2008 års K-märkning: Café Skogen

Ungdomen baktalades förvisso redan av de gamla grekerna men på minst en punkt har det gått käpprätt år helvete. Det finns mängder av fik i framför allt centrala Göteborg. Tyvärr är de flesta av dem fullständigt värdelösa för människor som inte leker med i fåfängans fyrverkeri. Jag tror man måste vara lika fruktansvärt osäker som en svensk tonåring för att med god min betala överpriser för halvfabrikat serverat av en ung nippertippa i en genomdesignad lokal med obekväma stolar och stojiga brats. Nippetippan gör en min när man beställer ”kaffe, svart” och säger att de ”inte säljer kanelbullar, det är muffins som gäller i år.”

Café Skogen – arbetarfik

Istället för designen på kaffekopparna och inredningen av lokalen kollar jag efter blått; blått hår (pensionärer) och blåkläder (arbetare) ger en riktlinje om var man kan hitta vettigt kaffe. Det var så jag hittade Café Skogen. På Slottskogsskogsgatan 53, ett kvarter från Mariaplan ligger sedan årtionden denna pärla och riktiga arbetarfik. Ett rum med kök – och då menar jag ett vanligt kök – med enkla bord och stolar och årtiondern av tidningsurklipp, skisser och bilder på väggarna. En sån här miljö går inte att designa, den måste växa fram. Kaffet är gott och kommer från en stor maskin som är ett tiotal år äldre än vad jag är (nej, jag överdriver inte). Dessutom ingår påtår, något som man aldrig får på innerstadens dyra fik längre.

”Arbetarcafé. Gå hit om du är blåställsbärare och vill ha en falukorvsmacka toppad med bacon för en billig peng. Gå inte hit om du är reklamare och vill ha en överprissatt chai latte samt en fullkornsciabatta med groddar.”

Citat från cafékartan

Dock måste jag ge ett varningens ord till eventuella besökare. jag vill verkligen inte bidra till slumming av slipsnissar som kommer och ställer konstiga krav. i Precis som på trendiga fik så kan man göra bort sig rejält om man inte ser upp och kan de rätta koderna. I jakt på en gammal gepeartikel, som jag givetsvis inte hittade, ramlade jag på detta varnande exempel.

Det är en vanlig vanföreställning bland folk som läst för mycket böcker att arbetare lever i något förbannat naturtillstånd utan kultur och normer kring uppförande och att det handlar om att slappna av. Jag har alltid besökt platsen i rätt klädsel och om man inte initierats av någon redan invigd besökare så är det ingen idé att göra det komplicerat; gå in och ta en ostrafralla från kylen och kaffe från maskinen; stör inte personalen och betala först när du går; sätt dig ner och ta en tidning; glo inte på folk!; vid ett andra besök kan du ta nästa steg och beställa en skogenmacka.

—
K-märkning skall förstås tas bildligt. Det går inte att upprätthålla ställen som dessa med konstgjord andning. Det krävs att vi människor som inte har lust att leka trendig medelklass (detta bespottade, räddhågsna sociala strata) och bara vill fika går och visar med våra pengar vad vi vill ha, riktigt kaffe och riktiga frallor!

Återbesök på Örebrogatan

Örebrogatan dagen innan nyårsafton

För ett halvår sedan började jag en oregelbunden serie om nybyggen i Göteborg, nu i totalt sex delar. Det första av dessa inlägg var om Örebrogatan på Hisingen där bygget redan var i full gång. Tre punkthus uppfördes strax nordöst om korsningen Långströmsgatan/Hjalmar Brantingsleden.

Nu är husen sedan en tid klara och folk torde ha flyttat in för några månader sedan i 96 nya, fräscha hyreslägenheter. Lite som ett infall cyklade jag förbi häromdagen och gjorde en okulär besiktning. Jag kan inte säga att det jag såg föll mig i smaken och jag återvände därför igen dagen efter, denna gång med kameran i högsta hugg.

