Kvillestaden

Kurt och Oves bilservice

Som en bisats till gårdagens ohämmade och måhända en smula onanerade förbannelse över Porslinsfabriken (det finns faktiskt en del positiva saker med kvarteret) så passade jag i alla fall på att nostalgisurfa lite och ramlade på det här fantastiska bildspelet som för övrigt också visas på Stadsmuseet för tillfället, filmaren heter Gorki Glasser-Müller.
http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=3807521&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=00ADEF&fullscreen=1
(det går att se i HD och fullskärm också, vilket rekommenderas)

Fram till för ett par år sedan låg Kurt och Oves bilservice i en barrack som tidigare tydligen varit en gammal smedja i direkt anslutning till platsen för det nya kvarteret. Numera är både Kurt, Ove och barracken borta från platsen där de verkade i drygt fyrtio år. Tydligen var förvåningen stor över Kurt och Oves verksamhet när de var och prospekterade i området, barracken fanns nämligen inte med på några kartor!

Jag har egentligen ingen personlig relation till Kurt och Oves bilservice, jag har ju inte ens någon bil. Men den lilla byggnaden gjorde mig alltid lite glad när jag gick förbi. Det var samtidigt lite vemodigt när jag upptäckte att den var borta. Tyvärr uppstår inte någon snarlik verksamhet någon annanstans när platser som dessa försvinner eller överges. Även om de sällan anses ha någon given plats i vår nya sköna värld med fräscha gallerior och putsade och genomtänkta lokaler så tycker jag världen blir fattigare utan dem.

Annonser

Att vara glad över det lilla

Ingen van läsare av denna blogg torde ha undgått min spontana aversion mot Porslinsfabriken, en ny ansamling av bostadsrättsföreningar i en enklav i mitt blickfång (jag ser byggkranen från fönstret). För några veckor sedan upptäckte jag dock att de faktiskt bygger fasaden i tegel. Inte för att det inte finns fula tegelhus, men med beaktande av namnet och de närmast liggande byggnaderna är tegel ett naturligt val – gud förbjude att man bygger ett hus som sticker ut!

Tegel med gula fönster, notera den skräpiga ytan framför gatan

Oavsett vad man tycker om tegelfasader är det onekligen snyggare en den brutalistiska blick som mött mig varje morgon under tidigare skedet av byggprocessen. Någon kanske tycker att det är märkligt att jag omedvetet utgick från att vad jag tidigare sett i stort sett var den färdiga fasaden. Då skall det dock påpekas att fasader som ser ut sådär K-märks nuförtiden.*

Så som jag trodde det skulle se ut

Dessutom har de tidigare bilderna av bygget inte gett något annat intryck än att husen i fråga skall klädas i tegel. Dessutom samstämmer det näppeligen med säljtexten där det lokals med grå puts, skivor och plåt! Måhända är detta något som Peab** fått kritik för av SBK under planeringsprocessen. Jag har länge försökt hitta handlingar på kommunens hemsida, men det är som bekant helt förbannat omöjligt på flopp-sidan.***

Ser ni någon tegel på denna bild?
(detta höghus, som inte påbörjats skall faktiskt se ut så här men det saknas helt bilder på tegelhusen på peabs reklamsida så vad skall jag göra?)

Varför är jag då så förbannat på Porslinsfabriken, det är ju bra med förtätning?

”Både innergården och första våningens lägenheter ligger en halvtrappa upp i förhållande till gatan. Det gör både att du slipper insyn från gatan och att Porslinsfabrikens inre får känslan av en intim oas. Här är det skönt att leva!”

Citat från Peab för att sälja en plats för räddhågsen
medelklass som vänt samhället ryggen

Jo, titta på den första bilden igen och notera hur husen fullt avsiktligt distanserar sig från Herkulesgatan. Platsen precis framför huset är en viktig transportled för framförallt alla de kollektivtrafiksresenärer som reser till och från området via Hjalmar Brantingsplatsen då inga andra vägar under Hjalmar Brantingsleden finns på nära håll. Dessutom är Herkulesgatan en av stadsdelens viktigaste gator. nu har Peab fullt avsiktigt gjort en framtida etablering omöjlig på denna plats. Trots att det finns gott om använda lokaler på andra sidan, det ligger mycket nära en hållplats och på andra sidan från en av stadens främsta framtida exploateringsområden för en framtida innerstad på rätt sida Älven (att sedan planen är för mesig är en annan femma). Nu kommer iställen platsen att bli en fullständigt oanvändbar restyta. Klart att det skulle kunna placeras ut lite trevliga parkbänkar där, men i beaktande av hur platsen ser ur i övrigt, att de boende ju har en gård och vilka som troligen kommer att slå sig ner där – A-lagare som vandrar ditt från hållplatsen och gröna skylten; människor som jag anser har samma rätt till gaturummet som alla andra men näppeligen kommer att accepteras av nyinflyttade bostadsrättsinnehavare**** – är inte ens det sannolikt eller meningsfullt.

