SvFF

GAIS ekonomiskt ineffektivt 2014 (också)

För ungefär två veckor sedan publicerade Svenska Fotbollförbundet sin rapport om Superettans ekonomi år 2014. Konstigt nog tycks detta inte har uppmärksammats bland andra som skriver om GAIS (även om jag inte är inne på en del så kallade sociala nätverk, såsom twitter). Därför tänkte jag att det vore vettigt att ta upp det här. Det finns säkert en del att diskutera men jag tänkte fokusera på en tabell som finns mot slutet av rapporten:

GAIS ekonomisk ineffektivt

Tabellen ovan rankar lagens effektivitet genom att ta och dela kostnaderna med antalet inspelade poäng. Det är ett tämligen väl etablerat faktum att om fotbollsklubbar och spelare får sluta kontrakt med varandra under något så när fria former (på en så kallad marknad) så kommer de klubbar som betalar mest i lön att i de flesta fall över en säsong få fler poäng än de klubbar som betalar mindre i lön. I denna tabell är skillnaderna dock påtagliga, vilket pekar på att även om det finns ett samband finns det mycket som förklaras av annat – hur effektivt som klubbarna använder sina resurser. (nu är det i och för sig möjligt att en del klubbar inte kör med öppna kort i sina redovisningar, utan betalar spelare svart vid sidan om, vilket förstås inte framgår i denna tabell. Jag kommer att lämna den diskussionen åt sidan för denna gång) Ljungskile behövde bara betala en femtedel så mycket för varje poäng som Hammarby. Med tanke på att den förra klubbens lag slutade trea med den fjortonde största (tredje minsta) kostnaden måste ju betraktas som en hejdundrande framgång för LSK och ett misslyckande för Hammarby. Denna säsong tyckt det emellertid inte gå lika väl fär Ljungskile, även om de kommit upp några pinnar i tabellen nu senast. Hammarby framstår däremot som synnerligen ineffektivt, vilket klubben också har varit under alla de år de spenderade i Superettan. Men det kostar förmodligen lite mer kronor per poäng att ligga på topp (avtagande marginalnytta där varje extra poäng kostar lite mer pengar än föregående) och denna gång gjorde de ju faktiskt de i alla avseenden, vilket innebar att de gick upp. Sett till sina resurser borde de ju gjort det för länge sedan.

Ett (minst) lika intressant, men oroande, faktum är GAIS placering. Med den tredje högsta kostnaden så hamnade GAIS bara på en elfte plats. Detta är definitivt ett påtagligt misslyckande som signalerar att klubben är dåliga på att använda de resurser de faktiskt har (att spelarna får mer betalt än de är värda – värvningsansvarigs fel, eller att bra spelare används på ett ineffektivt sätt – tränarens fel). Endast Landskrona BoIS, med den fjärde största kostnaden men en femtondeplats och degradering torde gå att se som ett större misslyckande. GAIS kostym var flera miljoner lägre än under 2013 men då uppnådde vi i alla fall en sjundeplats. Det året kostade varje poäng 681 tkr och var förstås dyrt (femte dyraste poängkostnaden det året) men inget i jämförelse med Brages 1858 tkr per poäng eller Hammarby med 1217 tkr per poäng.

Kan vi tänka oss att GAIS är närmare att börja prestera efter ekonomisk förmåga säsongen 2015? Det är tveksamt. Efter att de mest störst kostnader föregående år, Hammarby (kostnader på 60miljoner i kostnader) och GIF Sundsvall (35m), gick upp och ersattes av Brommapojkarna (50m) och Mjällby (35m), vars kostnader i Allsvenskan föregående år var i paritet med eller lägre än de som gick upp borde GAIS position vara på åtminstone en tredjeplats sett till ekonomiska muskler även i år. Egentligen borde GAIS ligga där uppe med Jönköping Södra och Östersunds FK, som båda hade kostnader på sådär 20 miljoner föregående år, något mindre än GAIS.  Det finns förstås alltid bortförklaringar men frågan är om de verkligen håller. Att klubben har efterhängsna kostnader för tidigare lär ju knappast vara unikt för GAIS. Klubben lägger dessutom en vädligt stor del av sina kostnader på just personalen (spelare och så vidare), vilket indikerar att resurserna inte försvinner till något annat. Snarare är det ett problem att 73 procent av kostnaderna gick till personalen föregående år, då brukar betraktas som en svaghet och risk att klubben inte har resurser att hantera motgångar. Det behövs ett mirakel av goda prestationer under andra hälften av säsongen för att klubben skall vara i närheten av att prestera på den nivå de borde.

