DIF

Djurgården borta och Helsingborg hemma (eller om det var tvärtom)

Båda dessa matcher uppvisade ett snarlikt mönster. GAIS ställde upp med lag som till synes inte klarade av sina motståndare över hela plan. Efter en smådålig inledning kom GAIS in i båda matcherna en kort tid i mitten av de båda första halvlekarna för att senare, när tiden och det första målet gått in, kollapsa under trycket och bli lite nonchalant undanstökade av lag som kommer spela i allsvenskan 2013.

För Djurgårdsmatchen var jag på plats. Efter att ha slagit något slags rekord i sträckan ner för Carolinabacken till stationen i Muppsala han jag med ett tidigt tåg och han suga i mig två öl på KGB innan avmarschen. Flera av de tragiska grönsvarta bröder (systrar är det ont om) var på plats men det var inte riktigt som den uppladdning vi hade senast på samma lokal, fast då var det ju bättre väder också… Den halvtomma buss som kom fram till platsen strax innan avmarsch bestod som väntat av entusiastiska ungdomar med keps och några inventarier som tydligen inte har något bättre för sig (en av dem numera Offside-kändis, en annan publicerad författare sedan gammalt som kan se fram emot att förbannelsen fortgår osv).

En del av min uppmärksamhet, den lilla jag klarar av att uppbåda för denna tragiska skugga av ett allsvenskt fotbollslag, är att försöka tänka positivt om ungdomarna. Det går sådär. De är till synes inte bra nog för allsvenskan men samtidigt framstår det inte som så dåliga att de inte kommer att hålla för superettan. Då GAIS knappast kan, eller bör, plocka in för många spelare utifrån från inför nästa säsong har i alla fall jag den (naiv?) förhoppningen att många av de luckor som följer i och med att mer meriterade sic!) spelare lämnar eller lämnat ut så kommer de kunna stiga fram och rädda kontraktet för superettan 2014.

Andra halvlek mot Helsingborg var så pass smärtsamt hopplöst att titta på att jag faktiskt började betala månadens räkningar istället, mitt under pågående match. Jag hoppas slippa behöva betala några räkningar under nästa GAIS-match.

Annonser

Djurgårdens IF 2 – 2 GAIS

Efter att enbart hört de föregående två matcherna på radio, och därigenom inte kunnat skriva några matchrapporter, slängdes jag rakt in i hetluften med pubuppladdning och gratis spårvagn under jord till bortamatchen mot Stockholms bananätare i pyjamas. Matchen och aftonen lämnade mig med blandade känslor.

1. D. Jankulovski;

5. J. Tamandi, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng, 31. M. Gustafsson, 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

29. Romario (58′ 14. J. Lindberg), 9. Santos (78 ‘ 10. J. Florén)

Förarbetet påbörjades på den för tillfället uppbokade baren KGB på Malmskillnadsgatan. Ett helt OK hak som var precis lagom stort för den ansamlade gruppen Exil-gaisare som snart fick sällskap av ungdomar (och några äldre rävar) som kom med Gårdakvarnens buss. Vädret var samtidigt urdåligt och det hade regnat stora delar av eftermiddagen. En viss oro för inställd match förelåg. Detta blev emellertid inte fallet och Stockholmspolisen var vänliga nog att bjuda på gratis tunnelbaneresa till Stockholms stadion.

Bortasektionen i den norra kurvan är verkligen inget att hurra över, även om det var skönt att det fanns en viss möjlighet att stå under tak i samband med att vädret gick från dåligt till värre i framförallt slutet av andra halvlek. Således såg jag matchen lite dåligt men det jag såg var inte vidare upplyftande. Detta trots att matchen började så bra. I andra matchminuten drog Mervan Celik fram på sin vänsterkant och passade snett inåt bakåt. Bollen hade knappt fart över det blöta gräset när Markus Gustafsson kom löpande i andravågen och sköt in 1-0 till GAIS. Första målet i grönsvart för den unge mittfältaren som enligt rapporterna (och radion) gjorde en lysande match senast.

Tyvärr var GAIS mittfältare och övriga spelare inte fullt så bra överlag. Efter de inledande minuterna kom DIF in i matchen. GAIS har vid många tillfällen under säsongen vunnit bollar på sitt aggressiva presspel. Denna gång var det Djurgården som vann över GAIS med samma medel. Vårt lag hade frapperande svårt att behålla bollen och uppspelen bestod i allt för hög grad av upptjongande från andra spelare än Reuben Ayarna.

