språk

Döda flaggviftare

Den sovjetiske soldat som reste en flagga över Berlins riksdagshus 1945 har avlidit vid 93 års ålder. Enligt DN:s artikel så hette ryssen Abdulchakim Ismajlov. Är la potentiellt två fel där, beroende på hur man ser på saker och ting. För det första är det la måhända tveksamt om någon med det namnet är ryss (han dog i Dagestan) och för det andra är misstänker jag att transkriberingen återigen brister och att hans förnamn borde skrivas Abulhakim i en svensk dagstidning. Klipp och klistra-journalistiken har tagit över och endast kulturinstitutioner som Gårdakvarnen har hållit fanan högt (notera vitsen) under senare år.

Så långt ett storm i ett egenupphällt vattenglas. Mer fart blir det om man – mot bättre vetande, enligt min uppfattning – kollar igenom folks kommentarer till ovan refererade artikel. Ett hundratal människor har haft åsikter. Om vi skyfflar bort den värsta dyngan så är det två saker som diskuteras: a) det var en arrangerad propagandabild och b) att den nu avlidne mannen hade två armbandsur på originalet, vilket redigerats bort då det torde implicera att soldaten ägnat sig åt plundring.

Personligen så blir jag la inte så värst berörd över dessa detaljer. (som jag dessutom kände till sedan länge) För det första torde det la vara rätt ovanligt att flagghissningar – och fotograferingar av dem – inte har ett propagandistiskt syfte, oavsett hur ond eller god den flaggviftandes sida anses vara av historien. 20 miljoner döda sovjetmedborgare torde la vägt tyngre än bildens autenticitet 1945. Eventuell plundring av ett armbandsur står sig likaledes slätt gentemot mord, våldtäkter och massiv förstörelse av egendom. Om några småstölder var det enda Ismajlov gjorde sig skyldig till när han kämpade sig från Stalingrad till Berlin tycker jag nog man kan se lite mellan fingrarna med den detaljen sådär 60 år senare.

Vad jag tänker lite mer på är hans död och ålder. Inte så mycket på honom som individ, utan slutet på hans generation. När jag var en liten krigshistoriskt intresserad glasögonorm för sådär 20 år sedan fanns fortfarande många av dessa människor kvar. Såväl offer som förövare. Snart är den siste borta och vi får se om kommande generation kommer att ha kvar några känslor för detta eller om det kommer att mötas med axelryckningar.

Precis som i föregående inlägg tar jag tillfället i akt och ger en slutlig reflektion med hjälp av lite musik! Notera speciellt den sista versen:

And now every April I sit on my porch
And I watch the parade pass before me
And I watch my old comrades, how proudly they march
Reliving old dreams of past glory
And the old men march slowly, all bent, stiff and sore
The forgotten heroes from a forgotten war
And the young people ask, ”What are they marching for?”
And I ask myself the same question
And the band plays Waltzing Matilda
And the old men answer to the call
But year after year their numbers get fewer
Some day no one will march there at all

http://www.youtube.com/v/GPFjToKuZQM&hl=en_US&fs=1&rel=0

Annonser

Beakta ordformen utröna

”Beakta ordformen utröna. I normal sakprosa kan den kännas invecklad och byråkratisk.”

Ovanstående mening är ett typiskt exempel på den form av språkrättning (det kallas tydligen stilfel) som Word 2007, och föregångare, under en långt tid utsatt mig för. Att någon kanske vill skriva både invecklat och byråkratisk i sitt arbete är tydligen inte att betrakta som normalt.

Nu har jag dock äntligen tagit mig tid och gjort något åt detta störande fenomen. Här finns en länk med instruktioner för den som har liknande problem.

”Jag klickade direkt bort regler för byråkratiska och ålderdomliga ord. Till min förvåning upptäckte jag även att det fanns en stilfelsrättning för vardagliga ord:
Ord som ger ett talspråkligt eller vardagligt intryck i skriven text. Här är ett exempel på en mening som flaggas som fel om du använder den här inställningen: ‘Han gav mej boken.'”
Jag kan med säkerhet konstatera att jag aldrig råkat ut för det stilfelet och det står jag för. Ingen sms-svenska här inte!

