Månad: mars 2009

Fotbollens framtid XVI – Ekonomiskt motiverad damp

Detta är inte en pinfärsk nyhet, har någon veckan på nacken. Läste i alla fall på FD att den nya bossen för SEF, Elfsborgsordförande Bosse Johansson (mannen som säger sig ha svårt att välja mellan Leeds United och Elfsborg i skarpt läge) redan tänker tanken att mixtra och trixa med upplägget för svensk elitfotboll.

”Inför säsongen 2008 utökades Allsvenskan från 14 till 16 lag. Allt för att få större spridning på lagen och på sikt fler skickliga elitspelare. Men snart kan en minskning vara ett faktum för att få till fler matcher (!) Dagens 30 omgångar skulle bli 33 med tre inbördes möten per lag. – Med en dansk modell med tolv lag där alla möter varandra tre gånger skulle det bli 33 omgångar och en vassare elit, säger Bosse Johansson.”

Citat från FD

Att driva igenom ökningen från 14 till 16 lag var inte helt okontroversiellt när beslutet fattades. Håkan Mild var en av de som hetsade upp sig. Elitens bredd anses inte vara tillräckligt stor för sexton lag. Samtidigt är Allsvenskan en av Europas jämnaste serier. Även om några storstadslag dominerar i det stora hela kan fortfarande duktiga klubbar med mindre muskler men måhända mer hjärna och hjärta hela tiden utmana om guldet, såsom Halmstads BK och Kalmar FF. Den viktigaste frågan är givetvis vem som tjänar på Johanssons upplägg, för givetvis handlar det om pengar:

”En utökning till 33 omgångar skulle samtidigt innebära fler derbymatcher och större inkomster till berörda föreningar.”

Citat från FD

Vilka föreningar är det som skall ha derbymatcher? ja, inte är det HBK och KFF i alla fall. För att maximera omsättningen tycks det vara i SEF:s intressen att ett antal storlag möts flera gånger för att på så sätt dra in mer pengar. Den sportsliga aspekten av det hela hamnar givetvis i skymundan – ni vet det där spelet med 22 man och en boll. Måhända skulle någon klubb klara av spel i Europa bättre genom detta men för oss som även följer svenska lag även när de inte spelar i Europacupen* är det i det stora hela rätt ointressant att främja en sådan utveckling.

Sedan kanske man kan tycka att det finns en del lärdomar att lära av fotbollshistorien. Hattandet med slutspel, mästerskapsserien och kvalsvenskan var näppeligen något som var positivt för svensk elitfotboll. måhända föreligger inget orsaksamband, men fotbollens senaste storhetsperiod präglades inte av någon sådan organisatiorisk orolighet. Danmarks storhet visavi Sverige ligger i tveksamma skatteregler än deras historielöshet.

För all del kan jag acceptera en återgång till 14 lag på några års sikt, men att överge ett rättvist system med hemma- och bortamatcher för 33 omgångar och fler derbyn är ett steg i den moras som är Hockey-tänk. Snart skall vi la sitta där med 8 lag i 32 omgångar (28 vanliga omgångar samt 4 extra derbymatcher) och stängd serie. Föreningarna (som då kanske ombildats till bolag) kanske tjänar pengar, men det blir med tiden allt mer ointressant ur ett sportsligt perspektiv.

Även: Aftonbladet


* Kom att tänka på en händelse för en himla massa år sedan, då jag var ung och vacker. Hösten 1999 satt jag med några polare på en studentpub i Umeå och bellade på Arsenal på AIK. Kilkenny flödade och medan några Solnaråttor satt längst fram nära storbildsskärmen höll vi oss längre bak. Detta var på den tid då AIK hade riktigt dåligt rykte och var mäkta impopulära. med Arsenal var pop-laget framför andra. När förre HBK-spelaren Fredrik Ljungberg avslutade på en briljant passning från Dennis Berkamp kunde jag inte låta bli och ge ifrån mig ett gôtt i kombination med en knuten näve emot taket (jag hade la dessutom precis läst ut Fever Pitch för andra gången). Detta uppmärksammades av en aussie (ständigt dessa australiensare!) som blev mäkta förvånad över att en svensk uttyckte glädje över att det engelska laget gjorde mål. En förvirrad och lätt aggressiv konversation följde där jag försökte förklara att bara för att jag hade ett svenskt pass så höll jag på det svenska laget; klubbtillhörighet trumfar (i många fall) ut nationalitet (speciellt om man inte är nazist). Aussiens mantra var att ”there’s something wrong with your values, mate!”.

