HBK

Halmstads BK 0 – 2 GAIS

Satt precis och skulle köpa matchen på Csports, där den aviserades som ”Västkust-derby. Bör bli enkel hemmaseger” när jag fick ett sms från en kille som var med på bussresan till Norrköping. Då inomhusbandyn med puck var över och övriga matcher började senare så tänkte både han och jag att det inte skulle vara några problem att få se matchen på O’Learys. Tji fick vi – då hade vi inte tänkt på innebandyfinalen, som medförde att stället var i stort sett fullbokat. Bara tanken att det blir fullbokat för visning av en motionssport svindlar. Nästa gång får man måhända ta i beaktande att det är korpfinal i Curling eller något liknande som får Muppsalaborna att fylkas till vattenhålet på Dragarbrunnsgatan. Vi fick nöja oss med en skärm (nå, inte för att jag vill titta på flera  skärmar samtidigt) utan ljud på kanske inte direkt det bästa platsen på stället. Jag har gnällt en del på det här tidigare men skall iaf säga att personalen var trevlig och jag fick min Kilkenny upphälld på ett korrekt sätt, vilket i vanliga fall inte är något man kan räkna med.

1. D. jankulovski;

21. J. Tamandi, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng (81′ 10. J. Florén), 17. J. Mårtensson (15′ 70. J. Lindberg), 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

9. A. Santos (85′ 26. A.Rennie), 25. W. do Carmo

När man tittar på en match utan ljud blir jag och få jag förmoda de flesta andra lite bortkopplade från matchen. Även om man kanske tänker sig att det visuella är det enda egentliga viktiga ger ljuden från arenan också information som gör det lättare att följa matchen. Genom denna audioella brist blev jag och min kamrat en smula förvirrade efter en dryg kvart. Vi hade la båda tittat bort i några sekunder och fick se att deras anfallare, Sise, pratade lite med domaren för att sedan gå in till omklädningsrummet. Blev han utvisad? Ett mycket kort klipp efteråt visade på en tämligen vårdlös tackling men nog var det mer gult än rött? Efteråt försökte vi räkna spelare, vilket inte alltid är lätt på en skärm där sällan hela plan ses samtidigt och kunde inte se nummer 15, vilket var spelarens nummer. Vi fick använda oss av telefon för att bekräfta händelsen.

Att HBK blev av med en man innebar inte direkt att hemmalaget tappade sitt spel, snarare tvärtom. Halmstad gjorde ett bra jobb med att täcka igen ytorna centralt och packa ihop framför straffområdet. Med en man mindre behöver det decimerade laget  jobba tio procent mer, vilket sällan ger något utslag direkt, då hemmalaget spelare snarare jobbade 15 procent hårdare. HBK:s backlinje med veteranen Zvirgzdauskas gynnades av ett mer kompakt och stillastående spel och det missgynnade på samma gång GAIS, vars bästa tempo så tydligt illustrerades mot Trelleborg. HBK försvarade med 8-9 man och GAIS kunde inte komma igenom med lite fart och finess. Det blev stillastående samtidigt som våra spelare inte riktigt hade tålamodet att försöka spela sig igenom, istället blev det snart en slarvigt genomförd djupledsboll eller en upptjongad boll från Richard Ekunde, vilket sällan gjorde någon nytta mot GAIS relativt korta anfallsspelare.

Det var istället HBK som stod för de farliga anfallen, även om framstötarna i båda riktningarna var lätträknade. En speciellt minnesvärd var när Dime Jankulovski räddade med utsträckt tå, följt av att bollen studsade upp i ribban och ut igen (en handbollsräddning; säkert SM-final i den motionssporten nästa gång jag skall se en GAIS-match på O’Learys). GAIS anfallare blev oftast eliminerade och föga uppnåddes genom att yttrarna Mervan Celik och Eric Bassombeng fick dribbla runt på kanterna.

I andra halvlek började GAIS få ett litet bättre tag om matchen, vårdade bollen bättre, och med tiden blev också hemmaspelarna tröttare. Med kvarten kvar blev så Alvaro Santos nedriven en bit utanför straffområdet till vänster; ett patenterat Wanderson-läge. Både Wanderson do Carmo och Kenneth Gustafsson gick fram men alla borde genast förstå att denna frispark,en av få GAIS fick i frisparksläge under matchen, skulle Wanderson ta. Hindås-giganten hoppade över och Wanderson placerade in bollen i nedre vänstra hörnet. Målvakten var på den men kunde inte göra mycket åt att ändra bollens riktning.

