GAIS 1 – 0 BK Häcken

Genom att inte vara fysiskt närvarande (det är nämligen länge sedan GAIS vann när jag var på plats – 28/9 2009) så kunde GAIS skaffa sig tre värdefulla poäng och förstärka ett gott hemmafacit. Resultatet var i stort sett rättvist även om spelet i andra halvlek gjorde mig nervös. Matchens största behållning torde framförallt vara att Richard Ekunde spelade mittback. Det gäller att suga på den karamellen, då han troligen är förvisad till en ytterbacksplats till nästa match.

1. D. Janukovski;

5. J. Tamandi, 2. R. Ekunde, 4. H. Jónasson, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng (84′ 7. J. Lundén), 17. J. Mårtensson (78′ 31. M. Gustafsson), 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

25. W. do Carmo, 22. R. Omotoyossi (81′ 26. A. Rennie)

Skillnaden mot föregående match gentemot Syrianska, som lite oväntat tog ännu en seger denna kväll, var att motståndet hade ambitionerna att gå ut och spela offensiv fotboll. GAIS inledde vidare med att försöka pressa över nästan hela banan. Följden av detta blev att båda lagen blev lätt utdragna och att det fanns mycket ytor på kanske framförallt mittplan. GAIS var emellertid klart dominerande under den första delen av matchen och var den sida som fick ut något av situationen. Razak Omotoyossi var inblandade i flera halvchanser i första halvlek som han tyvärr sällan lyckades förvalta. Att han är stor och tung fungerade bra i så måtto att han pressade backlinjen för motståndarna och skapade mer ytor för GAIS men det blir trots allt lite väl monofunktionellt att ha en anfallare enbart för det syftet. Fortfarande är han allt för mycket ovän med bollen för att verkligen bli de anfallskvalitéer som Alvaro Santos vid flera tillfällen lyckats uppvisa.

Omotoyossi var emellertid direkt involverad i det ledningsmål som GAIS fick med sig i 13:e minuten. Razak nickade på en hörna från Kenneth Gustafsson som Källqvist i motståndarmålet lyckades parerar undan. Detta genomfördes emellertid inte bättre än att Eric Bassombeng kunde trycka in 1-0. Bassombeng var under stora delen av matchen GAIS bästa anfallsvapen framåt. Tyvärr gick detta inte att utnyttja på ett riktigt bra sätt då hans inlägg var allt för långa i de flesta fall och på grund av att han sällan kom in mot mål i en bra vinkel för att avsluta själv.

Då anfallspelet ofta hämmades av för långa bollar och lite väl mycket offside (de visades i stort sett aldrig några repriser på offsideavblåsningarna så jag kan inte avgöra om linjemännen var allt för glada med att vifta med flaggan) var försvarsspelet i mångt och mycket matchens övergripande behållning. Det fanns två anledningar till att detta fungerade så väl, bortsett från några fina ingripanden av Dime Jankulovski. För det första lyckades Ekunde och backlinjen hantera den farlige Ranegie på ett bra sätt och för det andra så gynnades försvarsspelet av att BK Häcken spelade ett för centrerat anfallsspel. Under början av matchen försökte Ranegie gå på djupet men kunde inte komma undan den snabbe och följsamme Ekunde. Ju längre matchen led desto mer sökte han sig neråt. Längre ner i banan kunde han vinna de flesta nickdueller men var samtidigt längre ifrån mål. Det fel som jag uppfattar att Häcken gjorde var att de – måhända för att komma närmare Ranegie – inte utnyttjade kanterna. Innan matchen oroade jag mig för vad Makondele skulle göra med den i många avseenden tröge Jimmy Tamandi. Då GAIS kunde spela tätt blev inte detta ett så tydligt problem då försvarare sällan lämnades ensam mot en motståndare utan hade nära till understöd. Häcken försökte lösa detta genom att byta ut ett par spelare i halvtid men utan något synbart resultat.