Som gaisare har svenskt deltagande i europaspel under snart tjugo år för min del nästan enbart handlat om att taktikhålla på olika storlag för att dessa skall tvåla till och slå ut lag som jag tycker sämre om (dock skall det erkännas att även jag tyckte det var häftigt när Helsingborg slog ut Inter). SEF:s mål att få ut lag i Europa kommer troligen även i fortsättningen vara av mycket litet intresse för min del. GAIS kommer ramla ut och sedan slå i något glastak som SEF kommer att upprätta för att skydda det etablerade lagens intressen, kanske en ny kvalsvenska?

Annonser

Varför DTK?

Sitter och slösurfar som vanligt en lördag morgon. Den bättre hälften har givit sig av för att skriva högskoleprovet tillsammans med gymnasieglin och varslade metallarbetare. Hon vill höja upp sig från ett hyfsat 1.7 till 1.8 eller 1.9 (då slår hon mitt gamla resultat på 1.7 som beror på att mitt ordförråd är tämligen bgränsat). Det var flera år sedan jag skrev det själv och har lite väl många höskolepoäng i bagaget. Vi har olika starka sidor, jag och min bättre hälft, där för försöker jag givetvis hjälpa till lite och ge lite tips. Delprovet NOG (logiskt tänkande med matematiska problem) är inget större problem, ibland har man fel och ibland har man rätt men jag tycker i alla fall att orsaken till detta ligger i min förmåga.

DTK (Diagram, Tabeller, Kartor) däremot är en annan femma. Jag läser mig igenom frågorna med en ökad irritation – vad fan skall det har mäta för något egentligen!? Rimligen är syftet att testet skall läsa provtagarens förmåga att klara av högre studier. DTK tycks dock i relativt hög usträckning testa mitt ögonmått. Exempelvis tårtdiagram är till för att ge mig en ögonblicksbild av ett sakförhållande, inte för att jag med en linjal och en totalsiffra skall skatta antalet i en tårtbit, komma fram till ungefär 6000 och se att det finns 5000 och 7000 som svarsalternativ. Jag har en del studier i ekonomisk teori i bakhuvudet, jag har pluggat statistisk i ett par terminer, detta tycks inte på något sätt korrelera med min förmåga att lösa DTK-uppgifter.

Staden vid älven – Science Café Göteborg

Jag fick för en tid sedan en inbjudan till en av Göteborgs senaste försök att få igång det goda samtalet om vår fysiska miljö – Science Café Göteborg (fråga mig inte varför namnet är engelska-franska-svenska), ett samarbete mellan Göteborgs Stadsmuseum, Vetenskapsfestivalen och Älvstranden Utveckling AB. Ämnet denna första kväll var ”Staden vid Älven”.

Erasmus-bron i Rotterdam – en tänkt förebild

Arkitektkontoret OlssonLyckefors stod, tillsammans med Chalmers konstnärliga professor i stadsgestaltning, Mika Määtä, för en kortare presentation för att sedan släppa ordet fritt. Presentationen var relativt konkret utan att för den sakens skulle komma med några förslag (arkitekter är som tydligen livrädda för att själva delta i diskussionen de vill skapa). Orden och bilderna var dock relativt bekanta för de som tittat på frågan en tid nu – avståndet från centralen till Götaplatsen är densamma som till Backaplan till exempel, folk anser tydligen alltid att det förra avståndet är kortare. Jag vet inte om det finns någon empirisk grund för detta påstående om Göteborgares rumsliga perception, jag har nämligen den motsatta uppfattningen. Måhända har det att göra med att det finns så mycket möjliga intryck på den ena sträckan medan den andra mestadels är tomrum, eller så kanske det har att göra med att diskussionen om förbindelser mellan fastlandet och Hisingen alltid förs av människor som referar till Hisingen som ”andra sidan” – där hugade humaniststudenter har ni ett ämne för en utförlig diskursanalys!

Norra älvstranden – nära men ändå så långt borta!