Sture kan namn

På denna ödets dag, några timmar innan puben öppnar, innehåller gepe en debattartikel av Sture Allén där denne Hisingspôjk förklarar namnvalet för den nya arenan. Det blev förstås en del roade miner över att Sture Allén fick ett högt arvode (eller högt och högt, han tillhör ändå ett strata av människor som kan få bra betalt för en ytterst marginell arbetsinsats) för att föreslå att det gamla namnet skall bestå. Efter att ha läst hans resonemang är jag dock benägen att komma fram till att Sture Allén var ett bra val. Hans resonemang bygger nämligen på god, resonerande grund:

”En anläggning skall ha ett officiellt namn, som kan användas i alla sammanhang. Därutöver är det naturligtvis fritt fram för smeknamn. Sådana skall inte stå på namnskyltar – då försvinner magin – utan användas i hemligt samförstånd.
Ett namn skall gälla i nutiden, men det kan ha en intressant historisk bakgrund, och det skall också kunna bli bestående för avsevärd tid framöver.”


Han har ju förstått att ett smek- eller öknamn inte får vara det officiella namnet. Denna sjuka som tvingar fram namntävlingar i lokalblaskan så får Göran Johansson lämnat ännu ett avtryck på sin hemstad. För att inte tala om att en ansedd språkvetare som Sture Allén enkelt undviker de korkade svengelska arenanamn (”svengelska som Jämtkraft Arena i Östersund och Boden Arena. På svenska heter det Bodens arena med -s precis som i Stockholms stadion.”) och engelska namn kommer inte ens på fråga. Om den obildade pöbel av makthavare som beslutar det mesta andra i denna stad hade avgjort det hela på en av sina möten hade det inte funnits någon gräns för hur dåligt och fånigt namnet kunde ha blivit.


Noterar även att gepe har satta Ulf Dohlsten (57) på ÖIS avbytarbänk, i princip gammal nog att vara Magnus Källanders (40) farsa… Nästan så att Kåmark har bättre koll…


Dohlsten, Martin alltså, höljde för övrigt sina aktier i det grönsvarta lägret för någon vecka sedan när han i närmast ohämmat blottade sin kärleksrelation till GAIS, fast han nu spelar i Öis.


Att jag fyller på med såna här små tillägg till ett redan skrivet inlägg är inget annat är derbydiarré – ett tillstånd som tar sig många uttryck.


Tror jag behöver gå på toa igen…

Noll social kompetens och staden Urville

Den senaste boken jag läste ur var Sf-skildringen The Speed of Dark av Elizabeth Moon. Jag har för länge sedan påpekat att jag finner Sf och i viss mån fantasy som bäst när författaren använder sig av en annorlunda miljö för att diskutera ett riktigt problem. I fallet med The Speed of Dark rör det sig kring frågan om vad som egentligen är normalt, socialt beteende hos en människa.

Huvudkaraktären tillhör den sista generationen av autister – i bokens värld har medicinens framsteg utrotat symptomet hos nyfödda och huvudkaraktären är tack vare insatser nog närmare vad som idag kallas Aspergers syndrom (jag är inte expert och inte heller forkarvärlden är la riktigt eniga om vari skillnaden ligger). Han har således problem med att agera socialt och har mycket svårt att förstå talesätt, läsa människors ansikten eller förutse andras beteende.

Han är samtidigt mycket bra på att se mönster i data och används för något arbete på ett stort företag i en arbetsgrupp med andra autistiska människor. Företaget får vissa skattelättnader för att de ger dem arbete men måste samtidigt tillgodose deras speciella behov. En ny streber till chef anser att de till synes modersta fördelar som autisterna har är allt för mycket – företaget måste spara för att få mer resurser till sitt rymdprojekt – och när en ny experimentell behandling dyker upp försöker denna att tvinga sina anställda att ställa upp som frivilliga försökspersoner. Boken handlar om denna konflikt och huruvida autismen är den del av huvudpersonen eller inte – skulle han vara sig själv utan autism eller någon annan? Speciellt intressant är de stycken där huvudpersonen noterar hur människor hela tiden bryter av mot de mönster och beteenden som han fått lära sig är acceptabla och ‘normala’. Genom sin behandling har psykologer och andra försökt lära honom utantill hur man beter sig i olika situationer, vilket förstås då och då krockar en smula med verkligheten; människor beter sig så att säga inte i realiten ‘normalt’ även om de inte fått någon diagnos.

