Isitt på’t igen

I början av året lyckades gepes skribent Mark Isitt skapa en del diskussion kring huruvida Göteborg behöver en stadsarkitekt genom sin tvådelare serie om arkitekturen i morgondagens Göteborg.

Denna gång är det frågan om tre delar kring det nya folkhemmet. Den första delen kom ut nu på söndagen med titeln Och aldrig mötas de tu… . Som urbanist är Isitts utspel kring de livlösa och segregerade förorterna i nordost inte någon rolig läsning:

”- Många av oss kommer från länder som förknippas med ett hejdlöst gatumyller, säger en somalisk kvinna jag talar med. Krigen har förstås begränsat det folklivet, men i Bergsjön – där har det utrotats. Prickskyttar och bombraider i all ära, inget medel tycks vara lika effektivt mot gatuliv som ett svenskt miljonprogramsbygge. Så manar också allt omkring dig till rättning i ledet. Fasaderna är spikraka. Husraderna är spikraka. Vägarna är spikraka. Och trottoarerna hade också varit spikraka om det funnits några men här är det inte tänkt att man ska umgås utomhus.”

En av Mark Isitts poänger är att dessa områden fortsatt lämnas åt sitt öde medan all fokus och energi går åt till att bygga ut de gamla, centrala varvsområderna till 2020 och innerstaden överhuvudtaget.

Att ytterområderna får bli som det bli håller jag med om. Det handlar inte bara om nedgågna och invandrartäta miljonprogram utan nya villaområden som tämligen oproblematiskt skjuter upp i landskapet medan olika ikonbyggnader diskuteras vilt. Det hela är förstås olyckligt. Samtidigt förstår jag varför norost ges upp. Områderna fungerar som kommunens sociala soptipp dit flyktingar och andra med dåliga förankring i det svenska samhället dumpas samtidigt som det vackra folket drar sig åt golfbanan i Hovås.

Folkliv i Bergsjön

Att det finns flyktingar i Sverige är näppeligen något som kan l”ösas” med hjälp av bättre stadsplanering men nog fan skulle det vara trevligt för alla inblandade om det fanns lite av myllrande folkliv i Bergsjön. Tyvärr är la den förtätning som står på agendan inte mycket annat än lite extra punkthus bland gräsmattorna och radhus- och villaområden i utkanterna, för att låtsas att det löser områdernas problem och ytterligare skärma av flerbostadshusen från grönområderna – miljonprogrammens enda, om än dåligt nyttjade, resurs.

—
Jag tror la jag nämnt det tidigare men med Isitts konstaterande att miljonprogram är effektivare mot folkliv än krig och bomber kommer jag att tänka på en historia jag hört av en – numera avliden – föreläsare i kulturgeografi:
Deras institution hade en del utbyten med Tyskland och brukade ha exkursioner till Stockholm. En gång när de stod där på plattan och tittade på arkitekturen kring dem där o huvudstadesn centrum var det en tysk student som reflekterade högt: ”Jag visste inte att Stockholm bombades så hårt under kriget.” Varpå föreläsaren var tvungen att förklara att ”Nej, vi gjorde det här frivilligt.”.

Numerologi i 20:e omgången

”Like sands through the hourglass, so are the days of our life life.”

Så börjar dagsåpan Våra bästa år – Days of Our Lifes på engelska. Denna melankoliska strof tycks vid första anblick indikera en loj och lite seg tillvaro i väntan mot det oundvikliga slutet. Vad jag har sett av serien verkar det dock inte vara lojt. Hela tiden är det någon som gifter sig, försöker mörda någon, ligger i koma, har minnesförlust. Det är alltså en massa tvära kast men samtidigt är det väldigt lite som händer – egentligen. Ja, i alla fall enligt min bättre hälft som sett några fler avsnitt.