Nåväl, jag glider som vanligt ifrån ämnet. Utgångspunkten för diskussionen var i alla fall hur det fysiska och sociala rummet skall kunna knytas samman över älven. Som referenspunkter användes kartor som visade det faktiska och upplevda avståndet över älven – det vill säga, över älven och ytor med trafiklösningar och tomhet. Vidare pekade de också på andra städer som binds ihop över en älv, London och kanske framförallt Rotterdam, som goda exempel. När så väl ordet släpptes fritt hade jag på förhand valt att inte delta, även om både jag och ni älskar min röst bör andra få göra sin röst hörd. Salen var tämligen knökat och de åsikter och reflektioner gav både högt och lågt, även om lägstanivån var rätt hög – det är ändå uppmuntrande att det finns medborgare som tar sig tid att tänka och fundera på de mest disparata samhällsproblem.

Millenium-bron i London – ännu en förebild

Notervärt var – och detta påpekades också i slutet av en av arkitekterna- så hamnade fokus på tekniska frågor – för och emot lågbro, cykelbroar, spårvagnstaxi, möjligheter med flodtransporter – snarare än sociala frågor (och tämligen stereotypt var det ett par kvinnor som bidrog mest med det senare – ingen värdering från min sida, bara en iaktagelse som måhända säger en del). Som jag framfört tidigare finns det minst två avgörande fysiska barriärer som skiljer huvuddelen av Hisingen från fastlandet, älven och hamnbanan, och en tredje mental barriär som vi skapar själva – som någon påpekade har vi i Göteborg gjort älven till ett problem snarare än en möjlighet. Om man vill göra sin röst hörd och delta i vad vi som medborgare skall göra med de stora, relativt oanvända ytor som finns en snedspark från 1600-talstadens mitt finns det dock i nuläget en möjlighet.

Science Café Göteborg återkommer:
22 april med Bilder av staden i Göteborgs Stadsmuseum
13 maj med Den hållbara staden i Älvrummet

Kurt och Oves bilservice

Som en bisats till gårdagens ohämmade och måhända en smula onanerade förbannelse över Porslinsfabriken (det finns faktiskt en del positiva saker med kvarteret) så passade jag i alla fall på att nostalgisurfa lite och ramlade på det här fantastiska bildspelet som för övrigt också visas på Stadsmuseet för tillfället, filmaren heter Gorki Glasser-Müller.
http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=3807521&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=00ADEF&fullscreen=1
(det går att se i HD och fullskärm också, vilket rekommenderas)

Fram till för ett par år sedan låg Kurt och Oves bilservice i en barrack som tidigare tydligen varit en gammal smedja i direkt anslutning till platsen för det nya kvarteret. Numera är både Kurt, Ove och barracken borta från platsen där de verkade i drygt fyrtio år. Tydligen var förvåningen stor över Kurt och Oves verksamhet när de var och prospekterade i området, barracken fanns nämligen inte med på några kartor!

Jag har egentligen ingen personlig relation till Kurt och Oves bilservice, jag har ju inte ens någon bil. Men den lilla byggnaden gjorde mig alltid lite glad när jag gick förbi. Det var samtidigt lite vemodigt när jag upptäckte att den var borta. Tyvärr uppstår inte någon snarlik verksamhet någon annanstans när platser som dessa försvinner eller överges. Även om de sällan anses ha någon given plats i vår nya sköna värld med fräscha gallerior och putsade och genomtänkta lokaler så tycker jag världen blir fattigare utan dem.

Att vara glad över det lilla

Ingen van läsare av denna blogg torde ha undgått min spontana aversion mot Porslinsfabriken, en ny ansamling av bostadsrättsföreningar i en enklav i mitt blickfång (jag ser byggkranen från fönstret). För några veckor sedan upptäckte jag dock att de faktiskt bygger fasaden i tegel. Inte för att det inte finns fula tegelhus, men med beaktande av namnet och de närmast liggande byggnaderna är tegel ett naturligt val – gud förbjude att man bygger ett hus som sticker ut!

Tegel med gula fönster, notera den skräpiga ytan framför gatan

Oavsett vad man tycker om tegelfasader är det onekligen snyggare en den brutalistiska blick som mött mig varje morgon under tidigare skedet av byggprocessen. Någon kanske tycker att det är märkligt att jag omedvetet utgick från att vad jag tidigare sett i stort sett var den färdiga fasaden. Då skall det dock påpekas att fasader som ser ut sådär K-märks nuförtiden.*

Så som jag trodde det skulle se ut

Dessutom har de tidigare bilderna av bygget inte gett något annat intryck än att husen i fråga skall klädas i tegel. Dessutom samstämmer det näppeligen med säljtexten där det lokals med grå puts, skivor och plåt! Måhända är detta något som Peab** fått kritik för av SBK under planeringsprocessen. Jag har länge försökt hitta handlingar på kommunens hemsida, men det är som bekant helt förbannat omöjligt på flopp-sidan.***

Ser ni någon tegel på denna bild?
(detta höghus, som inte påbörjats skall faktiskt se ut så här men det saknas helt bilder på tegelhusen på peabs reklamsida så vad skall jag göra?)