Falkenberg, Assyriska och kundvård inom den moderna fotbollen

Efter år av att leva ett drönarliv på era skattepengar (speciellt hasardsspels-Tomas, om han nu betalar skatt vill säga…) måste jag nu börja producera. En avhandling skall skrivas. Detta är min ursäkt för att jag inte skrivit några matchrapporter under de senaste två matcherna. I fallet med FFF är detta något att beklaga, då det var en intressant match med ett lyckligt slut. Assyriska hade emellertid varit både tråkigare och även svårare. Då jag inte hade praktisk möjlighet att ta mig till matchen fick jag förlita mig på Csports, som svek. Istället fick matchen följas genom att titta på bet365:s uppdateringar, en radiosändning som någon gång emellanåt nämnde matchen och diverse aggressiva och frustrerade tillrop på .nu.

Det intressanta (för den senare matchen vill jag inte ens tänka på) är det sätt på vilket Csports hanterade sitt misslyckande. Dagen efter får jag ett e-post där de ber om ursäkt, lovar mig pengarna tillbaka och även två månaders frivisning på deras filmtjänst på nätet.En tidigare gång, då allt inte fungerade som det skulle, fixade supporten att matchen kom igång och jag fick sedan en match tillgodo. Nu skall detta inte tolkas som en hyllning av Csports. Jag har inte alltid varit nöjd. Bland annat har jag tyckt att priserna för allsvenska matcher varit för höga (superettans matchers pris har jag lättare att acceptera). Att ge mig två månader fri film kostar dem antagligen inte så mycket och kan skrivas upp som lite reklam. Jag har emellertid inte bemöts dåligt någon gång jag haft påtagliga problem.

Nej, vad vill kontrastera är med det till hälften kommersiellt ägda Hammarby Fotboll och den moderna fotbollens Svenska Fotbollsförbund. Dagen efter övergreppet e-postade jag och frågade om möjligheterna att reklamera min matchbiljett. Som jag ser det så innebar Hammarbys dåliga skötsel av säkerheten att de inte skötte sitt åtagande gentemot mig som en betalande kund. Medan jag inte förväntar mig total säkerhet, så var bristerna ändå så påtagliga och jag utsattes uppenbarligen för fara på grund av detta. I jämförelse med att missa en streamad superettanmatch från Södertälje Arena så tycker jag nog det förra är lite värre för mig som konsument (jag är även människa). Responsen från Hammarby fotboll är noll. Jag är alltså inte värd ens ett svar.

För närvarande avvaktar jag beslutet från diciplinnämnden som jag tror skulle komma idag. Detta kommer antagligen innebära att Hammarby Fotboll måste betala pengar till SvFF. Vad jag som konsument av den moderna fotbollen får ut av detta är emellertid mer oklar. Nej, förresten, det är inte alls oklart. Som bortasupporter är det ju jag som är problemen med svensk fotboll. Min säkerhet är av underordnad betydelse för SvFF och Hammarby Fotboll. När beslutet kommer avser jag åter sända ett e-post till Hammarby Fotboll där jag klargör detta och meddelar dem om jag inte får tillbaka mina hundra spänn (bokningsavgiften kan jag förstås glömma) så kommer jag kontakta ARN.

Dime Sillanpää

I senaste Offside läste i helgen ett reportage som på sätt och vis var en besvikelse men trots allt en trevlig läsning. Jag talar om Simon Kupers artikel ”Nördarnas revansch”. Besvikelsen består i att jag redan läst reportaget, eller snarare ett reportage med samma ämne av samma författare, någonstans på det världsomspännande nät vi kallar internet.

Det hindrar mig inte från att bli entusiastisk ännu en gång. Jag är nämligen fullständigt värdelös som fotbollsspelare. Om jag träffar bollen är jag nöjd. Tillsammans med en tidigt rotad ovilja mot att underordna mig hierarkier och kollektiv innebär detta att mitt intresse för fotboll inte emanerat från någon personlig erfarenhet av spelet i sig. Istället är det två andra faktorer som ligger bakom mitt intresse för spelet. Dels är det förstås supporterlivet som sådant. Träffa människor, dricka öl och vara del av en (just det) kollektiv gemenskap. En andra, minst lika stor anledning, är emellertid min likaledes tidigt utvecklade nördighet.

Simon Kupers artikel börjar med amerikansk brännboll. Baseball och intresset för det har längre präglats av statistik, vilket jag erfarit genom ett antal Paul Auster-romaner. Det är rätt lätt att omvandla Baseball till statistik och detta tycks ha gjorts från ett tidigt skede men märkligt nog dröjde det ända upp till 2000-talet till statistiska analyser började tas på allvar och ändra spelet. Mannen bakom detta Billy Beane, en medelmåttig spelare med latent nörderi inom sig.