Bara några dagar till derbyt…

Lite på samma sätt är tillvaron för en gaisare; tvära kast mot det oundvikliga slutet – dubbel degreadering till Division 1 Södra, ekonomisk konkurs och sammanslagning med BK Häcken. För ett litet tag sedan gjorde jag en beräkning utifrån ställningen vid omgång 18 för att skapa en prediktion för slutomgången i linje med lagens form. Att göra detta för omgång 19 var förstås helt onödigt, GAIS hade vunnit på Söderstadion med fyra mål och var bäst i världen. Varför oroa sig för bottenstriden?

En omgång senare och GAIS har åkt på en lektion i fotbollskonst av maskinen Kalmar FF och allt är mörkt och svart. Samtidigt går det onekligen rätt bra för flera av lagen nedanför GAIS i tabellen…

Grönsvart farligt nära kanten

Så jag satte mig återigen ner och räknade ut poängsnitt under de fem senaste matcherna för GAIS och alla de lag som jagar för att se deras form och därefter extrapolera mot evigheten, eller i alla fall omgång 30. GAIS har tillsammans med Norrköping och GIF Sundsvall endast tagit i snitt 0.8p, Gefle har tagit 1.2p, Ljungskile och Trelleborg har tagit 1.4p och Örebro har tagit hela 1.8p per omgång. Som ett resultat av detta är den temporära prognosen för sluttabellen denna:

…
10. Örebro SK 42p
11. Trelleborg FF 37p
12. Ljungskile SK 34p
13. GAIS 32p
14. Gefle IF 29p
15. GIF Sundsvall 25p
16. IFK Norrköping 19.8p

Nu börjar det finnas anledning till oro. Min prognos är måhända inte mer pålitlig än, säg Konjunkturinstitutets dito kring den svenska ekonomin, men en plats bättre än 14:e och strax över kvalplatsen hade man la hoppats på innan säsongen. En bit kvar till GAIS uttalade mål och ambition.

Björklund och statistiken

Förmiddagens P1 innehöll en kritisk granskning av nuvarande partiledaren för folkpartiet och utbildningsminister Jan Björklunds användande av (och kunskaper i) internationell statistik. De flesta torde vid åtminstone något tillfälle hört eller läst Björklunds tämligen kategoriska fördömande av den svenska flumskolan som utan krav och ordning är på väg ner i bottenskiktet internationellt sett. För att stödja sina påståenden har han bland annat använt sig av statistisk från OECD. I radioprogrammet Kris i Skolan går de igenom de internationella komperativa undersökningar som gjorts av OECD och andra under de senaste decenniet. Det visar sig rätt snart att Björklunds påståenden i ljuset av dessa rapporter är om inte felaktiga så i alla fall missvisande.

jag skall påpeka att jag inte har något direkt till övers för flum eller något emot att ställa krav. Däremot kanske jag inte tror att det är så flummigt som vissa påstår. Men jag har samtidigt haft svårt att fullt ut förstå den kategoriska kritik och de onyanserade angrepp som den i mina ögon rent ut sagt anti-intellektuella Björklund riktar mot skolvärlden. Programmets riktning kittlar således min skadeglädje när en trängd Björklund konfronteras med den fakta som han själv nyttjat för sina argument. Japp, så är det i politiken emellanåt; först skaffar man sig en åsikt och därefter så börjar man leta och vrida på bevis som stödjer den.

—
I det nästföljande programmet intervjuas en ung kvinna som under något år levde som gömd flykting i Sverige med sin bror och sina föräldrar. Tydligen var hennes mor sjuk under tiden som gömda och den unga kvinnan säger något i stilen att ”det är inte bara är att gå till ett sjukhus och be att få träffa en läkare”. jag skrattar till av fel anledning, på vilket sätt skiljer sig situationen för svenska medborgare och gömda flyktingar i det avseendet?

GAIS 1 – 4 Kalmar FF

En lagom varm, solig söndagseftermiddag. Nog passar det bra med lite boll! Varför måste då vara så förbannat självklart att GAIS måste kollapsa likt ett Hammarby med en tvåmålsledning?