Den första delen av vad som i praktiken skall bli framtidens Backaplan är en bostadsrättsenklav med miljonprogramsestetik och solvinklar (Älvstranden Utveckling har tidigare skyllt ifrån sig och sagt att Porslinsfabriken ligger i deras område, skuldspelet går vidare mot SBK).

* Oavsett vad de boende själva tycker men Porslinsfabriken blir som bekant bostadsrätter och då kan faktiskt inte byggbolag och övriga aktörer fullständigt strunta i hur framtida brukare av byggnaderna reagerar på en brutalistisk betongfasad – det är svårt att sälja konceptet att form följer av funktion.
** Ytterligare ett bolag som vill stavas med versaler, PEAB, men som får nöja sig med en versal och tre gemener – Lex GAIS!
*** Det är smula ironiskt att gepe rapporterar om hur dåligt kommunens hemsida fungerar, då deras egna sökmotor är fullständigt värdelös.
**** Klart det finns bostadsrättinnehavare med en mer liberal, bullertålig och människovänlig inställning men vi vet la alla av erfarenhet att det inte är deras tystnad som talar i frågor likt detta.

Söndagspromenad

Söndagen bjuder på strålande väder och när man egentligen har annat att göra så är det förstås givet med en söndagspromenad. Tog med mig min bättre hälfts reservkamera ut, alla som är intresserade av fotografi kan således få sig några varnande exempel på hur man inte skall göra (jag skyller dock liiite på kameran som sett sina bästa dagar):

Hörnet Tunnbindaregatan/Brämaregatan

I hörnet av Tunnbindaregatan och Brämaregatan började de för en tid sedan mura igen en sedan länge tom lokal. Det är för egen del alltid tråkigt när lokaler står tomma länge och sedan muras igen. Invånarantalet i kvartet har la minskat en hel del sedan Götaverkets arbetare med stora barnkullar levde här och vi fick allt större boendeyta per individ. Underlaget bär sig inte längre för så mycket lokaler i landshövdingeområden i halvcentralt läge. Speciellt inte när bilåkare snabbt leds förbi på Lundbyleden och det gamla torget hamnar i skymundan.

Tunnbindaregatan, med Sussi till vänster

Mitt emot har det öppnat en Sussi-restaurang på samma plats där en rad caféer bytit av varandra under senare år. Jag kan inte säga att jag hjälp till, utan istället gått till Lundgrens på Hisingsgatan. Jag kommer inte att gå och äta Sussi heller, men det har med allergier att göra, Finns redan en annan Japan i andra ändan av Tunnbindaregatan. Får se om det bär sig, det är i alla fall ett bättre läge skulle jag tro. Måhända försvinner det en del lokaler men matutbudet inom ett par kvarter slår de flesta miljonprogram med mångdubbel befolkning; kinesiskt, thailändskt, ungerskt, pasta och pizza, pubkrubb, husmanskost, smörgåsbutik och nu alltså också japanskt.

Tunnbindaregatan

Det finns en del tomma lokaler i området men av någon anledning verkar detta parti Tunnbindaregatan vara speciellt hårt drabbat. Här ser vi att det murats igen tidigare. Till vänster min hyresvärds lokala fastighetskontor. Fastighetskötarna är till synes rejäla, min bättre hälft var tvungen att visa upp mitt medlemskort i GAIS (som hon råkat få med sig när hon lånade ett spårvagnskort från min plånbok) för att få komma in.

Hörnet Tunnbindaregatan/Väderkvarnsgatan

Bara ett stenkast längre ner har vi tyvärr en liten lokal till, en gammal skomakare har fått lämna sin läst i hörnet med Väderkvarnsgatan. till vänster precis utanför bild ligger ett relativt nyblivet hus som om jag förstått min fotbollshistoria rätt kommit som en skänk från ovan.