Varför är jag då så förbannat på Porslinsfabriken, det är ju bra med förtätning?

”Både innergården och första våningens lägenheter ligger en halvtrappa upp i förhållande till gatan. Det gör både att du slipper insyn från gatan och att Porslinsfabrikens inre får känslan av en intim oas. Här är det skönt att leva!”

Citat från Peab för att sälja en plats för räddhågsen
medelklass som vänt samhället ryggen

Jo, titta på den första bilden igen och notera hur husen fullt avsiktligt distanserar sig från Herkulesgatan. Platsen precis framför huset är en viktig transportled för framförallt alla de kollektivtrafiksresenärer som reser till och från området via Hjalmar Brantingsplatsen då inga andra vägar under Hjalmar Brantingsleden finns på nära håll. Dessutom är Herkulesgatan en av stadsdelens viktigaste gator. nu har Peab fullt avsiktigt gjort en framtida etablering omöjlig på denna plats. Trots att det finns gott om använda lokaler på andra sidan, det ligger mycket nära en hållplats och på andra sidan från en av stadens främsta framtida exploateringsområden för en framtida innerstad på rätt sida Älven (att sedan planen är för mesig är en annan femma). Nu kommer iställen platsen att bli en fullständigt oanvändbar restyta. Klart att det skulle kunna placeras ut lite trevliga parkbänkar där, men i beaktande av hur platsen ser ur i övrigt, att de boende ju har en gård och vilka som troligen kommer att slå sig ner där – A-lagare som vandrar ditt från hållplatsen och gröna skylten; människor som jag anser har samma rätt till gaturummet som alla andra men näppeligen kommer att accepteras av nyinflyttade bostadsrättsinnehavare**** – är inte ens det sannolikt eller meningsfullt.

Den första delen av vad som i praktiken skall bli framtidens Backaplan är en bostadsrättsenklav med miljonprogramsestetik och solvinklar (Älvstranden Utveckling har tidigare skyllt ifrån sig och sagt att Porslinsfabriken ligger i deras område, skuldspelet går vidare mot SBK).

* Oavsett vad de boende själva tycker men Porslinsfabriken blir som bekant bostadsrätter och då kan faktiskt inte byggbolag och övriga aktörer fullständigt strunta i hur framtida brukare av byggnaderna reagerar på en brutalistisk betongfasad – det är svårt att sälja konceptet att form följer av funktion.
** Ytterligare ett bolag som vill stavas med versaler, PEAB, men som får nöja sig med en versal och tre gemener – Lex GAIS!
*** Det är smula ironiskt att gepe rapporterar om hur dåligt kommunens hemsida fungerar, då deras egna sökmotor är fullständigt värdelös.
**** Klart det finns bostadsrättinnehavare med en mer liberal, bullertålig och människovänlig inställning men vi vet la alla av erfarenhet att det inte är deras tystnad som talar i frågor likt detta.

Ett blandstadsdilemma



Lerverk på Västra Hamngatan

I lördagens GP finns det två av varandra oberoende historier som båda berör lokalutbudet i Göteborg. Inne i centrum hotas konsthantverkshaket Lerverk på Västra Hamngatan av en chockartad hyreshöjning från sina värdar Wallenstam. Samtidigt kan vi några sidor längre fram i lokaltidningen läsa om att det renoveras bostäder i Kungsladugård, i samband med detta omvandlas några äldre lokaler till bostäder; efterfrågan efter bostäder är större än efter lokaler i stadsdelen.

