GAIS 0-1 Varbergs BoIS

Ännu en meningslös match. Däremot inte med nödvändighet en meningslös dag. Efter att ha varit både i Göteborg och Varberg bara dagarna innan matchen, fast nu var åter i Muppsala, fick jag så dåligt samvete över mitt undermåliga gaisande att jag på ett infall åkte till Stockholm. Vad är det då för vits med att åka till Stockholm när matchen spelades i Göteborg? Jo, där samlas ju GaisareSTHLM. Genom att närvara på exilegrupperingens sammankomst kanske jag kunde inbilla mig själv att jag kommit närmare GAIS.

Matchen beskådades på ett Allstars bara några minuters promenad från Uppsala-tågets perrong och det var en smal sak att ta sig dit. Jag har ju varit på Allstars i Muppsala några gånger för att se matcher förra året. Det har ju varit en så där, och rätt ödslig erfarenhet. Där har nu ägaren riktat in det mot nattklubb snarare än sportklubb – det har legat en halv miljon misslyckade nattklubbar i samma lokal – och nu i sommar valde tydlige ägaren att sätta stället i konkurs istället för att ha sommarstängt. Allstars på Torsgatan gav förvisso inte riktigt samma intryck – kanske för att det fanns några människor där. Sådana finns det som bekant gott av i Stockholm.

Matchen är det inte så mycket att orda över, meningslös var ordet. GAIS hade inte spelidé nog för att dyrka upp ett defensivt och destruktivt Varberg. I flera avseenden liknade den faktiskt premiären. Skillnaden var att inte heller Varberg hade något annat än anti-fotboll att erbjuda – killarna i radio grönsvart #14 summerar det rätt bra. Att matchen avgjordes med ett självmål kändes följdriktigt helt logiskt.

Efter matchen övertalades jag med relativ lätthet att följa med ut en sväng. Vi tog en ”bulle” – ett ord jag minns vagt från gamla pilsnerfilmer som söderslang för taxi. Hamnade hos Cidden i slangets ursprung och drack lite flyktsoda. Efter det ville Stockholmarna samlas under en bro men detta uteliggartilltag var så populärt hos lokalbefolkningen men långa köer att vi istället hamnade på en hotellterrass. Efter en kort jakt efter den bästa falafeln i världen – vilket vi inte hittade – i mötet Ringvägen-Götgatan bestämde jag mig för att det nog var bäst att gå om jag skulle hinna med sista tåget. Jag hade inte någon aning när det gick men det visade sig snart att det gick tidigare än jag trodde – nattrafiken mellan Muppsala och Stockholm en lördagkväll inte imponerade och stationen stänger redan 0.15. Med en död telefon fanns det inte så mycket annat att göra än att gå runt och hänga i T-centralenområdet fram till fem, då det första morgontåget gick.

En notis om prissättning på kollektivtrafik

I dagens DN går det att läsa att en trafikforskare ger – som det uttrycks i rubriken – tumme upp för dyrare biljettpriser på Stockholms lokaltrafik (SL) under rusningstrafik. Detta skulle vara ett sätt att minska belastningen och minska behovet av nyinvesteringar. Kanske inte något jag i vanliga fall skulle tänka så mycket på. Jag bor inte i Stockholm och även om det finns en SL-pendel till Muppsala numera så använder jag inte heller den i någon större utsträckning. Tydligen har Stefan Fölster skrivit något på DN Debatt tidigare under veckan.

Nej, vad jag finner intressant är de givna utgångspunkter som såväl journalisten som trafikforskaren tycks ha: ”[Han] tror att många resenärer är beredda att betala mer om det leder till minskad trängsel. – Det skulle till exempel göra att de som åker långt med pendel kunde sitta och jobba på tåget, säger [trafikforskaren] Krüger.” Med andra ord förväntas tunnelbaneresenärerna ha reella alternativ och/eller kunna välja vid vilken tidpunkt de åker till jobbet. De förväntas också – och detta är det jag framförallt finner roligt- kunna arbeta i vagnen när de nu betalat för sina rusningstrafikbiljetter.