Huruvida det var spelarnas (bristande) skicklighet eller väderleken som låg bakom spelets karaktär är svårt att avgöra men oavsett var det ingen vacker fotbollsmatch att titta på. Bollen studsade runt och spelarna i båda lagen hade ofta svårt att få igång något spel, även om hemmalaget lyckades lite bättre. Vid flera tillfällen studsade bollen runt på plan på ett sätt som knappast kan kallas annat än oturligt för grönsvart. Medan GAIS hade problem och/eller otur med bollen utanför straffområdet så hade hemmalaget en hel del otur (eller om det nu var tekniska brister) i straffområdet. Vid många tillfällen rådde total kalabalik i straffområdet när mängder av spelare trängdes och stångades i försöken att komma åt en boll som vägrade gå ur straffområdet eller in i mål. Det liknade snarare strandfotboll eller kanske handboll – hemmapubliken skrek hands så många gånger så att det blev direkt löjligt. DIF hade dessutom 15 hörnor i följd innan GAIS fick sin första i slutet på matchen.

Det var också på en hörna (nummer 11) som DIF kvitterade. En motståndare kommer högt och nickar bollen mot mål. Dime Jankulovski, som lite oväntat fick stå, klarade denna men inte bättre än att bollen stöttes ut och en hemmaspelare kunde få till 1-1. Vi har då kommit en bra bit in i andra halvlek och det känns tråkigt att GAIS inte kunde försvara sig. För problemet var nämligen att kvitteringen inte var annat än rättvist. GAIS hade som sagt förtvivlat svårt att hålla i bollen och vi förlorade innermittfältet. När GAIS, på en omställning efter en av DIF:s alla hörnor, så gör 2-1 är det nästan lite pinsamt orättvist (tänker min hjärna men inte mitt hjärta). Nyligen inbytte Jonas Lindberg driver fram med bollen och spelar tillslut fram till Eric Bassombeng som återigen fick en möjlighet att visa att jag har fel om hans avslut genom att placera in bollen på ett utmärkt sätt.

DIF fortsätter att pressa på och först någon minut in på övertid får de så in 2-2. Mycket tråkigt och jag sjunker mot den K-märka marken i besvikelse samtidigt som jag inte kan säga något annat än att det var rättvist sett till spelet. Jag var inte med på stadion den där kvällen 11/9 2006 när GAIS slog DIF på bortaplan, vilket uppfattades som en otrolig bragd. Sedan dess har Djurgården tappat en hel del men samtidigt har också GAIS självbild förändrats. Numera går det ändå inte riktigt att vara nöjd med att komma till Stockholm och nästan vinna en match.

På en efter matchen-öl på ett sorgset generiskt O’Learys var stämningen dämpad, inte alls som efter förra oavgjorda matchen mot DIF borta/hemma då ett så såddes som revitaliserade GS. I slutet lämnade även Sundsvalls-exilaren och jag satt och snackade med några DIF:are. Dessa var bittra, mycket bittra, över styrelse, huliganer, priser, spelare… Väldigt neggigt, kanske bättre att börja heja på ett framgångsrikt vinnarlag som GAIS.

 

GAIS 2 – 1 Djurgårdens IF

Likt barnmusikgruppen Mora träsk gav sig GAIS under tisdagen ut på Tigerjakt. Till en början hade GAIS svårigheter att ta sig fram över det blöta, hala gräset. I andra halvlek visade sig de till påsken lämpligen nog gulklädda spelarna från Djurgården snarare vara kycklingar än tigrar och GAIS kunde fixa till sig ytterligare tre poäng.