Kommunens felaktiga karta

Det visade sig nämligen att den vision jag fått av platsen genom Göteborgs kommuns hemsida inte fullt ut stämde ihop med verkligheten. Delvis beror detta på att detaljplanen ej står att finna och den enkla beskrivning och direkt felaktiga kartan över området -som fortfarande igger kvar på goteborg.se – helt klart var inaktuell redan från början. Denna bild hade tidigare gett mig en del vanföreställningar, främst att bollplan skulle bevaras inom området. Det skulle snart visa sig uppenbart att så inte är fallet och i jakten på kompletterande information hittade jag en mer sanningsenlig skiss på byggherrens hemsida. Se nedan:

Byggherrens korrekta karta

Nu har jag nog svamlat på länge nog för att hälften av er läsare ska ha tröttnat och slutat läsa.* Först har vi en bild från motet och vi ser de tre peppar- och saltströarna på lite håll. Framför dem ett rejält bullerplank i trä med en del glaspartier. Det går även att skymta (klicka på bilden för större bild) taket på en cykelparkering för pendlare, som fanns där innan bygget. Där bakom finns det en mindre öppning in i området och bort mot Lundby egnahem.

Örebrogatan från distans

Väl inne på området kan man inte låta bli att övervälmas av alla de små militärgröna träbodar som täcker stora delar av området. Jag tycker mig ana dessa på byggherrens karta men uppifrån sett ser de inte ut att ta upp så mycket plats. Från markplan är de dock tämligen iögonfallande och tar upp en massa plats, i alla fall visuellt. De flesta av dem tycks innehålla lägenhetsförråd, någon tvättstuga och någon för sopor. De två senare funktionerna kan jag la ha en viss förståelse för men i övrigt känns lösningen mycket, mycket märklig. Vet inte om det handlar om ekonomi, bygglov eller vad men nog skulle det finns bättre sätt att ge hyresrätter förråd på än att täcka halva gården med små friggebodar?

Militär mobförråd? Notera den snygga cykeln!

Vi rör oss vidare till nästa bild och myten om Hus i park. I den övergripande informationen jag lyckades få tag på i juni så var det meningen att den befintliga parken i mesta möjliga mån skulle bevaras. Min invändning var redan då att det inte var frågan om någon park från första början utan en gräsmatta med några träd på (ack, dessa eufemismer!). Nedan kommer först en bild från Eniro som visar hur det såg ut innan.

Före nybygget, notera cykelparkering till vänster och växtlighet till höger

Och därefter följer en bild på den bevarade parken. Två halvvuxna träd. Punkt. Det var inte mycket att kalla park till att börja med och det blev inte mer sedan. För rättvisans skull bör dock påpekas att vintersäsongen har hindrar förvaltaren att färdigställa allt och på lite sikt kanske det kan se lite trevligare ut – i den mån som en gräsmatta i helvetet gör någon större skillnad.

Detta är tydligen en park

Förutom de friggebodarna är det som jag framförallt lägger märke till insynen i lägenheterna. Bilden nedan är ett milt exempel och på fönster ut mot parken. Det kändes faktiskt lite obekvämt bara att gå runt och kolla i området då jag snart kunde se exakt allt i lägenheter runt omkring mig. Det var pinsamt att plocka upp kameran och jag kände mig lite som en ful gubbe (utan eventuell upphetsning). Lägenheterna på bilden har som tur är sina rutor ut mot gräsmattan medan väldigt många är lätta att se in i.

Om nu jag tyckte det var jobbigt så kan jag bara föreställa mig hur pinsamt det är att bo där. Grå, kal cementvägg i bottenplan hade faktiskt varit att föredra framför denna ogenomtänkta lösning. Vad skall man ha sol för några timmar om dagen om man inte kan gå runt naken i sin lägenhet utan att anklagas för förargelseväckande beteende?!

Maximal insyn i Stasis nya lägenheter

Den främsta villfarelsen jag fick av kommunens felaktiga karta var att bollplanen skulle bestå. Ett radikalt och lite oväntat grepp tänkte jag. Nu blev motsvarande yta istället täckt av kanske framförallt röda små stugor. Men misströsta icke ni barn och unga som vill ut och röra på er innan middagen, förvaltaren har ställt i ordning en lekplats för er! Bortsett från gräsmattorna är detta en komplett bild av de rekreationsmöjligheter som finns inom området.

Gårdsidyll – mammorna kan sitta och röka och fika mellan ungarna trängs i sandlådan, befriade från den ineslutna gårdens helveten!