När nu HBK tvingades gå framåt lite mer öppnades oceaner och ytor och möjligheter för atleterna, som hade flera hyfsade avslut. Tio minuter efter målet sparkade målvakten ut bollen så att GAIS fick ett anfallsläge (hans utsparkar var väldigt dåliga överlag) och snart blev Zvirgzdauskas frilägesutvisad efter att dragit ner Santos i straffområdet. Santos hade nu skapat två målchanser med hjälp av sin breda backdel men det var Wanderson som tog straffen. Rätt i bredd men fel i höjd när målvakten kunde stöta undan bollen i brösthöjd. GAIS lede bara med ett mål men med elva mot nio talade inget annat än det faktum att GAIS klappat igenom och tappat ledningar så många gånger förut för att HBK skulle kunna kvittera. Istället fick vi det andra målet genom att en duktig Jonas Lindberg, som kommit in tidigare, vann bollen nere vid kortlinjen och fick in bollen i straffområdet där Wanderson slog in bollen över en liggare försvarare till 2-0.

Segern säkrades tillslut i en svår och tillknäppt bortamatch. GAIS imponerade inte och hade problem med HBK:s kompakta försvarsspel. GAIS har ofta haft svårt mot lite svagare motstånd som försvarar sig bra och inte öppnar upp sig och spelar med ett tempo som passar GAIS. Måhända var det lite turligt att GAIS kunde vinna denna match. GAIS har inte riktigt någon taktik för att hantera sådant motstånd och det är inte tydligt att det var en genomtänkt strategi, utan Wandersons (tre mål och tre assist på två matcher) och i viss mån Santos rumpas individuella insatser som fällde avgörandet.

GAIS 1 – 1 Halmstads BK

Nu sitter man där igen och försöker tvinga ur sig en matchrapport som kan innehålla föga annat en besvikelse och frustration; ett föga tacksamt eller lustgivande arbete, som trots allt tar en del tid. Nåväl, upp i sadeln igen! Efter lite mellansnack med signaturen Kalle i kommentarerna till den senaste matchen angående priset för oss exilare, så nöjde jag mig att beställa matchen på nätet. En tjuga billigare och dessutom finns det ingen anledning att se matchen framför soffan; det går ändå inte att luta sig tillbaka och njuta av en GAIS-matchn.

Inför matchen antecknar jag följande: Det finns egentligen gräns för hur viktig denna match är. Att kalla det en sexpoängsmatch är nästan att ta i i underkant. HBK har inför matchen varit helt värdelösa på bortaplan. På elva matcher har de endast en vinst – mot AIK, vilket inte GAIS mäktade med – och en oavgjort match – lite oväntat mot MFF. Kan inte GAIS vinna denna match finns det inga matcher GAIS kan vinna och laget har således inget att göra i allsvenskan överhuvudtaget.

Axén dillade inför matchen om ett rakare spel medan bortalagets tränare Jacobsson talade om GAIS på fasta situationer. någon myt som tycks drivas fram av de flesta tränare, som tydligen inte sett någon match med GAIS sedan Wanderson var i form – GAIS är helt urusla på fasta situationer, både offensivt och defensivt.

1. D. Jankulovski;
26. J. Tamandi, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson (87´18. A. Khalili), 17. J. Mårtensson;
10. J. Florén, 23. E. Hédinsson, 27. M. Celik (74´14. J. Lindberg);
21. J. Johansson (69´11. T. Lycén)

Startuppställningen innehöll för första gången Jimmy Tamandi. En värvning som jag ställde mig skeptisk till men ändå intressant. Tamandi gjorde ett positivt och stabilt intryck, speciellt i första halvlek. I övrigt innehöll laget inga speciella överraskningar. Joel Johansson fick chans från start på topp efter att Axén arbetat sig igenom alla tekniska yttrar. Halgrimur Jónasson fick återigen spela defensiv mittfältare, vilket han sköter hyfsat – även om han går lite väl bryskt fram och orsakar en del onödiga frisparkar.

Att Eyjolfúr Hédinsson fick rollen som tia i uppställningen är något som fick mycket kritik efteråt bland neggare men jag vidhåller att det var ett i flera avseenden bra beslut under vissa premisser. Även om hans teknik brister för rollen så har han en hög arbetskapacitet, är löpvillig, kämpar och fyller på. Detta fungerar enligt mig relativt bra i första halvlek. Däremot fungerar det inte i andra halvlek. Orsaken till detta har att göra med det som Axén talade om innan match. När GAIS spelar med ett rakare spel får vi ut det mesta av Eyos goda kvalitéer utan att hans brister blir allt för mycket av ett problem. När GAIS sedan går över till sitt sedvanliga nervösa bolltrillande (läs: bolltappande) efter halvtid blir det mer pinsamt. Att traska runt och dribbla lite hit och dit som prästens lilla kråka på mittplan är Romarinho med lämpad för (till vilken nytta kan man fråga sig).