1. D. Jankulovski;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng (83′ 10. J. Florén) , 17. J. Mårtensson (26′ 14. J. Lindberg), 6. R. Ayarna, 27. M. Celik (88′ 7. J. Lundén);

26. A. Rennie, 25. W. do Carmo

Under första halvlek kunde GAIS inte leva upp till de högt ställda förväntningar som lagets senaste framgångar medfört. Det är för mig, som inte såg matchen på plats utan på TV, svårt att riktigt peka ut var någonstans bristen uppkom. En hypotes från min sida är att en sen förändring, med Richard Ekunde ut på den högerbackplats som jag och många andra inte vill se honom på, skapade en lite för trögrörligt innerbackspar som i kombination med att Djurgården vann kampen om mittfältet gav mycket utrymme och flera chanser åt gästerna. GAIS hade svårt att få lagdelarna att fungera ihop och detta förstärkte eller förstärktes av en viss osäkerhet i kampen om bollen. Allt för ofta såg man två spelare som tycktes tveka och titta på varandra, för att avgöra vem som skulle gå efter bollen. Allt för ofta var det då istället en bortaspelade som kom först. Vidare spelade DIF i ett tempo under första halvlek som medförde att GAIS inte klarade av att jobba sig in i matchen. Så länge som gästerna lyckades med detta tenderade grönsvart att spela bort sig själva och lyckades inte få med innermittfältet i speluppbyggandet, vilket jag beklagat tidigare. I framförallt andra halvlek ändrades detta med en bättre inställning, vilket innebar att GAIS spelare började springa efter andrabollarna redan innan situationerna uppstod, vilket skapade ett hårt tryck på motståndarna som gjorde fler och fler misstag och själva tappade bollen.

I första halvlek såg det emellertid som sagt riktigt illa ut. DIF skapade chans på chans och att målet dröjde så långt som det gjorde var mer tur än skicklighet. Allt för ofta hamnade bollen utanför linjerna och gav gästerna hörnor, inkast eller frisparkar i farliga lägen. Efter en halvtimme tilldömdes de även en straff efter att Wanderson do Carmo tog bollen med hand i samband med en frispark. Möjligen försökte den brasilianska superstjärnan endast skydda ansiktet, men formellt sätt var det ett rimligt beslut från domarens sida. Dime Jankulovski slängde sig åt fel håll (eller kanske vi skall säga att straffläggaren la bollen i rätt hörn) och bortalaget hade tagit ledning efter en i grönsvarta ögon skral första halvtimme av lidande och ångest.

Först under första halvleks sista skälvande minuter lyckades GAIS få till en bra period. Med endast minuten kvar av första halvlek stressade Amadayia Rennie och Jonas Lindberg, som kommit in för en skadad Johan Mårtensson, fram en spelvändning på mittfältet. Eric Bassombeng får tag i bollen och löper fram mot mål, med två påskkycklingar i bakhasorna, och placerar säkert in 1-1 förbi målvakten. En psykologiskt viktig kvittering som gav förutsättningar för den spelförändring som GAIS lyckades skapa under den andra halvleken.

I andra halvlek tog alterna en viss kontroll över spelet och innermittfältet kom bättre med i speluppbyggandet. Efter ett timmes spel uppstod två straffsituationer i rad där i mitt tyck den andra faktiskt borde ha renderat i en straff för hemmalaget. Istället fick vi nöja oss med en frispark i högerläge. Måhända inte lika bra som ett frisparksläge till vänster för Wanderson, men vi fick återigen se Kenneth Gustafssons patenterade överhopp följt av en frispark från Wanderson. Bollen gick mot bortre delen av målområdet där den hårt jobbande tvåvägsspelaren Mervan Celik helt obevakad kunde ge GAIS ledningen med 2-1. Bortaspelarna tycks ha utgått från att det var offside (Bassombeng ser ut att ha varit offside på reprisen, men ha påverkade inte spelet) eller att bollen skulle hinna över kortlinjen och joggade lite slött efter, vilket medförde att Celik kunde avsluta ostört.

Efter ledningsmålet börjar det grönsvarta självförtroendet närmast pysa över och det blir måhända lite väl mycket av dribblingar och fräcka passningar, även om ett utmärkt distansskott av duktigt Lindberg som endast med stor ansträngning räddas av motståndarnas målvaktsvikarie måhända förtjänade ett bättre öde. Det hade blivit lite av en motsvarighet och en prick över i:et, likt Mårtenssons mål mot Hammarby i vändningen på Söderstadion 2008, vilket var den senaste gången som GAIS vände ett underläge till seger. Lindberg gjorde ett bra, tidigt, inhopp och konkurrensen om platserna på innermittfältet ser stenhård ut.