Kungsladugård

Med hjälp av anekdotisk bevisföring kan vi dra två generaliserande slutsatser om dessa båda artiklar. För det första finns det en stegrande efterfrågan på lokaler i bra lägen innanför Vallgraven. För det andra finns det ett svikande underlag för detsamma i Kungsladugård. Tillsammans ger dessa artiklar en bild av en obalans – vad kan det bero på? Det är förstås en öppen fråga och jag säger mig inte sitta inne med det definitiva svaret men låt mig i alla fall presentera en hypotes:

I samklang med vårt tilltagande välstånd har vår bostadsyta per person ökat, detta innebär att invånarantalet i exempelvis Kungsladugård har minskat. Samtidigt har köpmönster ändrats och allt fler inköp görs bortom det lokala i exempelvis köplador. Därmed minskar den lokala efterfrågan på varor och tjänster och på sikt också efterfrågan på lokaler i närområdet. När det lokala utbudet minskar blir det allt mer naturligt, för att inte säga nödvändigt, för invånarna att söka sig utanför sin egen stadsdel.

Det är måhända inte någon katastrof i Kungsladugård, som även utan dessa lokaler har ett hyfsat utbud, men för så pass centrala områden som Guldheden, vars invånarantal halverats på ett halvsekel och samtidigt åldrats, kan vi i observera vad som i vanliga fall är beteknas som en glesbygdsproblematik. För de invånare som vill ha något utöver det mest basala tvingas i allt högre utsträckning resa in till centrum, och bidrar därigenom till en ökad efterfrågan på lokaler centralt, eller åka ut till köplador.

Dr Fries Torg i Guldheden

Yimby eftersträvar en tät blandstad, en stadsmiljö som kan tillgodose människors behov i deras närhet. En levande blandstad där det finns utrymme för mer än en mataffär, en pizzeria och en frisör i kvarteret. Dels behövs det förstås att centrum kan expandera och ge plats till fler lokaler men det behövs också ett bättre underlag för verksamheter i närområdet utanför centrum, där de flesta göteborgare bor.

Kungsladugård är en äldre stadsdel med i huvudsak landshövdingehus. Under första halvan av förra seklet var dessa typiskt göteborska hus på 1+2 våningar överbelamrade med människor. Om nu invånarantalet är halverat skulle minst den dubbla höjden behövas för att ge samma underlag som då. Det skulle innebära (1+4) femvåningshus. Det är ett våningstal som i runda svängar existerar på Norra Älvstranden, trots detta har detta område inte ens samma utbud som Kungsladugård.

Sannegårdshamnen på Norra Älvstranden

Vad är då problemet? Jo, nya lokaler och bostäder är mycket dyrare än äldre bebyggelse. Det är min höftade gissning att det är mycket möjligt att våningsantalet behöver dubblas ännu en gång för att lokalerna skall kunna överleva. Då hamnar vi på (1+8) niovåningshus. För att tillgodose rådande krav och förväntningar på parkeringsnorm, solvinklar och grönytor kan husen inte stå tätt och det minskar underlaget på en given yta ytterligare och husen skulle behöva vara ännu högre.

Avstånden och de menlösa gräsmattorna växer i minst samma takt som hustaken strävar mot den grådaskiga himmelen. Att dubbla våningshöjden i befintlig bebyggelse vid tillfälle kommer även det att möta på kraftigt motstånd (Kungsladugård och liknande områden är nästan identiskt höga rakt över, något som vissa anser vara ett värde i sig). Som en följd av detta väljer folk istället att åka in till staden, och höja efterfrågan på dessa lokaler, eller åka ut till köplador för sina behov.

Vi står alltså för ett paradoxalt dilemma. Bebyggelsen måste vara högre för att tillföra en tillräcklig lokal efterfrågan som kan underhålla en blandstad, samtidigt är kostnaderna att hyra in sig i dessa nya hus så höga att det ändå inte bär sig – i alla fall inte på kortare sikt. Att kissa i byxorna är ett enkelt, kortsiktigt sätt att värma sig när det är kallt men det är sällan en lysande strategi i längden.

Till synes står vi inför ett marknadsmisslyckande. När exploatören inte kan se något kortsiktigt behov av lokaler i nya hus kommer vi på sikt inte heller att få lokaler i halvgamla och uråldriga hus där dessa lokaler kan bära sig. Det är av anledningar likt dessa som Sverige har ett kommunalt planmonopol; för att se till att andra behov än de kortsiktigt, marknadsmässigt gångbara behoven tillfredställs. Ser vi något sådant långsiktigt planerande i detta avseende?