Tillbaka till matchen i första halvlek: GAIS är onekligen bättre. Att vara bättre mot allsvenskans rimligen sämsta bortalag torde dock inte vara någon större bedrift. Bollinnehav på 62 procent, 6-3 i avslut, varav 2-1 på mål visar på en matchutveckling som speglar matchen. GAIS leder nämligen med 1-0. Målet tillommer i den tjugoförsta minuten genom att Kenneth Gustafsson slår en frispark långt ute till höger. Björn Andersson – återigen mittback – vinner i kampen i den kollektiva rusningen från vänster mot mitten och nickar in bollen i det högra hörnet. Detta sker efter att bisittaren Niklas Karlström talat illa om GAIS frisparkar och hörnor i flera minuter. Egentligen höller jag med, men det skadar ju inte att han fick svar på tal.

Vi går således in i halvtid med viss anledning till tillförsikt. Nej, stryk det. När GAIS gör en god halvlek under Alexander Axén kan vi vara rätt säkra på att det blir annat av i nästa halvlek. Efter sidbytet går GAIS ut som rädda kaniner och det tar inte långt tid att fatta att detta knappast kan bli någon seger (neggaren kafka frågade sig med rätta om tränaren gett spelarna valium i omklädningsrummet). Det tar nästan tio minuter innan GAIS på allvar ens kommer in på motståndarnas planhalva och den offensiva ansträngningen leder knappast till mer än att HBK får ett skott i stolpen i sitt därpå följande anfall.

I minut 60 står ser jag en av de mest patetiska filmningar jag sett denna säsong. Deras högerytter slänger sig hejdlöst tre meter från linjemannen i höjd med straffområdeslinjen och linjedomaren viftar ivrigt för frispark. Då är jag säker på att de skall få sitt ledningsmål, då det kombinerar dåligt sportmannaskap från motståndarnas sida, en felaktig domarinsats och en frispark från en ytterposition. Så blir ej fallet men det blir allt mer tydligt att kvitteringsmålet bara är en fråga om tid och nu börjar klockan gå extremt långsamt.

Av någon anledning tänker jag mer och mer på Kierdorf…

En del i sammanbrottet har att göra med motståndartränaren. Under första halvlek har de försökt slå bollar som hela tiden nickats bort av mittbacksduon Andersson och Fredrik Lundgren. HBK:s tränare noterar detta problem, gör ett byte och tar in Anselmo för att ta tag i frågan och löser på så sätt många av lagets anfallsproblem. jag upprepar: tränaren identifierar ett problem, kommer på en lösning och genomdriver lösningen. Kan ni tänka er att detta är möjligt?!

Kier… Axéns motdrag kommer i 69:e minuten. Joel Johansson – en djupledslöpande anfallare som inte lyckas prestera något framåt vid en ledning – ersätts av Tommy Lycén. En ersättare som som sedan, i minut 84, genom ett dåligt bollmottagande på mittplan efter resning (vad som måhända kan kallas en ”braslianare” efter år av att se Daniel Morais Reis och Romarinho ”hantera” bollen i slutminuterna vid uddamålsledning) som efter lite lagom studsande letar sig förbi bortre stolpen till 1-1.

GAIS tappar poäng och har inget att bjuda emot. När man tittar på GAIS i andra halvlek skulle man tro att det var Helsingborg borta mot Inter år 2000 eller slutminuterna mot Argentina 2002. Men nej, det är faktiskt HBK anno 2010, som trots denna borta-viktoria har en tolfteplats i allsvenskan. Det sägs emellanåt att HBK egentligen är exakt lika bra varje år och att det endast är de andra lagens kvalitéer som varierar. I så fall skulle allsvenskan 2010 vara en relativt bra årgång i svensk fotboll. Jag betvivlar starkt detta – HBK är dåliga, men GAIS är sämre.

GAIS på väg mot nya äventyr

Även om tabellen säger något annat så fastslår jag härmed att i min sinnevärld (och det finns anledningar att betvivla att det finns en existerande verklighet bortom mina sinnen) har GAIS åkt ur allsvenskan. Jag kommer att fortsätta att se matcherna (för så dum-lojal är jag) och fortsätta skriva matchanalyser (se föregående parantes). Anledningen är att nu inträder det lugn som endast en säkerställd degradering till skänka mitt fotbollsliv.

Halmstads BK 3 – 0 GAIS

En fram tills eftermiddagen trevlig söndag som givetvis måste förstöras, rivas sönder, av att GAIS spelar. Vädret här i Uppsala har varit rätt bra och när jag gjorde en sväng inne i småstadscentrum märkte man att det var ett typiskt sånt där väder där folk vill göra uteserverings-premiär, bara för att efter en tid märka att det är kallt när solen går i moln och söndagspromenadsmusklerna svalnat. Så ser det även ut att vara i Halmstad.

I motståndarlaget spelar ytterbacken Ryan Miller, som var nära att gå till GAIS. Gamla bekantskapen Per ”Texas” Johansson satt däremot på bänken. Hann läsa hans krönika i Offside på Ofvandahls konditori tidigare på dagen, men först läste jag givetvis reportaget med Wanderson.