Med tiden blev DIF:s vilja att försöka komma tillbaka i matchen lite starkare än GAIS vilja att göra än fler mål och bortalaget lyckades skapa en del tryck. De slarvades emellertid en hel del med avsluten, som var fler än GAIS men långt mer sällan på mål, och de chanser som faktiskt gick på mål kunde Dime rädda. Efter tre minuters tillägg blåstes matchen av och därmed har GAIS spelat in nio poäng på fyra matcher. Publiksiffran var hyfsad och intresset för GAIS verkar vara på topp, då segern uppmärksammas i SvD, Uppsala Nya Tidning, på Text-tv och kanske till och med i Gepe! Spelet är emellertid ännu inte gott nog för att berättiga denna för oss så ovanliga uppmärksamhet. Förhoppningsvis är detta dock endast början på en trevlig vårsäsong som kan rädda vår elfteplats till höstavslutningen!

GAIS 0 – 1 Djurgårdens IF

Det är återigen med föga glädje som jag sätter mig ner för att försöka mig på någon slags matchrapport från fredagens batalj mot GAIS vad som under modern tid varit klubbens kanske främste Stockholmsantagonist, att en gaisare en gång i tiden startade klubbens fotbollssektion var uppenbarligen ett misstag.

Jag förde återigen tämligen noggranna anteckningar under matchen – ja, i alla fall första halvlek – men med tanke på hur trist det är att knacka ner dessa rader kommer jag att hålla mig relativt kort. Vi kan inledningsvis konstatera att klubbens försök att lyfta publiksiffran en smula med att erbjuda årskortsinnehavare att ta med en vän gratis gav föga utslag på puliksiffran, som snarare höjdes av en god tillströmning av apor.

1. D. Jankulovski;
2. E. Ekunde, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna;
10. J. Florén (56´21. J. Johansson), 29. Romarinho (63´11. T. Lycén), 14. J. Lindgren (71´18. A. Khalili); 23. E. Hédinsson;
27. M. Celik

I och med Mårtenssons avstängning kunde laget ännu inte en gång mönstra sin kanske starkaste komponent i form av duetten med Rueben Ayarna som defensiva mittfältare i en 4-2-3-1-uppställning. Jag väljer att kalla uppställningen för en 4-1-4-1 utifrån vad jag uppfattade som Ayarnas positionering i förhållande till övriga mittfältare de gånger TV-bilden gav mig en sådan överblick. Det skall inte tolkas som en mer offensiv uppställning, då yttrarna inte var vidare offensivt lagda. Innan matchen reagerade jag på DIF:s tränare Lennart Wass beskrivning av GAIS som ”ett rätt så offensivt lag som gärna fyller på med mycket folk i boxen i sina anfall”, vilket är ett påstående som jag inte alls håller med om. När GAIS får mycket folk i boxen beror det mest på situationer när GAIS får långa anfall som aldrig tycks leda till avslut. Annorlunda uttryck så övervägs GAIS närvaro i straffområdet med att motståndarna vid det laget utan problem kan ha sex-åtta man där vid det laget.

Istället fick Romarinho (eller Rogga, Romario, Sipiao eller va fan killen nu skall kallas) chansen, vilket Axén innan match kommentarade med ”hoppas Romario tar chansen”. Detta var något han delvis gjorde genom att han stod som skytt i några av GAIS bästa avslut (dock utan att spräcka sin nolla i grönsvart tröja). Detta kunde emellertid inte kompensera hans brister som ställer oss frågan hur GAIS kan få plats med en spelare som endast tycks kunna dribbla.

Sedan är det förstås en delvis öppen fråga om GAIS har någon anfallare heller, Mervan Celik är näppligen optimal för den rollen och kommer troligen aldrig att leverera i tillräcklig utsträckning på en sådan position. Då han gärna vill komma rättvänd mot mål från längre ner i banan – precis som Romarinho – saknade GAIS egentligen anfallare under en stor del av matchen. Då yttrarna sällan tycktes ligga längre upp än de förmenta anfallarna/centrala mittfältarna fanns det sällan något genomtänkt anfallsspel att tala om. Då gräsmattan, som vanligt, var undermålig bestod GAIS spel framåt av halvdåliga, långa sidledspassningar som var svåra att genomföra men sällan vann någon yta eller djup att tala om.