Gammalt träd sett från Hisingsgatan

Här har vi det huset från andra hållet sett. Huset skall alltså ligga över den där förbannade häcken som fick ge namn till ett fotbollslag 1940 eftersom namnet BK Kick redan var upptaget. Egentligen är fotot taget för att visa det gamla, vackra trädet. Hade de legat på fastlandet hade någon huggt ner det för länge sedan och placerat någon björk då trädet lutar. Som tur är är riskvärderingen lite slackare på Hisingen där människobarn inte är lika mycket värda vilket ger oss en vackrare miljö.

Myntgatan

Längre ner på Myntagatan låg tills för ett par år sedan Kapten Krok som säljer gamla tevespel och annat. De hade det tydligen för trångt och flyttade till en fashionabla adressen Gamla Tuvevägen 20. Nu ligger här alltså en thailändsk massage här med gardiner fördragna, alltid fördragna. Jag skulle nog få ha väldigt ont i ryggen och vara riktigt desperat innan jag ens övervägde att gå dit. Känns som att bara stanna utanför dörren är ett brott mot sexköpslagen. Egentligen är jag la bara fördomsfull men det skulle nog hjälpa att göra något åt skyltningen för att inte skrämma bort folk.

Ättestupan

Sedan ättestupan, men det är alldeles för fint väder för att hoppa. Kan inte skönja några grishuvuden på gräset heller – helt otroligt. Utsikten är i övrigt utmärkt och man kan se ändå bort till Hisingsens pärla Backaplan, men idag tyar jag inte ta mig upp för backen till Keillers park.

46 dagar till Fettisdagen

Var förbi Lundgrens konditori på Hisingsgatan häromdagen för att köpa bröd. Noterade redan på håll att försäljningen av semlor redan var i full gång. Jag vet sedan tidigare att deras semlor är goda men nu var det matbröd jag var ute efter. En barkis är la inte vidare nyttigt det heller i och för sig.

Jag vill bara upprepa att det är endast 46 dagar kvar till fettisdagen…

Eklektiska upplevelser

En helgdag i maj: Om man är lite uppmärksam i sin vardag – eller lördag – hinner man få lite intryck. Dagen började med att det var miljöfest på torget. Ett sådant där inslag som kanske inte direkt attraherar mig. Åsneridningen var förvisso gratis men endast om man vägde under 40 kg – jag gillar dock åsnor. Vi skall inte ens tala om hoppborgens lockelser.
Kvilletorget – allt var kanske inte bättre förr…
På väg den löjligt varma majdag så kunde jag inte låta bli att traska runt ett varv och upptäckte en liten utställning vid sidan om och hamnade i en diskussion med en företrädare från fastighetsägare på centrala Hisingen – FCH och en från Älvstranden Utveckling. Jag passade på att spy lite galla över detaljplanen vid Wieselgrensgatan och Hitlerdal… förlåt Hildedal.

*****

Skäms som en hund att erkänna det men sedan åkte jag bil till Freeport – Designer Outlet Village utanför Kungsbacka. Om jag inte visste att jag fått en smäll mot bakhuvudet och en sur min skulle jag skylla på en ring på fingret. Skvalet av musik redan på parkeringsplatsen ger mig gåshud. Inte av välbehag skall tilläggas. Samtidigt skall vi ha sympati för min bättre hälft som måste dras med en vuxen, obstinat, passivt-aggressiv femåring så fort vi befinner oss nära ett köpcentrum.
Freeport – ingen hamn i sikte dock, och varorna är inte helt gratis
Något som jag kommer att tänka på när jag vandrar varvet – för de som inte har varit där så kan jag berätta att Freeport består av ett cirkulärt gångstråk utomhus omgivet av affärer i trähus; vi talar kapitalistisk småstadspastisch – är att de, möjligen medvetet, troligen omedvetet, använt sig av Camillo Sittes tankar (se det här inlägget för en trevlig sammanfattning) från tidigt 1900-tal. Genom att stråket är cirkulärt men byggnaderna mer kantiga så skapas mycket mer vyer än i en miljö med vinkelräta gator. Betvivlar la i och för sig att det var enbart kommersiella vyer Sitte tänkte på i första hand, men i alla fall. Måhända är det värt en tanke att även den medeltida staden har kvalitéer som kan tilltala morgondagens storföretag.