Som av en lycklig slump får jag se matchen gratis, då det blivit något fel med ppv. Laddar upp med Bowmore, folköl och jordnötter och känner givetvis att denna gemytliga söndag inte kan sluta lyckligt. Känner lite på min onda handled som jag skadade lite i samband med den senaste matchen. Att misshandla soffkuddar, och dessutom skada sig själv i processen, är min våldsnivå; soffkuddshuligan.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (77´28. J. Rundqvist), 4. H. Jonásson, 22. B. Andersson, 2. R. Ekunde (61´19. K. Pattersson);
11. T. Lycén, 17. J. Mårtensson, 23. E. Hédinsson, 27. M. Celik;
25. W. do Carmo;
21. J. Johansson

Återigen har skador stört förberedelserna. Från föregående match startuppställning har kapten Lundgren och Ayarna fått lämna återbud. Turligt nog väljer Axén att köra med Ejyolfúr Hédinsson centralt på mittfältet; igen strandfotboll, med Romarinho på mittfältet, i badbollstaden således. Tyvärr blir skadeproblem något som tycks fortsätta, då båda ytterbackarna får utgå på grund av känningar under andra halvlek.

GAIS börjar första halvlek bäst. HBK verkar vilja anfalla men kommer aldrig riktigt fram och lämnar ytor till GAIS som framförallt Joel Johansson försöker, men misslyckas med, att utnyttja. Wanderson do Carmo är involverad i mycket framåt, inte i första hand genom sin teknik utan genom sin spelförståelse, sin känsliga fot – såväl i spel som vid fasta situationer.

Givetvis kan denna goda inställning betala sig. I slutet på första halvlek tilldöms HBK en horribelt billig straff. Det är bara att konstatera att domarnivån är det enda som kan tänkas vara sämre än spelet i allsvenska vårmatcher. Det är märkligt att allsvenska domare kan vara så dåliga. I ett land med lite korruption och ett förhållandevis välorganiserat föreningsliv tycker man spontant att allsvenskans starka sida borde vara domarna, som ju inte än så länge kan bli utlandsproffs på heltid.

Anselmo sätter bollen hårt mot stolpens insida och in. Om Dime Jankulovski flyttat stolparna innan match och gått ut en meter innan straffskytten, som de flesta målvakter får göra för allsvenska domare, rörde bollen hade han kanske haft en liten chans.

Apropå Per ”Texas” Johansson förresten, döpt efter den numera avlidna jazzmusikern, så störs tillvaron hela tiden av någon trumm-jam nedanför kommentatorn som tydligen anses vara gott supporterskap (Sebastian Arby kanske får för sig att hyra in en trummorkester för att skapa stämning – men nej, inte tror vi la att han vare ser matchen på teve och än mindre är på plats!).

Tidigt i andra halvlek byter Axén ut JJ för Aram Khalili, rimligen med uppfattningen och intentionen att nu skall GAIS börja pressa mot mål och behöver en stark huvudspelare snarare än en djupledslöpare. Av detta får vi emellertid inte se något. GAIS är ytterst blekt framåt. Wander försvinner helt ur matchen och ärligt talat hade det nog varit bättre om GAIS försökt spela mer längst med marken. Jonas Lundén går ut på grund av någon känning men jag hoppas egentligen att det beror på hans oförmåga att hinna med sin man. Det är allt för ofta Lundén som ger domaren Ingvarsson en ursäkt att ge Halmstad en frispark, då han inte hänger med och istället slänger sig efter motståndaren istället för den där bollen.

När det blev 1-0 var det orättvist sett till matchbilden. När 2-0 blir till genom ett snyggt men lite märkligt distanskott, som uppkommer genom en bjudning, av en i övrigt godkänd, Hallgrímur Jónasson, känns det inte längre orättvist. Att det är lite av en bjudning som leder till mål är dessutom helt följdriktigt. HBK kan tämligen enkelt kontrollera matchen utan att till synes behöva anstränga sig och utnyttjar de lägen de får till max. Om GAIS gjort likaledes i första halvlek hade vi måhända fått en liten annan utgång av denna match men det är samtidigt svårt att påstå att det är orättvist.

Sedan får de även 3-0 på övertid men om det finns det inte mycket att säga. Det gör vare sig från eller till och efter en vecka av att hålla tillbaka en viss tokoptimism är vi tillbaka på ruta ett som vanligt. Vi får se vilket skick det före detta (?) topplaget Kalmar FF är i nästa söndag.

När jag sedan går ut för att köpa filmjölk till måndagens frukost har det soliga vädret slagit om till spöregn. GAIS prestationer är onekligen analogt med aprilväder.

