Månad: mars 2008

Vår på Fredsgatan

Efter arbetet begav jag mig till en affär vid Harry Hjörners plats för att inhandla ännu en übertjock fantasyroman (andra delen i en trilogi) som min fästmö – som har influensan och hållit både sig själv och mig vaken halva natten med sitt hostande – läser ut på två dagar, medan det tar mig åtminstone en månad att läsa ut samma bok – det är synd att man är lite mentalt efterbliven.

På vägen ner för den i det närmaste förhatliga Fredsgatan (nästan alltid för mycket folk som dessutom inbegriper NK-besökare) känner jag en doft som det inte går att säga nej till. Nu pratar jag inte om den trånga affärsgatans blomsterbutik eller den minst sagt doftrika tvåltillverkaren i NK:s bottenplan utan om Kaffehuset Mauritz; troligen stans bästa kaffe (jag gör gratisreklam allt för ofta nuförtiden. Kanske hög tid att börja blogga om mode…. Dagens outfit: Jeans, typ blå; tröja, typ svart!).

Det är så inne med uteserveringar nuförtiden och så är det vår också. Klart man måste ta sig en kopp 2:a (=ganska starkt kaffe) och hänga lite på Mauritz uteservering. Nu består Mauritz uteservering av två små ståbord precis jämte ingången och det spöregnade men i alla fall! Det finns inget mer kontinentalt än att luta sig mot ett ståbord i göteborgskt vårväder en liten strunt. Café latte i hink känns inte fullt så hett.

Annonser

GAIS 1 – 1 IF Elfsborg

(egentligen framförallt publicerat på bobbie till vm 2010)

Trots min väderprognos blev det ett riktigt behagligt väder under matchen, endast några stänk makrillväder stax innan inspark. Det blir till att sprätta upp kattfan till nästa hemmamatch! Det blåste dock en del vilket sällan märktes i klacken men ingrepp i spelet vid utsparkar och höjdbollar. När jag cyklade över bron halvtimmen innan avspark var motvinden bitvis så hård att det faktiskt var lite bökigt att rulla ner från bron.

Lag: Dime; Kenneth, Björn, Tobiasson, Lundén; Ekong, Lundgren; Bobbie, Wanderson, Patjadzjan; Suma.

Det hade spekulerats en del tidigare om en eventuell skada eller andra besvär med Eyjo, men när matchen skulle till att starta var det stora uppropstecknet Hastis frånvaro i mittlåset. Hörde på lite håll någon skämta om att hans sålts till MFF. Skämt trodde jag i alla fall det var, sedan när man kommer hem visar det sig att det är sant! Två mittbackar samt eventuellt Bobbie fram till Ekunde är frisk samtidigt som det finns fyra anfallare – ÖIS-varning!

Delvis positivt förvånad blir jag dock av Björn Anderssons insats. Förvisso är försvaret bitvis en hönsgård och orutin och nervositet (möjligen präglat av Halstis hastiga försvinnande) med dålig press på bollhållare som följd, men den före detta anfallaren från division 1 södra gör flera nyckelrensningar och kan kanske bli en räddande [tänkte använda ett ord för bevingad manifestation i mänsklig form, men kom på att det är lite opassande] framöver. Dessutom har han med sin tidigare roll som anfallare för med sig lite bättre bollbehandling än Andreas Tobiasson – det är kanske framför allt i den rollen som Halsti kommer att saknas. Bitvis, framförallt i slutet på halvlekarna, bet sig Elfsborg fast på GAIS planhalva och rensningar och tår på rätt plats till trots var bollen snart på väg in mot mål igen. Vi får återigen tacka Dime Jankulovskis reflexräddningar. Överlag gjorde Dime en fullgod insats och verkade bättre i sitt positionsspel än vanligt.

På mittfältet var Prince Ikpe Ekong snäppet bättre än i träningsmatcherna och visade framför allt lite mer vilja och kämpaglöd, men hans sidledspassningar fortsätter att vara ett problem. Kapten Fredrik Lundgren kämpade på väl matchen igenom i sin roll som allmän pådrivare och det var nog ingen slump att det var just han fixade till kvitteringen till 1-1 i den 89:e minuten – det är ju inte första gången – och han kommer nog att kunna fortsätta spela en hel del i förstauppställningen även när Eyjo är aktuell (om nu inte även han är såld innan månaden är slut).

