film

Har du det som krävs för att ha en åsikt?

Är det bara jag som blivit lite perflex av den svenska försvarsmaktens nuvarande reklam-, eller jag kanske skall säga upplysnings-, kampanj? Sloganen ”har du det som krävs för att ha en åsikt” ger mig associationer som jag tror och sannerligen inte hoppas var avsikten.
Kommer osökt att tänka på Robert Heinleins gamla SF-roman Stjärnsoldater – eller Starship Troopers, som den hette på engelska och troligen är mer känd som efter en mer ironisk filmatisering för ett antal år sedan. En bok utan någon direkt berättelse som utan större ansträngning kan tolkas som propagerande för militarism och måhända även fascism. I framtidsstaten är det den som är villig att offra sig och göra den insats som krävs för militärtjänst som har rätt till medborgarskap, medbestämmanderätt och deltagande i det politiska livet.

Detta inlägg är även inspirerat av svensk filmproduktions höjdpunkt och zenit, Repmånad, som gick på TV igår:
”Minns Ådalen, Wickman. Vi är de besuttnas redskap. Eller hur, Jonas.”

Sedan kommer jag också att tänka på Turkiet och andra länder där militären, i alla fall historiskt, stått som garant för staten, dess idé och stabilitet genom att gå in och, så att säga, styra upp situationen när politikerna avviker från den rätta vägen. Är det detta som den nya, numera frivilliga försvarsmakten vill förmedla (just att det numera är frivilligt underlättar kopplingen till Heinleins bok och idéer där värnplikt inte betraktas med blida ögon).

Så jag går in på försvarsmaktens hemsida och gör testet som skall avgöra min framtid som fri medborgare i den svenska militärstaten. Vilken besvikelse det blir när det visar sig att testet endast består av allmänt tyckande i arton olika frågor. Dessutom är testet ihopkopplat med Facebook.

Med tanke på att sådär nittio procent av ungdomarna som är i vad som förut var värnpliktsåldern har Facebook så känns det onekligen långt ifrån den känsla meritokrati som jag kanske hoppades på. Här får man uppenbarligen ha en åsikt hur som helst; allmänt, löst tyckande premieras. Ja, säkerligen är det så att om det finns någon brist bland dagens unga vuxna så är det oreflekterat tyckande och ej underbyggda argument!

Annonser

[Film] 2012

Fredag kväll, förkyld och en smula trött. Vad kan då passa bättre än en katastroffilm som låter en stänga av hjärnan och titta på lite enkel underhållning. Så jag och den bättre hälften hyrde filmen 2012. Att man emellanåt vill stänga av hjärnan betyder emellertid inte att man är hjärndöd. Detta är nog, speciellt med tanke på den budget denna film torde haft, den absolut sämsta film jag sett.

Efter att hafsat sig förbi en bakgrundshistoria och en så kallad vetenskaplig förklaring genom några snabba klipp över sådär 10 minuter så börjar världen gå under, och under och under. Folk springer mellan marken rasar sönder bakom den, de kör bil när marken rasar sönder bakom dem, och de lyfter med flygplan mellan landningsbanan rasar sönder under dem och husen rasar till höger och vänster. Sedan kommer en störtvåg också. Hopblandat i detta är lite banala inslag av släktingar som tar kontakten med varandra för sista gången och förlåter varandra för bråk i forntiden medan världen rämnar kring dem, en rysk miljardär med odrägliga barn och barn som är arga på sin far för att han har skilt sig från deras mor och – givetvis – en hund som överlever allt; en klassisk filmkliché där vuxna människor kan dö i drivor men hundar och barn överlever. I slutändan återförenas givetvis de skilda föräldrarna (att den i grunden töntiga men i grunden godhjärtade styvfadern dör i processen är , likt detta, lite av en parentes) i en lycklig kärnfamilj med en dotter (som dessutom nu klarar av att sova utan att kissa på sig, 5-6 miljarder döda är givetvis ett lågt pris att betala för denna terapi) och en son som börjar kalla sin far för pappa igen. Lägg dessutom till en fattig familj av buddistiska kineser som etno-chict inslag.

Kände ett behov av att skrubba mina ögon med svinto efteråt. Detta inlägg är en varning till alla som ännu inte sett filmen. Gör det inte! Den är så dålig att den inte ens är rolig. 260 miljoner dollar kostade skiten. Den riktiga katastrofen är att de säkert lyckades tjäna in de pengarna.

[Bok] Pattern Recognition

Som del av min sommarläsning plockade jag upp en av William Gibsons senaste verk bland de böcker som min bokslukande bättre hälft släng omkring sig likt godispapper på golvet vid hennes sida av sängen

Pattern Recoginition utspelar sig i några av världens storstäder och i nutid, vilket skiljer ut den från de äldre Gibson-böcker jag läst. En viktig bakgrundsdetalj är att det hela utspelar sig några år efter 11/9 2001 – undrar hur många amerikanska (och andra) romaner som på något sätt inkorporerar detta (inter)nationella trauma egentligen? Huvudkaraktären, Cacye* Pollard förlorade nämligen sin far i samband med denna händelse.