Lag [4-2-3-1 ]: D. Jankulovski; J. Lundén, B. Friberg da Cruz, A. Tobiasson, K. Gustafsson; J. Mårtensson (66′ D. Durmaz), E. Hédinsson (75′ Mataõ); T. Lycén (54- L. Patjadzjan), W. do Carmo, D. Nicklasson; B. Andersson

GAIS börjar modigt mot de småländska serieledarna. Backlinjen är högt upp och pressen sker initialt över hela plan. Laget har till en början en mycket bra inställning och även om deras snabba anfallare Patrik Ingelsten hotar några gånger så är det vekligen GAIS som imponerar mest. Framförallt Bobbie Friberg da Cruz agerar säkert i sitt spel och går med allt självförtroende i världen och tar bollen från motståndarna. Även Andreas Tobiasson, som fått hoppa in för den sjuke Ekunde, ser till en början rätt säker ut. Längre fram i matchen hade det nog inte skadat att ha den snabbe Richard i backlinjen, men det var inget som berörde den första halvtimmen.

Det nya underlaget gynnar lagets spelstil och nu kan spelarna återigen ta emot och ner bollar nära kroppen. Speciellt bra att Eyjólfur Hédinsson kommit in lite bättre i spelet utan att spela bort för många bollar. Det hela ser helt enkelt bra ut. Att sedan Wanderson do Carmo lyckas med en helt lysande prestation och dribblar sig förbi tre man innan han avslutar och gör mål redan i tolfte minuten gör ju inte saken sämre. Jag är – förstås – till en början övertygad om att bollen tog på utsidan av nätet, men då varken klacken eller spelarna på plan slutar gapa vågar till och med jag tro på att det är mål.

Med ledningsmålet börjar GAIS falla bak lite i planen och Kalmar FF får tid att börja jobba sig in i matchen. Efter en halvtimme ramlar en boll ut från grönsvart straffområde som smålänningarnas hjärta, hjärna och lungor Rydström – som säsongsarbetade i jordbruket som slåttermaskin innan han blev fotbollspelare på heltid – kan skjuta ett skott i mål på distans. Lite passivt måhända, bollen kunde lika väl studsat på ett ben eller två och att Dime Jankulovski bara står och strirrar känns på något sett acceptabelt. Dime hade i det lägget gjort flera bra ingripanden och skulle göra några bra till innan hans självförtoende försvann fullständigt i andra halvlek.

Oavsett vad Magnus Pehrsson sa eller inte sa i halvtid så var det uppenbarligen helt fel. Det GAIS som kom ut i halvtid hade långt ifrån den inställning som de påbörjat första halvlek med. I försvarsspelet så tvekar i stort sett alla spelare ett ögonblick, något som maskinen KFF aldrig tycks göra när de kommer i sina snabba löpningar. Det blir snart synbart varför Kalmar FF ligger där de ligger i tabellen. Även om det varit lite si och så med deras spel på sistone tycks de nästan oberörda av vad det står för siffror på tavlan och spelar på som vanligt. GAIS anfallsspel får lite energi och fart i och med ett tidigt byte av den blodfattige Tommy Lycén mot en tänd Levon Patjadzjan – som senare lyckas dra på sig en menlös varning och om jag förstår det hela rätt är avstängd i derbyt mot den lille satan – men problemen består i försvarsspelet. När spelarna då och då verkligen försöker stoppa de röd- och vitklädda spelarna kommer de ofta för sent och orsakar istället farliga frisparkslägen. Jag tänker inte gå in närmare på de tre mål som följer för bortalaget – för att skona känsliga läsare – men tänker konstatera att även om det i mångt och mycket ser ut som – och är i viss mån – slarv av Dime är det i grunden frågan om en kollaps i försvaret som helhet. Ytterbackarna Kenneth Gustafsson och Jonas Lundén var allt för lätta att lura bort och springa ifrån matchen igenom.

Även om det känns lite fel så skall ett litet plus ändå delas ut till Björn Andersson, som nödlösning och mittback skapar han återigen mer än i alla fall de flesta av GAIS totalt sex anfallare å långt säsongen 2008.