*****

Undrar vad marknadshyran är, det ligger trots allt lite avsides
För att utnyttja vädret och resan maximalt så åldrades vi snabbt tjugo år och åkte ut till Tjolöholms slott (nej, Tjoflöjt-namnet är inte ett uttryck för att den Dicksonska familjen smittats av göteborgshumor i senare led). Detta bygge i Tudor-stil ger ett helt annat perspektiv på begreppet hus i park om man säger så. Måste även tillägga att gargyler och andra bisarra skulpturer är underskattade i modern arkitektur. Att bygga i Tudor-stil år 1900 var förstås tämligen anaktoniskt och vulgärt. Det skulle la vara som att försöka bygga funkishus idag – helt osannolikt och märkligt, eller hur?
Pelare på övervåningen försvårar storbildsvisning av bortamatcher – varför tänkte de inte på det från början?
Sedan åldrades vi säkert ytterligare ett par decennium och åkte förbi Bräutigams, numera endast i Fjärås, för marsipan-inköp. Fram till början av 1990-talet drev släkten Göteborgs kanske mest fashionabla konditorier i den lokal som numera är ett vattenhål med viss grönsvart anknytning – Dubliners. Då och då dyker det dock upp berättelse om hur folk stött på gamla tanter och gubbar, besökare och göteborgare i exil, som lite förvirrat frågat om vägen till Bräutigams.

Den oroande hyresfrågan

Man måste ha varit både, blind, döv och en smula dum för att fullständigt ha missat debatten kring hyrorna för lägenheter i Sverige. Trots det har jag oftast försökt undvika att läsa mer än nödvändigt. Boendes i en hyfsat central hyreslägenhet hos en privat fastighetsvärd i Götelaborg är tanken på vad som kan komma att hända med min hyra på några års sikt inte roligt; det är bättre att stoppa huvudet i sanden.
För er som likt mig både är döva, blinda och en smula korkade kanske det är på plats med en sammanfattning. Regeringen (den föregående, med tillägg av den nuvarande) har tillsatt en särskild utredare – Michaël Koch (‘ë’ är la någon slags klassmarkör?) – för att undersöka bostadshyrorna och han har nu kommit med sitt förslag till kommun- och finansmarknadsminster Odell. Nu kommer förslaget att diskuteras och lämnas ut på remiss i välkänd svensk korporativ anda och sedan får vi kanske en bättre uppfattning om vad som kommer hända i slutet av året.

Denna fråga har nämligen frammanat ett gäng skräckscenarion. Några sådana kommer från Hyresrättsföreningen som alltid tycks slåss i tuff motvind numera. Det är förstås föga oväntat. Hyrorna är redan en stor utgift för de flesta hushåll i Sverige och kraftiga förändringar i denna utgift får givetvis påtagliga följder – hur många kan egentligen leva som Faktum-försäljare i Göteborg?

Enkelt uttryckt finns det två system för att sätta hyrorna. Antingen utifrån bruksvärdet eller utifrån marknadsvärdet. Båda systemen har sina nackdelar och möjliga avarter. När det gäller bruksvärde – det vill säga att priset sätts utifrån värdet för brukaren – kan det lätt leda till såväl långa köer och dåligt underhåll av fastigheterna. Nu är det näppeligen så att fastighetsbolag i allmänhet lever under hård ekonomisk press, men rådande system – där allmännyttans hyror är normerande – uppmuntar inte direkt byggandet av attraktiva hyreslägenheter. Att vissa fastighetsbolag missköter underhållet av sina byggnader för att tjäna pengar på kort sikt är inte så ovanligt (har själv bott i ett sådant, förvaltat av det mediokra bolaget Västerstaden) – inte minst i miljonprogramshus – men lär inte givet vara varken bättre eller sämre med marknadshyror.

För märkliga avarter på en reglerad hyressättning kan man till exempel ta upp gamla Östtyskland (se till exempel Jan Jörnmarks bildserie om ”Schwartze pumpe” (kräver inloggning) för vackra bilder från övergivna Plattenbaus) där hyrorna enligt någon slags marxistisk kring behov sattes till några procent av inkomsten, vilket fick som följd att det inte fanns några resurser till underhåll.

Tillträde endast tillåtet om ekonomiskt oberoende?

