ekonomi

Var är mina avdrag?

Efter mitt föregående inlägg (för ack så länge sedan) om nya avdragsidéer från regeringspartiet Centern har jag med skräckblandad förtjusning följt Svenska Dagbladets artikelserie om barnpassningsbranschen, som tydligen exploderat under senare år (i alla fall i de kvarter där SvD:s journalister bor). Det senaste, föga oväntade avslöjandet var att det är få ensamstående föräldrar som betalar för denna branschs tjänster.

Det är onekligen intressant att notera centerledaren Maud Olofssons respons på detta fakta:

– Jag tycker att man kan fundera över hur man ska underlätta för ensamstående med utgångspunkt i att man ska kunna leva på sin egen lön. Det kan vara med dubbla jobbskatteavdrag, eller att man till exempel ger ensamstående en ökad subventionsgrad inom rut, säger hon.

– Efter år av pigdebatt har vi nu ett samtalsklimat där vi kan prata om att köpa tjänster utan skam. Jämför man med före avdraget var det ju ingen som hade råd överhuvudtaget.

Ja, verkligen. Det har verkligen skett en förskjutning i samhällsklimatet när förmågan att betala för hushållsnära tjänster, såsom barnpassning (dagis räknas tydligen inte) numera anses vara något som man har råd med om man kan leva på sin lön. Jag undrar nu lite försynt hur det skall gå med mina så väl behövda skatteavdrag för maltwhisky och fotbollsresor? Det är tydligt att välstånd och välfärd numera är något som börjar i toppen och sipprar ner till mindre väl bemedlade grupper. Att jag som medianinkomsttagare inte är i närheten av att tillhöra den egentliga målgruppen för dylika reformer tycks inte bekymra någon av våra politiker.

Jag är speciellt fascinerad av moderate Henrik von Sydows respons, som även den lycks vända gamla invanda och försoffade idéer till sin motsats när han söker efter sans och balans i denna välståndsöknings utvidgning till lägre skikt i samhället:

Henrik von Sydow (M), ordförande i skatteutskottet, ser inga problem med att barnvaktsbranschen framför allt nyttjas av familjer med god ekonomi och två föräldrar.

– Det är där som behovet möjligen är störst, det är där som vardagspusslet har minst marginaler. Det finns ett större behov eftersom den stora bristvaran är tid.

På vilket sätt har ensamstående mer tid, menar du?

– Ja behoven finns där också, men de är större i situationer där bägge jobbar.

Hushåll med två vuxna har således mindre tid och det är således, underförstått, mer synd om just dem. Det måste vara svårt när tiden i den övre medelklassens kärnfamiljer måste fördelas på både sommarstugan, utlandsresan och segelbåten. Sådana tidsproblem finns inte bland de ensamstående föräldrarna. Mossiga koncept såsom ökad effektivitet och därmed tidsvinster genom arbetsfördelning (en förälder hämtar barnen, en annan handlar mat) verkar inte heller vara något som von Sydow tror på. Att det går stick i stäv med hushållsnära tjänsters själva idé verkar gått honom helt förbi.

Annonser

Kommer Gottfries följa sitt egna råd?

Det har inte riktigt funnit tid för bloggen på senare tid. Jag får ibland lust att skriva något längre, men faller oftast på den tid som behövs. Som lösning på detta kommer jag inte att lägga in en bild på min katt – som annars är ett vanligt grepp på döende bloggar – utan sjunka ner till personangrepp!

Noterade i dagens SVD:s näringslivsdel att det refereras till olika förslag i den pågående långtidsutredningen. En idé är från Nils Gottfries, professor i nationalekonomi i Uppsala som säger följande:

”Nils Gottfries föreslår också att det ska vara möjligt att personer över 55 år får lägre lön, kombinerat med enklare arbetsuppgifter.

– Man kanske inte är lika produktiv vid 60 som vid 40 år, påpekar han.”