Nu har även denna vurm för statistik analys nått fotbollen. Nu är det förvisso inte en helt ny idé. I artikeln nämns exempelvis Charles Reep i förbigående. Reep, som var stridspilot, började anteckna hur många passningar som ett lag hade innan de kom till avslut. Artikeln går inte in på detta men det gör bland annat Jonathan Wilson i Inverting the Pyramid (min recension). Reep kom till slutsatsen att snabba avslut, som föregicks av få passningar inom laget, var att föredra framför långa anfall. Detta påverkade det engelska spelet men var till synes ett resultat av ett analytiskt felslut. De flesta mål gjordes efter tre eller färre passningar (moves är ordet som används i texten), vilket förordade ett direkt spel. Emellertid verkar Reep inte riktigt insett betydelsen av att, då antal avslut som föregicks av fler än tre passningar tycks ha lett till en hög målprocent än kortare spelsekvenser. I och med den Barcelonska tici-taca-fotbollen som nu förhärskar är det den motsatta uppfattningen till Reeps som dominerar.

Nåväl, åter till mig (äntligen!). Mitt fotbollsnörderi hänger samman med spelserien Championship-/ Football Manager. Sedan CM 3 släpptes 1999 har detta varit ett återkommande missbruk, som under perioder förbjudits av min bättre hälft. Innan min redan omnämnda datorkrasch hade jag tagit upp Varbergs Bois från division 2 till allsvenskan och höll på med en framgångsrik debutsäsong efter att i första matchen besegrat dls med 5-0 på bortaplan. Då CM initialt var helt och hållet text- och sifferbaserat har jag en vana av att bedöma spelare och lags förmågor utifrån statistik. I fotbollsvärlden börjar nu sådan statistik sammanställas i allt högre grad, till exempel bollinnehav och emellanåt även passningsprocent som presenteras i bild, men få av det når den intresserade nörden i form av tillgängliga statistikdatabaser. Svenska Fotbollshistoriker och Statistiker (SFS) har än så länge enbart arbetat med matchresultat och tabeller.

Från denna långa narcisistiska harang vill jag komma till den analys som jag utlovade i slutet på föregående inlägg. Vad kan vi göra med den lilla information vi har? Jo, i texten finns följande stycke som ger underlag för ett viktigt statistiskt mått som används av fotbollsanalytiker:

”Beans anhängare inom fotbollen har under årents lopp lärt sig hur de ska värdera målvakter. Den viktigaste siffran är andelen räddningar på skott inifrån straffområdet. Om man inkluderar samtliga ingripanden får man även med lösa, rullande långskott från 30 meter – den sortens enkla bollar som målvakter i de bästa lagen ofta får ta hand om.”

Genom att använda mig av SvFF:s livescorefunktion, som visar på en karta varifrån skotten har kommit för varje allsvensk match, har jag gått igenom samtliga matcher för GAIS under 2011 och räknat ut antal skott innanför straffområdet. Detta inkluderar måhända också en och annan räddning i form av utespelare som rensat på mållinjen men det är inte möjligt att särskilja detta. Sedan har jag inte använt mig av antalet mål inifrån straffområdet, utan alla mål. Detta då insläppta mål enligt min uppfattning bör tas upp oavsett var de kommer ifrån. Detta medför att det är hypotetiskt möjligt att släppa in mål fast antalet avslut i beräkningen är satt till noll. Detta har emellertid inte varit aktuellt. Måhända kan jag göra om det hela senare, men tar ju lite tid att ta sig igenom 30 livescore-fönster.

Som 1894 konstaterat stod Dime och Sillanpää 15 gånger var, vilket torde innebära att jämförelsen blir någorlunda rättvis. Om någon av målvakterna bara stått en handfull gånger hade de kanske gynnats mycket av att möta en riktigt bra eller dålig avslutare. Som en följd av detta använder jag mig av termen skott per insläppt mål, där ett högre värde indikerar en högre räddningsprocent. Motståndarna har behövt skjuta fler skott mot mål inne i straffområdet för att få utdelning (egentligen skulle jag ju särskilt detta när jag väl höll på och samlade in data men morgonkaffet hade inte riktigt slagit in ännu).

Dime Jankulovski
34 år, 188 cm, 90 kg
15 matcher
Skott mot mål inifrån straffområdet: 46
Insläppta mål: 16
Skott per insläppt mål: 2,875
 
Henri Sillanpää
32 år, 189 cm, 88kg
15 matcher
Skott mot mål inifrån straffområdet: 53
Insläppta mål: 17
Skott per insläppt mål: 3,118
 

Resultatet indikerar att Henri Sillanpää är en bättre målvakt än Dime Jankulovski under säsongen 2011. Ett modifierat räddningsprocent på 65 procent för Dime och 68 procent för Sillanpåå. Skillnaderna är inte så värst stora. Måhända behöver jag göra en jämförelse med några andra målvakter för att se om det hela är av någon större betydelse.

SvFF:s snedspark mot illegala spelsyndikat

För en tid sedan kom det som något av en chock att flera matcher i UEFA:s Champions league och Europa League (alltså gamla Europa- och UEFA-cupen) och mängder av andra matcher inom europeisk fotboll utsatts för manipulation med syftet av vinna pengar på odds.

