P1

Radhusdöden i P1

Måndagen innehöll – förutom en tacksamt kort arbetsvecka innan nästa helg, om än en kort sådan – ett intressant reportage i Vetandets värld om det minskande bygget av radhus i Sverige. Ja, i alla fall tyckte jag det var intressant; notera kommentaren nedan.

”Ett ovanligt dåligt vetandets värld-program. Okunnigt och dumt pladder hit och dit som inte gav någon behållning alls. Jag lyssnade enbart för att jag själv bor i ett radhusområde på Lidingö, mycket trevligt sådant byggt på 60-talet på Bo gärde. Här på Lidingö finns ju också Sveriges äldsta radhusområde, Canada. Det hade varit mer motiverat att besöka Lidingö-husen än de välkända på Ålstensgatan.”

Än så länge enda kommentaren till programmet på dess hemsida – alltid spännande när Lindingöbor får en chans att komma till tals!

Tjugo minuter är ju inte så långt tid men det hans med en exposé över radhusets uppgång och fall under 1900-talet och fram till nutid. Från de tidiga derivaten från det engelska stadsradhuset till radhusbubblorna som symbol för det svenska i teve-produktioner som ”Svenska hjärtan” och ”Svensson, Svensson” och fram till dess död med med kataloghusens eklektiska villaområden. En utveckling som i mångt och mycket präglas av andra trender som har att göra med synen på samhället kontra individen; från folkhemsmedborgaren i identiska radhus till robinsonardens unika hus som hon hittat i en katalog.

Den intervjuade samtalspartnern frilansjournalisten Dan Hallermar (har en egen blogg med det avskräckande namnet punkhusblogg) kunde givetvis inte heller låta bli att poängtera kännaren- och då kanske inte nödvändigtvis endast arkitekters – aversion mot plottriga och ofokuserade villaområden (han jämför dem med startfältet i schlagerfestivalen*) och för radhusens mer genomtänkta enlighet. Måhända kan uppfattas som snobbism men Hallermar har – enligt mig i alla fall – en viktig poäng att så länge vi inte bor ute i skogen så bor vi aldrig ensamma, något som radhuset förstår men näppeligen den unika kataloghuset.

Radhus mitt i betongen
Hallmar nämnde också lite i förbifarten ett vad han tyckte intressant radhusprojekt i Tensta**. Efter lite letande hittade jag området (tror att det är samma område som på bilden ovan) med det lite obehagliga namnet Familjeband (Norénpjäs?). vet la inte riktigt vad jag tycker om det – försöken att bygga stadsradhus i Sverige verkar i allmänhet trevande och fegt. I beaktande av dess läge så är det per defintion trafikseparerat. Det verkar dock intressant att de faktiskt på riktigt spränger in ett radhusområde mitt i ett område av flerfamiljshus i betong, inte bara lite så där på sidan av i en skog och sedan dillar något om att det är bra för integrationen och mångfalden.

* Jag kan säga att för varje år som går har jag allt mindre uppfattning om vad för människor som är med i Schlager-SM. Ett allt mer fragmentariskt mediautbud innebär att inte har en susning om vad som pågår i alla dessa märkliga program om stjärnor som dansar eller åker skridskor eller människor som försöker bli stjärnor elller gifta sig. Framsidorna på kvällstidningarna och skvallertidningarna (som om det är någon skillnad, annat än presstödet) kunde lika väl handla om utomjordingar.
** Tensta i Stockholm; det senare sas nog aldrig i programmet – vi mediakonsumenter örväntas veta allt om Stockholms avarter och miljonprogram. Som Lidingö till exempel, socioekonomiskt identiskt med Hising Island som dock oftast får tillägget i/utanför Göteborg.

Annonser

Björklund och statistiken

Förmiddagens P1 innehöll en kritisk granskning av nuvarande partiledaren för folkpartiet och utbildningsminister Jan Björklunds användande av (och kunskaper i) internationell statistik. De flesta torde vid åtminstone något tillfälle hört eller läst Björklunds tämligen kategoriska fördömande av den svenska flumskolan som utan krav och ordning är på väg ner i bottenskiktet internationellt sett. För att stödja sina påståenden har han bland annat använt sig av statistisk från OECD. I radioprogrammet Kris i Skolan går de igenom de internationella komperativa undersökningar som gjorts av OECD och andra under de senaste decenniet. Det visar sig rätt snart att Björklunds påståenden i ljuset av dessa rapporter är om inte felaktiga så i alla fall missvisande.