I andra halvlek började emellertid en del problem uppstå för GAIS. I många avseenden var både Reuben Ayarna och Johan Mårtensson en dynamisk duo på innermittfältet men de gick som vanligt inte att hålla uppe spelet riktigt. När dessa i högre utsträckning fick falla ner så skapades ytor för deras defensiva mittfältare Chatto att dirigera spelet samtidigt som GAIS lätt tappade bort bollen när spelet skulle vändas. Bassombeng var den som hotade mest framåt för vår del men som jag redan påpekat fungerade detta inte riktigt. En lösning torde vara att byta ut Razak och ta in eller fördela om så att det fanns en kvick djupledslöpare till för kontringar. Detta byte skedde också genom att Amadayia Rennie kom in i slutet på matchen. Det är möjligt att GAIS kunnat tjäna på att göra ett sådant byte lite tidigare men samtidigt finns förstås risken att GAIS släppt in ett mål och tvingats bli mer spelförare utan någon target-spelare på plan.

Mot slutet av matchen ökade trycket och nervositeten steg betänkligt både framför skärmen och i viss mån på plan. Hemvändaren Dioh Williams fick till några giftiga avslut mot slutet men när väl tilläggstiden började kunde GAIS ohotat spela ut tiden. Med 16 poäng efter tio omgångar har GAIS avslutat den första tredjedelen av säsongen på ett i stort sett bra sätt. Ett likartad utdelning i de följande två tredjedelarna skulle med fjolårets tabell ge en Europaplats. Vi skall emellertid ta i beaktande att GAIS inledde just föregående säsong på ett snarlikt sätt utan att det ledde till någon större framgång. Även om Djurgården och HBK med sina utmålade demontränare tycks vara avhängda i bottenträsket och ingen egentligen tror på att den Syrianska humlan kan flyga egentligen finns det ingen anledning att se framtiden med tillförsikt. Det kommer att gå åt helvete!

Örebro SK 3 – 1 GAIS

Lite sent kommer så en kort redogörelse för tilldragelserna i Närke i söndags. Då jag är lite sent ute och man i vilket fall inte ser vidare bra från bortaläktaren på Eyravallen* så fokuserar jag på själva resan med GS snarare än matchen. Jag kommer att använda mig av några personers förnamn. Om dessa inte samtycker till att bli omnämnda på en bitter, rörelsehindrad förtidspensionär** nämner dem så får ni höra av er.

1. D. Jankulovski;

5. J. Tamandi, 13. C. Angus, 4. H. Jónasson, 20. K. Gustafsson

21. E. Bassombeng (72′ 10. J. Florén), 31. M. Gustafsson (75′ 14. J. Lindberg), 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

9. A. Santos (66′ 22. R. Omotoyossi), 25. W. do Carmo

Denna match reste jag igen med GS (Gaisare Stockholm). Martihn (ja, han stavar det så – de vill alltid vara lite speciella de däringa storstadsborna), Kenny och Tomas oroade sig över att det inte skulle bli mer än ett 15-tal bakfylla ungdomar som till slut skulle släntra på bussen. I slutändan blev inte inte så illa, ett trettiotal personer reste västerut i en stor buss (bra med plats för rullatorn) och stämningen blev med milen till slut tämligen god. Att det inte blev fullt lika livligt som mot Norrköping var närmast ett plus, i alla fall i för lugna och sansade personer som undertecknad.

I mångt och mycket var det två kändisar som präglade resan: Richard Spong (korsbandskadad) och Ronnie Peterson (död). Spong befann sig på bussen medan bussen senare åkte förbi Ronnie Petersons staty, efter det att de flesta av oss hoppat av för att gå och dricka öl istället. När den levande steg på bussen var det inget jag reflekterade över, då vi befann oss i Stockholm. Det är nämligen så att när jag befinner mig i Stockholm utgår jag alltid från att alla jag känner igen men inte kan placera direkt är kändisar. Detta brukar innebära att jag går förbi och nonchalerar människor med vilka jag är bekanta. I detta fall utgick han från att han var ett läktarvrak istället och inte kändis. Ja, i den mån man är kändis som korsbandskadad fotbollspelare i GAIS. Efter att ha fått i mig några öl och talat om NY med han och hans bättre hälft (de hade tydligen bott på berömda Chelsea Hotel, vilket faktiskt var både enkelt att få rum på och prisvärt – tvärtemot vad kan kanske förväntat sig), var jag inte sen att erkänna vad jag skrivit om honom vid tidigare tillfällen.