Nej, ärligt talat. När jag lite röd om kinderna av skam stoppar undan kameran och cyklar därifrån framstår plötsligt femtiotalsområdet på andra sidan Långströmsgatan, med sina öppna storgårdar, som ett mycket attraktivt alternativ. Detta område har näppeligen några kvalitéer från vare sig trädgårdsstad, grannskapsenhet eller kvartersstad. Jag propagerade för att ett sådant synligt och lättillgängligt läge (se hänvisning till space-syntax undersökning nedan) måhända kunde vara ett bra läge för en affär som riktar sig mot kunder utanför närområdet** eller kanske kontor ut mot motet och bostäder mot Örebrogatan. Kanske hade det varit för mycket begärt att faktiskt blanda funktioner – hyreslägenheter i ett halvcentral läge är trots allt i sig positivt – men nog kunde någon kommit på ett bättre öde för platsen än detta!

—
Bortsett alla brister så är ju i alla fall kommunikationerna bra så att de är lätt att ta sig där ifrån. Hur är det då med den lokala servicen? Jo, i tröstlös jakt efter detaljplanen så ramlade jag på en trevlig*** magisteruppsats från Blekinge Tekniska Högskola (vad är KTH mot BTH!?) – Tillgänglighet och offentliga rum – Torgbildning på Jättestensgatan – av Anna-Karin Jeppson, som själv bor i närheten. Även om jag inte håller med henne i allt**** så innehåller den flera intressanta foton och en utvärdering av det lilla 1950-talscentrum som ligger en bit bort med bland annat space-syntax analys av området (svårtillgängligt i staden, lättillgängligt från närområdet). Detta är relevant inte minst då det nya området vid Örebrogatan kan tänkas bättra på underlaget för dessa näringar och ger en bra överblick över platsen samt några förslag till förtätning kring Jättestensgatan värda att beakta. Inte minst då dessa bostäder skulle ha i princip alla Örebrogatans fördelar, få av dess nackdelar och dessutom bättre anknytning till brukbart grönområde.

* Min bättre hälft säger att jag skriver för långt och omständigt. Snuttifiera!
** Som vid Hjalmar Branting/Toredalsgatan österut eller som vid Björlandavägen mitt emot Tolereds kyrka norröver.
*** Kommer i skrivande stund på att faktumet att jag beskriver avhandlingen som trevlig måhända beror på att skribenten är kvinna. Hade det varit en man så kanske jag använt något en smula mindre diminutivt för att beskriva den.
**** Hon är lite mer förtjust i öppet och luftigt än jag är och baktalar dessutom Kvilletorget som otryggt. Jag uppmuntrar henne att komma ner hit och säga det ansikte mot ansikte så skall jag visa henne vad vi gör i Brämaregården mot såna som sprider osanningar om vårt torg, bitch! Nä, ärligt talat håller jag inte riktigt med henne om det, men upplevd säkerhet är subjektivt.

Det där staketet

Det som här skall svamlas kring är verkligen inget nytt. Det handlar om det där räcket igen. Det som når upp till låret på en normalstor vuxen och är det enda som skyddar denne från ett hårt fall till nedre ståplats. Tror förvisso inte att jag skrivit något om spörsmålet tidigare. Däremot har det kommit upp på tal av andra och jag kunde förstås inte i egen hög person undgå att notera det under mitt första besök på nya gamla ullevi.

Det berömda räcket!

Dagen för dagen reste jag på räls söderut. På Mölndals station steg det på en julstressad småbarnsförälder och bland annat staketet kom på tal igen. Vi var eniga om att det var på tokt för lågt – kanske kan barn stå där? Måste börja erkänna att det under julhelgens inaktiva och trötta dagar börjat växa från en bit metall med tvivelaktig konstruktion till en världsomspännande konspiration.

Det är inte precis någon hemlighet att fotbollsetablissemanget är emot ståplatsläktare. Efter till exempel Hillsboroughkatastrofen 1989 där 96 Liverpoolsupportar miste livet föreslog Taylorrapporten att ståplatsläktarna skulle bort och UEFA eller SvFF har inte varit sena att inspireras. I realiteten handlade katastrofen om så mycket annat än att det var just ståplats – för mycket människor på en gång på samma plats.