På något sett blir det hela som en repris av våren där en säkert 2-0 mot Hammarby följdes av ett fullständigt tapp mot KFF med 4-0 efter en bra inledning av matchen.

Miljonprogrammen och hyran

Suttit och tänkt lite på marknadsanalys-företaget Industrifaktas rapport om miljonprogrammet; mindre än en femtedel av bostadsbeståndet i flerbostadshus från 1961-75 har moderniserats och att upprusta dessa innan de faller ihop kommer att kosta mycket stora summor. Cirka 100 miljarder för att vara lite mer precis, ett ansenligt belopp måste man säga.

Gårdsten

I en artikel i DN så säger VD:n för ovan nämnda företag, Rolf Persson, att fastighetsbolagen skutit denna utgift framför sig all för länge och att ett problem bland annat är att det inte är möjligt att höja hyran. Hans uppfattning är att hyran i samband med en renovering skulle behöva stiga med 50 procent och därmed hamna i paritet med hyran för nybyggda bostäder. Fastighetsägarnas chefsjurist Rune Thomsson vill skjuta ansvaret på hyresregleringarna och ”[k]an man inte sätta riktiga hyror så blir det inte heller pengar kvar till underhåll”.

Det senare är förstås inte en oväntad ståndpunkt från fastighetsägarnas horisont. Det är dock inte en oproblematisk sådan. Att helt leva efter marknadsprinciperna är föga realistiskt. Skulle efterfrågan sjunka så pass att marknadspriset skulle sjunka under kostnaden för fastighetsägarna skulle det troligen skrikas efter subventioner och stöd. Samtidigt har den andra, nu rådande, situationen socialt oacceptabla följder; hemlöshet och trångbodhet – den situation som folkhemmets miljonprogram skulle lösa.

Västra Frölunda

Vi som bor i någon av Sveriges storstäder upplever vad som kan kännas som en evig bostadsbrist. Men det är faktiskt inte så att det alltid varit bostadsbrist i storstäderna. För inte så värst länge sedan, på det glada 80-talet, fanns det till exempel mängder av tomma lägenheter i framförallt nordöstra Göteborg och en del revs faktiskt. Under sent 1970-tal och 1980-talet så försåg staten bostadsmarknaden med gynsamma bidrag för att rycka upp de nedgångna miljonprogammen med ombyggnader. Många av dessa insatser fick mycket kritik i efterhand för kulturhistorisk förstörelse. Något jag inte riktigt kan förstå, men men. I vilket fall räckte alltså inte dessa insatser så värst långt i det stora hela och statliga subventioner av öststatstyp är la knappast att vänta denna gång.

Biskopsgården

Skall vi sitta och vänta på att marknaden löser detta med sin osynliga hand? Jämnvikt nås säkert på lång sikt, men på lång sikt är vi alla döda. Förvisso kan artificiellt låga hyror lastas för problemen att se efter fastigheterna, se till exempel den här bildserien på Jan Jörnmarks hemsida om ett övergivet bostadsområde i östra Tyskland (kräver inloggning). Samtidigt är la inte Sveriges byggindustri kända vare sig för effektivitet och produktivitet eller för att ha det allt för knapert. Marknadshyror eller ej, den rådande situationen är inte hållbar och det räcker inte med att skylla på hyresregleringar eller gångna tiders beslut.

Fler avdrag och subventioner för tjänstesektor med låg produktivitet

Ja, det är förstås frågan om det så kallade pig-avdraget igen. Avdraget för hushållsnära tjänster har inte riktigt blivit så positivt som regeringen trott och hoppas på och därför att det nu aktuellt att inte bara använda avdraget för när privatpersoner anställer företag för städtjänster och liknande, utan även när dessa anställer andra privatpersoner.

Eller uttryckt med andra och mer polemiska ordalag: tjänsten har trots gynnsamma avdrag inte lyckas expandera från en liten marknad av välbeställda kunder.