Intressant nog har Gottfries själv passerat den åldern, han är född 1952. Undrar om han är beredd att applicera detta på sig själv? Professorer tenderar ju att bli tämligen gaggiga när de närmar sig pensionen. Gottfries kan ju hjälpa institutionens doktorander med att kopiera och liknande.

Så talade nationalekonomen

Sitter och läser lite en bok med titeln ”Migration Theory – Talking across Disciplines”. Det är en i många avseenden tämligen ordinär akademisk antologi av ett typ som numera är tämligen vanliga. Företrädare för olika akademiska discipliner sammanfogas i en pärm där de på sitt sätt får försöka sammanfatta hur och på vilket sätt deras ämne försökt förklara internationell migration. Representanterna kommer från ämnena historia, sociologi, geografi, antropologi, demografi, statsvetenskap, juridik samt nationalekonomi.

Även om jag bara kommit halvvägs så tycks de alla försöka peka mot interdisciplinära möjligheter och utmaningar. Detta i linje med baksidestexten där redaktörerna har skrivit följande: ”Rich analysis and understanding of [international migration] can only come from a multidisciplinary approach across the social sciences.”

Sedan kommer jag till nationalekonomen, den i sammanhanget kände Barry Chiswick, som redan på första sidan lägger ner lagen för läsaren:

”The authors of several essays in this volume […] express regret regarind the virtual abscence of theory in the studies of migration in their respective field […]. The research in their field is far to often group or time and place specific […]. This crisism is seldom leveled at economics. Indeed, all too often historians, sociologist, and other social scientists complain that economics is much to focused on formalism, with too little interest in specific groups of time and place.

Economics is about the real world in which we live. […] The basic methodology of economics is the scientific method, that is, to develop models based on maximizing behavior […]. Hypotheses are maintained only to the extent that they are consistent with the data, that is, the real world.”

Sedan fortsätter Chiswick med att rada upp sina vanliga formler som la i stort sett är samma som han använt i alla sina artiklar och böcker sedan 1970-talet. Inga diskussioner om eventuella problem med grundantaganden eller vad hans nationalekonomi kan lära av andra discipliner. Discipliner som han implicit har anklagat för att inte – i alla fall inte i samma utsträckning som han – hålla på med den verkliga världen eller använda sig av en vetenskaplig metod.

Oavsett vad man tycker om neoklassisk nationalekonomi visavi andra akademiska ämnen är det tydligt att Chiswick inte talar över disciplingränserna, som bokens undertitel antyder – han predikar. Undrar hur stämningen var på kalaset i samband med bokens tryckning och utgivning?

Snabb mat allt långsammare

Jag var på en hamburgerrestaurang i centrala Öst-Borås igår. Det var la en tämligen ordinär vardagskväll sådär runt femsnåret på eftermiddagen – en tidig, bekvämlighetsflaggad middag innan bio helt enkelt.
Det är något som jag börjat notera med hamburgekedjor och är att det ofta tar allt längre tid. Jag misstänker att detta beror på att kedjorna, på grund av konkurrens, försöker erbjuda allt mer olika alternativ till sina kunder. Långsamt håller företagen på att undergräva den rationalitet på vilket deras koncept är grundat.

Är jag helt fel ute att tro att detta är en större trend som nu kommer in från produktionsindustrin? Tänk tillbaka till era skolböcker om modern historia där det oftast, i ett desperat försök att göra Historia intressant för individer som endast var intresserade av sin egen ångest, refererades till Henry Fords slogan att man kan få sin T-Ford i vilken färg man vill bara den är svart. Detta var ett extremt exempel på standardiserad massproduktion. Detta spreds senare till varuhandeln där det löpande bandet blev ett varuband. Slutligen spreds konceptet till snabbmatsrestaurangerna.