Givetvis en oroande händelse för oss som tycker om att titta på fotboll snarare än att spela på resultat. Själv är jag endast en sporadisk spelare på Stryktipset och då oftast modesta belopp. Jag spelar helt enkelt snarare för underhållningsvärdet än den förväntade vinsten (jag har tillräckliga kunskaper i statistik för att känna till hur dåliga oddsen trots allt är, även utanför svenska spel).

Representantskapsmötet för Svensk fotboll är i full gång och i ett försök att komma tillrätta med illegal spelverksamhet i samband med svenska matcher avser de att – som Expressen uttrycker det – förbjuda mobiltelefonsamtal på fotbollsarenor.

”För att bland annat förhindra förekomsten av utländska spelbolag som illegalt förekommer i samband med svenska matcher föreslås att all fortlöpande resultatrapportering från match kräver tillstånd från arrangören eller Förbundssstyrelsen.”

– SvFF om beslutet

Nu är det inte fullt så radikalt i praktiken. Kvällstidningar tar givetvis alla chanser att förvrida en nyhet till en sådan grad att det snarare börjar likna desinformation. Syftet är – som citatet ovan pekar på – alltså i första hand att komma åt personer som använder mobiltelefoner för att rapportera matchen fortlöpande till illegala spelbolag.

Som nyhetsläsare och fotbollsåskådare undrar man dock lite hur SvFF avser tolka och använda denna reglering.

Lars-Åke Lagrell, ordförande i Svenska Fotbollförbundet, menar att representanter från utländska, illegala, spelbolag refererar från svenska matcher, och att det då finns en risk för att svenska lag, eller spelare i lag, skulle kunna erbjudas mutor för att påverka resultatet.
– Om du har följt de senaste problemen runt om i Europa, där spelare har tagit emot mutor. Då måste man ställa nästa fråga: Varför har det här uppstått? Jo det uppstår därför att man sitter och spelar på resultatet någonstans, och så försöker man då göra upp med någon att man ska medverka till att det blir exakt det resultatet man vill.
För att sitta och prata om matchen i till exempel en mobiltelefon måste man från och med nu ha tillstånd från arrangören eller Svenska Fotbollförbundets förbundsstyrelse.

Från Expressen

Som den sporadiska stryktipparen undrar man ju lite hur detta tilltag att så att säga sätta dit personer som rapporterar direkt till andra sidan jordklotet, hur detta på något sätt egentligen påverkar en sådan aktivitet. Vill man komma åt färsk och direkt information om hur matchen utvecklar sig så kan dessa lika väl köpa pbv eller lyssna på webbradio. Har de mutat en eller flera personer involverade i matchen så behöver de näppeligen referera hela matchen.

Viktigast av allt är i vilken mån den effekt som SvFF tror sig få ut av dessa åtgärder står i proportion till de restriktioner det innebär för övrig publik. Försöker de faktiskt efterleva sina egna regler torde detta innebära att en vanlig person som står och snackar med en vän – vi kan la utgå från att minst 99 av 100 telefonsamtal inte har någon brottslig avsikt, speciellt då det är oklart exakt vad som är illegalt med att delge vad som händer på plan – som inte kunnat komma till matchen kan utsättas för insatser och påföljder från arenans personal.

Avsikten är måhända i princip inte att trakassera personer med mobiltelefon men dylika ad hoc-mässiga regeländringar för att komma till rätta med ett specifikt problem som berör en mycket begränsad del av publiken genom att inskränka för hela publiken är sällan en vidare god idé. Det kan snart uppstå en situation där SvFF eller klubbar börjar använda denna inskränkning med ett annat syfte än det avsedda.

Nå, avsikten är la att kunna ge sig på någon person som står med frihand (handsfree) på en division 1-match och snackar på någon kinesisk dialekt i nittio minuter. Onekligen finns det i ett sådant läge anledning att misstänka att personen på något sätt är involverad i ett spelsyndikat men det är knappast rapporteringen av matchen som är ett brott utan försöken att manipulera resultaten.

Jag har själv försökt snacka mig till ett bättre resultat från läktarhåll. Dock utan mobiltelefon och med mediokert resultat. Om asiater lyckas bättre med hjälp av en mobiltelefon vill jag hemskt gärna få reda på hur de lyckas med det.

Större avbytarbänk 2010

Genom en notis i tidningen fick jag reda på att några förslag har kommit in till representantskapet i fotboll, där nya tävlingsbestämmelser fastslås.

Den kanske viktigaste är att antalet spelare som får sitta på bänken i svensk elitfotboll skall ökas från fem till sju:

– Antalet ersättare i elitfotbollen föreslås vara högst sju (nuvarande fem). Hälften av antalet spelare på spelarförteckningen ska vara hemmafostrade. I övriga serier får varje distriktsförbund besluta om antalet ersättare på bänken.