På O’Learys i Örebro han jag med två öl. Den förste betalade en kille som heter Mats och jag var givetvis snabb med att åtgärda detta genom att bjuda på nästa omgång. Den ölen i kombination med det soliga vädret var kanske inte vad Mats behövde och han hängde rätt mycket med huvudet under matchen. Fast vem gjorde inte det? Ja, just det spelades en match också. Som jag redan påpekat fick jag inte bättre överblick. GAIS började bra den första kvarten i första halvlek och de första tio minuterna i andra. I övrigt var det ÖSK:s match. Försvarsspelet i GAIS var tämligen oorganiserat och vid de två mål jag såg (var och bevattnade pisserännan vid det första insläppta målet) var det inte precis Dime Jankulovski som skall lastas. framförallt Jimmy Tamandi var svag och i samband med 3-1 målet så höll han och Kenneth Gustafsson på med något slags katastrofalt positionsbyte som lämnade målet öppet. Jag och Janne, som jag stod och talade med under matchen där jag trängt upp mig i mitten och så högt upp det gick att komma, noterade i början på matchen att ÖSK flyttade ut en av sina tre innermittfältare längre ut på deras vänsterkant. Det är möjligt att Sixten Boström identifierat Tamandi som vår svaga länk och försökte överbelasta den kanten. Framåt var anfallsparet Wanderson do Carmo och Alvaro Santos bleka i den halvlek det gick att se dem. Det till synes fina nickmål som Mervan Celik gjorde i andra halvlek, efter ett inlägg från Kenneth, såg jag långt från fel sida.

Under tiden höll domaren Ingvarsson som brukligt är enligt svensk domarstandard att slänga upp gula kort åt höger och vänster, fyra för varje lag, vilket förstås leder till mängder av avstängningar för lagen till nästa match på grund av det fåtal kort som behövs för en avstängning. En av korten slängdes upp för filmning när Santos gick ner i straffområdet. Vi får vänta ytterligare en omgång på de där felaktiga straffarna i vår favör, som skall jämna ut sig över säsongen. Kanske vi får några nästa år?

Vi hade i alla fall tur med värdret. På bussen tillbaka hade partystämningen lugnat ner sig ytterligare. Det mest spännande som hände under hemresan var ett stopp utanför Västerås, i en av de icke-miljöer som ligger längst med motorvägarna i detta land. Ett snabbt stopp för inköp på Max aviserades. Tydligen hade just detta Max slagit över från Fast food till Slow food. Jag har under en tid hävdat att det finns en inneboende konflikt med fordistiska principer i matserveringar när utbudet samtidigt skall anpassas till en post-fordistisk efterfrågan. Jag hade köpt en korv på matchen och tyckte det fick räcka så jag kunde stå på en övergiven parkeringsplats och filosofera om det mellan andra stod och hängde i någon kö.

—

 * Sponsornamn på sedan åratal etablerade arenor skall undvikas (hur många Stockholmare säger Ericssson Globe?)

** Den allmänt vedertagna synen på mig bland de som läst bloggen men inte träffat mig, vilket Martihn närmast skrek ut på O’Learys uteservering i Örebro. Därefter pekade han ut att min gylf var öppen. Trevligt det här med bortaresor.

GAIS 1 – 0 Syrianska FC

GAIS inleder piggt för att sedan tappa kommandot över matchen. I andra halvlek så tycks ett oavgjort resultat skrivet i de regntunga skyarna men ett märkligt mål ger GAIS i det stora hela rättvis seger i slutminuterna. Detta var GAIS första möte mot Syrianska FC (numera kanske Sveriges mest fantasilösa klubbnamn, gratis franchise-IFK!) och det är ju trevligt med plusstatistik på i alla fall något lag i allsvenskan.