Varuproduktion tillverkas inte riktigt så längre. Mängder av företag kan producera billiga varor, för att konkurrera gäller det istället att kunna ge kunden vad just kunden vill ha. Resultatet blir extrautrustning i bilar, snabba modeväxlingar även bland baskläder och juice i limited edition. Nu kan man även göra massa olika val när man skall äta snabbmat. En viktig del för att öka produktiviteten inom industrin var att få ner spiltider genom att arbetarna inte behövde gå runt och hämta saker och ting på olika platser. När jag stod och väntade på min hamburgare kunde jag observera hur mycket arbetaren vid disken fick gå bort någonstans för att hämta eller göra något speciellt.

Självklart iakttar jag detta främst som kund men har även en del information från insidan, då jag under den första tiden i Öst-Borås bodde med två personer som jobbade på denna hamburgekedja. De kunde med irritation förtälja om de olika idéer som företagsledningen kom på för att ge kunderna unika produkter som oftast innebar att det försvårade för deras arbetare. Ju mer arbetaren får gå runt för att hämta en specifik skruvmejsel eller en speciell dipsås desto ineffektivare blir arbetsproduktiviteten.

Med tiden tycks en hel del kunder vänja sig vid denna valfrihet. Själv är jag inte fullt så överförtjust. Det finns, som säkert en del känner till, ett företag som säljer mackor enligt en idé som förenar ett löpande band (nåja, det är bara ett bord) med total valfrihet för kunden. Jag tycker mest det är jobbigt att behöva välja allt. Hur skall jag kunna välja vilken lök jag vill ha på så där på stört när jag inte ens orkar göra ett PPM-val? Konstigt nog har prokrastineringens mästrare, min bättre hälft, inga problem med detta utan tycks faktiskt uppskatta detta.

Vad jag har än svårare att vänja mig vid är den tid det tar att få en hamburgare när alla andra kunder gör aktiva och allt mer avancerade mål. Stoppa valfriheten!

Arbetskraft och gamla hundar

Under fredagen satt jag och läste igenom en gammal rapport som skrevs 1971 av ett par sociologer som underlag för Invandrarutredningen (kom med fyra SOU:s under åren 1971-1974).

Sociologerna undersöker rekryteringen av jugoslaver till en icke namngiven fabrik i Göteborg. Det enda som uppges är att det är ett mulitnationellt exportföretag som producerar maskindelar med 55 av 61 fabriker utanför Sverige, med totalt 65000 anställda. Det är bara att gissa, torde inte vara så svårt.

Av någon oklar anledning är rapporten skriven på engelska, sidorna är maskinskrivna, stencilerade sidor med tryck endast på ena sidan och med sina över 350 blad börjar den ge vika. En intressant detalj som jag väljer att citera i sin helhet handlar om hur företaget resonerar kring vilka krav de ställer på sin rekryterade personal:

”Experience from foreign labour at the company shows that it is easier to train unskilled farm workers for factory work than to employ unskilled or semi-skilled workers with a little experience from factory work. Those who have been working in agriculture or with fishing are use to stand a good 10 hours work per day, and are used to conduct routine procedures uninterruptedly. Thus, workers who get trained by us to conduct a special type of work having not experience in that what-so-ever, perform much better than others and also they tend to stay longer. Our interest focuses on stability – a factor which becomes increasingly important when mobility of the labour force increases as it is presently doing in Sweden. The costs for training a worker are rather high, and it pays to get serious stable workers who perform well and then stay. ”


Är det inte härligt? Arbetare skall ha så lite kvalifikationer som möjligt med sin in i fabriken som möjligt så att de inte har några alternativ, kvalificerad arbetskraft var efterfrågad i Sverige. Speciellt intressant att erfarenhet av industriarbete till och med uppfattas som en nackdel! Det går alltså inte att lära gamla hundar att sitta (eller stå).

Nåja, de slapp i alla fall dyka upp på det lokala kontoren i Pula, Sibenik och Virovitica och på perfekt Arlanda-svenska förklara hur kundorienterade, flexibla och säljande de är eller hur mycket det brinner för företagets produkter.