Måste säga att autism och Asperges syndrom intresserar mig. För visst kan vi alla då och då, om än i olika grad, bete och autistiskt. Även om vi har förmågan att lära oss att fungera i en social miljö är det inte alltid vi gör det. Ibland önskar jag att jag kunde få vara lite mer autistisk. Ibland kan det vara trevligt att stå och tala väder, men ibland skulle det vara skönt att slippa.

Hörde för några månader sedan ett radioreportage på P1 om ett företag som bara anställde personer med Aspergers syndrom. Där var det inte något snack om värdet på kafferasterna och om VD:n (som inte hade Asperger) var dum nog och frågade vad de tyckte om hans nya jacka eller frisyr så var han också beredd att få höra exakt vad de tyckte. Det är så förbannat mycket skitsnack här i världen, så det skulle vara nästan befriande. Samtidigt skulle jag förstås inte ha möjlighet att briljera med min fantastiska humor… Ja, ingen skattar utom jag, kanske inte skulle bli så stor skillnad.


Både huvudkaraktären i Speed of Dark och de som anställdes av företaget hade en hög förmåga till annat än det sociala, som att lära sig allt om ett mycket begränsat och nördigt intresseområde (återigen något jag kan ha sympatier för). Huvudkaraktären är närmast något av en savant som inte upptäckts för att många felaktigt nedvärderar hans förmåga. De flesta känner nog till savanter genom filmen Rain Man för en massa år sedan (Dustin Hoffmans karaktär är inspirerad av supersavanten Kim Peek).

Vy över Urville

En intressant och mycket kreativ savant är fransmannen Gilles Tréhin som i sitt huvud har skapat och utvecklar världsstaden Urville in i minsta detalj med geografi, infrastruktur, språk, historia, ekonomi och samhälle.


Författaren Elizabeth Moon, som för övrigt har ett autistiskt barn, kände jag tidigare till genom hennes bläddervänliga förströelsefantasy i trilogin om Paksenarrion. När jag för något år sedan plöjde igenom den tjocka boken noterade jag att det hela kändes lite som rollspelet Dungeons & Dragons med alla dess egenheter (d20-systemet påminner mer om de rollspel som numera finns till dator och spelkonsuler och inte så värst mycket som typiska svenska basic roleplaying-derivat a la Drakar och Demoner och senare tiders bordsrollspel). Det visade sig att hon spelade D&D och inte gillade hur Paladiner framställdes i reglerna och därför skrev en tjock fantasy-trilogi för att illustrera hur hon tycke de skulle vara. Nördigt, men hon tjänade i alla fall pengar på det och det är bra att inte bara vara kewl, autister skiter också i sånt.

Alla dessa folkgrupper

Jag har inte skrivit något om den pågående konflikten i Kaukasus. På samma sett som den eviga konflikten i mellanöstern har jag efter år av läsande, tänkande och argumenterade kommit fram till slutsatsen att alla ståndpunkter är ohållbara i konflikter som dessa. Att sitta på min ända och sitta här och skriva om hur saker och ting förhåller sig på en plats jag aldrig varit på skulle kännas minst sagt förmätet.

Tyckte dock att Torgny Hinnemos genomgång i Svenska Dagbladet var en befriande enkel genomgång av huvudlinjerna i de konfliker som löper samman i Kaukasus. Rysslands imperieamibitioner, oljan (en tidig oljeledning drogs från Kaspiska till Svarta havet av familjen Nobel) Georgiens behov av att hävda sin maktsfär mot minoritetet, den dåliga relationen mellan Nato och Ryssland och så alla dessa folkgrupper som aldrig tycks lämna sina dalgångar.

”Förutom knappt fyra miljoner georgier, som utgör omkring 80 procent av befolkningen, finns här också megrelier, svaner och lazer som talar språk som står georgiskan nära. Imerelierna, gurierna och adzjarerna har georgiska som modersmål men ändå egna identiteter, adzjarerna därför att de av tradition varit muslimer till skillnad från de kristna georgierna. Dessutom lever här några hundra tusen armenier, azerier, osseter och tiotusentals abchazier och greker och några andra mindre folkspillror. Därtill kommer inflyttade ryssar och ukrainare.”