Situationen medförde att GAIS stopp upp bra på mitten, vilket också gav lagets de flesta av deras fåtaliga chanser i första halvlek. Även om Djurgårdens passningsspel var klart bättre så tenderade de emellanåt att göra fatala misstag när de sattes under press nära eget straffområde. Detta hade en måltjuv måhända kunnat utnyttja på ett bra sätt, men en sådan saknas i grönsvart. Det är helt enkelt ett uttryck för at GAIS saknar ett eget anfallsspel som inte bygger på motståndarnas misstag samtidigt som det saknas någon som kan utnyttja dessa chanser. En spelare som brukar kunna flaxa till det å det grövsta för sitt lag är som jag förstår det Djurgårdens kapten och måvakt Pa Dembo Touray, som också gjorde så men samtidigt gjorde flera bra räddningar och således räddade tre poäng till Stockholm.

Framåt tycktes Djurgården inte ha mycket utan hotade mestadels från distans. Det såg ut att GAIS i alla fall skulle klara av att hålla 0-0 till halvtid men då kände domaren Martin Strömbergsson att han skulle få lite uppmärksamhet och tilldömde gästerna en farlig frispark efter att en spelare sprungit in i vårt fysiska praktexemplar Fredrik Lundgren, som behövt minst sagt cirkusakrobatiska konster för att lyckats undvika situationen. Muren ställs tydligen upp en smula fel och Sharbel Touma kan skruva runt bollen på sidan av detta i det hörn som Dime Jankulovski lämnat åt rasande muren.

I andra halvlek tappar jag hoppet totalt som inte ens ett ökar tryck från klacken kan lyfta mig ur. En bit in i andra halvlek – säg mellan minut 55-60 – skapar GAIS så en rad goda chanser (Joel Johansson har precis bytts in men jag vet inte om just det var avgörande) men snart rinner detta goda spel ur sanden och jag ger hoppet om några poäng att tala med. Även om laget får till ett par halvchanser till är det inte mycket som hotar gästarna och tiden rinner iväg i rasande fart – skulle GAIS någonsin kunna göra ett mål på tilläggstid, så som motståndare ofta gör mot GAIS?

Innan matchen hade jag tänkte göra en uppskattning, en prognos, av hur många poäng som GAIS behöver under de sista tio matcherna för att ha tre lag bakom sig efter omgång trettio. Nu har jag ingen större lust med det, GAIS kommer att dela ut trepoängare till de flesta lag efter oss i tabellen att en sådan uträkning skulle bli allt för osäker. Laget är återigen inne i vad som egentligen bör betecknas som en kronisk svacka och jag kan inte se att GAIS kan räddas kvar i allsvenskan genom annat än att vi får en smula tur med de andra lagens resultat.

Djurgårdens IF 1 – 1 GAIS

Andra GAIS-matchen som jag ser på riktigt denna säsong, från en plats som näppeligen ger en god grund för bedömning av spel, taktik och individuella insatser. Begivenheten inramades av några öl före och efter match med möjlighet att lära känna fler människor ur den grönsvarta familjen. Som vanligt får man höra, när personer förstår att jag är jag, att de förväntade sig att jag var 60 år gammal med långt skägg och rullator. Med nya människor är det också trevligt att träffa gamla bekanta som, vid första mötet på ett antal månader, som hälsningsfras säger ”jag har en starköl i innerfikan” – alltid bra att veta.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (39´28. J. Rundqvist), 4. H. Jónasson, 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna;
23. E. Hédinsson (52´18. A. Khalili), 25. W. do Carmo (67´ 29. Romarinho), 27. M. Celik;
11. T. Lycén

min prognos inför matchen var 2-0 förlust genom ett turligt mål av Djurgården uppföljt av ett kontringsmål i slutet på andra halvlek. Av redan angivna skäl kommer jag här inte ge någon närmare beskrivning och analys av matchen. På en sedvanligt svårspelad plan utspelade sig en föga skönspelat match där 1-1 var ett måhända rättvist resultat, även om GAIS spel gav viss mersmak.

1-0 målet i första halvlek uppkom genom en kombination av otur för GAIS i kombination med ett av få bra avslut från någondera sida under matchen. Kenneth Gustafsson rensade ut bollen rakt i pannan på en Djurgårdsspelare i vänsterytterposition som gav en ofrivillig målpass till en fristående medspelare som avslutade distinkt på halvvolley.