Rapport från årsmötet 2009

Drygt 200 personer – ungefär lika många som förra året – samlades under måndagen för Göteborgs atlet- och idrottssällskaps årsmöte i Folkets hus på Järntorget. Mötesarrangörerna var dock inte helt beredda på detta utan mötet fick starta senare för att alla skulle komma in och ta plats; ”inte som i kôrkan precis” som en i gubbmaffian framför mig kommenterade de som fick gå runt i salen och leta efter platser. Efter att det formella på dagordningen stökats över tog Christer Wallin till orda för att sammanfatta verksamhetsåret 2008.

Vår ordförande ville mena att GAIS stärkt sina positioner på alla områden utom ett, det där med att spela fotboll – ett till synes marginellt inslag, närmast en parentes, i sällskapets verksamhet. Alla är vid det här laget väl medvetna om att allsvenskan 2008 var jämn och om vi bara, sa Alfons Åberg, tagit ett par segrar till så hade vi nått vårat mål på en plats bland de åtta främsta lagen. De två viktigaste trendbrotten som Wallin ville peka på är dels att numera har GAIS de ekonomiska musklerna och den sportsliga renommén att locka till oss unga, lovande svenska spelare såsom Pär Eriksson och Johan Mårtensson (Christer Wallin antyde även att ytterligare en sådan(?) var på ingång men att det inte var riktigt klart även om de hade hoppats på att få spelaren klar just till årsmötet – fast förra året så antydde han även att Prince Ikpe Ekong skulle skriva på ett fyraårskontrakt och vi vet ju hur det gick med det, Jesus och Innocent kom emellan). Det andra, negativa, trendbrottet (sic) var att vi för andra året i rad förlorade vår huvudtränare och i detta låter Wallin en smula bitter och besviken (det kan för övrigt noteras att han den där förre tränaren aldrig nämndes med namn under mötet).

GAIS styrelse 2009 – såga vad man vill om souvernirutbudet i övrigt men den där halsduken har verkligen gått hem hos gubbar och gummor. Påminner en hel del om den QPR-halsduk som min bättre och fotbollshatande hälft köpte på Loftus Road härom månaden

GAIS organisation har förstärkts under året och det som gjort detta möjligt var försäljningen av Halsti timmarna innan premiäravsparken. Som en del kanske kommer ihåg från förra årsmötet var Bobbie i det läget relativt nära att lämna klubben och dessa pengar skulle i så fall användas för detta, nu blev det istället Halsti som lämnade skutan och gav GAIS ekonomi att öka på med mer personal.

Marknadsavdelningen tappar två ledande sponsorer på grund av ägarbyte , Hankook, respektive kärva ekonomiska tider, Erlanders, men trots detta och de överlag krassa världsläget har klubben lyckats knyta till sig flera andra sponsorer som skall täcka upp för tappade inkomster och kanske till och med mer därtill. Ekonomin hade redan läckts till pressen och ett positivt resultat, för sjunde året i rad, på 2,4 miljoner kunde presenteras (jag kommer att titta närmare på GAIS ekonomiska resultat och budget i ett kommande inlägg – kan dock notera att gepe gör sitt yttersta för att framställa vinsten som något i det närmaste dåligt – när det går dåligt för den lilla satan och öis så får det inte gå bra för GAIS; något om naturlagar).

Ungdomsverksamheten har gått framåt och GAIS har under tiden sen senaste årsmötet haft 5-6 spelare med i olika ungdoms- och pojklandslag (den sista a-landslagsspelaren torde ha varit Sten Pålsson någon gång på 1970-talet). Just ungdomsverksamheten presenterades närmare av Leif Gjulhem – en av de som kunnat anställas med Halsti-miljoner – och dess budget förväntas växa från runt en miljon till närmare tre. I beaktande av hur många spelare till a-laget GAIS fick upp under 1980-talet innan ungdomsverksamheten skrotades under de svåra åren och hur många lovande spelare som tycks vara på gång idag kan jag inte säga annat än att det låter vettigt att satsa några extra kronor.