I Stockholm finns det alltså inte längre människor som är bundna i tid och rum i sitt förvärvsarbete! Framtiden är redan här, eller där (utanför Stockholm är vi ju alltid lite efter)

Löjligt om slussen

Under gårdagskvällens slösurfande mellan middagen och svamp-cupen råkade jag komma in på Lars Epsteins blogg på DN. För er som inte känner till det är det fråga om en äldre man som fotograferar av och diskuterar om Stockholm. Det hela brukar bli en smula av det allmänt nostalgiska slaget, där varje risig skogsdunge har ett unikt värde och allt faktiskt var lite bättre förr.

Ola Andersson tar i så han spricker

 

Förr flyttar hela tiden framåt i det allmänna medvetandet och nu är det sedan en tid Slussen – den där trafiklösningen mellan Södermalm och Gamla Stan – som är den unika, risiga skogsdungen som måste räddas. Nu har jag verkligen inget emot att människor har olika åsikter. Jag är ju verkligen inte Stockholmare men har gått via Slussen tillräckligt många gånger för att främst se det som en fallfärdig betongmiljö med en viss pikant doft av urin som – så länge man inte lyfter blicken – får en att tänka på spårvagnshållplatsen vid Frölunda torg snarare än kulturmiljö. Däremot kan jag förstå en del människor åsikt att den öppenhet som finns runt Slussen har ett värde, även om jag inte delar den uppfattningen.

Men ibland går människor verkligen för långt i den retorik de använder för att bevara en plats. I den måns Lars Epsteins referat är korrekt har arkitekturkritikern och Slussenälskaren Ola Andersson inte bara nått den gränsen, den är även passerad med råge:

Den kände arkitekturkritikern Ola Andersson talade om den allmänna platsens betydelse och påminde om de nyligen timade händelserna i Tunisien och Egypten där de historiska förändringarna avgjordes just på sådana stora allmänna platser.

”Och det är därför vi här. Kampen emot stadens förslag till omdaning av Slussen är en kamp för den allmänna platsen i Stockholm. Det är en kamp för att förhindra att denna unika plats reduceras till en motorled och en gång- och cykelbro, en kamp mot stadens myndigheter som vill förvandla en plats för medborgarna till en trafiklösning.

Men det är inte bara en kamp för den plats vi står på just nu. Kampen gäller den allmänna platsen i hela Stockholm. Det är här, på denna plats, det sammanhängande rummet av gator och torg i hela innerstaden kopplas samman till en sammanhängande allmän plats, gemensam för hela innerstaden. Någon annan sådan punkt finns inte i Stockholm. Det är tack vare Slussen Stockholms innerstad fungerar som en helhet, trots att den delas på mitten av Riddarfjärden och Strömmen.”

Ola Andersson avslutade med orden: ”Det nu liggande förslaget till ny utformning av Slussen är ett steg mot en stad styrd av teknokrater där den allmänna platsen reduceras till en fråga om trafikteknik. Det är steg bort från ett demokratiskt Stockholm. Därför måste vi se till att det stoppas i papperskorgen”.

Att överhuvudtaget jämföra diskussionen och besluten om Slussens framtid med händelserna i Nordafrika är direkt osmakligt. Jag förstår att Andersson försöker ge sin argumentation mer kraft genom att associera slussen med andra, kanske lite viktigare, aktuella händelser. Däremot är jämförelsen med såväl den politiska situationen som platsen i sig direkt löjeväckande. Var det vid Slussen som människor samlades för att demonstrera när SD kom in i Riksdagen i höstas? Nej, jag har inget minne av att någonsin sett på nyheterna hur protestanter samlats vid Slussen – annat än nu då det handlar om just Slussen.

Slussen är inte någon arena för folkliga protester och demokrati och detta hänger samman med att Slussen just är en trafiklösning framtagen av teknokrater som baserade sin utformning på dåtidens trafikteknik.