1-1 målet av Wanderson do Carmo var även det måhända turligt men avslutet visade i vilket fall på brassens kvalitéer som avslutare på trånga ytor. Wanderson var i övrigt inte direkt drivande i matchen och bytet som kom relativt tidigt var la i första hand ett sätt att spara honom för nästa, viktiga match. De flesta av oss var mest glada att han inte fick något gult kort, vilket hade förhindrat hans närvaro. Istället gick Tommy Lycén detta öde till mötes genom att dra på sig avstängning i nästa match. Inte ett lika stort avbräck som det skulle ha varit om Wanderson råkat ut för samma öde men faktiskt fortfarande tråkigt. Lycéns insatser i GAIS anfallspel sedan senare matchers försök med ett mer dynamiskt dito, som inte heller fungerade lika bra denna match, har varit goda.

Anfallsspelet tappade mycket när Aram Khalili tidigt fick komma in istället för Eyjólfur Hédinsson, förhoppningsvis inte på grund av någon allvarlig skada. Efter ett så uppmuntrande första inhopp har den norske talangen knappt visat upp några andra kvalitéer är stabil orörlighet, vilket skär sig värre än mina försök till kreativa såser med GAIS ambition att spela dynamiskt och snabbt anfallsspel. Att han fått så pass lite kritik på olika forum torde bero på att många betraktare inte ens lägger märke till att han existerar.

Tyvärr drabbades GAIS återigen av skador i backlinjen och då specifikt på den förbannade högerbacksplatsen, där fjärdevalet, efter Ekunde, Angus och i matchen skadade Jonas Lundén, Johan Rundqvist fick göra ett tidigt inhopp. Ynglingen visade upp god teknik och offensiva kvalitéer på sin kant även om försvarsspelet tycktes andas orutin (i den mån jag kunde bedöma något och i detta fall, från andra sidan stadion, är det faktiskt tveksamt) fast det brukar även Lundéns agerande vara, med 165 fler allsvenska matchers erfarenhet.

Jag vet att Stockholms stadion är K-märkt och att det således inte går att göra något åt vissa av bristerna som fotbollsarena och ärligt talat tycker jag den har sin charm men nog kunde man ändå få in några moderniteter i sammanhanget såsom exempelvis ett match-ur som går att se från bortasektionen utan att skada nacken och måhända någon form av fungerande ljudanläggning. Måhända skall man inte klaga, det gick ju att gå på såväl toalett som att köpa sig öl och korv utan att behöva stå i kö i tio minuter, sådant är ju tydligen omöjligt på nya, moderna, gamla Ullevi. Inför resan till derby ät det nog bäst att jag packar ner såväl sovsäck som kaffetermos och Bullens pilsnerkorv.

GAIS 1 – 1 Djurgårdens IF

Inför måndagens match hade jag för en gångs skull inte den minsta aning om vad jag skulle tippa för slutresultat. Efter att ha trott på 3-0 till Helsingborgs IF i förra matchen och sedan åkt därifrån med tre poäng lärde mig att jag faktiskt inte borde hålla på att uttala mig om fotboll överhuvudtaget.

Fast det är klart, jag kommer ju knappast kunna hålla mig!

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
8. R. Spong, 23. E. Hédinsson;
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo (87′ 29. Romarinho), 11. T. Lycén (61′ 6. R. Ayarna);
18. P. Eriksson (78′ 22. B. Andersson)


Att Johan Mårtensson saknades från startelvan förvånade. I efterhand visade det sig att den unge västgöten blivit sjuk och ersattes därför av Richard Spong. Alla som läst den här bloggen tidigare vet nog ungefär vad jag tycker om det. Nu handlar detta inte i första hand om att Spong är dåligt (vilket han varit) utan för att det går emot min uppfattning om hur laget skall balanseras.

Med två defensiva mittfältare behövs det en tvåvägsspelare som kan vinna boll men också följa med framåt. Det är den roll som Eyjolfúr Hédinsson fungerar bra i och är den plats som Spong bör försöka konkurrera om. Den andra platsen behöver tas av en placeringssäker bollhållare som kan lugna ner tempot och bygga upp spelet. Mårtensson må anses vara förstavalet i denna position. Hans naturliga ersättare är dock Rueben Ayarna och inte Spong.