Även om jag måhända kan tycka att det är viktigt att motarbeta allt svartjobb men jag undrar om det verkligen det det är frågan om. Frågan har blivit politiskt laddat och det är i regeringspartiernas intressen att få en större del av medelklassen att köpa in tjänster. Personligen kan jag inte riktigt förstå varför varför så mycket energi och subventioner – ja, jag anser att avdrag kan likställas med subventioner då tjänsten gynnas – för en sektor med låg produktivitet som inte kan förväntas uppnå några förbättringar eller ens tillgodose ett livsviktigt behov hos människor. Förvisso behöver vi alla städa hemma emellanåt, men kan man inte göra det själv så har man la förhoppningsvis hemtjänst eller motsvarande.

Människan är en miljöfara!

I januari ironiserade jag kring hur affärsföreträdare på avenyyyyn irriterar sig på gatumusiker. Nu har frågan gått ett steg längre enligt gepe. Nu skall det övervägas om gatumusikanter skall betraktas som en miljöfara. Ja, i alla fall om de utövar sitt värv på avenyn och andra fina platser vid fel tidpunkt. Om det bryts mot dessa regler kan ordningsmakten gripa in. Ni vet den där polismakten som inte hinner med väpnade rån och stölder.

Nog fan kan jag tycka och förstå att gatumusikanter kan vara irriterande ibland. Jag har samma inställning mot en del andra kategorier av människor som rör sig på stadens gator men jag har ingen större önskan att förbjuda dem för det. Det är lite tröttsamt att det skall ägnas så mycket tid åt att förbjuda saker och ting till höger och vänster så fort någon – speciellt om denna någon är lite mer jämlik än oss övriga – känner minsta obehag. Om man bor i en stad får man acceptera att det finns andra människor där också och inte tro att man kan få ett monopol på stadsrummet. Det är kanske en delförklaring till varför just Kungsportsavenyn påminner om en paradgata från det forna östblocket snarare än en levande mötesplats under en stor del av året och dygnet.

Företrädare för Trygg, vacker stad, en samverkan mellan flera olika parter, skall agera som remissinstans i den här frågan. På deras sida kan man läsa att ”Visionen är att Göteborg skall vara en vacker, öppen trygg stad som vi är stolta över och där stadsmiljön inbjuder till möte mellan människor.”. Ett bra steg torde ju vara att köra bort människor som anses oönskade från avenyn. Alkoholister, zigenare och människor från socialgrupp 3 borde inte få vistas där heller. Kan verkligen störa kommersen. Måhända skall man ha med sig utdrag från taxeringskalendern för att överhuvudtaget komma dit? Poliskåren kan ju ta sig an den uppgifter. Det finns ju ett par poliser kvar på Hisingen som kan dirigeras dit istället.

Nä, nog med gnäll för dagen. Hög tid att gå och lägga sig. Bara inte den där grannen skall se på film ikväll, basgången går rakt ner i min lägenhet. Skulle vara dödstraff eller i alla fall förvisning till inre Norrland för sånt. Eller så kanske jag löste problemet för några månader sedan genom att gå upp och på ett artigt sätt berätta att basen hörs ner till min lägenhet. Ni vet, som en vuxen och förnuftig människa till en annan.

Replik till "Menlöst om VD-löner"

För några dagar sedan lade jag in några beska kommentarer kring ett fullständigt menlöst debattinlägg i Svenska Dagbladets kring VD-löner i Sverige.

Tänkte det var värt att lyfta upp ekonomijournalisten Olle Rossanders replik i sakfrågan. Följande citat sammanfattar i stort replikens essens:

”Praktiskt taget all akademisk forskning visar att det inte finns något samband mellan högre ersättningsnivåer och långsiktig lönsamhet eller kursutveckling.
De enda som med säkerhet tjänat på ersättningsexplosionen är cheferna själva och de konsulter som tjänar mer ju högre lön de kan pressa fram för dem de ­rekryterar.”