Dyr skit

Då man råkar bo på fel sida av Sverige och läser en del i de så kallade rikstäckande morgontidningarna kan man emellanåt inte hjälpa att notera en del lokala Stockholmshändelser i bläddrandet. En sådan följetong i Svenska Dagbladet har varit avtalet mellan Stockholms läns landsting och Sodexo (av någon anledning har de tydligen släppt h:et), som bland annat levererar mat till sjukhusen.

Tidigare har det noterats att de industriellt producerade matlådorna undersökts och det visar sig att maten innehåller upp till 20 olika tillsatser och en del av de svarta lådorna som maten kommer i exploderat (och jag som trodde svarta lådor var designade för att tåla en hel del…). Jaja, tänkte jag – det är ju klart att det blir så när maten skall vara billig.

I dagens artikel, som jag av någon anledning börjar läsa (måhända trött på valreportage) så visar det sig dessutom att Sodexo har förvanskat en kundnöjdhetsundersökning för att slippa betala vite, det är tydligen så att enligt ”avtalet med Stockholms läns landsting ska Sodexo själva (sic!) utvärdera sjukhusmaten de levererar. Om inte 75 procent av patienterna är nöjda med maten kan sjukhusen begära vite, vilket flera sjukhus gjort.”

Onekligen en briljant blunder att låta företaget självt utvärdera om de uppfyller avtalet, ingen risk för jäv där inte! Men, men – maten blir ju billig och alla vet ju om att sjukhusmat av hävd är dålig, så är det ju när det skall vara billigt. Om intet annat så kom man la ihåg det från det att man gick i skolan och maten skulle kosta en femma eller något sådant per portion.

Sedan läser jag vidare och får reda på vad Landstinget betalar för denna billiga mat som produceras i en fabrik i Märsta – 74:43 kronor exklusive moms (som landstinget inte betalar). jag upprepar det igen 74:43 kronor för fabriksproducerad mat med mängder av tillsatser.

Nyligen kom restaurangportalen Gastrogates senaste undersökningen av lunchpriser i Sverige. Den visade att en snittlunch på restaurang i Stockholm kostar runt 77 kronor, vilket är högst i Sverige. Landsting är momsbefriade, och om priset ska jämföras med en vanlig restauranglunch skulle Sodexos matlådor alltså kosta 93 kronor styck.

Fantastiskt! Föreställ dig att du är chef för en avdelning med 20 patienter som behöver mat. Om man då tar och sänder ut en undersköterska till närmsta pizzeria, där denne köper 10 pizzor (en halv pizza räcker långt om man är sängliggande) och se till att få till bra med rivna morötter och sallad. lägg där till att undersköterskan släntrar in på mataffären och köper mjölk.

Jag snålar inte med mina patienter och köper en pizza som kostar 70 kronor (inklusive sallad men exklusive läsk). Tar man bort 12 procent moms och lägger till säg 300 spänn för undersköterskans lön och arbetsgivaravgifter samt mjölken så hamnar man på sådär 46 kronor per portion. Maten är rimligen godare, inte uppvärmd och innehåller säkert mindre tillsatser också. Det är inte bara jag som raljerar, enligt en tidigare artikel förekommer detta redan.

Jag har mycket svårt att se hur Sodexos industriella tillverkning inte skulle kunna konkurrera med ett ad hoc-inköp på pizzeria. Kontentan är att det inte spelar någon roll för sjukvårdens effektivitet att lämna över ansvaret på privata underleverantörer istället för att göra det inom den egna organisationen om ledningen är fullständigt dumma i huvudet. Man får nästan hoppas att några av dem är mutade för att man inte fullständigt skall tappa hoppet om människors förmåga att fatta rationella beslut.

Går man in på svd.se och söker på sodexo så finns det en hel del att läsa om denna föga tilltalande, dåligt uppvärmda och troligen direkt hälsovådliga soppa. Inte för att jag tar ställning men man kan la tycka att landstingsvalet borde bli ovanligt enkelt i Stockholms län i år…

Nyhetstorka på Stockholmska Dagbladet

Det är givetvis inte så mycket som händer i dessa värmeböljsdagar. Vare sig inne på nyhetsredaktionerna eller ute där bland verklighetens folk. Som löpsedel kör (troligen) därför SvD med krigsrubriker en nyhet om att Stockholm mår bättre än Göteborg och Malmö.