En förändring som ligger i linje med vad som sker nere på kontinenten. För att förtydliga vad som menas med en hemmafostrad spelare så avser det en spelare som tillhört en svensk klubb under tre år mellan de att de är 15-21 år gamla. Ordet hem i hemmaspelare avser alltså folkhemmet eller något sådant.

Att få med några extra spelare på bänken skadar knappast och då det numera är vanligt i Europaspelet så är det inte direkt radikalt. Frågan är i vilken mån det innebär att yngre, egna produkter får chansen lite oftare. Även kraven på att nio spelare som är fostrade i Sverige kan la ses avspegla en sådan ambition även om det snarare torde gynna utvecklandet av svensk talang (tänk på folkhemmet) och Svenska representationslag snarare än klubbens egna ungdomsverksamhet.


Ja, sedan föreslås ändringar som kan och bör ses som direkta följder av Wandersongate:

Det föreslås också att begreppet ”okvalificerad spelare” ändras till ”obehörig” och då också motsatsen ”behörig” spelare. Ett konkret förslag i denna frågeställning är att om man glömmer/missar att skriva in en i övrigt behörig spelare på laguppställningen (domarrapporten) så ska det anses som ett administrativt fel och ska då inte ge poängavdrag.

Politik på läktaren

Häromdagen tillkännagavs att ÖIS tvingas betala ett bötesbelopp på 10tkr för att deras supportrar hängt upp en banderoll med budskapet om att Dawit Isaak – öisare, före detta städare i Lerum och sedan åratal tillbaka fängslad utan rättegång och utsatt för tortyr i Eritrianskt fängelse. Detta tilltag anses vara politiskt av SvFF. Detta efter att Hammarbys matchdelegat anmält banderollen till diciplinkommittén.

Nog kan man hävda att banderollen är politisk men jag skulle vilja hävda att SvFF inte på ett hållbart sätt kan döma ut denna banderoll utan att samtidigt hamna i en obekväm gråzon.

Dawit Isaak hålls fängslad och torteras i strid mot FN:s mänskliga rättigheter. Förvisso är det fritt fram att hävda att bara för att deklarationen och därpå följande konventionen för mänskliga fri- och rättigher är politisk, att det är resultatet av en västerländsk diskurs, trots att Sverige och de flesta andra länder i världen skrivit under och ratificerat.

Jag vill påstå att banderollens budskap är så okontroversiellt i ett svenskt sammanhang att det är ohållbart att bötfälla klubben för detta. För om SvFF vill förbjuda sådana yttringar på arenorna, hur är det då med exempelvis kampanjer mot huliganism, rasism eller för att spola kröken? Kan då inte detta uppfattas som politiskt och bötfällas?

Och hur är det egentligen med ”emot den moderna fotbollen”? Är inte det något som SvFF tycker är politiskt?

SvFF undersöker verkligheten utanför Sundbyberg

Efter att jag kommit hem från snöslasket och bankat av skorna mot dörrposten samt satt igång perkulatorn och datorn är givetvis det första jag gör att gå in på några av internets grönsvarta vattenhål för att ta del av det allmänna neggandet. en bit ner stöter jag på följande inlägg:

”SvFF genomför en attitydundersökning som går att nå via GAIS.se (uppe i högra hörnet) fyll i och förklara för L-Å Lagrell att han dödar fotbollen.”

av signaturen Barbarella

Aha, jag kan förstås inte undvika att gå in och bella på undersökningen. Upplagd på easyresearch av företaget Mistat AB. Om man svarar på alla frågor kan man vinna biljetter till landskamper eller kanske en landslagströja, en möjlighet som jag vänligen men bestämt avböjer då jag inte är vidare intresserad och inte skulle vilja hittas död i landslagets tröja. Anledningen att jag svarar är givetvis möjligheten att svara på en öppen fråga. Jag uttrycker mig inte så plumpt som signaturen Barbarella uppmanar utan nöjer mig mer några mer konstruktiva och utvecklade förslag (ingen av dem inbegriper i Gunnebostängsel inrullar Lars-Åke i Nybroviken).

Det är ändå märkligt att relativt välbetalda slipsnissar är så lätta att lura att de betalar pengar för sådana här undersökningar. De är givetvis billigare än seriösa dito. Det finns dock en gammal axiom för sådant här – skit in, skit ut.

Det viktiga med det hela stavas givetvis urval. Vi kan la nästan utgå från att inlägg liknande Barbarella kommer att snurra runt på flera mer eller mindre officiella forum och svaren på undersökningen kommer att bli därefter. Måhända svar som jag uppskattar, men näppeligen representativa. Snackade för någon månad sedan med en man som gjort seriösa undersökningar för ett allsvenskt lag och han menade att resultaten hade förvånat klubbledningen som – i den mån de lyssnat överhuvudtaget – hört på de mer röststrarka besökarna.