1. D. Jankulovski;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren (89′ 5. J. Tamandi), 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna (66′ 31. M. Gustafsson), 27. M. Celik;

25. W. do Carmo, 9. A. Santos (71′ 22. R. Omotoyossi)

Dagen till ära, då även vädret i Muppsala var dåligt, installerade jag mig på jobbet och såg matchen i min kontorsstol, sörplandes på Norrlands Guld 2,8 % som stått i kylskåpet sedan julfesten. GAIS börjar matchen friskt och kör närmast över Syrianska som kommit in i matchen helt fel. Likt vid flera andra tillfällen fortsätter GAIS med att, i alla fall initialt, försöka dominera matchen genom hög press. Syrianska verkade inte förberedda på detta och togs helt på sängen medan GAIS kom i anfallsvåg efter anfallsvåg. Tämligen omgående hade bortalaget de flesta av sina spelare i straffområdet och värjde sig genom att stoppa skott med kroppen. Wanderson do Carmo fick i stort sett fritt spelrum och på detta sätt kunde han servera övriga offensiva spelare med bollar och sätta Syrianska under konstant press.Däremot saknades de giftiga framspelen eller farliga skotten som GAIS behövde för att komma framåt mot mål. En Wanderson i god form, som under första matcherna i år, skulle på ett eller annat sätt avgjort denna match i första halvlek.

Alvaro Santos var inbakad i en köttmur hade svårt att hitta ytor och möjligheter. Motståndarna tyckt – medvetet eller ej – fokuserat på att ta bort förstaanfallaren ur matchen snarare än andraanfallaren/offensiva mittfältaren. Santos tycks försöka men har väldigt begränsade möjligheter att prestera. Detta fungerar endast genom att backa hem i eget straffområde och det är inte konstigt att de är väldigt uddlösa framåt. Peter Ijeh (som eventuellt kanske hade varit avstängd även i allsvenskan efter ett rött kort i svenska cupen spelade för att SvFF:s byråkrati kan välja när de skall utreda formaliteter – lite som Försäkringskassan) plockades bort av GAIS mittförsvar var helt osynlig matchen igenom. De farligheter som tillkom skede snarare genom att spelare på mittfältet kom lös vid de kontringar kom då och då. Inte så konstigt med tanke på att GAIS pressade fram mittfältet i försöken att knäcka den Syrianska försvarsmuren.

Framförallt Johan Mårtensson, som gjorde en utmärkt match och tycktes vara överallt, från innermittfältet fyllde ofta på och detta öppnade upp en del ytor. Reuben Ayarna hade svårare att komma till med sina kvalitéer – det fanns sällan möjligheter att slå djupledsbollar och Wanderson fick ta på sig den spelfördelande uppgiften – och fick i högre grad fokusera på att försöka täcka upp bakom GAIS offensivare kvintett. Yttrarna Mervan Celik och Eric Bassombeng fick ofta bra bollar men tycktes hämmade av att möta ett lag som backade hem så mycket. Det fanns få möjligheter att komma förbi med fart och det hela slutade ofta med ännu ett inkast eller att bollen gick tillbaka ner i linjen. Yttrarna gjorde flera positionsbyten inbördes men inte heller detta tycktes fungera. Istället så undrar om detta inte smalnade av spelet ytterligare, vilket gynnade det försvarande laget.

Hotet mot GAIS kom kanske framförallt från Sharbel Touma, som oftast anföll i vår vänsterkanal. Från detta fick de några hyfsade inlägg och några skott, det mesta bortsett från ett avslut i slutet på första (deras enda skott på mål) var från distans och tämligen lamt. I de får fall det behövdes presterade Dime Jankulovski som emellertid i många andra lägen såg lite ofokuserad ut och allt för ofta chansboxade ut bollar. De fick även några frisparkar på Kenneth Gustafssons kant, emellanåt orsakade av kapten Fredrik Lundgren, som kunde ha blivit farliga med tanke på Dimes det lite osäkra intryck. Som bekant brukar bollar från sidan vara lite av hans akilleshäl. Flera av frisparkarna var emellertid tämligen billiga, ivrigt framviftade av linjemannen på den sidan. Jag muttrade i halvtid kring om han skulle vara lika glad i att vifta med sin lilla flagga i halvtid. Det var han – linjemannens främsta uppgift är som bekant att markera offside… På högerkanten behövde man sällan oroa sig för där spelade Richard Ekunde. I nästa match slipper han spela högerback, då är han nämligen avstängd efter tre gula kort.