Halmstads BK 1 – 3 GAIS

Sista omgången av allsvenskan och alla blickar riktades mot Gamla Ullevi där guldkampen skulle avgöras. Alla blickar? Nej, tack vare att TV4 genom sina rättigheter kunde vissa den objektivt sett minst intressanta matchen av alla på televisionapparater landet runt kunde även vi GAIS:are som befinner oss i exil inom landets gränser följa den sista matchen mot HBK.

En match som avslutade en säsong som känslomässigt kan ha varit den pissigaste sedan annus Horrilibis 2001. Inte bara utifrån det som uppspelade sig på plan, där det inte gick något vidare under en stor del av säsongen, utan kanske framförallt på grund av alla de så kallade skandaler som alla i mer eller mindre mån emanerade från styrelse och kansliets bristande arbete, för att sedan blåsas upp av media.


1. D. Jankulovski;
13. C. Angus, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde (64′ 11. T. Lycén);
17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna;
21. M. Lindström (81′ 27. M. Celik), 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson;
18. P. Ericsson (61′ 22. B. Andersson)

En relativt liten men dominerande grönsvart klack på Örjans vall var det enda som gav lite värme och stämning (Memmas flagga var på plats, till och med Kvillebäckens grinigaste gubbe – jag har ju flyttat – skymtade förbi på teveskärmen) till en tafflig fotbollsmatch. I alla fall sett till stora delar av matchen. Trots dystra förutsättning, på Örjans vall och annorstädes, skulle dock det hela sluta i stort sett lyckligt.

GAIS spel led av några av de problem som varit tydliga under stora delar av säsongsavslutningen. Johan Mårtensson och Reuben Ayarna är var för sig duktiga spelfördelare men saknar den tyngd och bollvinnarförmåga som jag efterfrågar hos en mittfältslibero. GAIS hade förtvivlat svårt att hålla och vinna boll. Samtidigt misslyckades Pär Ericsson i sin roll som target på topp, hamnade ofta offside, och en lätt labil backlinje rensade återigen ut bollarna till fristående HBK:are.

Det var i alla fall så det yttrade sig under stora delar av matchen. HBK var dock inte mycket bättre och det var kanske inte direkt förvånande att det mesta hände i samband med fasta situationer när ingen av lagen klarade av att föra spelet. Så med Wanderson do Carmos inlägg till Calum Angus 0-1 mål och så även när HBK replikerade till 1-1 innan paus.

Början av andra halvlek var än sämre och det såg ut att bli en vedervärdig avslutning på helgen där den enda ljusglimten är mitt exilskap som innebär att jag slipper cykla igenom Göteborg på måndag morgon där segerrusiga kranskommunare slagit sönder glas och sin omgivning i största allmänhet.

En vändning kunde dock börja skönjas efter ungefär en timmes spel. Till synes av en slump verkade GAIS upptäcka att istället för att slå fram taffliga bollar så kunde man lika väl ta bollen vid fötterna och transportera upp den själv då HBK:s spelare vek undan och inte tycktes ha ork att själva vinna bollen. Med mindre än tjugo minuter kunde så Wanderson göra sitt 18:e mål för säsongen, vilket innebar delad skytteligatitel, och även servera fram till Halgrimur Jónasson med en frispark. Två målpass och ett mål för Wanderboy således i vad vi fortfarande får tro var hans sista match i den finaste av atlet- och idrottssällskap.

Skönt att säsongen är över. När det såg som sämst ut i denna match förbannade jag att jag inte istället åkt in till kontoret och jobbat extra, en söndagsunderhållning som oftast är mer givande än att titta på GAIS på teve, ensam i ett mörkt Uppland. Frågan är la lite vad man skall göra med sin fritid nu när inte GAIS tvingar på mig oro, ångest och apati. Vilket påminner mig: Tommy, om du vill äta korv på Soldaten Svejk så får du e-posta mig, det finns flera med ditt namn i Storstockholm.

Nä, nu är det hög tid för middag! Är av någon outgrundlig anledning lite sugen på pyttipanna…

Ordinärt polisarbete uppmärksammas

I samband med matchen Halmstads BK mot Hammarby IF ”råkade” polisen slå Hammarbys säkerhetsansvarige rakt över ansiktet med en batong. Hammarby har nu valt att anmäla polisen för misshandel.

– Jag fortsätter gå med ryggen mot polisen och helt plötsligt får jag ett slag på armen av en batong. Jag blir förvånad och vänder mig om för att se vad som hände och då slår polisen mig i ansiktet med batongen. Den träffade rakt över näsan, säger Patrik Gröndahl.

citat från Hallandsposten

Det avgörande för mediauppmärksamheten här är givetvis att en säkerhetsansvarig antas vara en pålitlig, stabil och sansad person som inte förtjänar att polisen använder sig av sådant våld. Notera hur det hela formuleras i citated nedan:

Christer Harplinger på Hallandspolisen menar att poliserna hade svårt att uppfatta att Gröndahl var säkerhetssamordnare. Han hade en liten namnbricka på bröstet.
– Han fick nog något slag med batongen och han hamnade på marken. Det är naturligtvis oerhört beklagligt att den här säkerhetskillen råkade illa ut.

citat från Hallandsposten

Ja, det tycks alltså som att grundproblemet från Harplingers perspektiv är att namnbrickan var för liten. Skall vi dra slutsatsen att polisen inte slagit en person i ansiktet med en batong om de sett att han var säkerhetsansvarig?