Mer offensivt var som de flesta förväntade sig Levon Patjadzjan det stora utropstecknet i första halvlek. Ytterbacken på hans kant såg bitvis gråtfärdig ut. Wanderson do Carmo var utmärkt med sin speluppfattning och förmåga att ta emot och vända med boll felvänd. Bobbie Friberg José de la Cruz fick -som jag flaggade lite för i sista träningsmatchen- börja till vänster, men kom inte upp i den standard som jag förväntar mig av denne man (måhända åt han samma ostpizza som min fästmö i lördags). Efter paus bytte yttrarna plats, vilket kanske inte var till Levons fördel. Han lyckades dock visa att han slänger sig in i defensivt arbete på samma sätt som han slänger sig förbi ytterbackar (kommer han vara såld imorgon bitti?).

För att beröra spelet en smula så stod GAIS för det bättre spelet i början av de båda halvlekarna, men sedan började Elfsborg trampa på och utnyttja GAIS svagheter. Sheriff Suma agerade bättre än mina tämligen låga förväntningar på denne bolltrixare och lyckades emellanåt få fram även bra passningar. Killen är dock onekligen allt för klen för rollen som ensam anfallare och allt för många höga bollar mot en ensam Suma mot två-tre Boråsare fick allt för ofta ett väntat resultat. Med Levon, Suma och Wanderson har GAIS onekligen tekniskt skickliga offensiva spelare, men ingen har riktigt det där kalla avslutet och förmågan att agera enkelt i straffområdet. Jag har personligen vissa förhoppningar att Daniel Morais Reis kan bli denna man i GAIS anfall. Denne brasse byttes in tämligen sent och han inte bidra med mer än att försöka filma sig till straffar (behöver jag ens nämna Stefan Johannesson vanliga insats?), tämligen hopplöst i det läget. Elfsborg lyckades däremot vinna en hel del med sitt vanliga koncept att dela ut tjuvnyp, slänga sig ner och gnälla högt och ljudligt om allt som går dem emot och även ibland när de får löjligt fördelaktiga domslut (Mattias Svenssons ande vilar ännu över Borås). Man skulle kunna tro att Boråsarna hoppas på att Gnäll i sista stund skall tas upp som en OS-gren i Peking (här skulle de dock få rätt hårt konkurrens av GAIS-klacken).

Istället för att lite tidigare släppa in Morais Reis byter MP ut Levon och sätter in Johann Gudmundsson som näppeligen imponerat under försäsongen och inte heller gjorde det nu. Måhända kommer gnället (just det!) kring sena byten som var kutym under Roland Nilssons era att bestå även under MP:s; tiden får utvisa detta.

Mot slutet av matchen ökade Elfsborgs press till en olidlig nivå (hur skall mitt hjärta klara av ytterligare 29 omgångar?! Vad säger Häslovårdsstyrelsen!?) och när två grönsvarta spelare (tror det var Suma och Wanderson) lyckas fälla varandra i ett bra läge nära straffområdet så tänker jag att nog förtjänar vi att förlora denna match. Som ett brev på posten får även gnäll-Stefan från Rågsved; 0-1 i 83:e är som ett slag i magen. Jag famlar mig ner biter ihop och jag ger upp. I 89:e lyckas Bobbie förlänga en passning från Wanderson till Lundgren och en viss livsvilja tänds igen – tills man kommer hem och läser om det där skämtet som inte var roligt, eller ens ett skämt.

Gepe alltid steget efter mig

Knappt har jag i en recension av fotbollsmagasinet Stopper citerat ett stycke om hur Skönhetsrådet i Stockholm inte ville acceptera något som kunde beröva Skärholmen sin sköna betongcharm förren Gepe tar upp ett liknande ämne.