Vilken chock att inkomster och hälsa är bättre i en privat och offentlig tjänstemannastad än i stöder som för bara en tid sedan var nedgångna industristäder. När jag kommer till Stockholm förvånas jag över att så människor tycks ha riktiga jobb. Med detta menar jag inte att de är arbetslösa, utan att de ”jobbar med IT” eller något liknande. Det är la emellertid en massa människor som har riktiga jobb, men deras välstånd och inkomster syns inte i statistiken på så sätt att SvD endast presenterar medeltal. Då skall det poängteras att inte heller jag ett riktigt jobb, men jag är i alla fall medveten om att det inte är ett riktigt jobb.

Nåväl, nyhetstorka som sagt. Blir dock lite fundersam över hur Stockholms Regionplanekontor förklarar saken enligt SvD:

”[De] har tidigare identifierat hur stockholmarens självbild skiljer sig från övriga landet. Stockholmaren ser sig som kreativ och tolerant men är mindre nöjd med saker och ting än svenskar övrigt. Den ”vill-ha-mer-mentalitet” som fungerar som drivkraft för både individen och storstaden råder, enligt Regionplanekontoret.”

Låter lite som regionplanekontoret har köpt in sig lite på dianetik och självhjälpsböcker när de svara på frågan. Det är alltså Stockholmares unika mentalitet som är grunden till deras välmående. Spännande? Njae, kalla mig materalist men sådana förklaringar imponerar inte på mig, då det snarare är flummigt och potentiellt fördomsfullt – Stockholmare är smartare än lantisar och så vidare.

Tyvärr tycker jag allt som oftast att Stockholmstidningarnas jämförelser, när de åker sin tyskproducerade bil utanför tullarna, oftast präglas av någon slags nervös mindrevärdeskomplex som ger dem någon slags tillfredsställelse och behov att slå på trumman när de söker efter förklaringar till strukturella skillnader. Måhända för att journalisterna är inflyttade från Dalarna?

Studenter och frimurare

På onsdagen lämnade jag provinsstaden och åkte in till storstaden, the Capital of Scandinavia, Stockholm för att lyssna på ett seminarium. Jag traskade upp för Sveagatan (kände någon märklig yrsel vid Monks Cafè) och märkte snart att jag var lite tidig, så jag gick in och tog mig en kaffe i närheten av ABF-huset, där seminariet skulle vara.

Under min promenad och under mitt kaffedrickande dånade med ojämna mellanrum flak fulla med tjoande studenter förbi. I min perceptions periferi har jag noterat att det rådde en populistisk politisk strid om detta. Någon tjänsteman (?) ville först stoppa studentflaken i centrala Stockholm med hänvisning till pågående vägarbeten som redan i nuläget gjorde trafiksituationen ansträngd i närheten av Sergels torg.

Det var emellertid inte det jag tänkte på. Min tanke rörde snarare själva vitsen med att åka studentflak i centrala Stockholm. Då jag från början är från en mindre ord så var förutsättningarna annorlunda. Även om måhända staden vuxit lite ifrån situationen där alla känner alla, var det ändå så att många av de som befann sig i centrala delarna av staden under den dagen då flak och bilar åkte raggarrundan runt centrum kände eller var släkt med i alla fall någon av de som satt i bilar eller stod på flak. I centrala Stockholm kan detta la rimligen vara fallet.

Det finns måhända något katarsiskt över att åka runt och skrika och tjoa på stadens gator – jag var själv inte intresserad av detta när jag tog studenten, så jag är näppeligen rätt person att bedöma detta på något intuitivt plan. Däremot tycks mycket av denna del av studenten som en övergångsrit som betraktas av det omgivande samhället förlora lite av sin poäng. När flaken gick runt i Uppsala satt jag och ett par andra bittra gamla uvar på arbetsplatsens tämligen solskyddade fikarum och mumlade något om arbetsförmedlingen och att en blind apa kan ta studenten nuförtiden.