jag skall påpeka att jag inte har något direkt till övers för flum eller något emot att ställa krav. Däremot kanske jag inte tror att det är så flummigt som vissa påstår. Men jag har samtidigt haft svårt att fullt ut förstå den kategoriska kritik och de onyanserade angrepp som den i mina ögon rent ut sagt anti-intellektuella Björklund riktar mot skolvärlden. Programmets riktning kittlar således min skadeglädje när en trängd Björklund konfronteras med den fakta som han själv nyttjat för sina argument. Japp, så är det i politiken emellanåt; först skaffar man sig en åsikt och därefter så börjar man leta och vrida på bevis som stödjer den.


I det nästföljande programmet intervjuas en ung kvinna som under något år levde som gömd flykting i Sverige med sin bror och sina föräldrar. Tydligen var hennes mor sjuk under tiden som gömda och den unga kvinnan säger något i stilen att ”det är inte bara är att gå till ett sjukhus och be att få träffa en läkare”. jag skrattar till av fel anledning, på vilket sätt skiljer sig situationen för svenska medborgare och gömda flyktingar i det avseendet?

Om konsten att lida

Som tidigare utlovats har P1 över sommaren startat ett kulturprogram med namnet Supporter. Idag sändes första avsnittet (gå in på sr.se och sök efter programmet där eller via länken till programmet ovan) som handlar om lidande och det främsta klubblaget i det sammanhanget. Ja, just det – GAIS. Det är inte illa att få höra ett helt halvtimmesprogram som handlar om fotboll (och GAIS) på P1 utan att huliganism nämns annat än i en bisats.
Några ser lite lidande ut
”Få lags supportrar förkroppsligar lidande som Gais supportrar. Gais har inte vunnit allsvenskan sedan 1954, och åkt upp ner i seriesystemet. I Supporter förklara de lidandet och det martyrskap som nästan blivit en belastning för klubben och dem själva, men samtidigt hoppet om att komma tillbaka och återigen bli en storklubb.”
Programmet centreras mycket kring myten kring GAIS; lidande, förbannelse och att slå från underläge. Samtidigt problematiseras myten och sätts i sitt sammanhang. Detta är P1 och inte något putslustig program på en kommersiell station. Genom att intervjua verbalt begåvade människor som Lina Henriksson och Robert Lindberg undviks de sedvanliga fånigheterna som kunnat uppstå om programmet byggts kring samtal med de mest berusade och utåtriktade supportrar som kulturarbetarna råkat ramla på.

Angående myter tycker jag verkligen att det är något som kan odlas. Till skillnad från många andra sfärer i samhället är myter tämligen ofarliga och oproblematiska i fotbollsammanhang. Det skapar mening och samhörighet, det är något som människor i grunden mår rätt bra av. Ja, så länge man inte är gaisare då…

Alla kramar småföretagarna

Lyssnade på P1:s Plånboken under förmiddagen som bland annat tog upp den av politiker såväl jagade som kramade gruppen småföretagare, lite beroende vem man frågar. De flesta partier anser sig nu vara småföretagarnas vänner, på samma sätt som nu även moderaterna vill krama ihjäl arbetaren.

Det är inte bara de faktiska kostnaderna (skatter och avgifter) som företagarna ser som ett problem utan all den tid och energi som måste ägnas åt att fylla i blanketter och uppfylla alla krav och regler som verksamheten för med sig. Tid och energi som istället kunde användas till lönsammare verksamheter som kommer alla till del genom högre skatteinbetalningar och fler arbeten. Samtidigt som enklare regler och kostnader skulle flera kunna och våga ta steget och bli egna företagare.

Även om socialdemokraterna och nu alliansen säger sig vilja förändra för småföretagarna ser dessa lite faktiska resultat.

Vad jag dock kommer att tänka på när jag lyssnar på programmet är den peruianska ekonomen Hernando de Sotos bok ”The Mystery of Capital: Why Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere Else”. I många av den fattiga världens fattigaste områden spirar småföretagsamheten. Har dessa länder något att lära Sverige? Nej, verkligen inte. De Sotos studier har visat att det byråkratiska systemet i dessa länder är så snårigt och omständigt att det inte ens är värt att försöka agera enligt lagar och regler.

”In Haiti, one way an ordinary person can settle legally on government land is first to lease it from the government for five years and then buy it. Working with associates in Haiti, our researchers found that to obtain such a lease took 65 bureaucratic steps requiring, on average, a little more than two years. All for the privilege of merely leasing the land for five years.”