Vad skrev jag då till SvFF. Jo, bland annat att det kanske inte är hälsosamt eller vidare smart att behandla sina olika målgrupper som ömsesidigt uteslutande; på en modern och stor arena finns det plats för såväl billig ståplats som jippon och kringarrangemang för de som uppskattar sådant och är redo att betala det. Det är inte vidare vettigt att producera en utspädd blandning och servera till alla och behandla delar av sin marknad som fiender.

Ser man på. nu är kaffet färdigt!

Det där staketet

Det som här skall svamlas kring är verkligen inget nytt. Det handlar om det där räcket igen. Det som når upp till låret på en normalstor vuxen och är det enda som skyddar denne från ett hårt fall till nedre ståplats. Tror förvisso inte att jag skrivit något om spörsmålet tidigare. Däremot har det kommit upp på tal av andra och jag kunde förstås inte i egen hög person undgå att notera det under mitt första besök på nya gamla ullevi.

Det berömda räcket!

Dagen för dagen reste jag på räls söderut. På Mölndals station steg det på en julstressad småbarnsförälder och bland annat staketet kom på tal igen. Vi var eniga om att det var på tokt för lågt – kanske kan barn stå där? Måste börja erkänna att det under julhelgens inaktiva och trötta dagar börjat växa från en bit metall med tvivelaktig konstruktion till en världsomspännande konspiration.


Det är inte precis någon hemlighet att fotbollsetablissemanget är emot ståplatsläktare. Efter till exempel Hillsboroughkatastrofen 1989 där 96 Liverpoolsupportar miste livet föreslog Taylorrapporten att ståplatsläktarna skulle bort och UEFA eller SvFF har inte varit sena att inspireras. I realiteten handlade katastrofen om så mycket annat än att det var just ståplats – för mycket människor på en gång på samma plats.

Hillsboroughkatastrofen

Men människor har i realiteten svårt att hålla mer än sak i huvudet samtidigt och ståplats har fått ta skott för många anklagelser som i realiteten är mer komplexa. Att ståplats hänger också anses hänga samman med huliganism är ett exempel på detta (ingen av betydelse bryr sig om att läsa brå:s sansade rapport). Som intresserad av stadsplaneringsfrågor kan jag se likheter mellan visioner om hur nya sätt att bygga vårs städer på något sätt skulle skapa bättre människor; på samma sätt skall ståplats vilda huliganer genom att sitta ner civiliseras. För att åka in i områderna som skulle göra människan bättre kräver numera ambulans och brandkår poliseskort och en skitstövel som sitter ner är fortfarande en skitstövel.

Som i en led i detta har SvFF satt upp mål för att på lite sikt mer eller mindre ta bort ståplatsläktare i svensk elitfotboll. Som jag skrev om i början av december är den senaste ståndpunkten är att max 20 procent ståplats skall tillåtas på de allsvenska arenorna efter 2014. Samtidigt som SvFF och många klubbar driver denna linje måste de förhålla sig till supportergrupperingarna. Dessa röststarka och oftast oberoende grupper är i huvudsak mycket positiva till ståplatsläktaren där den stora delen av deras medlemmar och sympatisörer uppehåller sig. Deras krav och önskemål måste då och då bemötas även om klubbstyrelserna i realiteten inte måste lyssna på dem och där kraven inte är lika tydliga för klubbens ekonomi som önskemål från sponsorer (se det aktuella bråket i Norrköping för ett talande exempel).

Följden har blivit en styrdans där krav följs av löften som då och då bryts och efter en svängom börjar en ny omgång av krav och löften och vi är tillbaka till räcket. som är allt för lågt: Klacken vill stå upp på relativt bra platser samtidigt som det ställs krav på sittplats från SvFF:s och UEFA:s håll (Den lille satan förväntas ju spela en kvalmatch till Europacupen med några års mellanrum) och sittplatspublik ses som lite bättre både sett till säkerhet och ekonomi. Så klackarna har fått sin ståplatsläktare fast det egentligen är en sittplatsläktare och förhoppningen är säkert att på några års sikt så kanske klacken kan sitta ner eller fördrivas från arenorna (”bra för svensk fotboll!”).

Därför är klacksektionen byggd som en sittplatsläktare. Alla vet ju att sittplatsläktare är mycket säkrare och eftersom det är en sittplatsläktare behövs det ju inte några höga stängsel eller avspärrningar. Sammanfattningsvis hotas människors säkerhet i realiteten av vad som i princip skall skydda dem.

Vad händer då om någon ramlar ner och slår sig halvt fördärvad när hemmalaget gör mål? Då kommer roten till händelsen vara att folk står upp på sittplats, inte att staketet är för lågt för ståplats, trots att det varit allmänt känt långt innan arenan färdigställdes att det var den framtida klackplaceringen för alliansklubbarnas supportar.