Hillsboroughkatastrofen

Men människor har i realiteten svårt att hålla mer än sak i huvudet samtidigt och ståplats har fått ta skott för många anklagelser som i realiteten är mer komplexa. Att ståplats hänger också anses hänga samman med huliganism är ett exempel på detta (ingen av betydelse bryr sig om att läsa brå:s sansade rapport). Som intresserad av stadsplaneringsfrågor kan jag se likheter mellan visioner om hur nya sätt att bygga vårs städer på något sätt skulle skapa bättre människor; på samma sätt skall ståplats vilda huliganer genom att sitta ner civiliseras. För att åka in i områderna som skulle göra människan bättre kräver numera ambulans och brandkår poliseskort och en skitstövel som sitter ner är fortfarande en skitstövel.

Som i en led i detta har SvFF satt upp mål för att på lite sikt mer eller mindre ta bort ståplatsläktare i svensk elitfotboll. Som jag skrev om i början av december är den senaste ståndpunkten är att max 20 procent ståplats skall tillåtas på de allsvenska arenorna efter 2014. Samtidigt som SvFF och många klubbar driver denna linje måste de förhålla sig till supportergrupperingarna. Dessa röststarka och oftast oberoende grupper är i huvudsak mycket positiva till ståplatsläktaren där den stora delen av deras medlemmar och sympatisörer uppehåller sig. Deras krav och önskemål måste då och då bemötas även om klubbstyrelserna i realiteten inte måste lyssna på dem och där kraven inte är lika tydliga för klubbens ekonomi som önskemål från sponsorer (se det aktuella bråket i Norrköping för ett talande exempel).

Följden har blivit en styrdans där krav följs av löften som då och då bryts och efter en svängom börjar en ny omgång av krav och löften och vi är tillbaka till räcket. som är allt för lågt: Klacken vill stå upp på relativt bra platser samtidigt som det ställs krav på sittplats från SvFF:s och UEFA:s håll (Den lille satan förväntas ju spela en kvalmatch till Europacupen med några års mellanrum) och sittplatspublik ses som lite bättre både sett till säkerhet och ekonomi. Så klackarna har fått sin ståplatsläktare fast det egentligen är en sittplatsläktare och förhoppningen är säkert att på några års sikt så kanske klacken kan sitta ner eller fördrivas från arenorna (”bra för svensk fotboll!”).

Därför är klacksektionen byggd som en sittplatsläktare. Alla vet ju att sittplatsläktare är mycket säkrare och eftersom det är en sittplatsläktare behövs det ju inte några höga stängsel eller avspärrningar. Sammanfattningsvis hotas människors säkerhet i realiteten av vad som i princip skall skydda dem.

Vad händer då om någon ramlar ner och slår sig halvt fördärvad när hemmalaget gör mål? Då kommer roten till händelsen vara att folk står upp på sittplats, inte att staketet är för lågt för ståplats, trots att det varit allmänt känt långt innan arenan färdigställdes att det var den framtida klackplaceringen för alliansklubbarnas supportar.

Tycker ni min profetia låter absurd? Då måste jag återigen påpeka att människan bara kan hålla en sak i huvudet samtidigt. Behöver inte gå längre än till mitt eget bloggarkiv för att hitta ett lysande exempel. I november 2007 dödades en polis i samband med ett Sicilianskt derby mellan Catania och Palermo. Mats Härd, sportjournalist i stadens enda tidning sedan Moses låg i vassen var inte sen att skylla händelsen på ståplatsläktare. Polisen dödades alltså utanför arenan. För ett normalt intellekt är det svårt att se kopplingen mellan ståplats i Göteborg och kravaller på Sicilien men man måste tyvärr utgå från att när något händer så förvinner logik direkt ut genom fönstret och folk letar efter enkla lösningar.

Om kartan inte stämmer ihop med verkligheten är det alltid kartan som gäller!

—

Safe standing – säker ståplats

För en intressant kritik av Taylorrapporten och framlyftandet av Tyskland som ett föregångsland med mängder av ståplatser som samtidigt är säkra hänvisar jag till Football Supportes’ Federations text om Safe standing och såvidare. Jag har skrivit om det tidigare här.

—
Utifall att någon skulle undra så har jag verkligen inget emot människor som vill sitta ner på fotbollsmatcher, men jag tycker inte att det finns någon målkonflikt mellan att stå eller sitta på på en arena så länge som det finns en vettig uppdelning.