Nåväl, till slut började seminariet, som bestod av en debatt mellan ett par forskare, en journalist och även en företrädare för Transportarbetareförbundet. Ämnet var fackets invandrarpolitik i ett historiskt perspektiv, som anordnats av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Det hela går la på som förväntat. En bit in i seminariet kommer det in en eftersläntrare som sätter sig på stolen bakom mig. Jag ser aldrig hans ansikte. En tid senare ställer denna man en fråga som börjar med att han poängterar att flera inom transports styrelse är med i frimurarna. Frågan tycks sedan aldrig riktigt ta slut. Den går via att Hitler också var frimurare och var i samma loge som Rothschild, att de på något sätt var involverade att engelska och inte tyska blev språket i New Amsterdam och så vidare, in i svängar som jag ärligt talat hade lite svårt att hänga med på. Trots att jag inte kunde hänga med i hans resonemang så får jag ändå intrycket av att det inte riktigt var mitt intellekt det var fel på. Allt tycks handla om pengar och cirkulationen. Jag sjunker ner i lite lätt fosterställning och hoppas att det hela snart tar slut.

Efter en tid lyckas någon framme avbryta mannen och fråga om det finns någon fråga i det hela. När han inte riktigt lyckas med detta så tolkar de ut en fråga ur det och kan krasst konstatera att nej, det är inget som de tänkt på. Mannen tycks nöja sig av detta. Däremot kan jag i ögonvrån notera att han strax efteråt sticker ner handen i sin till synes tungt lastade väska. För ett ögonblick så tänker jag att det kanske är en bomb i väskan och sedan sitter jag i sådär fem minuter och tänker att det kommer att göra väldigt ont i nacken när bomben går av och det var la ändå höjden av otur att gå på ett halvtomt seminarium i ABF-huset på Sveavägen och sprängas i luften av en tok som tror att frimurarna kontrollerar världen (vilket de kanske gör, vad vet jag?).

Men till slut går mannen, antagligen besviken att inte heller här ville någon ta hans funderingar på allvar. Vid det laget har jag slagit mina egna konspiratoriska tankar ur hågen och fullt ut igen koncentrera mig på seminariet.

Måttet är rågat för kungabröllopet

Som republikan har jag försökt andas lugnt och inte hetsa upp sig när kungabröllopet kommer på tal men på något sätt börjar jag nu långsamt närma mig bristningsgränsen för vilka fjanterier jag tyar med.

På 1900-talet fick vi bilder på Stalin, Lenin, Adolf Hitler och Marlboro Man – 2000-talet känns än så länge som en blek kopia

Att under reklampauser bli informerad om att Stockholm Arlanda Airport är Official Love Airport för Love Stockholm 2010 – The Capital of Scandinavia innehåller så mycket irritationsmoment koncentrerade till ett par strofer att det riktigt knyter sig i magen på mig.

Fåniga anglicismer i kubik och detta pågående påstående att Stockholm skulle vara Skandinaviens huvudstad, när alla vettiga människor vet att det är Köpenhamn. Allt inoljat i en rojalistisk veckopress-sörja för en institution helt ur takt med tiden, demokrati och människors lika värde.

Unikt utan mening och värde

Jag har skrivit en del om det unika förut. Det tycks numera vara en standardfras att så fort en förändring föreslås inom framförallt stadsplanering så framhävs det unika som ett försvar för status quo. Förmiddagsbläddningen genom SvD gav direkt två exempel på detta. På debattsidan menar Skönhetsrådet (bara namnet känns som hämtat från ”1984”) att planer på ett nytt hus vid Karolinska Institutet hotar ”KI:s unika campus”. Tydligen är KI Sveriges internationellt set mest kända universitetscampus. Jag hade ingen aning om det, men måhända är jag inte internationell nog.

Förslaget på nytt hus är ett av Windgårdhs alla strandade Atlantångare, vilket ju förvisso inte är något unikt, det är la minst tredje gången har ritar en sådan, men jag undrar samtligt hur det går att hävda att mönstermurat rött tegel är unikt?