Cacye är inte riktigt som oss andra. Även om de flesta av oss som lever i den moderna, globaliserade verkligen har vant oss vid att känna igen subtila symboler i vår hyperdesignade och samtid är hennes förmåga utöver det vanliga. Cacye kan nämligen på ett ögonblick avgöra om en ny logotyp kommer att fungera eller inte. Denna förmåga har dock sina avigsidor – hon har nämligen en allergi mot flera varumärken. Speciellt Michelin-gubben får henne illa till mods och i ett tidigt kapitel får hon en allergichock av Tommy Hilfiger i centrala London och börjar kräkas. Som en följd av denna allergi måste hon bland annat ta bort alla märken på sina egna, noga utvalda, kläder.

Nåja, jag vet inte om man måste vara trendmedveten för att utveckla en allergi mot varumärken. Försöker själv i möjligaste mån undvika kläder med tydliga märken och det är inte för att jag vill verka subtil och cool utanför därfär att jag inte vill gå runt som någon reklampelare för något till vansinne igenomtänkt varumärke som skall signalera livsstil och värderingar fast det egentligen bara handlar om att kränga varor. Det är i denna miljö som boken utspelar sig. I den globala ekonomin där allt är genomtänkt och utstuderat raderas det unika.

Yta är pengar och snart dras Cacye, genom ett specifikt intresse som hon delar med flera andra via ett internetforum – nä, klart det inte kan vara William Gibson utan cyberspace! – dras hon in i en värld av intriger och industrispionage.

Överhuvudtaget en bra bok med ett intressant och genomtänkt språk, även om själva intrigen aldrig riktigt lyckas engagera mig så finns det en del annat att intressera sig för.


Det var verkligen intressant att åter bekanta sig med William Gibson. Hans böcker i den så kallade Sprawl-trilogin var en bidragande orsak – tillsammans med pulp fantasy – till att mitt engelska-netyg steg från en svag två till en stark fyra på en termin någon gång på högstadiet.

Cyberpunk – främst känt genom visuellt starka filmen Bladerunner – som framtidsvision där politiskt totalitära utopier och dystropier ersatts av en smutsig värld med mulinationella företag och gigantiska informationssystem,** ihopmixat med starka influenser av hårdkokt noir var förstås otroligt häftigt på den tiden för en liten snorunge som spelade rollspel (alltså den gamla hederliga sorten med papper och tärningar) som Mutant och Neotech*** på fritiden.

Nu när jag läser William Gibson idag och tänker tillbaka på hur svårt jag hade att traggla mig ingenom böckerna undrar jag om jag nog inte skulle ha hållt mig till pulp fantasy från TSR. Det senare skulle rimligen bara irritera mig idag men jag undrar om det inte finns anledning för mig att återigen göra ett besök i William Gibsons första triologi mer än tio år senare, med lite bättre engelskakunskaper och bättre utblick i världen än som finnig tonåring.


* Jämför Case som namn på huvudkaraktären i banbrytande Neuromancer.
** Matrix-triologin har visuellt och tankemässigt mycket gemensamt med Cyberpunk, notervärt är att Keanu Reeves spelar titelrollen i en B-film baserad på en Gibson-novell; Johhny Mnemonic.
**Det är dock svårt att sia om framtiden. Kollade i gamla regelböcker hos morsan och såg att i Neotechs framtidskildring för 2059 som skrevs någon gång under mitten av 1990-talet förespåddes det att det i framtiden skulle finnas CD-skivor som kunde lagra flera hundra megabite av data!!!

Skådespelardebut?

Jag är en sådan individ som sällan vill synas på film, mitt enda signifikativa (relativt sett) tv-framträdande vägrade jag se på tills några andra yimby-medlemmar tvingade mig en lördagseftermiddag på fiket Blå kullen vid Skanstorget.

Nu slår jag dock till igen och medverkar i GKTV #4 – ”Röv TV” (följ länk och välj Röv-tv). Jag har bara en replik men syns vid ytterligare något tillfälle. Nu får de bloggläsare som inte känner mig en chans att se mig, gratulerar!

Öh, Cubic?

Som en del av en lite småseg men ändå rätt skön fredagskväll så satte jag mig ner och såg filmen Equilibrium på teve. Om du inte hört talas om den är det inte så värst konstig, av någon anledning så bestämde bolaget på att inte satsa på filmen och den gick direkt till video i Sverige.

Filmen börjar som en variant på Ray Bradburys klassiska SF-bok Farenheit 451, men instället för ”brandmän” som bränner böcker för att människan inte skall lockas ifrån teven så är det ”präster” som hindrar människor att utsättas för känsloyttringar. Det är den fascoida statens slutsats att krig och olycka skapas av människans känslor och för att undvika de dåliga känslorna måste även de positiva känslorna offras. Christan Bale spelar en sådan prelat – självklart i strama, svarta kläder – som jagar efter konst, musik och skönlitteratur för att dessa skall brännas och människor som begår känslobrott. För att människan inte skall lockas av känslor drogas de konsekvent likt neddrogade bokstavsbarn och verkar också ha en snarlikt upplyftande tillvaro i denna dystropi.