Det har nämligen visat sig att miljonprogramshusen och hus i park inte bara hotas i det relativt populära norra Guldheden utan även i Hjällbo. Punkt-, lamell och skivhus i prefabricerad betong i området Sandspåret tillsammans med tillhörande betongskulpturer bör skyddas från ombyggnad anser Länsstyrelsen; byggnadsminnesmärkning står på tapeten. Många andra tidstypiska områden har ändrats vid renoveringar.

Jag har inga direkta egna erfarenheter av området. Det är tämligen gråa och intetsägande betonghus omgivna av gräsmattor och parkeringsplatser. En sökning på google ger först och främst en artikel från Göteborgs fria tidning från några år sedan där invånarna klagade över råttor och även kackerlackor. Är det en orättvis gissning att tro att områdets renoveringsbehov är ovanligt eftersatt till och med för ett miljonprogramsområde i Göteborgs nordöstra förorter? Undrar om invånarna förstår hur lyckliga de egentligen bör vara för att få bo i dessa tidstypiska hus? Undrar om någon som arbetar på Länsstyrelsen bor där och gläds över betongskulturerna? Ja, någon städerska kanske.

Fotbollsmagasinet Stopper

I veckan fann jag mig mitt i stan emellan två inbokade händelser i min lilla kalender och gick en smula planlöst omkring för att fördriva tiden. Eftersom jag inte gillar shopping i allmänhet finns det inte så värst mycket att göra och jag hamnade efter några svängar på en välsorterad tidningsbutik vid Pantbanken på Drottninggatan (jag vet vad butiken heter, men jag får inget betalt för att göra reklam).

Där råkade mina ögon falla på ett helt nytt fotbollsmagasin i grönt med en inbjudande träläktare på framsidan (Kopparvallen, Åtvidaberg). Jag bestämde mig för att langa upp femtio spänn ur plånboken och se om det var något att ha.

När man bekantar sig med magasinets fram- och baksida får man reda på att detta är snäppet ifrån ett fansine (som 80-talets When Saturday Comes) . Detta är inte bara något som redaktionen nämner, det formligen trycks ner i halsen på mig. De avsäger sig att det skulle vara genomtänkt, skrivet av bra journalister och att magasinet i det stora hela är skabbigt; för fotbollsnördar av fotbollsnördar. För att understryka detta innehåller inledningen och baksidan några påhittade brev där kända individer (Lars-Åke L, Mats O.) sågar magasinet med fotknölarna. Det är lite som att de försöker dra ner byxorna på sig själva för att föregå all eventuell kritik.

Nu tycker jag verkligen inte det är nödvändigt, magasinet är nämligen bättre än vad ovanstående intryck fick mig att tro (även om det svajar till med en felstavning i första artikelns ingress). Det här är otvetydigt ett magasin för oss människor som intresserade av fotboll och kuriosa och inte vill veta mer om Zlatan Ibrahimovic eller annat kvällstidningstugg.

I detta sammanhang går det förstås inte att undgå vissa jämförelser med Offside som när den kom ut första gången som en svartvit Kalle Anka-pocket för vuxna (nåja) år 2000 för mig och många andra förändrade synen på vad fotbollsjournalistik kan vara (jag har alla nummer men har aldrig prenumererat för det är faktiskt fusk!). I Offsides första nummers manifest står det att vi skall ”[b]etrakta [dem] som en gerillarörelse som kämpar för bra läsning om sport.” Så kanske det var då, men idag är näppeligen Offside en gerillarörelse utan en given del av etablissemanget. Inte något fel med det, bättre etablissemang kan man nog inte hoppas på. Men Offside var aldrig så ‘underground’ år 2000 som Stopper är – i första numret av Offside ingick en intervju med Rivaldo (nykokt guldbollenvinnare) av Simon Kuper, en internationell storstjärna bland sportjournalister och Mats Olsson, Expressens gigant, som skriver en artikel om sin hemstads Malmös storlag som precis dykt ner i superettan (Zlatan Ibrahimovic nämns som talang i samma andetag som Tony Flygare – någon som har koll på turerna i Flygares fotbollskarriär sedan 2000 får gärna lämna en kommentar och berätta!).