Sedan traskade Alexander Axén och Matti Demegård upp tillsammans med totalt tio spelare som tillkommit a-laget sedan förra årsmötet. Själva uppmarschen och varje presentation skulle applåderas, så det tog sin lilla tid. Gubben framför hade som jag redan nämnt menat att det inte precis var som i kyrkan och någon vanlig svensk luthersk kyrka liknade det inte nu heller, mer någon gnostisk sekt när humöret och optimismen var på topp bland deltagarna i högtiden… förlåt, på årsmötet. Johan Mårtensson var redan bekant med 15 matcher förra året men fick i alla fall – och egentligen välförtjänst – lite extra applåder. Alec kommenterade genom att säga att ”Johan kommer antagligen vara med i nästa U21-landslag, annars förstår jag ingenting”. Johan Pettersson – uppflyttad från U-truppen – fick även han lovord och Alec menade att han trodde att han skulle få en hel del speltid under året (han hoppade in i en allsvensk match förra året). Den nye tränaren tar inte så mycket plats och utrymme som en annan tränare jag inte tänker nämna vid namn och vi får la tro och hoppas att det indikation på något positivt i detta fall.

Verksamhetsplanen för 2009 presenterades därefter. Planen från förra året ligger fast och GAIS siktar på topp fyra i allsvenskan. Det gör även nio andra klubbar, så det lär bli tufft, men man måste ha visioner och så vidare, menade Wallin. Det kommer troligen bli ett tufft år för alla allsvenska klubbar men GAIS är som bekant vana vid att det är tufft och när man tänkar på den ekonomiska situation som rådde i klubben när Christer Wallin steg in så torde ju en global recession inte vara något större problem att hantera för honom (och jag är nästan helt allvarlig med den kommentaren). Bolagsfrågan nämndes lite kort, RF har bestämt att skjuta på frågan. Styrelsen skall dock väga för- och nackdelar och detta skall presenteras vid nästa årsmöte. Fick lite kalla kårar, oavsett vad som rekommenderas och slutligen väljs kan det verkligen vara av avgörande betydelse för klubben och ett tillfälle där ett årsmöte verkligen blir mer än en formalitet.

Den enda egentliga stormen i vattenglaset bröt ut i samband med den näst sista punkten, övriga frågor. Förra årsmötet lämnades det in en medlemsmotion om att se över utbudet av souvernirer. Då lovade styrelsen att undersöka saken men förra årets motionär menade – med rätta – att han inte kunde se att något skett överhuvudtaget. Haä blev det lite nervöst för Chister Wallin som började skruva sig. Varorna produceras av Sportsprofile som för ett tag sedan köptes upp av Wallins Intersport. Ordföranden började skylla ifrån sig om att det var mycket arbete att göra i klubben och detta inte hunnits med. Jag förstår fullt ut att frågan inte är det första som Wallin prioriterar i klubben men med tanke på vad han jobbar för på dagarna så blir det givetvis en smula pinsamt. Medlemmarna talade egentligen mer om stilen på utbudet medan Wallin talade vinst. Det framkom att Gunnebo – som lämpligt nog försvunnit från mötet – hade utlyst ett representantskapsmöte i frågan men att ingen från supporterföreningarna dykit upp. GK kontrade och menade att dels så hade de deltagit på alla möten de blivit inbjudna till och att de sänt flera förslag till Gunnebo men aldrig fick någon respons överhuvudtaget. Någon påpekade att exempelvis en klubb från 1904 sålde för mycket mer. I samband med detta kom det fram en del intressant information om att den lille satan, som har en butik på Berzeliigatan sedan flera år, onekligen hade mycket högre omsättning men knappt tjänade några pengar på detta. Den ökade tillgängligheten med butik kostar alltså minst lika mycket som det smakar. På den nya arenan skall GAIS ha gemensam affär med någon annan klubb, får la hoppas att den ökade försäljningen inte äts upp av hyran (skall för övrigt invigas den 2:a april av Wanderson do Carmo), det är antagligen av pragmatiska skäl nödvändigt att dela lokal med öis av den anledningen.

I en efterföljande debatt lyftes även klubbens profil och varumärke. Wallin har i samband med en intervju utmålat GAIS som underdogen i allsvensk fotboll. Det var förstås en relevant fråga om styrelsen har tänkt utveckla detta. Jag tycker förvisso att det är en bra stämpel som passar klubben men förstår och håller också med Wallin i att GAIS behöver vara en klubb alla. En klubb som officiellt och målmedvetet försöker framstå som ett västsvenskt St. Pauli riskerar bara att framstå som fjantig och marknadsnichen för fjantiga fotbollsklubbar är som alla vet redan överfull i regionen. Det är bättre att medlemmar och supporterföreningar får odla klubbens myter och självbilder än att klubben själv skall göra det. Wallin vill förstås att även barnfamiljer från Lindome och sponsorer skall känna sig välkomna på GAIS matcher.