Sedan på kultursidorna så skrivs det givetvis om Slussen som ”unikt stadslandskap”. Ja, det är la en debatt som Stockholmare borde bli förbannat trötta på vid det här laget. jag har la ingen bestämd uppfattning om saker och ting, KI:s världsunika och berömda campus är en svart fläck för mig som obildad plebej som inte läst medicin. Tycker att Slussen är förbannt trist de gånger jag promenerat där men jag kan inte riktigt säga att jag är tillräckligt insatt i vilket förslag som är bäst. Jag måste emellertid verkligen ifrågasätta värdet av ordet unikt så som det används i stadsplaneringsdebatten idag. I strikt mening är nämligen allt unikt; Ångpannegatan på Hisingen är också ett unikt stadslandskap.

Givetvis kan det finnas miljöer som är värda att bevara. Det vänder jag mig inte emot, däremot måste detta rimligen grundas på något mer än platsens unikhet. Platsen för en planerad moské nedanför Ramberget är ju också unik, men då torde det bakomliggande syftet bakom en retorik som appellerar till platsens unikhet vara uppenbar för de flesta.

Dessutom är inte unikhet nödvändigtvis ett argument för status quo. Som påpekats på YimbySTHLM angående Slussen så var denna plats tidigare bebyggt med flera kvarter. Unika kvarter som nu är borta. Att något nu bestående är unikt innebär inte att det är bättre än det som kom innan eller det som kommer efter. Alla miljöer i bebyggt område är kulturmiljöer och är per definition annorlunda än hur de var innan. Även miljöer som inte fysiskt förändras genom att hus rivs eller byggs förändras genom att verksamheter och människor kommer och går; gentrifieras eller förslummas.

Det viktiga är inte om en plats är unik eller ej. Det viktiga är enligt min uppfattning om värdet är högre eller lägre efter förändringen än tidigare. Värdet skall här inte tolkas i strikt monetära termer utan en sammanvägning av de subjektiva värden som berörda parter anser av betydelse; pengar, utsikt, boende, lokaler, miljö, framkomlighet, skönhet, funktionalitet och så vidare. Detta är inget som det går att nå ett slutlig svar på genom en cost-benefit-analys då det i grund och botten är fråga om en subjektiv bedömning.

Genom att spela ut unikhet-kortet försöker en sida trumfa ut alla andra värden och skapa en situation där det bara finns två alternativ och där alla förändringar (det ena alternativet) per definition är av ondo. I realiteten bör stadsplanering, i den mån den skall ge genom det offentliga, bygga på möjligheten att nå kompromisser om resonemang kring vilka värden som är viktiga på den specifika platsen och om det går att se att den föreslagna ändringen kan medföra dessa värden till ett rimligt pris.

Situation Sthlm vs. Faktum

Under veckan som gick var min bättre hälft i den kungliga huvudstaden och roade sig medan en annan slet i sitt anletes svett i ljuset från datorskärmen och läslampan. Från makten och härligheten till landsorten tog hon med sig storstadens gatutidning Situation Sthlm. Jag har aldrig läst tidningen tidigare men var tidigare en relativt regelbunden köpare av de nedlagda varvens stads egna version med namnet Faktum.

Jag tar tillfället i akt att försöka göra en jämförande recension av Situation Sthlm med Faktum som måttstock. Vad som främst slår mig är skillnaden i tidningens material och framsida. Situation Sthlm använder sig av glättigt papper, som de flesta vecko- och månadstidningar och i detta avseende sticker Faktum ut med sitt strävare, rustikare papper (jag kan väldigt litet om pappersbranschen, så ni får ursäkta mitt måhända märkliga spåkbruk). Dessutom är framsidan onekligen annorlunda i och med att den pryds av en så kallad kändis, skådespelerskan Izabella Scorupco, med föga anknytning till det uteliv som Faktum brukar referera till (om man nu inte är av uppfattningen att hennes polska ursprung är relevant i sammanhanget).