Stopper satsar helt klart på uppenbart obskyra fotbollsintressen. Inslag som ibland funnits i Offside, men som troligen inte säljer lösnummer till gemene man. Jämför bara framsidor från Offsides första nummer (Kennedy Bakircioglu, Kenneth Andersson, Fredrik Ljungberg, Zidane) med, just det, Kopparvallen i Åtvidaberg. Här finns ett tydligt avståndstagande från den så kallade moderna fotbollen med reportage om en svensk som snöat in på Slough Town, Groundhopping, match mellan en energidryck och ett fotbollslag i Österrike, fotbollsporr i form av Arenaentreér i London (åhhh, Craven Cottage!) och ett besök till Stockholms södra förort.

Många artiklar innehåller dessutom något jag är mycket svag för – detaljrika beskrivningar om själva resan till matchen. Det är trots allt en del av själva upplevelsen och förväntningarna när i alla fall jag skall på fotboll – sedan om man skall dra några långt dragna slutsatser utifrån detta veta jag inte, men nog är det kul och intressant sätt att skapa en stämning.

Ser fram emot vad de har att erbjuda i sitt aprilnummer.

*****

När jag kommit hem och satt mig för att äta lite mellanmål och läsa ut Stopper så ramlar senaste numret av medlemstidningen Gaisar’n ner på dörrmattan. Att jämföra dessa produktioner är ingen vidare upplysande exkursion från ett grönsvart perspektiv – där står inte mycket som den lagom inbitne anhängaren inte redan känner till och nästan allt material är skriven av en och samma person (Daniel Svensson, vars språk jag dock har lite lättare att smälta än förra årets Olof Berners). Dessutom är månadens erbjudande redan inaktuellt med några veckor.

*****

Resebeskrivningar ger också intressanta reportage om stadsmiljöer. Någon (namnet har fallit bort i texten) åker tunnelbana för att titta till laget Panellinios i Stockholms förort Vårberg:

”Jag passerar Skärholmen där de boende ville måla om betongen med något lite mer färggrant än grått för att få det trevligare men de blev stoppade av Skönhetsrådet som tyckte att det var viktigare att bevara höghusens ursprungliga betongkaraktär. Skönhetsrådets ordförande heter Hans Erik Brummer och han bor på Djurgården.”

Lite som Guldheden, fast ändå inte.

*****

Om Stoppers adress är något att gå på så sitter redaktionen i Vänersborg. I så fall är det det bästa som kommit från det området sedan Lukasz Chmaj.

Guldheden och Sockerbitar på Hisingen

I blaskan står det idag en del om byggplanerna i norra Guldheden. Helt riktigt skriver tidningen att detta område är ett typexempel på modernismens stad i park med byggande anpassat efter höjdkurvorna och med en grannskapstanke i grunden. Det var nämligen typexemplet som professor Caldenby tog upp när han talade lite om Förlunda och mycket om Tage William-Olsson på Frölunda Kulturhus för en tid sedan. Nu menas det från länsstyrelses håll att detta är en unik miljö som är ett riksintresse att skydda. Det skulle därför vara fel att komplettera bebyggelsen.

Det första utkastet till program väckte snabbt motstånd bland boende i området och arkitekturhistoriskt intresserade. Under samrådet svarade länsstyrelsen att kompletteringsbebyggelse skulle innebära påtaglig skada på riksintresset.

Där föll tanken på att förtäta staden igen. Och detta är bara ett stenkast från rutnätsstadens Göteborg. Att bygga upp nya miljonprogramsområden är dock aldrig särskilt problematiskt. Nimbyister och andra vill inte hota luftigt placerade punkthus. Det är faktiskt min största och allvarligaste invändning mot hus staden har byggts i över ett halvsekel – modernismens övertro på långsiktig planering har inneburit att ”färdiga” områden har planerats och byggts utan någon möjlighet eller förståelse för att tiderna kommer att ändras. Människans livsmiljö måste enligt min mening förändras i en human takt – med detta menar jag att staden (eller landet också för den delen) i idealfallet hela tiden skall vara stadd i en förändring som samtidigt inte är så snabb och allomfattande att det inte går att känna igen sig. Vem vill bo i ett museum? Om den äldre staden klarar av förändringar och nya hus men inte William-Olssons Guldheden, så är det inte den äldre staden det är fel på. Några av de mindre lägenheterna i området byggdes för hembiträden – bor det hembiträden där idag?