Lärare och förintelsen

Hörde på radion om hur okunniga svenska lärare skulle vara om förintelsen. Med tanke på gårdagens gnäll om de utbildade men obildade kändes detta nästan som ett tidens tecken. Att detta är ett verk av Forum för Levande historia – som fått en hel del utrymme på denna blogg då de haft fräckheten att inte ge Svenska Dagbladet tolkningsföreträde i frågor kring förtrycket i Sovjet – blev det speciellt intressant. Här skall gnällas och neggas, tänkte jag.

Efter att nu har skummat igenom Anders Langes rapport om enkäten till lärarna måste jag säga att min bild delvis ändras. Det är sant att rapporten visar att kunskapen om detaljer kring förintelsen är lite si och så, men det är också en gediget genomförd undersökning om så mycket mer. Ja, det är i alla fall mitt intryck efter att ha hoppat runt och läst lite här och där. Kanske framför allt är det inte just och endast lärarnas kunskapsnivå som är i fokus:

”För Forum för levande historia är det glädjande att lärare generellt anser att undervisning om förintelsen är viktig. Mer än varannan lärare anser att denna undervisning är lika viktig som andra moment, 47,2 procent tycker att den är viktigare. Eleverna är motiverade till undervisning om Förintelsen, nästan 90 procent av respondenterna bedömer elevernas motivation som medelstark eller hög. Lärarna märker inte heller av någon större ”trötthet” inför frågorna hos eleverna. Det är också glädjande att fyra av fem lärare anser att undervisning om Förintelsen fungerar bättre än andra ämnen som ingång för att diskutera moraliska och etiska frågeställningar med elever. Detta stämmer väl överens med Forum för levande historias erfarenhet av arbetet med dessa frågor.”

Istället är det den här delen som media tycks koncentera sig på:

”Av de 5 081 lärare som svarade på enkätundersökningen var det endast två som svarade rätt på samtliga kunskapsfrågor. På frågan om andelen judiska barn som dödades under andra världskriget svarade endast 1 av 20 lärare rätt: att mer än 80 procent av alla judiska barn i Europa dödades. I en annan fråga fick lärarna svara på vilka läger som ”byggdes huvudsakligen för att mörda judar”. 95 procent identifierar korrekt Treblinka som ett utrotningsläger. Men oroväckande många lärare i historia svarar fel på några av de andra lägren. Exempelvis är det bara 61 procent som svarar rätt på det sovjetiska lägersystemet Gulag och bara en av tio känner till att Dachau inte var ett utrotningsläger för judar. Dessa resultat visar tydligt på behovet av fortsatta insatser för att utbilda och informera om Förintelsen, folkmord och andra brott mot mänskligheten.”

Jag kan förvisso hålla med att nivåerna på kunskaper är lite si och sådär och att lärare skall ha bättre kunskaper generellt än människor i allmänhet men även jag tyckte att frågorna var tämligen svåra och jag har ändå läst en hel del om förintelsen. Är det verkligen så viktigt att lärare kan hålla reda på exakt vilka läger som var koncentrationsläger och vilka som var förintelseläger? Att flera tycks blanda ihop Gulag är lite mer oroväckande.

Vad jag tyckte var mest beklämmande var dock detta:

”40 procent av lärarna som svarade på enkäten hävdar att de inte fått någon undervisning om Förintelsen under sin grundutbildning medan bara knappt 5 procent påstår sig haft mer än 10 timmars undervisning. Rapporten visar att det finns ett tydligt samband mellan mängden extra utbildning om Förintelsen, som lärarna skaffat sig efter studierna på lärarhögskolan, och deras kunskaper om ämnet. Utbildningen på lärarhögskolan tycks däremot inte ha nämnvärd inverkan på kunskaperna. Detta resultat är oroväckande: samtidigt som en stor andel bland lärarna rapporterar att de inte fått någon, alternativt mycket begränsad, utbildning om Förintelsen under sin studietid, förefaller den utbildning de fått ha en nästan omärkbar kunskapshöjande effekt.”