Tidsstudiemannens skymning

Roades under eftermiddagens kaffepaus av en artikel i UNT om en sociologisk studie om surfande på arbetstid. Doktoranden Roland Paulsen har kommit till slutsatsen att den främsta orsaken är att många helt enkelt har för lite att göra på sin arbetsplats. Många vill egentligen inte surfa runt men är understimulerande och har inget annat att göra. Att då från arbetsgivarens förbjuda och blockera sidor blir tämligen verkningslöst.

”Tomt arbete” beskriver han som situationer där anställda inte vill surfa runt, men ändå gör det för att de är understimulerade. Det visade sig vara förvånansvärt vanligt. – Flera av dem jag pratat med spenderar mer än halva sin arbetsdag framför internet, säger Roland Paulsen. Förra året sparkades ett flertal personer från Luftfartsverket efter att de blivit påkomna med att porrsurfa under arbetstid. I det fallet ska de anställda ha spenderat upp till tre fjärdedelar av sin dag framför pornografiska hemsidor. – Det intressanta är att de blev ertappade på grund av att man hade tittat på hur Internetanvändandet på verket såg ut. Inte för de här personerna hade utfört ett dåligt arbete. Hur kan man ägna så mycket tid åt andra aktiviteter utan att någon märker det?

Se till att dina anställda använder Facebook enligt MTM-metoden!

Det är ett sätt att angripa ett symptom istället för att ta tag i problemet. Ett problem som rimligen kostar företaget mycket mer pengar än om arbetstagare kan få ta korta pauser och surfa ut på vilken sida de vill, som jag gör nu när jag skriver detta inlägg, men samtidigt har arbetsuppgifter att lösa.

Den grupp som dock gjorde det för att de kände sig understimulerade såg det som ett riktigt problem, vilket kan tyckas vara lättlöst genom att bara be om mer sysslor. Men Roland Paulsen säger att det inte alltid behöver bli bättre bara för att man är ärlig. – En bankman jag intervjuade arbetade 15 minuter effektiv tid om dagen vilket han inte alls var nöjd med. Han lade alla korten på bordet och då halverades hans tjänst.

Som intresserad av arbetslivsfrågor ur ett mer historiskt perspektiv är det fascinerande hur mycket tid som slösas bort inom tjänsteproduktion utan att arbetsgivare inte är förmögna att se detta. Detta torde vara en mardröm för den idoga tidsstudiemannen. Jag misstänker att orsaken står att finna i hur den moderna tjänsteproduktionen i många fall fungerar. När arbetstagare inte har enkla, tydligt definierade arbetsuppgifter av rutinartad karaktär är det närmast omöjligt eller i alla fall väldigt dyrt för företagen att övervaka arbetet. När många arbetsuppgifter dessutom i många fall är unika och bara delvis identiska från gång till gång, så är det väldigt svårt för arbetsledningen, som dessutom kanske inte är så värst insatta i alla sina underställdas arbete, då de saknar kunskaper om program och liknande, blir det svårt att sätta ut hur lång tid en arbetstagare skall få på sig för en specifik uppgift. I vissa fall får detta rimligen det motsatta utfallet i att vissa arbetstagare får en omänsklig arbetsbörda medan andra sitter och slösurfar omkring dem i samma kontorslandskap.

GAIS årsredovisning 2009

På grund av min nya tillvaro i exil kunde jag inte närvara på årsmötet och följdriktigt inte heller rapportera om tillställningen här, såsom jag gjorde 2008 och 2009. Däremot såg jag till att få årsredovisningen 2009 sänd till mitt kontor, vilket jag kan tacka Tony B. för.

Årsredovisningen 2009 var denna gång snyggare och proffsigare än föregående år, då det i var frågan om en vanlig utskrift. I alla fall var den det tills jag spillde lite soppa på den häromdagen. Jag har inte haft tid och riktigt motivation till att skriva om den nu. Det är givetvis möjligt att jag missar detaljer som förtydligades under årsmötet men detta är i vilket fall mitt intryck av resultatet 2009 och budgeten för 2010.

