Sandspåret

Satsning på ytterområden, bara det inte blir bra

Har vid tidigare tillfälle nämnt att kommunala bostadsbolag i alla fall delvis har tagit krisen på rätt sätt. Till exempel att de skyndar på bygget av ett hyreskvarter på Platån i Eriksberg. I dagens SvD skrivs det om Stockholms satsning på att rusta upp ytterområdena.
Det är förstås smart av flera skäl. För ett kommunalt bolag, som kan tänka långsiktigt på ett sätt som privata bolag sällan kan göra finns det förstås många vinster att rusta upp när branschen inte längre är överhettad samtidigt som det är bra för kommunen att hålla arbetare sysselsatta. Samtidigt är det verkligen på tiden, underhållet i många av miljonprogrammen är skrämmande eftersatt.

För att få brukarens perspektiv har Svenska Dagbladet åkt ut till Bredängen och pratat med ett par tjejer i lokalbefolkningen som bland annat säger följande:

–Det är bara parkeringsplatser här. Man skulle kunna bygga dem någon annanstans så det blev lite trevligare för barn här utanför, säger Rozerin Okumus.

och, i bildtexten som inte finns publicerad på internet:

Jessica Werner och Rozerin Okumus är övverens om att husen på Ålgrytevägen i Bredäng borde målas röda och bruna när upprustningsprojektet skyndas på. Men det sätter K-märkningen stopp för.

Gissa färgen på åttavåningshuset bakom tjejerna. Ja, just det – grå.

De har alltså två direkta kommentarer som berör deras yttre boendemiljö. För det första upplever det sitt område som en parkeringsplats och för det andra så tycker de inte om färgen på sina hus.

Bredäng – saknar grönytor…

Lustigt nog har området Bredäng varit uppe till debatt på yimby just angående sina grönområden. Förortbor upplever nämligen ofta att de har ont om grönområden fast de i absoluta tal har tillgång till stora grönytor. Inte allt för sällan för att dessa antingen ligger runt omkring i områdenas ytterkanter eller i realiteten inte är annat än risiga buskage. Istället för de innergårdar som anses så skadliga för barn har platsen mellan husen inte sällan fyllts av parkeringsplatser. Med den rådande parkeringsnormen kräver höghus i förorterna ofta gigantiska parkeringsytor i närheten. Att bygga parkeringshus var och är sällan ett alternativ. I ett samhälle präglad av modernism och bilism finns det inga bra skäl att spara på ytan då avstånden ändå övervinns med nya och bredare trafikleder som slingar runt bostadsförorterna som ormar.

Att de två unga tjejerna spontant upplever sin närmiljö som en parkeringsplats är ett utslag om det men också ett misslyckande för förorten som projekt.

Spannlandsgatan i Högsbo som det såg ut i förmiddags med stora parkeringsytor som gård. Gräsmattan till höger är hundra procent menlös.

Så var det det här med färgen. Det är inte första gången en trist, grå fasad K-märkts till dess invånares förvåning. Se till exempel Nybohovsbacken i Stockholm och Sandspåret i Hjällbo.

Sandspåret i Hjällbo – betong är den nya svarta

Jag kan se poängen med att skydda hus som vi idag upplever som fula från allt för nyckfulla och kortsiktiga ingrepp. Samtidigt är det märkligt att de boendes uppfattning anses som så pass irrelevant – att måla om ett betonghus är näppeligen en oåterkallelig förändring av byggnaden. Att tänka på hur eftersatt underhållet varit på till exempel Sandspåret ovan så är det fullt möjligt att husen inte står kvar i så många år till. Kulturminnesvärdet på något som snart ändå kommer att försvinna torde inte vara så högt.

Det grå betonghusen som byggdes på 1950- och 1960-talet var präglade av en föreställning om en ljusare och friskare framtid. På rationell grund skulle nedgångna och förfallna arbetarkvarter i städerna ersättas av ljusa och rymliga lägenheter med god tillgång till grönska och rekreation. Den framtiden försvann någon gång på 1970-talet, men drömmen skall hållas vid liv till varje pris. Även om de inneboende på grund av det måste återuppleva de gamla kvarterens förfall – byggnader är ju viktigare än människor!

Turligt nog kommer inget att göras åt den ideala yttre miljön. I år går alla pengar åt till att renovera våtutrymmena, som i princip är de samma som när husen byggdes på 1960-talet.

Annonser

Gepe alltid steget efter mig

Knappt har jag i en recension av fotbollsmagasinet Stopper citerat ett stycke om hur Skönhetsrådet i Stockholm inte ville acceptera något som kunde beröva Skärholmen sin sköna betongcharm förren Gepe tar upp ett liknande ämne.

Det har nämligen visat sig att miljonprogramshusen och hus i park inte bara hotas i det relativt populära norra Guldheden utan även i Hjällbo. Punkt-, lamell och skivhus i prefabricerad betong i området Sandspåret tillsammans med tillhörande betongskulpturer bör skyddas från ombyggnad anser Länsstyrelsen; byggnadsminnesmärkning står på tapeten. Många andra tidstypiska områden har ändrats vid renoveringar.

Jag har inga direkta egna erfarenheter av området. Det är tämligen gråa och intetsägande betonghus omgivna av gräsmattor och parkeringsplatser. En sökning på google ger först och främst en artikel från Göteborgs fria tidning från några år sedan där invånarna klagade över råttor och även kackerlackor. Är det en orättvis gissning att tro att områdets renoveringsbehov är ovanligt eftersatt till och med för ett miljonprogramsområde i Göteborgs nordöstra förorter? Undrar om invånarna förstår hur lyckliga de egentligen bör vara för att få bo i dessa tidstypiska hus? Undrar om någon som arbetar på Länsstyrelsen bor där och gläds över betongskulturerna? Ja, någon städerska kanske.