Som del av min sommarläsning plockade jag upp en av William Gibsons senaste verk bland de böcker som min bokslukande bättre hälft släng omkring sig likt godispapper på golvet vid hennes sida av sängen
Pattern Recoginition utspelar sig i några av världens storstäder och i nutid, vilket skiljer ut den från de äldre Gibson-böcker jag läst. En viktig bakgrundsdetalj är att det hela utspelar sig några år efter 11/9 2001 – undrar hur många amerikanska (och andra) romaner som på något sätt inkorporerar detta (inter)nationella trauma egentligen? Huvudkaraktären, Cacye* Pollard förlorade nämligen sin far i samband med denna händelse.
Cacye är inte riktigt som oss andra. Även om de flesta av oss som lever i den moderna, globaliserade verkligen har vant oss vid att känna igen subtila symboler i vår hyperdesignade och samtid är hennes förmåga utöver det vanliga. Cacye kan nämligen på ett ögonblick avgöra om en ny logotyp kommer att fungera eller inte. Denna förmåga har dock sina avigsidor – hon har nämligen en allergi mot flera varumärken. Speciellt Michelin-gubben får henne illa till mods och i ett tidigt kapitel får hon en allergichock av Tommy Hilfiger i centrala London och börjar kräkas. Som en följd av denna allergi måste hon bland annat ta bort alla märken på sina egna, noga utvalda, kläder.
Nåja, jag vet inte om man måste vara trendmedveten för att utveckla en allergi mot varumärken. Försöker själv i möjligaste mån undvika kläder med tydliga märken och det är inte för att jag vill verka subtil och cool utanför därfär att jag inte vill gå runt som någon reklampelare för något till vansinne igenomtänkt varumärke som skall signalera livsstil och värderingar fast det egentligen bara handlar om att kränga varor. Det är i denna miljö som boken utspelar sig. I den globala ekonomin där allt är genomtänkt och utstuderat raderas det unika.
Yta är pengar och snart dras Cacye, genom ett specifikt intresse som hon delar med flera andra via ett internetforum – nä, klart det inte kan vara William Gibson utan cyberspace! – dras hon in i en värld av intriger och industrispionage.
Överhuvudtaget en bra bok med ett intressant och genomtänkt språk, även om själva intrigen aldrig riktigt lyckas engagera mig så finns det en del annat att intressera sig för.
—
Det var verkligen intressant att åter bekanta sig med William Gibson. Hans böcker i den så kallade Sprawl-trilogin var en bidragande orsak – tillsammans med pulp fantasy – till att mitt engelska-netyg steg från en svag två till en stark fyra på en termin någon gång på högstadiet.
Cyberpunk – främst känt genom visuellt starka filmen Bladerunner – som framtidsvision där politiskt totalitära utopier och dystropier ersatts av en smutsig värld med mulinationella företag och gigantiska informationssystem,** ihopmixat med starka influenser av hårdkokt noir var förstås otroligt häftigt på den tiden för en liten snorunge som spelade rollspel (alltså den gamla hederliga sorten med papper och tärningar) som Mutant och Neotech*** på fritiden.
Nu när jag läser William Gibson idag och tänker tillbaka på hur svårt jag hade att traggla mig ingenom böckerna undrar jag om jag nog inte skulle ha hållt mig till pulp fantasy från TSR. Det senare skulle rimligen bara irritera mig idag men jag undrar om det inte finns anledning för mig att återigen göra ett besök i William Gibsons första triologi mer än tio år senare, med lite bättre engelskakunskaper och bättre utblick i världen än som finnig tonåring.
—
* Jämför Case som namn på huvudkaraktären i banbrytande Neuromancer.
** Matrix-triologin har visuellt och tankemässigt mycket gemensamt med Cyberpunk, notervärt är att Keanu Reeves spelar titelrollen i en B-film baserad på en Gibson-novell; Johhny Mnemonic.
**Det är dock svårt att sia om framtiden. Kollade i gamla regelböcker hos morsan och såg att i Neotechs framtidskildring för 2059 som skrevs någon gång under mitten av 1990-talet förespåddes det att det i framtiden skulle finnas CD-skivor som kunde lagra flera hundra megabite av data!!!
Kommer osökt att tänka på Robert Heinleins gamla SF-roman Stjärnsoldater – eller Starship Troopers, som den hette på engelska och troligen är mer känd som efter en mer ironisk filmatisering för ett antal år sedan. En bok utan någon direkt berättelse som utan större ansträngning kan tolkas som propagerande för militarism och måhända även fascism. I framtidsstaten är det den som är villig att offra sig och göra den insats som krävs för militärtjänst som har rätt till medborgarskap, medbestämmanderätt och deltagande i det politiska livet.
Sedan kommer jag också att tänka på Turkiet och andra länder där militären, i alla fall historiskt, stått som garant för staten, dess idé och stabilitet genom att gå in och, så att säga, styra upp situationen när politikerna avviker från den rätta vägen. Är det detta som den nya, numera frivilliga försvarsmakten vill förmedla (just att det numera är frivilligt underlättar kopplingen till Heinleins bok och idéer där värnplikt inte betraktas med blida ögon).
Med tanke på att sådär nittio procent av ungdomarna som är i vad som förut var värnpliktsåldern har Facebook så känns det onekligen långt ifrån den känsla meritokrati som jag kanske hoppades på. Här får man uppenbarligen ha en åsikt hur som helst; allmänt, löst tyckande premieras. Ja, säkerligen är det så att om det finns någon brist bland dagens unga vuxna så är det oreflekterat tyckande och ej underbyggda argument!
Självgod och bitter 