Den nedersta linjen har varit relativt känd och har fått en del mediauppmärksamhet, vilket brukar bli fallet då det finns något negativt att skriva om GAIS. – 6,3m är verkligen inte bra, ett än större underskott räddades upp av i första hand – får man förmoda – försäljningen av Ericsson till DLS. En händelse och ett faktum som tillsammans med spekulationerna kring Wandersons försäljning gav mig magsår från julafton till slutet av januari och transferfönstrets stängning.

Försäljning var en nödvändighet för att rädda ekonomin på sikt. Att klubben blöder utan en eller ett par försäljningar per år är emellertid inget unikt för GAIS. Som jag påpekade i en genomgång av allsvenskans ekonomi 2008 så uppväges klubbarnas sammanlagda driftresultat på -71,7m med ett försäljningsnetto på +84,4m det året. GAIS minskade sin vinst på spelarförsäljningar från 11,9m 2008 till 6,3m 2009.

En stor bov i dramat är givetvis personalkostnaderna. Fotboll spelas av människor och är således klubbens största resurs men också dess största kostnad. På grund av en allt för stor trupp och utköp av spelarna Daniel Morais Reis och Levon Patjadzjan spräcktes budgeten med ett antal miljoner. De stigande lönekostnaderna hade givetvis varit berättigat om det köpte klubben en bättre placering men med facit i hand presterade denna trupp exakt samma resultat för 15 procent högre kostnad.

Det hela är en balans på slak lina. Köper och betalar klubben spelare som inte levererar eller misslyckas med att sälja dem när de lyckas är ett misslyckat år att vänta. Faran med felaktiga affärer är påtaglig och ett felbeslut kan få ödestigna konsekvenser. Felbeslut är ofta svårt att undvika. Våren 2008 ansåg nog de flesta att GAIS gjort en lysande affär när de fick in Levon Patjadzjan i truppen- tur eller skicklighet? Sett till 2009 var denne spelare endast en ekonomisk belastning – otur eller felbeslut?

GAIS och de flesta allsvenska klubbar lever under förhållanden som försvårar långsiktigt planerande, vilket är en delförklaring till att många klubbar ofta tycks lida av damp och river upp högtidligt deklarerade framtidsplaner när poängen eller pengarna sinar.

På pluskontot för 2009 är faktiskt publikintäkterna som steg från 6,7m till 10,8m, trots all den dåliga publicitet, diverse bojkotter och låga publiksiffror som året genererade. Se där, någon nytta av att GUAB gick back tio miljoner, vilket kommer att bestå under nästa år då de inte gick bra med att riva upp rådande avtal. Även sponsor- och reklamintäkterna steg från 6,5m till 7,2m. Måhända bra under vad som beskrivs som dåliga tider men samtidigt inte riktigt i linje med föregående års budget. Det sägs att GAIS är urusla på detta och att exempelvis BK Häcken får dubbelt så mycket. Med bristande fakta i frågan kan jag inte riktigt säga bu eller bä i det avseendet. Med tanke på att vi även tappade två stora sponsorer på grund av yttre omständigheter får man kanske ändå säga att det var ett fall framåt.

För 2010 satsar GAIS återigen på ett nollresultat. För att uppnå detta förväntar sig klubben, till skillnad från förra året, att sälja spelare för fem miljoner. Inte ett helt orealistiskt antagande, i alla fall om Wanderson kan säljas till sitt marknadsvärde och inte skeppas iväg som koks i lasten till den vietnamesiska andraligan eller något liknande. Det tarvas även en del intäktsökningar från fotboll och marknad. Den stora frågan är dock att hålla koll på kostnader för spelartruppen. På papperet ser det fint ut, men så gjorde det även förra vårvintern. Tyvärr kan man inte vänta sig något annat än diverse käftsmällar som rubbar GAIS cirklar och utfallet för 2010 torde vara en stokastisk variabel med stor varians även i år.