I andra hälften av första första och under stora delar av andra hade GAIS svårt att nå upp till prestationsnivån under de första tjugo minuterna. Spelarna spreds ut allt mer över planen och löpningarna utan boll blev färre och färre när GAIS spelare började spela var för sig i en trött andra halvlek. Syrianskas spelare protesterade inte över detta. De kunde under mindre press sänkta tempot, något som givetvis som alltid underlättades och understöddes av den svenska domarkåren, och förlita sig på individuella misstag eller något annat matchavgörande. Att Syrianska även de ”glömde” skruvdobbarna är snarare anledning att ge dem än fler frisparkar. 0-0 skulle i vilket fall som helst passa dem som hand i handske och i detta skede såg det också ut som det väntade resultatet. GAIS bästa chans är när Bassombeng går omkull i straffområdet. Inte skulle det varit straff, även om måhända gult kort för filmning kan varit lite väl hårt. Däremot får vi tydligen vänta på det där utjämnande av domslut som skall göra tillvaron på fotbollsplan så rättvis över en säsong.

Att så GAIS kan få 1-0 i 87:e minuten är på sätt och viss oväntat och slumpartad men samtidigt rättvist. En långspark långt nere i plan tas av Wanderson som sänder in den i straffområdet. Lundgren går som vanligt in i kampen om bollen med målvakten som blir lite störd (i straffområdet men utanför målområdet) och får inte riktigt tag i bollen. Denna far vidare till en omarkerad Calum Angus som med mer tur än skicklighet sänder bollen i en båge i mål. Wanderson höjde sin insats till godkänt genom sin målpass men slavar senare bort ett öppet läge när han istället försöker göra mål själv istället för att passa vidare bollen. När Syrianska försöker få in kvitteringen öppnar det istället bara upp ytor för GAIS som får anfalla med numerärt överläge. Segern känns aldrig hotad även om det förstås inte skadat med 2-0.

Dls 2 – 1 GAIS

Ordningen är återställd. Efter att GAIS dominerat matchen under två tredjedelar av första halvlek släpper laget kontrollen över till den lilla satans änglar och vi tvingas återigen uppleva en derbyförlust med uddamålet.

1. D. Jankulovski;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna (75′ 31. M. Gustafsson), 27. M. Celik (87′ 10. J. Florén);

22. R. Omotoyossi (70′ 9. A. Santos), 25. W. do Carmo

jag skall hålla mig kort. Kanske framförallt för att jag faktiskt inte orkar med att skriva så vidare mycket om denna händelse i årets fotbollskalender. Jag har i stort sett undvikit alla medium för sportnyheter sedan slutsignalen och har inte heller någon lust att kolla upp fakta och information om matchen. Som en följd av detta kommer jag inte att skriva något om enskilda händelser eller individuella insatser, annat än att jag anser att Mervan Celik och den felplacerade högerbacken Richard Ekunde var bäst i GAIS.

Så som jag uppfattade matchen fanns det en positiv överraskning och en mer väntad negativ effekt av GAIS uppställning visavi motståndarna. Den positiva överraskningen var hur väl GAIS spel på mittplan fungerade under stora delar av matchen. Med tanke på motståndarnas uppställning med en central mittfältstriangel hade jag väntat mig att både Wanderson do Carmo och uppspel från innermittfältarna i GAIS skulle stävjas. Så var inte alls fallet. Sin föregående seger, för vilket motståndarna hyllades, hade de ett bollinnehav på mäktiga 38 procent. Från denna information hade jag förvisso kunnat förvänta mig att Wanderson skulle omringas och spelutrymme istället skulle skapas längre ner i laget för GAIS del. Nu lyckades motståndarna trots detta alltså emellanåt tappa bort honom helt, vilket man kanske hade hoppats skulle straffa sig lite mer.

GAIS förväntade svaghet, vilket förstås delvis hänger samman med den bollvinnande strategin på mittfältet som laget försökt sig på, var de ytor som skapades mellan mittfält och det i många avseenden stabbiga försvaret. Den lilla satans offensiva triumvirat innehåller så pass snabba och tekniskt kunniga spelare att dessa kunde komma fram bra även utan understöd från övriga sju utespelare. Den i många avseenden långsamma backlinjen kunde inte trycka uppåt, vilket är en förutsättning för att hög press verkligen skall fungera, utan att öppna upp sig för snabba omställningar. Vissa hade varnat för en sådan risk och de fick i mina ögon delvis rätt. Samtidigt kanske det går att hävda att Axén troligen var medveten om detta och tog en kalkylerad risk med ambitionen att vinna matchen. Något som också för en tid såg ut att kunna gå vägen.