Det talas om utbildningsinsatser och brister på lärarhögskolan (nähä, vilken chock!). Samtidigt är det en sedan några år en utsliten klyscha att vi lever i ett kunskapssamhälle. Är det då inte inte allas och inte minst lärarnas – som ändå har den roll de har som kunskapsförmedlare – att konstant hålla sig uppdaterad och på eget bevåg skaffa sig kunskaper? Då vi beaktar att just levande historia i sin kampanj för ett antal år sedan delade ut en bok till alla skolelever som på ett bra sätt sammanfattade förintelsen torde la inte lärarna ha problem att hitta material till självstudier.

—

Tyckte det var kul att Lange använde sig av såväl Principal Components Analysis och en för mig okänd metod som kallas MCA, Multiple Classification Analysis, en multivariat analys som tillåter användande av såväl ordinala som nomiala data bland de oberoende variablerna. Jag är intresserad av statistiska metoder, men stöter man inte på dem i sitt arbete så är det inte precis lätt att följa med och lära sig mer genom dagstidningarna.

Jag utgår förstås från att detta tillägg är det som framförallt engagerar mina läsare!

Utbildad och obildad

Jag tror att jag vid något tillfälle tidigare beklagat mig över lokalblaskans överlag ointressanta debattsida. Medan Svenska Dagbladets Brännpunkt och DN Debatt relativt ofta drar till sig mitt intresse är det ytterst sällan jag läser Gepes debattinlägg. Vet inte riktigt om så är fallet, men jag har fått intrycket att det i nio fall av tio handlar om fiskekvoter. Jag äter inte ens fisk, även om jag förstås älskar makrillar, så det är fullständigt ointressant för mig.

Idag lyckades jag dock ta mig igenom sociologen Per Månsons beklagande över att inga studenter är intresserade av Rysslands- och Östeuropakunskap. Anledningen, enligt honom, är att dessa länder inte är inne längre.

Artikeln är full av en dåligt undertrykt bitterhet mot tidens tendenser. Studenter ses som nyttomaximerare med en strikt instrumentell syn på sin utbildning; ingen bryr sig länge om bildning utan ett krasst ekonomiskt värde. Varför ens ha någon humaniora eller samhällsvetenskap?

Låter i mina öron inte precis som något nytt, dagens ungdom har beklagats åtminstone sedan Sokrates och Platons dagar. Vad jag däremot ser är ett utmärkt tillfälle att i den relativa anonymiteten som bloggare helt och fullt hämningslöst och skamlöst häva ut mina fördomsfulla intryck av olika samhällsgrupper.

För även om jag inte tvunget håller med, eller har möjlighet att riktigt bedöma, Månsons intryck så kan jag på sätt och viss hålla med i hans kritik. Jag har alltid eftersträvat allmänbildning i ordets rätta bemärkelse. Att behöva stöta på högt utbildade människor som samtidigt är helt obildade är verkligen frapperande. Två grupper jag av egen erfarenhet speciellt sett detta hos är teknologier och civilekonomen. Teknologen har ofta en stark motvilja mot att läsa allt som inte är Sci-fi eller möjligen Fantasy medan civilekonomen – som jag tycker värst om – sällan kan uttycka sig vettigt vare sig på engelska eller svenska utan slänger sig med något pidginspråk mestadels bestående av klyschor. Även om juristen ägnar sin tid åt ett helt och fullständigt världsfrånvänt glaspärlespel så brukar de i alla fall bestitta någon elementär allmänbildning.

—
Allmänbildad är en översättning från tyskans allgemeinbildung som härstammar från det tidiga 1800-talets tyska syn inom nyhumanism och idealismen, se speciellt Wilhelm von Humboldt, kring behovet av allmänna kunskaper i framförallt humaniora, samhällsvetenskap och politik.

Notera att allmänbildning sällan inkluderat särskilt mycket naturvetenskap, vilket förstås är väldigt objektivt och bra – just för att jag är rätt kass på det ämnet. Hade det varit på ett annat sätt hade jag troligen inte kunnat uppfatta mig själv som allmänbildad och hur hade jag då kunnat se ner på andra människor?