Det första intrycket påminner mig helt enkelt mer om den där tidningen, som jag inte kommer ihåg vad den heter, som SJ sticker ner i ryggstöden. Inte nödvändigtvis något dåligt i sig men kopplingen till utelivet är tämligen oklart.

I många avseenden består detta intryck när jag läser igenom tidningen. Uteliggare och andra utsatta grupper får mycket mindre utrymme än i Faktum. Text och bildspråk är mycket mer slipat och inte alls lika tyket som i Faktum. Min bättre hälft, med en ton väl förankrat i hennes rötters innersta Norrland, konstaterar krasst att det är klart att tidningen måste vara glättig och ytlig – den riktar ju sig till stockholmare!

Om min bättre hälfts analys avspeglar den strategi som Situation Sthlms personal gjort i sin bedömning av sin marknad må vara osagt. På samma sätt kan givetvis Faktums oslipade attityd vara en proffsig bedömning av att den skall säljas till Göteborgare, sällan mer än ett par led från arbete på något band. Som läsare som väljer att köpa en tidning av en uteliggare föredrar jag dock de senare. Oavsett om det är beräknad falskhet i grunden vill jag verkligen uppleva att produkten inte bara talar om de som far illa utan även att de faktiskt i förlängningen är deras egna röst. Hade jag varit intresserad av kändisreportage finns det säkert bättre tidningar. Faktum ger mig mer information och perspektiv på den miljö jag bor i. Jag vill helt enkelt med mitt köpa djävla solidaritet (Jag vet, förbryllande, främmande ord för yngre läsare) som går bortom att sticka till en annan människa ett par tjugor!

Sedan fanns det inga bilder på människor med GAIS-mössor i Situation Sthlm heller. Stöd GAIS – köp Faktum!

Evenemang och landmärken för stadens skull?

För vem planerar vi vår stad? Det är en utgångspunkt för en kulturartikel, lockande byggen, i söndagens SvD. Medan politiker och andra gärna talar sig varma om nya evenemangsbyggnader som en metod för att locka till sig turister finns det en annan sida av myntet. Artikeln handlar förstås först och främst om Stockholm men berör givetvis på ett eller annat sätt alla städer med ambitioner (det är för egen del lätt att le lite road åt hur VD:n för kommunala Stockholm Visitor Board Peter Lindqvist säger att han vill ha ett landmark, utan -e för Stockholm – Capital of Scandinavia – trodde det var Köpenhamn…)

Barcelona har framhävts som ett lyckat exempel, en sliten industristad har efter OS 1992 istället fått ett helt annat rykte som en spännande stad för turism och upplevelser. Även Bilbao med sitt Guggenheim-museum är ett annat spanskt exempel. Göteborgs evenemangsstråk (i en annan fortfarande sliten industri- och hamnstad) och försöken att etablera sig som den svenska evenmangsstaden framför andra är samma andas barn; Göran Johansson fortsätter att trycka på detta i en intervju i dagens gepe.

Guggenheim-museum, Bilbao

Den andra sidan av myntet är vad detta kan tänkas innebära för stadens bofasta invånare och då kanske framförallt för de som bor i dess förorter. Säga vad man vill om Svenska mässans behov om att expandera på bekostnad av Gårdas gamla stympade landshövdingekvarter men på kort sikt gynnar de affärsresenärer på bekostnad av bostadslösa med låga inkomster. Barcelona framhävs som sagt som det lysande exemplet på så kallad City branding, men en lokal professor i antropologi är inte fullt lika glad:

”För Manuel Delgado är Barcelona en stad som glatt säljer ut sin mark till internationella så kallade stjärnarkitekter. En stad som ständigt sätter besöksnäringens intressen framför de boendes –exemplifierat bland annat i striden kring en plats i Gamla stan, där barcelonaborna önskade sig en park med lekplats, medan de styrande beslutade att anlägga en parkeringsplats för Picassomuseets besökare. Enligt Manuel Delgado är just kulturen och kulturturismen ett viktigt och försåtligt inslag i Barcelonamodellen. Kultursatsningar ger glans och prestige åt en stad, samtidigt som de får legitimera rivningar och upprensningar i folkliga kvarter. Manuel Delgados eget hatobjekt är Macba, det stora vita museet för samtidskonst som byggdes i Gamla stan på 1990-talet –ett av många exempel på hur kulturen utnyttjas för brutala stadsomvandlingar när en stad ska hamna på kartan, menar han. För Manuel Delgado är synen på städer som säljande produkter avskyvärd. För kulturgeografen Anders Lund Hansen, verksam i Lund, väcker utvecklingen en rad frågor om vad det är för sorts städer vi egentligen vill ha. –Problemet är att många av de traditioner vi haft kring stadsplanering och demokrati hamnar i bakgrunden, säger Anders Lund Hansen som i sin avhandling studerat hur Köpenhamns urbana strategier blivit allt mer businessorienterade. Lite tillspetsat kan man säga att om kapitalet tidigare fick anpassa sig efter staden, så får staden nu anpassa sig efter kapitalet. I sin forskning använder Anders Lund Hansen begreppet ”space wars”, ursprungligen myntat av sociologen Zygmunt Bauman. Begreppet syftar dels på kriget mellan städer, dels på den kamp som uppstår inom städer mellan invånarnas och investerarnas önskemål.”

Stockholm Waterfront

Det är givetvis inte så att det tvunget måste finnas ett motsatsförhållande mellan intressena. Vad som uppskattas av den välbärgade affärsresenären på tillfälligt besök kan givetvis också komma den lokala infödingen till godo, på ett eller annat sätt:

”Det är klart att de gör, på något sätt, säger Anders Lund Hansen och konstaterar att strategin motiveras med argumentet att pengar ska strömma in till kommunkassan, för att sedan sippra ner till alla och envar. Många satsningar som syftar till att städer ska bli mer attraktiva i omvärldens ögon kan ju dessutom leda till bättre livsmiljöer för de egna invånarna. Trevliga offentliga platser, mindre biltrafik och välfungerande kollektivtrafik är ofta viktiga komponenter när städer slipar på sin image. När Stockholm har som ambition att bli ”en evenemangs- och upplevelsestad i världsklass” så kan man ju också se det som att invånarna får ett rikare utbud att välja mellan. Men Anders Lund Hansen menar att städers satsningar på så kallade megaprojekt –som kan vara allt från kulturfestivaler till stora sportevenemang –till stor del handlar om varumärkesbyggande. Han ser hur städer, genom byggen av arenor och hotell- och kongressfaciliteter, högprioriterar kampen om olika evenemang som kan ge intäkter och en stund i strålkastarljuset. Samtidigt tycker han att satsningarna väcker frågor om vem staden är till för. Han tar bygget av Stockholm waterfront som exempel – redan namnet antyder att denna anläggning, i ett av stadens absolut bästa lägen, inte i första hand vänder sig till stadens invånare. –Det är ju inte något som den vanlige stockholmaren kommer att använda dagligdags, säger han och tillägger att anläggningen i första hand är tänkt för penningstarka besökare.”

Världskulturmuséet, Göteborg

Hur vi bygger ut och omformar framtidens Göteborg berörs av samma frågor som Stockholm. Exempel: I januari 2008 gick den alltid lika stridsvilliga Mark Isitt ut i Gepes kulturdel och beklagade sig över att arkitektur har så låg status i Göteborg, just Guggenheim i Bilbao framhävs som ett exempel på hur viktigt och bra det kan vara med ikonbyggnader. Kritiken lät dock inte vänta på sig Gepes Malin Lernfält anklagade Isitt för att förakta göteborgarna medan Chatarina Thörn menar att ikonbyggnader (landmark på stockholmska) är passé.

Jag kan se saker som talar för såväl som emot betydelsen och värdet av ikonbyggnader. I värsta fall kan vi dock få byggnader för turister som samtidigt är fullständigt ointressanta från ett arkitektoniskt perspektiv.

Några tidigare utlägg i ämnet: I och II.