Men nu hotas deras utsikt av ett planerat lamellhus – föga spännande men helt i linje vad som redan finns i området – det som skall kompletteras. Efter lite letande hittade jag JM:s projektsida för Raketgatan. Det finns förstås ingen bild på huset – det är trots allt rätt tidigt skede – men lite reklam gör de i alla fall. Behöver jag ens säga vad som lyfts fram? Ja, självfallet handlar allt om utsikten! Det skall – för de som bor högst upp då (ingen bor någonsin på första våningen). Där kan man se att det går att se hela vägen bort till Slottskogen (riktig park!) och över Linnéstaden (riktig stad!) och sedan går det förstås snabbt att ta sig där ifrån också- hus i park verkar inte vara något försäljningsargument. Behöver jag upprepa mina tirader igen?

*****

För några dagar sedan cyklade jag till Backavallen. En fördel med GAIS hattande med spelplan för sina träningsmatcher har varit att jag fått tillfälle att besöka delar av staden som jag inte annars skulle åkt till. Jag tog Lillhagsvägen och vid St Jörgens sjukhus tog jag mig upp för en brant backe upp mot Backavallen. Nu var det väldigt länge sedan min farsa bodde i Västra Gunnersgärde, och även då var fanns det få anledningar att på sina helgbesök ta sig över till andra sidan dalen, men lite koll trodde jag att jag hade. Döm om min förvåning när det visar sig att Egnahemsbolaget tappat ut en mängd gigantiska sockerbitar i backslänten. Efter lite sökande listar jag ut att området heter Skogaberg och består av 110 fristående hus. Nu tycker jag la i och för sig att husen en och en är rätt fina – ja, jag kan tycka om nyfunkis trots att jag verkar vara så gnällig. Men det lustiga är att jag helt missat att något sådant ägt rum. Området ligger i en skogsbacke och interagerar inte nämnvärt med någon annan, äldre bebyggelse utan är ett litet mikrokosmos där i en skogsslänt på Hisingen (det är säkert någon på stadsbyggnadskontoret som tycker att det är jättebra med egnahemshus så nära Backadalen grå miljonprogamshus, men jag tror inte de där människorna som går in med sina matkassar från en stormarknad långt borta har så mycket att göra med de som bor på andra slänten – men det kanske bara jag som är fördomsfull).

Problemet som jag ser det att det oftast är helt problematiskt att slänga upp egnahemsområden överallt i naturen en bit ifrån den egentliga staden – det är bara en slump om någon överhuvudtaget lägger märke till det, blir lite mer bilar på vägarna förstås för kollektivtrafik och lokal handel är det dåligt med. Men så fort någon skall in och ändra i en befintlig stadsmiljö för att förtäta staden så blir det ett himla liv och saker och ting skall stötas och blötas och till slut så rinner de ut i sanden, eller alla blir så trötta att något banalt kompromissförslag dras i långbänk och så står en trevånings betong- och glasbunker där och ingen är egentligen glad. På samma tid byggs hektarvis av förort utan att någon säger så mycket som ett pip.

Pensionär-Parkour

Första dagen på arbetet efter flera dagars ledighet. Snön rasar ner från en grå himmel. Marken är redan täckt av slask. När jag stretar upp för trapporna till Vågmästarplatsens spårvagnshållplats så vet jag innerst inne redan vad som kommer att ske. Mycket riktigt, några minuter senare hörs ett metalliskt väsande:

-Harkel*Sprak* Stopp *sprack* Wieselgr*sprak*sen*sprack*.

Det är då min starka sida kommer fram, att navigera sig i stadens kollektivtrafiknät liksom på känn, överge det pålitliga (läs: man vet vart man kommer, men kanske inte när man kommer fram) spårvagnsnätet och åka på obskyra bussar korts och tvärs genom staden, morgontrött och jäsande av ägg- och godisfrossa. Framme på plats några minuter senare än vanligt.