Men marknadshyror – som i en teoretisk värld skulle balansera tillgång och efterfrågan på hyreslägenheter – är verkligen inte ett system utan problem. Det skulle kunna vara rätt oproblematiskt att gå över till marknadshyror i en situation där det redan råder något som kan liknas vid balans, men det är få platser i Sverige där det råder en sådan balans. Bristen på bostäder i storstäderna är stor och i stora delar av innerstaden skulle troligen hyrorna kunna höjas mycket kraftigt. Mindre penningstarka grupper skulle tryckas ut från centrum och attraktiva lägen till ytterområderna. Om man – likt jag gör – ser ett värde med en blandad befolkning (ekonomiskt, socialt, etniskt, åldersmässigt) skulle det kunna få olyckliga konsekvenser, även om en socioekonomisk segregation ofta redan är ett faktum. Ett uppenbart problem är att bristen av lägenheter i en expanderande storstadsregion som Göteborg skulle kunna innebära högre hyror överallt inom i princip hela regionen.

Höjda hyror skulle på sikt kunna leda till att uppmuntra byggandet av hyreslägenheter, men det tar tid att planera och bygga nya bostäder. Inte nog med att husen skall byggas, det behövs oftast förses med service och kommunikationer för att möta ökade behov lokalt. Därför är det tur att utredningen trots allt inte – med inspiration av den nya regeringen – slagit slint och föreslagit en direkt övergång från brukarvärde till marknadshyra utan istället sätta ett tak på hyreshöjningarna på fem procent per år (givet inflation på två procent). Nu är det i och för sig fortfarande en risk för att man råkar illa ut, men ens öde blir lite som paddan som släpps ner i ljummet vatten och långsamt kokas till döds – man kanske vänjer sig med att betala tre fjärdedelar av sina inkomster för att få tak över huvudet. Ett sådant tak är förstås viktigt och betryggande på kort sikt, men spelar det någon roll på lite längre sikt och kommer bostadsmarknaden verkligen fungera väl nog för att möte efterfrågan och för en gångs skull förvandla bostadsmarknaden i storstäderna till köparens marknad?

Vad blir hyran i Kville City?

Bostad är ett basalt behov och är likt vatten och föda ett behov som skyddas i FN-konventionen för sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Den nuvarande systemet är måhända inte perfekt (speciellt när regeringen gynnar bostadsägande) men det är samtidigt något så viktigt att det inte lämpar sig för ideologiskt frammanade nyliberala experiment. Till och med Svenska Dagbladets ledare – som förstås hyllar marknadshyror – tycks mena att det är ett konsekvent förslag. Däremot är jag tveksam till att vi någonsin (annat i undantagsfall) kommer att få uppleva att hyrorna faktiskt sjunker eller att marknadshyrorna kommer att understiga bruksvärdet (annat än marginaliserade och utarmade regioner som Lappland och Orust). Hyresgästföreningen har i sin replik på DN undersökt landets trettio störta orter där endast en, Borlänge, skulle få lägre hyror.

*****

En intressant ”detalj” är att utredaren Koch hänvisar till att rådande system kommer i konflikt med EG-rätten, något som ingen förstås hävdade när vi röstade för att gå med i EG. Likartade tongångar kring svensk arbetsrätt då fick i dagarna Sören Wibe att lämna socialdemokraterna som han anser fört väljarna bakom ljuset)

*****

Fredagskvällen var lika spännande som den brukar vara när jag är gräsänkling. Teve visar inget annat är program där kända och okända människor sjunger mer eller mindre falskt och dessutom hade jag en del post-traumatisk stress från derbyt. Det blev en godispåse och några folköl från affären. På väg till kassan tänkte jag att jag kanske behöver ursäkta mig för kassörskan – living la vida loca och så vidare. Hon han dock före och frågade om det skulle gå vilt till. Kvällen försvann i planlöst surfande och zappande.

Humorn fick jag från porten där någon ville byta en trea i nybyggda Amhult (fuktskadat?) för över sjutusen i månaden mot en billigare lägenhet nära Kvilletorget. Klart jag vill flytta ut ett gammalt flygfält med medioker kollektivtrafik, betala några tusenlappar till i hyra och hamna en och en halv mil längre från Brunnsparken. Japp nappar direkt!

Givande och tagande i staden

jag har vid några tillfällen nämnt området som börjat byggas på den gamla porslinsfabrikens tomt i närheten av mitt hem. För några dagar sedan stod det i gepe att bygget påbörjats (vet verkligen inte vad byggarna hållit på med i flera månader om inte byggande, dragit upp kostnaderna lite kanske).

Genom bloggen biospolitikos såg jag att Peab nu lagt upp en liten propagandafilm om hur det nya området med bostadsrätter kommer att se ut.