Oppigårds Winter Ale

Som ateist och sparsam konsument blir det nödvändigt att rikta bönemattan mot något annat än Gud och Mammon. En av julhelgens positiva överraskningar var ett slumpartat inköp på Gröna skylten vid Eriksbergs Köpcentrum i början av månaden.

Efter att nu sugit i mig ett par till under den senaste veckan kan jag rekommendera Oppigårds Winter Ale. Rik på humle och rätt mörk ger den en hel del smak utan att vara övervällande smakrik eller allt för stark (5,3 %). Dessutom är priset acceptabelt för en julöl utan att vara så billig att man kan supa till på den (25 spänn).

Oppigård Winter Ale

Rekommendars för den som vill ha något att se fram emot på mellandagskvällen, så länge det finns några kvar på bolaget vill säga.

Dessutom är det alltid trevligt att få stödja vågen av mindre bryggerier som lyckas slå sig in på marknaden under senare år, i detta fall Oppigård Bryggeri AB, men en hemsida som ser ut att ha gjort av en tonåring 2002!

Julhelgen – dit filmer krälar för att dö

Ja, bland en del små guldkorn i utbudet kommer det onekligen med en flod av skräp. Filmer som man redan sett och ogillar; filmer man sett och gillat och därför sett för många gånger; filmer vars titel säger allt.

Som uttråkad gräsänkling tänkte jag gå och lägga mig med en god bok istället (Peter Englunds Stridens skönhet och och sorg – första världskriget i 212 korta kapitel, som jag förvisso vet hur den slutar – Tyskland förlorar – men nog ger mer). Då upptäckte jag att en avträdeskanal skulle ta och visa klassikern Fever Pitch. Förvisso inte i närheten så bra som boken (som nog inte går att filma), men efter glättiga glada amerikanska filmer så var det hög tid för den där smutsiga och trista brittiska vardagen som andas mer äkta än nästan alla Hollywood-produktioner jag någonsin sett.

Stannar uppe lite längre och häller på en julöl och lite Whisky för att sjunka ner i Engelsk skol- och fotbollsmiljö av säsong 1988/89. Då visar det sig givetvis att kanalen inte visar den brittiska filmen utan en amerikansk version som kretsar kring amerikansk brännboll! Efter fem minuter har jag fått små röda, vita och blå utslag av amerikansk romcom upplägg 1A och känner mig allmänt illamående. Miljön känns inte äkta och de skämtsamma inslagen är anpassade så att ingen kan ta anstöt. Att jag tar anstöt av skiten spelar ingen roll, jag kommer la ändå inte köpa några av varorna de så glatt kommer att berätta om under uppehållen för konsumentinformation.

Jag har varit i båda länderna, om än en smula mer i USA. Även om det senare vid första anblicken känns glättigare så kan jag inte säga att jag uppfattade min omgivning som en filmkuliss. Hur kommer det sig att samma land, som är ledande i filmbranschen, samtidigt är till synes oförmögna att producera trovärdiga miljöer? Måhända är det där deras framgång ligger, folk vill inte ha något som känns äkta – de firar ju jul…

—
Bara en sån sak att ställa Jimmy Fallon mot Colin Firth…

Julefrid vid Heliga gravens kyrka

Är bortrest femton år tillbaka i tiden. I alla fall känns det så när jag försöker ta mig ut på morsans telefonmodem. Julhelgens ateistiska behållning lästes därför i en papperstidning. Närmare bestämt i DN:s essä om situationen vid den heliga gravens kyrka i Jerusalem. Där håller munkar från flera olika kyrkor sedan århundranden igång ett lågintensivt krig kring städning, postlås och en gammal trästege som stått på samma plats sedan ett status quo-avtal 1852. Lite Life of Brian fast på riktigt. Det är upp till läsaren att bedöma om det tragiska eller komiska väger över i denna kulturessä.

Tyvärr har den ännu inte lagts ut på det världsomspännande nätet som kallas för internet. Med morsans uppkoppling (”jag brukar gå och koka kaffe mellan sidorna laddar”) tog det mig dock tio minuter att upptäcka det. Hoppas kunna återkomma.

Funktionsblandning skall rädda Rosenlund

Rosenlundsgatan är ett återkommande ämne i den offentliga debatten. Ett centralt beläget läge som främst associeras med horor snarare än vad platsen borde vara känt före; feskekôrka.