Skulle det kanske inte vara så att polisens agerande och användande av våld skulle styras av personens beteende. Men så är det inte, istället hade polisen ”otur” att de misshandlade en person som hade en liten bricka på sig som ger honom trovärdighet.

– En polisman slår Putte över ryggen med en batong och sedan i ansiktet. Putte säger då att han jobbar för Hammarby med det hjälpte inte. Han får ytterligare slag över munnen och näsan med batonger och övermannas, säger Göran Rickmer, evenemangsansvarig för Hammarby, till Sveriges Radio Halland.
Göran Rickmer stod bredvid och blev vittne till händelsen utanför en av supporterbussarna. Enligt Rickmer förekom inga provokationer mot polisen.
Christer Harplinger, informationschef vid Hallandspolisen, säger att det var tumultartat på området och att polisen uppfattade det som att de personer som stod där Patrik Gröndahl stod var på väg att börja bråka.

TT-citat som inte är mycket bättre
– nu är det OK att slå folk för att de står nära folk polisen tror är på väg att börja bråka

Den bistra sanningen är nämligen att det allt för ofta händer att polisen använder övervåld mot enskilda civilpersoner i samband med fotbollsmatcher. När sedan dessa personer beklagar sig över polisens agerande tas han eller hon inte på allvar. Denne person är ju en fotbollssupporter och kan därför misstänkas för huliganism tills motsatsen bevisats (vilket givetvis är praktiskt omöjligt).

I samband med bortamatchen mot Helsingborgs IF (i år, skulle jag fortsätta skriva fast egentligen spelar inte årtalet någon större roll – Skånepolisens beteende tycks vara en kontant i tillvaron) kände sig flera personer felbehandlade av polisen. Som vittne stödjer jag dessa personers uppfattning. Resultatet blev att GAIS från officiellt håll gick ut och fördömde sina egna supportar och Ulf Stenberg på gepesporten gick ut och berömde polisens insats.

Skillnaden mellan dessa tidigare fall och detta är alltså att denna gång hade polisens offer en liten skylt på sig.

GAIS 1 – 1 Halmstads BK

Efter att för länge sedan ha slutat tro på andra prognoser än de som baseras på krass ekonomisk kalkyl (bollen må vara rund men får ej jorden att snurra runt) tittade jag innan matchen in tio tidningars tips på spelsidorna. 5-5-0 stod det. Stora chanser för oavgjort men klar fördel hemmalaget GAIS således. Personligen var jag inte alls så positiv inför matchen och lutade snarare mot 0-5-5, om jag kunnat få så mycket hybris att jag samtidigt förvandlades till tio personer.

Nä, negget lågt tungt över Gamle Port och även uppe på Preppens när det under en av dagens handskakningar kom fram till att en seger vore väldigt trevligt – som sju sorters kakor, kok-kaffe och den finaste söndagsduken ute i lusthuset – men inget vi trodde på.

Lag [4-1-4-1]
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (82′ 13. C. Angus), 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson
21. M. Lindström, 5. R. Spong (76′ 24. J. Pettersson), 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (45′ 23. E. Hedinsson)
18. P. Eriksson

Laget ställde för dagen upp med en förstaelva som säkert kallas 4-4-3, exempelvis på GAIS officiella hemsida, men jag snarare skulle beskriva som en 4-1-4-1 där Johan Mårtensson tog en balansroll bakom mitfältet. Sedan ändrades detta om en del i halvtid i och med att Alexander Axén av oklar anledning lyfte bort den kvicke och företagsamma Tommy Lycén från vänstermittfältet (måhända för att han och en viss brasse konkurrerade om samma ytor?).

Johan Mårtensson var utmärkt i sin roll som Ulvåkers Pirlo. Killen har bra blick och i en match med lite mer ytor hade hans djupledsbollar kunnat få en mer avgörande betydelse för bataljens utgång. HBK var dock relativt tidigt inställd på att spela tillknäppt och lyckades väl med detta.

Under dessa omständigheter skulle man hoppas på att hemmalaget får första målet. Ett bortalag som spelar på säkerhet och som sedan släpper in ett mål hamnar i en jobbig uppförsbacke när de måste omvärdera sin taktik. Ett defensivt bortalag som tar ledningen däremot, har allt att vinna på att fortsätta i samma stil.