Tycker ni min profetia låter absurd? Då måste jag återigen påpeka att människan bara kan hålla en sak i huvudet samtidigt. Behöver inte gå längre än till mitt eget bloggarkiv för att hitta ett lysande exempel. I november 2007 dödades en polis i samband med ett Sicilianskt derby mellan Catania och Palermo. Mats Härd, sportjournalist i stadens enda tidning sedan Moses låg i vassen var inte sen att skylla händelsen på ståplatsläktare. Polisen dödades alltså utanför arenan. För ett normalt intellekt är det svårt att se kopplingen mellan ståplats i Göteborg och kravaller på Sicilien men man måste tyvärr utgå från att när något händer så förvinner logik direkt ut genom fönstret och folk letar efter enkla lösningar.

Om kartan inte stämmer ihop med verkligheten är det alltid kartan som gäller!

Safe standing – säker ståplats

För en intressant kritik av Taylorrapporten och framlyftandet av Tyskland som ett föregångsland med mängder av ståplatser som samtidigt är säkra hänvisar jag till Football Supportes’ Federations text om Safe standing och såvidare. Jag har skrivit om det tidigare här.


Utifall att någon skulle undra så har jag verkligen inget emot människor som vill sitta ner på fotbollsmatcher, men jag tycker inte att det finns någon målkonflikt mellan att stå eller sitta på på en arena så länge som det finns en vettig uppdelning.

Fotbollens framtid XIV – 51 procent eller ej

Det var la bara en tidsfråga. Till RF-stämman 2009 har Lars-Åke Lagrell lämnat in en motion att slopa 51-procentsregeln. Alltså den interna regel inom den svenska idrotten som säger att föreningen måste inneha 51 procent av rösterna i ett bolag som drivs i föreningens namn.

I Svenska Dagbladet framhävs det som en komplott mot Riksidrottsrörelsen driven av Lagrell och Christer Englund från Ishockeyförbundet.

Lars-Åke Lagrell och ordförandekollegan i ishockeyförbundet Christer Englund förespråkar en förändring av 51-procentreglen för att främst få in mer kapital till klubbarna och för att kunna konkurrera på lika villkor med utländska klubbar.

–Det finns skattemässiga skäl för att bolagisera. Men det ska vara varje förening fritt att välja. Vi är uppväxta i en tid med idella föreningar, men den tiden är förbi, säger Lagrell som med motionen visar att fotbollen- och ishockeyn inte vill vänta på den utredning om situationen för de idrottsaktiebolag som är verksamma i dag som RF:s styrelse tidigare fått i uppdrag att utreda.

Jag måste säga att jag är skeptisk. Att Lagrell säger att något är bra för svensk fotboll gör inte nödvändigvis att det är sant. Förvisso kan Växsjösonen själv vara ett exempel på vad som ofta kan vara fel med föreningsliv, skolad i Öster med goda förebilder torde mannen symbolisera pampvälde och tveksamma metoder. Bland

Vi bör ta ett steg tillbaka och fundera på vad som verkligen är bra för svensk fotboll. Lagrell och hans hejdukar talar om att konkurrera med övriga Europa. Vad menar vi egentligen med det? Sett till löner har Sverige under ett antal år varit i en dålig sits då framförallt Danmark har kunnat locka med sin artist- och forskarskatt. Detta står helt utanför frågan om bolagisering och är inget som Lagrell har något större inflytande över. Överhuvudtaget finns det många nackdelar med svensk fotboll som har föga med ägandeformen att göra.

England tycks som vanligt vara en förebild, men insikten tycks vara grumlig. I detta land har fotbollen varit professionell och klubbarna kommersiellt ägda mycket länge, i över hundra år. Däremot blev inte sportens stjärnor mångmiljonärer. Fotboll måste nämligen upplevas på plats. Numera kan de som är beredda att betala en modest månadskostnad se bland annat Premier och Champions League till deras ögon trillar ut. Det handlar om TV-mediet och inte bolagsformen. Svensk fotboll kommer aldrig kunna konkurrera med dessa europeiska storklubbar och Allsvenskan kommer föralltid att vara ett intresse för boende i denna avkrok av kontinenten. Svensk fotbolls enda konkurrensfördel är att den kan upplevas på plats utan långa resor (nåja).

SEF verkar delvis ha förstått detta och har lanserat ett program för att fokusera på publiken nästa år. Delvis får de bojkottande Stockholmssupportrarna rätt genom att ett bonussystem för de klubbar som har flest bortaanhängare på en fallande skala från 800 000, detta tack vare det nya femåriga avtalet med Svenska spel. Däri märks även den nämnda detaljen om kvardröjande ståplats som jag nämnt tidigare. Det är dock näppeligen den svenska fotbollsarenans slagprodukt ståplatsen som det är meningen skall stå i fokus. Istället handlar det mestadel om komfort och säkerhet. Uttrycks i säljtermer försöker SEF locka tillbaka kunder med en lyxigare produkt.