Nu – innan horor och torskar börjar cirkla runt

Några lösningar för att driva bort sexhandeln har varit att stänga av gatan och kameraövervakning har diskuterats. I lördagens gepe tas det dock upp att de som arbetar på platsens kontor gärna vill se en mer övergripande förändring. Under byggandet av Götatunneln har gatan varit en återvändsgränd. Nu är gatan återigen tillgängligare i princip, men folk undviker stråket. Så har det inte alltid varit och situationen har varit uppe till diskussion på yimbyGBG (varifrån jag även stulit bilderna).

Den mer övergripande förändringen skulle vara att införa boende på gatan, i första hand genom att bygga bostäder på kontorshusens tak, bygga ut affärer och kontor i arkaderna och lägga till en extra gångbro vid feskekôrka för att underlätta förbindelsen med Järntorget. Alla tre enligt min uppfattning utmärkta idéer för att öka funktionsblandningen, öka tillgängligheten och göra området till en mer attraktiv plats att vistas på även för oss som inte är så patetiska att vi måste köpa kärlek för pengar.

Då (1905) – måhända skall mannen hämta torskar?

Dock så föreligger det en massa problem. Framförallt beroende på vad som eventuellt skall kanske hända med Västlänken och andra liknande frågor som behovet av en ny detaljplan och en massa red tape som de säger over there.

—
Husen på gatan innehåller alltså i första hand kontor och platsen lämnas öde för sin alternativa funktion på kvällarna. För ett antal år sedan arbetade min fars dåvarande fru på en av dessa kontor. Vid ett tillfälle då min far skulle plocka upp henne med bilen (antagligen en tysk bil – vilket kan förklara kvinnan agerande; tyskar och sex) var han lite tidig och fick vänta. Då hoppar ett vilt främmande fruntimmer in i bilen. En kvinna som han givetvis inte ville ha kvar, speciellt inte som hans fru var på väg – vilket skulle göra situationen om möjligt än mer märklig och obekväm. I fortsättningen låste min far alltid alla bildörrar när han åkte till Rosenlundsgatan.

Mysiga, döda stad

För några dagar skrev gepe om ett förslag som från arkitekten Johan Casselbrant gått via folkpartiets Kerstin Ekman och går ut på att göra Norra Hamngatan till en gågata från Brunnsparken, förbi Gustav Adolfs torg och hela vägen bort mot Göta älv. På denna från trafik fredade yta skall det enligt förslaget fyllas ut med mysiga uteserveringar och folk skall fås att promenera ner till älven:

– Torget har varit stadens mittpunkt och en naturlig mötesplats. Jag vill väcka liv i Gustaf Adolfs torg igen, det kan bli en idealisk plats för uteserveringar, säger Kerstin Ekman (fp). I går lämnade hon in en motion till fullmäktige om att utreda frågan. Casselbrant har på eget initiativ kommit med idéer för hela stråket från Brunnsparken, via Norra Hamngatan och ut på Stenpiren. – Stråket har samma soliga väderstreck men potentialen överstiger Nyhavn i Köpenhamn, säger Casselbrant, som i flera år funderat på varför sträckan är så outnyttjad. I stället för trafik på Norra Hamngatan, vill han se restauranger och uteserveringar i exempelvis Rådhuskällaren. Ett stråk längs Stora Hamnkanalen som får folk att röra sig ner mot älven.

Folk i allmänhet tycker förstås det hela låter himla mysigt! Jag tänker mer på hur många fel jag kan hitta i ett sådant resonemang och hela idén. De själva pekar på den springande punkten, men till synes utan att förstå. En kort artikel i gepe kan förstås vara missvisande men jag undrar varför denne Casselbrant behövt fundera flera år på något som för mig är tämligen uppenbart.

För att friska upp mig eget minne tog jag en marginell omväg och cyklare på gatan tidigare idag. Det var kanske inte fullt så dött, men det är inget livligt stråk. Och det handlar inte om solen och så värst mycket om bil- och busstrafiken heller. Utan tillgång till mer sofistikerade mätmetoder får jag nöja mig med några enkla observationer. Måhända har jag fel.

