS fram i anfall likt de som gav guldkant på tillvaron under Allsvenskan 2011. Förvisso fick vi inte sådan manna från himmelen varje match då heller så vi kanske inte skall rita fan på vägen ännu (inläggets pekoralmening!).

BK Häcken gav ett samlat och kompetent intryck. De var sexa förra året och även om de tappar framåt – Waris är snabb men menlös i straffområdet – så har de en stabil bas och kan säkert vara på övre halvan och slåss om poäng. Med tanke på att GAIS var det spelförande laget så kanske det oavgjorda resultatet inte skall ses som någon större katastrof. I allsvenskan kan man emellertid aldrig veta. Under söndagen fick exempelvis det mäktiga och ack så folkligt populära Real Göteborg se sig besegrade av den i mångas ögon givna avstigningskandidaten Syrianska. Allt kan hända. Bollen är rund. Inte ens i Åtvidaberg kan någon RÄKNA med seger.