Självfallet släpper GAIS in ett mål. En frispark långt ute till höger från Dime Jankulovski och Preppens sett får slås medan laget ännu inte är fokuserade och som ståplatspublik kan man lätt förutspå resultatet när bollen svävar bort mot bortre stolpen och en av HBK:s bästa nickspelare som helt utan problem eller bevakning kan sätta pannan mot bollen. 0-1 och man undrar ju lite vad den där besvikelsen och belastningen Jonas Lundén är någonstans.

Backlinjen i övrigt var hyfsad under matchen. Kenneth Gustafsson var utmärkt både offensivt och defensivt och är numera försvarslinjens starkast lysande stjärna. Richard Ekunde är fortfarande långt ifrån sin toppform för någon säsong sedan men varken han eller Fredrik Lundgren, som har mycket lättare för sig när motståndarna inte fyller på med så mycket folk och han kan fokusera på bollen, behövde egentligen slita ihjäl sig när matchen väl var förlorad.

För nog var matchen förlorad? Det var i alla fall jag tämligen övertygad om efter tio-femton minter in i andra halvlek. Ett tidigare defensivt HBK låste nu Norre Port. Jag kan inte påminna mig att jag såg av ett enda avslut värt att bry mig om från gästerna under den andra halvlek. Hade det varit GAIS som försvarade en ledning på det här sättet hade jag varit övertygad om att de fallit ihop förr eller senare men Halmstads spelare såg ut att ha läget under kontroll.

Orsaken till detta stod inte bara i att finna i ett hårt arbetande defensivt bortalag utan i hemmalagets anfall som i mångt och mycket saknade rörlighet. Det är lätt att bli stillastående när man försöker forcera ett lag som backar hem men det är just det som de eftersträvar. Wanderson do Carmo, som alltid lyckades göra något när han fick bollen, är en sådan spelare som kan skapa chanser från stillastående. Övriga spelare behöver dock röra sig och skapa luckor för varandra för att öppna upp. Det var tyvärr allt för litet av de när GAIS tryckte på för kvittering.

För att skapa oro behöver laget också driva upp tempot och stressa HBK i sitt försvarsspel. Nu försökte GAIS verkligen göra detta men av någon anledning hade matchens domare, Åke Andreasson, själv tagit på sig rollen att hjälpa Halmstad i deras arbete med att sänka matchens tempo. Varje gång GAIS fick upp lite press skulle Andreasson vid nästa avblåsning stå och snacka, flytta bollar eller bara allmänt fördriva tiden. Nu vill jag inte påstå att domaren är del av Illuminati tillsammans med Lars-Åke Lagrell men nog borde han förstå att hans sätt att döma matchen inte direkt gynnade offensiv, snabb och målrik fotboll.

Eyjólfur Hédinsson, som kom in i paus, var lite bättre än de andra på att komma löpande från mittfältet men exempelvis Richard Spong bidrog med mycket litet. Efter att ha lyft nyförvärvet till skyarna under försäsongen och varit överlag positiv till det gamla ungdomsproffset under säsongens inledning är jag nu mycket tveksam till hans plats i förstauppställningen. Som en mer defensiv, bollvinnande spelare jämte Wanderson i startuppställningen bidrog han med väldigt lite. Vattenbärare i all ära men jag såg inte heller att han fyllde en sådan funktion och inte vann han särskilt många bollar heller.

Längre fram var Pär Ericsson från första början låst i mitten som köttbiten i en HBK-burgare. När motståndarnas backlinje tidigt lade sig lågt kunde längre framspel inte använda sig av Pärlans kvalitéer som djupledslöpare på bollar bakom backlinjen och som ensam anfallare var det svårt för honom att komma fri. De få gånger han fick chansen var avslut och passningar uddlösa. Han tycks ha tappat lite av det självförtroende som han besatt i början av säsongen och som GAIS nu verkligen behöver.

När klockan gick över 90 minuter var det mestadels en formalitet för publiken att stå kvar och vänta ut ännu en förlust. Laget visade dock en viss vilja att vinna när de relativt tidigt lyfte upp även Dime vid fasta situationer. I en sådan hotade en kontring och Johan Mårtensson gick in och tog sitt andra kort. Han visste precis vad han gjorde, tog emot kortet och joggade utan en blick åt sidan rakt mot omklädningsrummet. I den stunden tänkte jag att i alla fall en grönsvart spelare lämnade planen med en viss värdighet. Som det kom att visa sig var den sortin på många sätt matchavgörande.

0-2 i detta läge hade måhända endast varit av marginell betydelse för lagets allt mer devalverade målskillnad men var givetvis av avgörande betydelse för matchen oväntade vändning. I matchens absolut sista spark får GAIS en frispark mitt på plan. Alla springer upp till straffområdet utom frisparksskytten Wanderson. Bollen glider mot mål och den engelske inbytaren och debutanten Calum Angus kan presentera sig på bästa sätt genom att toucha bollen i mål. Efter Kalmar hemma, Brommapojkarna borta och mängder av andra sena poängtapp och -förluster i slutet av matcher under åren var det skönt att för en gångs skull få uppleva hur ett motståndarlag straffas för sitt defensiva spel. HBK-spelarna föll ihop som deprimerade bowlingkäglor efter slutsignalen.