Titta på filmen (stäng först av ljudet, det är någon irriterande musik som stör). Jag skall försöka ge mig på lite navelskådar-analys. Först så börjar filmen vid spårvagnshållplatsen, det är också där den slutar. Det är förstås prio 1; det är viktigt att det går att ta sig ifrån sin boende någon annanstans. Tror det var Gunnar Myrdal (rätt mig om jag har fel) som menade att i framtidens (läs gårdagens) bostadsområden så skall medborgaren endast rasta sin hund – allt annat liv pågår någon annanstans. Förståeligt nog har alkisarna tagits bort från hållplatsen.

Sedan går filmen direkt vidare till prio 2; utsikten. En utsikt som endast ett fåtal individer eventuellt kommer att få. blicken riktas långt bort i fjärran bort från Hisingen. Som boende i det närliggande området med både landshövdingehus och lite längre bort flera fina gamla trähus i Rambergets östra sluttning är det nästan en förolämpning. Utsikten över gamla fabrikslokaler vid bäcken och den lilla stadsdelen kommer antagligen vara mycket skönare än frihamnen och läppstiftet långt bort i fjärran.

Klickbar översiktskarta

De har inte vågar bygga slutna kvarter, men som tur är har det begränsade utrymmet tvingar Peab att bygga tämligen tätt, så att det kanske nästan går att få känslan av att man bor i ett riktigt kvarter. Grundplaneringen från ett miljonprogram känns dock ingen, även om de tvingats skära ner på mängden av menlösa gräsmattor. Notera även att för att skärma av området från billjudet från de större vägarna så har man inte använt sig av huskroppar utan stora fönsterväggar likt de som Wingårdh använt sig av i sitt kvarter Kostern. Blir la så där lagom dassiga efter en tid.

Vad som jag framförallt tycker är tråkigt för egen del är att detta område inte kommer att ge mig som boende i närområdet någonting. Det finns alltid tillfällen för mig att röra mig i mitt kvarter, bortom den uppenbara vägen mellan hållplats, mataffär och port. Om man bara ska gå utifrån ett konsumtionsperpektiv finns det lite här och där finns det till exempel pizzerior, restauranger, zoo-affär, tygaffär, biljard, kaféer, blomsterbutik, pubar bland husen. Det är ingen funktionsindelning där allt finns samlats på en plats som i förorten., även om det är koncentrerat nära torget Och i förorten betyder allt nästan alltid väldigt lite; mataffär, kiosk, kanske tråkigt konditori. När jag flyttade tiotalet hållplatser mer centralt på den gröna ön var det inte bara en fråga om att komma närmare den där avlägsna platsen som Peabs propagandafilm blickar ut mot utan även att komma in i en dynamisk levande miljö.

Porslinsfabrikens områden kommer att ligga mycket nära och behändigt för mig. Det finns exempelvis ingen barriär, som till exempel en motorled, som hindrar mig från att nå området. Men jag kommer antagligen aldrig ha någon anledning att gå ditt. I det avseendet är det mycket som ett miljonprogram – råkar man inte känna någon som bor i ett annat hus lämnar man ytterst sällan det upptrampade stråken. Området kunde för min del lika väl legat i Kålltorp.

Porslinsfabriken är färdigt från början; ett monotont område med bostadsrätter i identiska hus där snart identiska människor – i alla fall i skaparnas idévärld; medelklassbarnfamilj skall inte behöva utsättas för något annat än medelklassbarnfamilj – kommer att flytta in. Planerat och klart att stå så fram till jordens undergång. Ingen plats finns för avvikelser, förändringar eller dynamik.

Dyster, men finns det ingen fördel? Jo, för min del kanske det finns det. Efter att de identiska människorna flyttat in och börjat sin dagliga färd med bil eller spårvagn mot platsen någon annanstans kanske några börjar lägga märke till det där omoderna området i närheten där Götaverkens arbetare brukade bo. Där finns det saker att se och göra, där finns det olika byggnader med olika människor, alkisar vid torget och konstiga affärer – inte långt borta i fjärran utan bara runt hörnet!

*****

Lite i efterhand har jag talat med en representant från FCH som menade att många av de som varit och kollat in Porslinsfabriken upptäckt närheten till Kvillestaden och alla dess möjligheter.. Ett intryck som de sett som ett stort plus. Tänka sig, även folk som vill bo i Porslinsfabriken vill gärna ha gångavstånd till stadsmiljöer. Att från de dra slutsatsen att man skall bygga stad är la dock ren science fiction.