När Nordstaden sanerades skedde en uppdelning av Östra och Västra Nordstaden enligt tidens melodi. Östra Nordstaden är allmänt känt i hela landet som Nordstan och är platsen för konsumtion. Det mer bevarade västra delen har en del bostäder men har också många administrativa och officiella byggnader som Rådhuset, Börsen, Tingsrätten, Hovrätten och faktiskt just Stadsbyggnadskontoret. Utbudet av andra lokaler är tämligen modest, dessutom gynnas troligen inte just Norra Hamngatan av de destinationer som faktiskt finns. Skall man till Kronhusbodarna eller styr stegen mot Deliriums ölutbud skulle jag tro att Postgatan och Kornhusgatan är mer naturliga leder om man kommer från Östra Hamngatan.

Kanske framförallt är området något av en återvändsgränd, där Götaleden och älven är en barriär för annat än lite mer långväga bilresenärer (som nu dessutom skall stängas av enligt förslaget). Det är inte alls en död plats, men verkligen inte heller någon stadsdel med något folkmyller. Varför skulle en avstängd gata ändra på det? Den leder ju ingenstans annat än ut till en motorled! Om eller när detta område bebyggs kan situationen förändras. Då får troligen gatan en större genomströmning av människor och då finns det kanske underlag för en uteservering.

Det tycks vara ett exempel på om hur funktionalismens separeringsmani satt sig på den svenska folksjälen. Vi kan tydligen inte föreställa oss platser som har mer än en funktion; här åker vi bil, här skall vi ha det mysigt, här ska vi konsumera och här ska vi gå ut med hunden. Enligt förslaget skall Norra Hamngatan bli en plats där vi har det mysigt. Vid första anblicken tycks de mysiga platserna (parker, grönområden, strandpromenader…) idealiska. Men ligger de som i vad som kan betecknas som återvändsgränder är risken stor att platserna endast besöks sporadiskt. Att det inte är så mycket folk kan ibland vara en fördel – en oas i storstadsdjungeln som till exempel just Kronhusparken i närheten – men det la är inte något som associerad med uteserveringar. Att dessutom använda en given yta till flera saker samtidigt, hemska tanke!

Göteborgs stadsmuseum hade kunnat vara en naturlig destination. Tyvärr har sällan museum den lockelsen som man kanske skulle önska (att planera utifrån hur människor borde vara -aktiva museibyggnader som gillar att promenera- istället för hur de verkligen är –shopaholics med stor bil- är kanske inte alltid så lyckat). Dessutom leder den byggnaden in mig på en annan viktig poäng som måhända kan förklara varför gatulivet är en smula torftigt; husens karaktär. Byggnader som Ostindiska huset, Tyska kyrkan, hovrättsbyggnaden och stadshuset skriker inte precis folklig kommers (mer parti än minut) och fåfängens marknad, även om det förstnämnda huset har de möjligheterna (vilket jag misstänker att det inte haft om det byggts idag).

Folkpartiets Ekman vill göra platsen till en naturlig mötesplats. Lösningen är uteserveringar, antagligen för att uteserveringar oftast finns runt naturliga mötesplatser. Med en synbart vettig logik så skapar alltså uteserveringar mötesplatser. Är det inte måhända tvärtom? Det är mötesplatser som skapar uteserveringar (Muséet har ett fik. Jag kan garantera er att fiket ligger där för att det finns ett museum och inte vice versa). Just varifrån initiativet kommer säger nog en del om hur stadsutveckling sker i Göteborg. Det är arkitekter och politiker i fullmäktige som bestämmer var uteserveringar och restauranger skall finnas, inte kaféägare och krögare. Luktar det inte lite Gosplan?

Visit på nya gamla ullevi

Söndagen innebar givetvis ett kort besökt på grisen i säcken. GAIS hade öppet hus på den nya arenan och som årskortsköpare var jag förstås nyfiken att titta till platsen jag förhoppningsvis skall ägna ett antal timmar utan allt för mycket smärta (Alvedon?).

Tänkte förstås på det men glömde givetvis kameran. Förvisso tämligen välfotograferat vid det här laget, men det hade kanske inte skadad och flera andra hade tänkt lite längre vad näsan räcker – och då har jag ändå längre näsa än de flesta.