Det finns förstås en poäng till i denna fråga och det är den viktigaste av dem alla. Skall en fotbollsklubb verkligen betraktas som vilket bolag som helst? I princip har detta varit fallet i England länge, men ingen skall heller inbilla sig att Abramovitj investerar i Chelsea för att det är bästa sättet för honom att placera sina pengar ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Samtidigt är ekonomi viktigt, mycket viktigt. I Göteborgsregionen anses det inte finnas plats för mer än två lag på marknaden. Rätt eller fel, det är detta som ligger bakom män som Wallins agerande i FC Gothia-debaclet. Med detta i åtanke (Lex Wimbledon och såvidare) finns det inte en chans att jag lägger min röst på att sälja mer än 49 procent av min klubb till en utomstående aktör. Även om det förstås skulle ge friskt kapital, i alla fall på kort sikt, ger jag upp min enda legitima röst i klubbens affärer bortsett min roll som konsument av klubbens produkt – och att reduceras ner till konsument av produkten GAIS kommer jag aldrig att acceptera.

Däremot tror jag inte att alla tänker som jag. För vissa är resultaten viktigare än klubbens essens och kommer säkerligen rösta jag om någon lovar guld och gröna skogar samtidigt som Lagrell och andra står bakom och hotar med att det är nödvändigt, föreningslivets tid är förbi och alla de andra klubbarna gör det ju med! I detta sammanhang är fokuseringen på England farlig. England må vara en förebild, men det är också unikt genom att vara marknadsledande genom att de är marknadsledande – Allsvenskan kan aldrig konkurrera med Premier League på Premier Leagues villkor.

Kanske beror det på att ingen lär sig tyska ordentligt i skolan länge (mig inräknad) men det finns andra förebilder i Europa. I Tyskland fylls läktarna genom prisvärda ståplatser som torde vara en mer realistisk modell för svensk fotboll än Premier League. Samtidigt som en del mindre klubbar som Bayern München och FC Barcelona klarar av att vara en av världens främsta klubbar, trots att det styrs av sina medlemmar. Det kanske är på plats att Lagrell ringer upp till dem och förklarar att deras sätt att bedriva fotboll inte är framgångsrikt i det moderna Europa.

Notera även hur Ishockeypampen försöker framhäva bolagisering genom att utpeka medlemmarna som ett hot:

Christer Englund menar också att en förändring leder till att det ”inte händer något oförutsett” på årsmötena:

– En del av våra föreningar äger ju stora ishallar och eventarenor. Det behövs ju inte så många på ett föreningsmöte som gör att man kan ändra både styrelse och annat, säger Englund.

Det skulle vara ett sätt att skydda sig mot huligankupper?

– Ja. Ja.

Finns det ett sådant hot?

– Inte idag. Men vi är oroade över vad som händer runt om, men det kan ju handla om helt andra gäng också som vill göra en kupp mot den sittande styrelsen.

Vad skall man säga om detta sätt att resonera? Fula spel och maktövertaganden av styrelser och bolag förekommer ju aldrig inom den ekonomiska sfären.

Endast Atlas orkar bära runt spannen på läktaren

Fotboll handlar om pengar, mycket pengar. Det är la inte direkt någon världsomvälvande nyhet som jag börjar inlägget med. Speciellt är detta fallet i den ekonomiskt framgångsrika engelska Premier Leauge. Det krävs en ofantlig mängd pengar för att köpa en klubb och i England är det längesedan klubbarna i toppen sköttes som föreningar, ett ideal som SvFF fortfarande försöker hålla fast i trots återkommande kompromisser och bolagsbildningar.
Med en allt tyngre roll för pengar i en sport finns även risk att verksamhetens innersta kärna offras på Mammons altare (jag låter måhända som en gnällig gammal utopistisk kommunist, men jag menar kanske bara att pengar inte är det högsta av värden). Jag nämnde för några dagar sedan Scudamores förslag kring en 39:e omgång utomlands som väckt en hel del irritation på de brittiska öarna även om debatten inte tycks ha nåt lilla London eller Sverige i övrigt.

Vad som dock nått Sverige är (dock några veckor efter London; när du åker från den engelska till den svenska huvudstaden måste du komma ihåg att ställa tillbaka klockan nått år skulle jag tro) vilda planer i Liverpool att köpa klubben från dess amerikanska ägare. Missnöjet är stort med hur de amerikanska ägarna Gillett och Hicks – båda investerar pengar i idrott för profit snarare än filantropi – skött klubben. Idén går ut på att 100 000 supportrar skall köpa varsin aktie till ett värde av 65 000 kronor var för att köpa loss klubben, omorganisera den och för all framtid driva jänkarna från den engelska västkustens stränder.

Att det skulle fungera är la tveksamt, men inte nödvändigtvis ett idiotiskt projekt i sig, FC Barcelona, världen tredje rikaste klubb, lyckas trots allt rätt OK trots att dess president tillsätts genom val av klubbens medlemmar istället för aktieägare,jag är personligen skeptisk gentemot personer som framhäver den enda vägens politik om någonting.