Med i alla fall en poäng kunde jag lämna arenan med en viss belåtenhet. Samtidigt är jag trots detta negativ till möjligheterna att vända utvecklingen denna säsong och klara kontrakt för 2010.

Det brukar ibland sägas om den rutinerade Lundby IF-backen Teddy Lucic att han hela tiden anpassar sig för motståndet. Om han spelar i Bundesliga är han en habil Bundesligaback, skulle han spela i division 5 skulle han vara en bra division 5-back. I dagsläget känns det som att GAIS alltid är lite sämre än motståndarna för dagen. Hade vi spelat så som vi gjorde mot HBK i Bromma hade vi troligen välförtjänt kommit därifrån med både en eller tre poäng. Nu är Halmstad ett bättre lag och därför är att GAIS ett bättre lag, precis som vi kunnat hålla nästan jämn fot med Elfsborg och Kalmar denna säsong (vi klarade dock inte av att vara fult så usla som Örgryte, men det finns la gränser…). Som det ser ut nu kommer det inte att fungera.

Läs mer om matchen:
GP, GAIS, HP, HBK

Halmstads BK 0 – 0 GAIS

Trevlig tågresa till den sydhalländska sommarstaden Halmstad – lite synd att en fotbollsmatch låg i vägen. Ja, något så tycker jag att det går att sammanfatta söndagens upplevelser. I mitt inlägg om Djurgårdsmatchen beklagade jag mig om hur svårt det är att följa fotboll ordentligt på teve med dagens kameror som zoomar in allt för mycket på individuella spelare. Inte för att jag vill ta tillbaka detta påstående men ståendes långt ner på en kortsideläktare, med minst ett halvt dussin öl i systemet är det inte heller lätt att få någon riktig överblick. Min syn är inte det bästa i vanliga fall och i kombination med den redan nämnda ölen och ett stickigt ljus som på något sätt trängde ner genom det kompakta molntäcket så var det rätt svårt att få någon uppfattning om vad som hände där nedeströms på Örjans vall. I första halvlek fick jag studera anfallsspelet och andra försvarsspelet. Små spelare som Sheriff Suma blev helt osynliga – nja, det senare kanske i första hand berodde på annat än min syn och Sumas storlek…

Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; D. Durmaz, A. Tobiasson (53′ B. Andersson), B. Friberg da Cruz, J. Lundén (35′ K. Gustafsson); P. Ikpe Ekong, F. Lundgren; E. Hédinsson, W. do Carmo (75′ D. Nicklasson), L. Patjadzjan; S. Suma

Av redan uppenbara skäl skall jag inte bli långrandig. Efter att ha talat med och läst några intryck från nyktra (?) betraktare skulle jag nog säga att mina egna åsikter stämmer rätt väl överens. Magnus Pehrsson hade tydligen sett samma misstag som många andra och flyttade ner Wanderson do Carmo som tia och ut med den utmärkte löpstjärnan Ejyólfur Hédinsson som väntermitt igen.

Det var inte någon händelserik match. Det mesta av spelet utspelades på mittplan där HBK hade mest boll men utan att komma till så värst många riktiga anfall eller avslut. På planets mitt dominerade Prince Ikpe Ekong som vanligt, vann dueller, fick frisparkar emot sig för att han är neger, fördelade bollar och slog några livsfarliga sidledspassningar. I framförallt första halvlek var GAIS väldigt segt och slog bort många bollar. Levon Patjadzjan lyste emellanåt till som den stjärna han är men användes för lite i spelet.

vad som imponerade var försvaret. Trots att två spelare fick utgå på grund av, vad vi får hoppas var mindre, skador relativt tidigt var det sällan några större problem. Bobbie Friberg da Cruz spelade återigen mittback och återigen släppte GAIS inte till några mål. Det var en fröjd att under andra halvlek på nära håll se hur Kaiser Bobbie hela tiden var på rätt plats för att elegant nicka bort inlägg och stoppa djupledsbollar. Dime Janukovski skötte sig bra, men behövde för en gångs skull inte förta sig och bjuda på teve-räddningar matchen igenom. Trots mitt bedövade omdöme kändes det rätt säkert med en poäng, även om det obefintliga anfallsspelet förstås störde en smula.

Före matchen hade jag och ett par andra spekulerat om förlustens storlek – precis som innan derbyt – men i det här fallet får man faktiskt vara nöjd med en poäng.

*****

Tror ni någon utom den invigda som förstod att det var ett lax-tifo vid inmarschen? jag hade redan innan gett bort min lax. badbollar var änna liiiite roligare.