Lutningen från Preppens läktare och ner mot plan är verkligen imponerande och kommer förhoppningsvis delvis övervinna några av de brister som i alla fall jag upplever med att se fotboll från kortändan. En vanesak menar kanske en del men som jag ser det så är avståndsbedömningen svår från den vinkeln. Men i och med att man kommer upp en del så kanske det blir bättre. Längst uppe från toppen är det nästan lite helikoptervy över det hela och man kanske kan låtsas att man spelar Football Manager.

Efter att ha sörplat i mig lite bjudglögg (lyckades hålla mig borta från fiskdammen) och gått runt ett varv med tillhörande tipspromenad kände jag mig i alla fall så positiv att jag öppnade plånboken och köpte en svart GAIS-mugg. Det är inte ofta jag köper souvernierer, och speciellt inte officiella GAIS-prylar, men en kaffekopp är ju bara en kaffekopp – hur ful kan den bli? Perkulatorn har arbetat klart och nu testar jag den. Som vänsterhänt uppskattar jag att klubbmärket finns på båda sidorna, så att både jag själv ch eventuella betraktare tydligt kan se att jag dricker ur en officiell GAIS-mugg.

Gårda i backspeglen

Förra söndagen var jag på stadspromenad i Gårda med YimbyGBG. Fyra kvarter mellan Mölndalsån och E6:an planeras att rivas för att ge plats för parkeringshus för en expanderade Svenska Mässan. Två av dessa kvarter är gamla landshövdingehus vars kvarter stympades av motorvägen för årtionden sedan. Dagens krav om en lugn sida för varje bostad är långt borta.

En del vill givetvis rädda dessa hus. Landhövdingehus och andra äldre byggformer ger en nostalgisk känsla av en svunnen stadsbild. Vad som på många sätt är ett problem och ett feltänk är denna sammanblandning av form och funktion. Sedan lång tid tillbaka har Gårda trängts från alla håll. Delvis beroende på vad man kan kalla en historisk slump när den första mässhallen byggdes till jubileet 1923. Delvis beroende på ett funktionalistisk tankesätt som menar att funktioner inte skall blandas. Som ett resultat av detta uppstod evenmangsstråket och gamla Gårda var nu inträngt mellan två barriärer i stadsväven.

För att en stadsdel skall fungera på ett tillfredsställande sätt finns det vissa förutsättningar som är viktiga. Dessa har ofta förbisetts av mer modernistiska planerare som velat reducera samhällets komplexitet till något enkelt och planerat. Mer skarpa observatörer som Jane Jacobs har visat att det finns annat som styr en stadsdels funktionsduglighet. Att några återvändsgränder med begränsad befolkning separerade från den kvarvarande staden Göteborg har begränsade möjligheter är inte så såvrt att se om man ser bortom husens form och vissa inslag som är eftersträvnadsvärda för en levande stad, som exempelvis trottoarer.

Planförslaget från SBK är i mina ögon en tragisk skildring. Tragisk för att det finns en hopplös vilja. Trots att Gårda i praktiken fick sin dödsdom för årtionden, så försöker faktiskt SBK på många sätt rädda den lilla stad som finns kvar i ett monolitiskt funktionsseparerat evenemangsområde jämte en separerad transportled. På sina håll har den nya översiktsplanen ÖPXX börjat sjunka in och nå lite längre än bara vackra ord. Samtidigt har en djupare förståelse för vad som skapar den levande organismen staden ännu inte riktigt nått fram. Jag och andra har tidigare kritiserat stora delar av Norra älvstranden för att inte vara tillräckligt mycket stad. Medan formen är en pastisch på funkis är funktionen en pastisch på stad.

Det är av den anledningen viktig att inte hänga upp sig på nostalgiska föreställningar om ett gammalt Gårda. Det handlar om att välja sina strider och se var vi kan försöka skapa och utveckla ny stad istället för att hänga oss fast vid gamla lämningar av en dödad stadsdel.

Jag hoppas att en bättre och mer genomtänkt plan kan hjälpa till att rädda de två norra kvartern med en del verksamheter i gamla lokaler och samtidigt försöka göra något åt den odefinerade yta av ömsom bilar ömsom park som skapar en trist miljö framför Focus-huset; måhända en framtida port in till staden med Västlänken och ett utbyggdt mässområde. Oavsett vilket så förtjänar de två stympande landshövdingekvarteret ett bättr öde än årtionden av förfall i limbo, även om det blir frågan om ett bamhärtighetsmord.