Medan svenska politiker delvis hoppas att dagens småföretag skall spira upp till morgondagens storföretag är detta något som effektivt hindras av byråkrati och korruption i många länder. Deras småföretag kanske gynnas på kort sikt genom att de fullständigt kan strunta i alla regler, skatter och avgifter – även om de troligen måste betala någon korrupt polis eller tjänsteman -men samtidigt är det omöjligt för dem att ta lån, investera, bilda aktiebolag medan de hela tiden måste oroa sig för att förlora sin – i statens ögon – olagliga egendom.

”In Egypt, the person who wants to acquire and legally register a lot on state-owned desert land must wind his way through at least 77 bureaucratic procedures at 31 public and private agencies. This can take anywhere from 5 to 14 years. To build a legal dwelling on former agricultural land would require 6 to 11 years of bureaucratic wrangling.”

De flesta regler och bestämmelser som tynger svenska företagare är skapade med den bästa av avsikter och med goda anledningar. Trots det goda avsikterna kostar denna byråkrati resurser och stryper möjligheter. Aldrig någonsin går det att göra alla nöjda, det är nog det enda tillsammans med skatter och döden som vi kan vara säkra på här i livet…

… och att GAIS aldrig vinner allsvenskan.

Infrastruktur – miljö, regioner och samhällsekonomi

I dagarna släppte Nutek en ny årsbok och i samband med detta publicerades en artikel om de samhällsekonomiska kostnaderna av havererade trafikprojekt på DN debatt. Deras resonemang är att misslyckade och försenade investeringar i Sveriges infrastruktur kostar mångmiljardbelopp ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. En viktig grundbult i nuteks tänkande rör sig kring idéen om regionerna som ekonomins motor. Svenska regioner är anses vara allt för små för att kunna konkurrera effektivt i den globala ekonomin. Bättre infrastruktur är nödvändigt för att Sverige skall kunna möta framtida utmaningar genom att underlätta för rörlighet och skapa större regioner. I det stora hela är detta inte något okänt problem för politiker och myndigheter; kollektivtrafiken inom regionen hanteras av västtrafik istället för var kommun för sig och Västra Götalandsregionen som ersatt landstinget håller med tiden på att svälja sina svaga kusiner i ytterområdena.

Problemet är att det alltid tycks vara något som drar upp kostnaderna och försenar satsningarna. Som före detta boende i Varberg [va’bäj] och Umeå [uume’] har jag lite från sidan följt ett evigt kacklande i lokalblaskorna där politiskt käbbel och återkommande överklagande stått i vägen, försenat och drivit upp kostnaderna för botniabanan och västkustbanan. Även om jag ofta vill försvara särintressen och enskilda individers rätt att överklaga och bestrida myndighetsbeslut är det ibland tämligen tröttsamt hur vissa högljudda nimbyister sätter stopp för de allmännas bästa. Det är därför det är så mycket svårare att förtäta Askim i jämförelse med Bergsjön. Det där snabbtåget mellan Stockholm och Göteborg lär vi få vänta på i många årtionden

Hallandåsen

Dessutom menar författarna till debattartikeln från nutek, Halvarson och Englén, att järnvägar missgynnas i de samhällsekonomiska kalkylerna som genomförs; väg tycks bättre än järnväg fast det kanske inte är fallet på lite sikt. Ett skräckexempel på ett misslyckat järnvägsprojekt torde la vara tunneln genom Hallandsåsen, en katastrof som togs upp i veckans Miljölarm på P1. Kopplingen mellan miljölarm och nutek ligger i projekteringen. En man som arbetat med miljökonsekvensanalysen i samband med Öresundsbron (och förvisso delvis talade i egen sak) framhävde gärna att skillnaden mellan bron och tunneln låg i att det gjordes ett ordentligt förarbete innan arbetet startades. Det kostade en del att ordentligt planera för Öresundsbron visavi miljökonskvenser men när väl arbetet började visste de exakt vad de skulle göra. Tunneln genom åsen hade inte fått samma mediauppmärksamhet och kritik i förväg och där körde de bara på med miljökatastrof, en åtta gånger så stor kostnad som beräknad och ett försening som vi inte sett slutet på för ett nationellt prestigeprojekt som får kosta vad det vill, bara det blir klart medan bilar och tåg har åkt över Öresund i flera år nu. Ibland är det bra att klaga.