Ayarna kan måhända anklagas för att dra ner tempot men gårdagens match visade att det är just det som behövs. Att försöka spela sparka och spring-fotboll av engelskt snitt fungerar helt enkelt inte vidare bra med de offensiva spelare som GAIS har på plan.

Den första delen av matchen var det tydligt att Djurgårdens spelare var livrädda för en förlust. Ett GAIS som utnyttjade denna rädsla bättre hade kunnat punktera matchen tidigt. Samtidigt har inte heller det grönsvarta moder varit på topp och jag kan förstå att de spelade lite på säkerhet.

Matchen började nämligen rätt bra och den av mig så ofta bespottade Spong hade en avgörande betydelse. Kritiken har i mångt och mycket kommit utifrån hans felaktiga position längre upp i banan. Under matchen sa min granne att nog hade Spong spelat upp sig, på vilket jag replikerade att nu ligger han i en bättre position. Några sekunder senare nickade han in 1-0 vid bortre stolpen på inlägg från Mattias Lindström.

Säg den lycka som varar. Bara fem minuter senare får aporna avancera på vår högerkant och kan sticka in en boll på ett bollstirrande pojklagsförsvar som därmed är helt överspelat. En fri Djurgårdare kan tämligen enkelt slå in 1-1.

Efter målet har GAIS svårt att komma igen och lämnar istället över matchen till Djurgården. Problemet ligger i att laget måhända (press på bollhållare var det lite si och så med) har bollvinnare på mittfältet som sedan inte klarar av att hålla i bollen utan den hamnar snart tillbaka hos motståndarna.

Ett jobbigt sätt att spela fotboll på och snart tappar laget även greppet om kanterna, vilket ger flera möjligheter för DIF:s spelare. Speciellt vår högerkant är ett sorgebarn; Richard Ekunde är inte den förste som haft svårt att spela ytterback bakom Lindström och efter paus gör positionsbyten med Callum Angus. På vänsterkanten spelar Kenneth Gustafsson som enligt rykten snart står staty i centrala Hindås!

Ett tag såg allt ut att gå åt helvete. Situationen förbättrades dock en del den sista halvtimmen när efterfrågade Ayarna ersatte en blek Tommy Lycén, vars plats nu togs av Eyo medan Ayarna hamnade jämte Spong, som vid det här laget återvänt till sin gamla vana att springa i vägen för sina medspelare.

I och med detta hade vi en spelare som kunde hålla i bollen och slå smarta djupledsbollar. Tyvärr var inte Wanderson do Carmo i slag idag heller, missade bland annat ett friläge i andra halvlek, och att han ersattes av Romarinho i 87:e minuten var nog i senaste laget.

En match som man kanske kunde hoppats mer på men samtidigt var det minst lika viktigt att inte förlora denna sexpoängsmatch. Har svårt att förstå Alexander Axéns val att ersätta Mårtensson med Spong fast Ayarna fanns tillgänglig, nu när han gjorde mål har han la cementerat sin plats i förstauppställningen trots bristerna i övrigt.

I alla fall ett litet plus i att Axén i mångt och mycket tycks dela min analys slutsats i en intervju i Gepe (som förstås mest handlade om Zlatan idag nu när alla snorungar och pizza-med-bearnaisesås-ätare köper på sig Barca-merchandise och GAIS fortsätter att sälja kassa grejer i sin affär i skuggan av mäktiga blåvittshoppen).

Andra lags resultat har ofta gått GAIS väg men vi ligger fortfarande mycket farligt nära strecket och tre poäng i den 21:a omgången hade gett lite arbetsro. Med ännu ett menlöst landslagsuppehåll och bortamatch i Borås bådar inte gott för placeringen i nästa omgång.

Apor i rymden

Kunde under torsdagen läsa i DN att Christer Fugelsang, som tydligen återigen skall lämna denna gröna och blåa planet, fokuserar mer på det blåa och avser ta med sig en Djurgårdsflagga ut i rymden.


Nu blir innebörden av den inledande scenen i filmen 2001 – Ett rymdäventyr uppenbar!

I övrigt får man la hoppas, för GAIS skull, att Djurgårdens IF fortsätter att spela dåligt under säsongen. För Christer är det la inget större problem i vilket fall – för rymden kan ju ingen höra dig gråta.


Den första apan i rymden var för övrigt Albert II, en Rhesus-apa, som överlevde förbi Karmanlinjen.