Matrix, Keanu Reeves i svart prästkåpa? Nä, det är inget vi snott – bara ren slump faktiskt!

Precis som Bradburys brandman kan förstås inte Bales prelat fortsätta på det spåret – i så fall hade de ju inte blivit så mycket till film – men istället för att memorera någon fin dikt och dra runt på landsbygden så övergår filmen i Matrix-läge. Kanske inte värdens bästa film, dock helt ok fredagsunderhållning.

Det roligaste med filmen är dock den ”svenska” titeln Cubic. Equlibirum anspeglar givetvis på den känslomässiga balans som eftersträvas i den totalitära staten och är också namnet på någon hälsovårdsmyndighet som administerar drogerna. Efter att nu sett filmen en andra gång kan jag fortfarande inte komma på att ordet Cubic förekommer på något vettigt sätt har något med filmen att göra överhuvudtaget. Är det någon bloggläsare som vet får ni gärna förklara det för mig…

[Film] Gomorra

Gick och såg den italienska filmen om Camorran i helgen. Har inte läst Roberto Savianos bok med samma namn, men är inte helt obekant med hur den organiserade brottsligheten fungerar.*
Något intressant med filmer lik denna är den stora skillnad som föreligger mellan maffia-verklighet och maffia på film, kanske framförallt då på amerikansk film.Numera är det inte filmen som efterapar verkligheten, maffian försöker också efterapa filmen. Kommer ihåg en intevju med författaren där han bland annat berättade att filmen Pulp Fiction fick som oväntat konsekvens att unga gangsters började skjuta med pistolerna lutade mot sidan för att det såg tufft ut. Konsekvensen blev minskad träffsäkerhet och fler oskyldiga offer.

”Carabinieri went as far as to complain that over-reliance on fictional behaviour leads to clumsy jobs: killers in Naples have taken to angling the gun by 45 degrees before shooting, as seen in iconic movies such as Pulp Fiction. This is an inefficient way to fire, the police officer explains, as shots usually hit the lower abdomen, the groin, or the legs, only wounding the victims rather than killing them swiftly and cleanly.

Filmen är så långt ifrån häftig, fartfylld maffia-action man kan komma. Det handlar om fem olika historier, alla med mer eller mindre olyckliga slut. Kameran vilar länge på karaktärernas ögon när de nervöst tittar runt i sin sjaskiga och fula tillvaro i någon vedervärdigt sliten förort. Halvvägs in i filmen så gick ett par unga tjejer, som nog hade förväntat sig något annat – en cool, ung italiensk motsvarighet till Robert DeNiro kanske. Istället fick de fula, pluffsiga män i t-shirt och shorts som flämtade runt en del och bråkade om avfallshantering.

Sett som underhållning är värdet av filmen begränsat, som berättelse hämtat ur verkligheten är den utmärkt.

* Jag har läst en hel del sakprosa om organiserad brottslighet, det är alltså inte frågan om direkta erfarenheter, annat än genom min utsikt bort mot Ångpannegatan.

Julhelgen – dit filmer krälar för att dö

Ja, bland en del små guldkorn i utbudet kommer det onekligen med en flod av skräp. Filmer som man redan sett och ogillar; filmer man sett och gillat och därför sett för många gånger; filmer vars titel säger allt.
Som uttråkad gräsänkling tänkte jag gå och lägga mig med en god bok istället (Peter Englunds Stridens skönhet och och sorg – första världskriget i 212 korta kapitel, som jag förvisso vet hur den slutar – Tyskland förlorar – men nog ger mer). Då upptäckte jag att en avträdeskanal skulle ta och visa klassikern Fever Pitch. Förvisso inte i närheten så bra som boken (som nog inte går att filma), men efter glättiga glada amerikanska filmer så var det hög tid för den där smutsiga och trista brittiska vardagen som andas mer äkta än nästan alla Hollywood-produktioner jag någonsin sett.

Stannar uppe lite längre och häller på en julöl och lite Whisky för att sjunka ner i Engelsk skol- och fotbollsmiljö av säsong 1988/89. Då visar det sig givetvis att kanalen inte visar den brittiska filmen utan en amerikansk version som kretsar kring amerikansk brännboll! Efter fem minuter har jag fått små röda, vita och blå utslag av amerikansk romcom upplägg 1A och känner mig allmänt illamående. Miljön känns inte äkta och de skämtsamma inslagen är anpassade så att ingen kan ta anstöt. Att jag tar anstöt av skiten spelar ingen roll, jag kommer la ändå inte köpa några av varorna de så glatt kommer att berätta om under uppehållen för konsumentinformation.

Jag har varit i båda länderna, om än en smula mer i USA. Även om det senare vid första anblicken känns glättigare så kan jag inte säga att jag uppfattade min omgivning som en filmkuliss. Hur kommer det sig att samma land, som är ledande i filmbranschen, samtidigt är till synes oförmögna att producera trovärdiga miljöer? Måhända är det där deras framgång ligger, folk vill inte ha något som känns äkta – de firar ju jul…


Bara en sån sak att ställa Jimmy Fallon mot Colin Firth…