Historiska klubben om betyg

P1:s historiska klubben fortsätter att diskutera dagsaktuella frågor i ett historiskt perspektiv. Ett angreppssätt jag verkligen uppskattar. Med risk att låta som en dammig historielärare, som ställts mot vägen av skoltrötta elever som ifrågasätter vitsen med historia på schemat, vill jag verkligen försvara historians roll som ett unikt sätt att förstå vår verklighet.

Den här bilden har nog aldrig förr använts till ett inlägg om skolan

Denna gång ger sig historiken Pär Widen och Christian Lundahl, forskare i pedagogik, på betygens historia. jag skall verkligen inte försöka sammanfatta samtalet, men det var framför allt en sak som jag fattade tycke för. Den ena talaren – jag utgår från att det var Lundahl – menade att det är möjligt att dela upp bedömning av elever i två fack; formativ eller summativ bedömning. Formativ bedömning innebär att läraren betraktar elevens styrkor och svagheter utifrån målet att stimulera fortsatt lärande. Summativ bedömning innebär att en elevs kunskaper mäts vid ett eller ett fåtal tillfällen och inte sällan med väldigt lite återkoppling. Det är oftast nödvändigt med det senare för att skapa underlag för betyg. Lundahl menar att forskning pekar på att om lärare tvingas ägna mycket tid åt det senare innebär detta att de ägnar mindre det förra. Detta har en negativ effekt för elevens möjlighet att utveckla kritiskt tänkande och annat så där som den påstådda flum-skolan säger sig eftersträva. Jag vill verkligen återigen peka på att det kanske är viktigast att diskutera vad man vill uppnå med elevernas skolgång, inte hur det skall mätas med en krokig eller vågig linjal.

En hylling till radioföljetongen

I min vardag lyssnar jag en hel del på p1. Ibland är det bra program och ibland är det mindre bra program (till exempel på torsdagar mellan 10-11 lyssnar jag på p3 istället). Ett program som går mitt på dagen är Radioföljetongen där någon läser upp någon bok. Ofta över sådär 20-30 avsnitt, vilket tar flera veckor att lyssna klart på.

Även om jag låtsas vara en upplyst människa med en varierad smak så är jag ändå inte opåverkad av min omgivning. Tittar man igenom mina bokhyllor ser man om man tänker efter att vita, ofta döda, män dominerar bland bokryggarna. Min sambo är inte sen att påpeka detta och då drar jag gärna upp alla undantag. Det är la i stort sätt Operation B Håkansson (som är jättebra) och… av GabriellaEh, några till… tror jag.

Jag vill vara en bättre människa, jag vill läsa och ta del av andra kulturer och livssituationer, men när jag står där i bokhandeln så blir det nog någon gammal död vit man i alla fall. Men med radioföljetongen så väljs boken åt mig. Nu har uppläsningen börjat av Doris Lessings Sommaren före mörkret, som handlar om en medelålders engelsk läkarhustru och hemmafru. Innan dess var det Mosippan av Elsie Johansson som var en skildring om en ung flickas upplevelser i ett fattigt hem i fyrtiotalets Uppländska landsbygd.

Chansen att jag skulle plocka upp någon av dessa hos bokhandlaren är i det närmaste minimal. Doris Lessing är la i och för sig en nobelpristagare nu för tiden, vilket har en viss effekt på pretentiösa individer likt mig, men det är ändå ett namn som jag sett i hundratals boklådor i hela mitt liv utan att någonsin skänka en tanke när hennes böcker legat där på antikvariatet med Alstair Mclean, Vilhelm Moberg och Sidney Sheldon. Och Elsie Johansson är förvisso i det närmaste en proletärförfattare som skrivit en bildningsroman (jag har läst mycket Moberg i mina dar) om en ung kvinna, men hur skulle jag våga plocka upp en bok som berör en kvinnas sexualitet på 40-talet? Men när det går åt fanders med huvudpersonen Nancys första förälskelse får jag faktiskt lite av samma kalla magkänsla som jag brukar få i början av en GAIS-match – nu går det åt h-vete, men kanske finns det en chans i alla fall… Sedan ska hon ta mod till sig och flytta från torpet och lämna sina föräldrar för att de sin far dö av en plötslig hjärtattack och det hela slutar med att modern säger ”tur att jag i alla fall har dig Nancy”– precis som en GAIS-match…

Det ska finnas en fortsättning på Mosippan, jag måste låna den på biblioteket.