Parkour (IPA: [paʁ.’kuʁ], ofta förkortat PK) är en form av akrobatik där syftet är att ta sig förbi hinder i stadsmiljö på ett så smidigt och snabbt sätt som möjligt. Hinder kan vara allt möjligt i omgivningen, såsom hustak, stolpar, stegar med mera. En utövare av parkour kallas traceur. Ordet parkour härstammar från franskans parcourir vilket betyder ”att gå igenom” och parcours, ”bana”.
källa: Wikipedia

GAIS 4 – 1 Kongsvinger IL

(detta blogginlägg har även publicerats på Bobbie till VM 2010)

Lag: Dime; Kenneth, Halsti (Björn A.), Tobbe, Lundén; Prince, Lundgren; Joi (Levon), Wanderson (Lycén), Bobbie (Mervan C.); Suma (Daniel Morais Reis)

Så har till slut fingar (och tår) tinat tillräckligt för att använda tangentbordet. Enligt den officiella rapporten hade 657 individer betalt en femtiolapp för att med gråa östtyska plattenbauten i bakgrunden stå och frysa på Backavallens träläktare. Även om vädret kändes som att det vore en svensk gruspremiär var det den sista matchen innan den allsvenska premiären. Lagupställningen skall dock inte ses som en framtida förstauppställning.

Undantaget är dock försvaret med målvakt som torde vara de samma som springer ut på betongarenan i slutet av månaden. Dime Jankulovski har inte stått så mycket och det var bra att han som tänkt förstamålvakt fick en match strax innan premiären. Hans insats får sägas vara av gammal god Jankulovski-stil; fantomräddningar blandades med en del konstiga placeringar och märkligt agerande vid en del inlägg. Det enda bollen som han släppte in var 3-1 målet som han inte kan lastas för. Utespelarna var lite nonchalanta vid en fast situation nära högra hörnflaggan när norrmannen passade snett bakåt och inåt till en lagkamrat som sparkade in bollen nära bortre stolpen. Nästan alla utespelare stod samlade i straffområdet i väntan på ett direkt inlägg och Dime var skymd.

Även om backlinjen troligen är ordinare dito (tills Ekunde är tillbaka i god form) känns den inte riktigt stabil. Problemet tycks inte vara stora brister hos de indviduella spelarna – Markus Halsti gav återigen ett starkt stabilt intryck; Andreas Tobiasson gör inte bort sig; Jonas Lundén är duktig i löpdueller och Kenneth Gustafsson bidrar förstås med en hel del framåt med sina inlägg och frisparkar – utan överhuvudtaget fungerar inte riktigt försvarspelet tillsammans med mittfältet. Detta trots att GAIS spelar med både hängsle och livrem; två defensiva innermittfältare. Detta problem var märkbart i första halvlek då dåliga rensningar och passningar gång på gång innebar att det mellannorska korplaget fick en ny chans att ställa till problem. Dime räddades vid både ett och två tillfällen av ribban. Detta blev bättre i andra halvlek då även framspelen började visa lite klass, men jag är benägen att tro att detta i större utsträckning beror på KIL:s bristande kondition än något annat. Om årets allsvenska motstånd kan tänka sig att sjabbla bort alla målchanser i första halvlek och sedan har sämre fysik än de grönsvarta atleterna så har vi allsvenskt guld som i en liten ask – men det är näppeligen något att hoppas på. I andra blev det som sagt bättre och mittbackarna turades om att leka Beckenbauer några gånger. Vid det laget hade Halsti bytts ut mot Björn Andersson som återigen visade pondus. Att han tidigare varit anfallare syns, det är verkligen en tillgång att ha en så stor mittback som samtidigt är vän med bollen.

Om backlinjen var ordinarie var det inte fallet med resten av laget. Båda yttrarna, Johánn Gudmundsson och Bobbie Friberg José de la Cruz har matchas sparsamt under vårvintern – av olika anledningar. Joi var tämligen blek, vilket också var väntat med tanke på hans skadeproblem, medan Bobbie vid några tillfällen visade goda takter även om han inte kom löpande mot ytterback så många gånger som jag kanske hade hoppats. Genom att spela med gångna års yttrar fick GAIS även tidigare säsongers inlägg – och det är inte något positivt.

En intressant möjlighet öppnade sig i den andra halvleken då Levon Patjadzjan ersatte Joi och Bobbie flyttade över på vänsterkanten. Då Bobbies inlägg är så pass dåliga behöver han ju inte tvunget spela på högerkanten – att löpa förbi backar går bra på vilken sida som helst. Att istället bryta in centralt i anfall kan istället bli en tillgång. Säga vad man vill om Levon, han kommer definitivt att dra till sig en del så kallade experters blickar när GAIS möter nåt lag som räknas, underhållande är han. Måhända en smula egoistisk och målkåt. Tommy Lycén kom även han in, men lyckades inte lämna något bestående intryck likt i de första träningsmatcherna. Det samma kanske kan sägas om Mervan Celik, men detta mestadels på grund av att han fick spela så kort tid, som återigen fick göra ett kort inhopp och säkerligen har en chans att få visa upp sig en del i allsvenskan i år. Trots att snön börjat falla och kvicksilvret jagade neråt tog denne sjuttonåring vatten i håret för att rätta till luggen; det gäller att snygga till sig för publiken och då tror jag inte att det var mig och övriga gamla gubbar han tänkte på.

Fredrik Lundgren och Prince Ikpe Ekong fortsatte att blanda och ge, måhända var Lundgren den bättre av dem i denne match – vilket ökar hans chanser att få speltid när den isländske giganten är tillbaka.

Det stora utropstecknet var givetvis vår givna tia Wanderson Do Carmo, som med två mål och en assist var matchens stjärna. Denne brasilianska stjärna stod för mycket av spelet framåt genom sin förmåga att ta emot bollen, spela vidare eller avsluta. Han lyckades även få ett habilt samspel med den ensamme anfallaren Sheriff Suma som återigen visade upp god teknik och förmågan att slarva bort goda lägen genom att missa uppenbara passningsalternativ (i alla fall uppenbart för oss som står vid sidan av och gnäller). Han passade föredömligt bakåt till Wanderson vid 1-0-målet och fick sedan tack vid 2-0-målet som tycktes vara någon lobb. Jag såg nämligen inte det så bra då jag var borta och handlade kaffe vid andra ändan av plan (ja, das lebenes eine internetblogger ist nicht leid – GAIS vägrade ge mig den VIP-loge jag tyckte att jag förtjänade på Backavallen, Hisingens San Siro, och tvingades hämta mitt egna kaffe! Kan det ha med mitt dåliga tyskabetyg att göra?). I början av andra halvlek fixade Wanderson till 3-0 och allt var fint (bortsett vädret) med ett lite nesligt 3-1 senare, som sagt. I mitten av andra halvlek fick Suma lämna plats för Daniel Morais Reis som visade kyla när han drev förbi målvakt i baggarnas mål och ställde slutreslutatet till 4-1.

Ett godkänt resultat mot ett motstånd med tvivelaktiva kvalitéer. Nästa söndag är det upp till bevis mot P-bönderna som av någon anledning ses som ett Västskustlag (kanske för att Tullmyndigheterna finns där vad jag hört). Det som oroar mig en smula för framtiden är hur GAIS skall klara av matcher utan Wanderson. Han är för mig given och nödvändig när anfallarna inte riktigt är givna eller i hundraprocentig form. KIL gick bitvis hårt åt honom och det är inte osannolikt att någon hårdhänt allsvenska spelare kan sätta honom ur spel. Som tur är verkar det som att Mattias Svensson har tvingats ge upp sin fotbollskarriär, annars hade han kanske inte klarat första omgången. Hoppas inte Valter Thomas Jr lämnar Molde för allsvenskt spel till sommaren…

*****

P.S.1. MP skrek efter högre tempo i andra. Måhända insåg även han att motståndet var lite väl dåligt för en generalrepetition.

P.S.2. Trodde först att gamle grönsvarta andrakeepern Conny Månsson från 2005-06 var deras busschaufför.