Alla dessa folkgrupper som finns i de stora makternas gränsområden i den gigantiska euroasiska landmassans mitt är för mig något spännande och intressant. På ett av de följande uppslagen i tidningen finns en färgkarta som försöker få med alla olika folkgrupper i Kaukasus. Trots att jag ofta är lite nyfiken för området och läst en del är det omöjligt att komma ihåg hälften av dem. Bad är det egentligen som utmärker en gurier? Jag har la i och för sig varit skeptisk gentemot nationell identitet sedan jag läster Eric Hobsbawms ”Nationer och nationalism sedan 1789” men bara en sak som att det finns två små enklaver med greker! Jag trodde att de sista grekerna försvann från området i samband med Grek-turkiska kriget 1920-22 men inne i det unga Sovjet, där georgiern Iosif Dzjugasjvili var folkkommissarie för nationalitetsfrågor, har de alltså överlevt. En barnslig del av mig vill ta tag i dessa greker, och många andra av dessa för mig främmande och exotiska folkgrupper, för ställa dem i ett museum.

Det är en lyx att kunna sitta i ett land som inte varit inblandad i en väpnad konflikt sedan Napoleonkrigen och ha sådana barnsliga idéer.


Länk: Karta över folkgrupper i Kaukasus

Dagens teori: Sapir-Whorf-hypotesen

Läste DN:s ledare där Ragnar Roos under titeln Tillväxt till varje pris skriver om den kinesiska regimens mål och syfte. Det år onekligen tragiskt att en regim som påstår sig stå för folket istället förenar det sämsta med de flesta system; samvetslös kapitalism med hårdförd diktatur.

”Kinesisk kapitalism kallas socialism med kinesiska förtecken, med regimens märkliga Orwellska språkbruk. Det är på många sätt en rå, brutal kapitalism med svaga eller inga offentliga skyddsnät och avgrundslika ekonomiska skillnader. Nationalism är det sammanhållande kittet.”

Jag hajar alltid till när jag ser Orwells namn nämnas. Även om jag personligen håller Kallocain av Karin Boye som en bättre dystropi ur ett strikt litterärt perspektiv har få skönlitterära verk haft ett så stort genomslag som George Orwells roman om 1984 från 1948.

Kärnan i boken handlar mycket om hur partier kommit så långt att de försöker kontrollera och styra över folks tankar, bland annat genom att kontrollera språket. Även om de flesta inte går så långt som partier i 1984 är detta något som gemene man använder då och då. För vem föredrar inte att presentera sig som hygientekniker mellan två jobb istället för arbetslös städare? Och visst har ordet socialism innebörd glidit en hel del från sitt ursprung bland utopister under 1800-talets mitt till dagens partipampar i Kina eller gårdagens i Sovjetunionen? (ideologiska kritiker skulle dock säga att innebörden är en och densamma).

I dagligt tal kallas detta eufemismer; en förskönande eller beslöjande omskrivning. I verkligheten brukar det sällan funka så väl. Vi ser snart bortom den förskönande omskrivningen. I många fall innebär det rent av en devalvering av ordens betydelse. För inte så länge sedan kallades immigrantet för utlänningar även i offentliga statliga utredningar innan ordet byttes ut mot det mer inkluderande invandrare (jämför ut och in). Ny dyker de ibland upp röster som menar att ordet invandrare har en dålig klang och borde bytas ut mot ett annat, kanske nysvenskar? Anhängare av den Nysvenska rörelsen kan säkert hålla sig för skratt.

Radioskval?


Vad själva idén med Orwells nyspråk i princip bygger på, även om jag inte vet om författaren kände till denna lingvistiska hypotes, är en hypotes som menar att en människans ordförråd effektivt kontrollerar hur denna människa tänker. Det är detta som är Sapir-Whorf-hypotesen:

”We dissect nature along lines laid down by our native language. The categories and types that we isolate from the world of phenomena we do not find there because they stare every observer in the face; on the contrary, the world is presented in a kaleidoscope flux of impressions which has to be organized by our minds — and this means largely by the linguistic systems of our minds. We cut nature up, organize it into concepts, and ascribe significances as we do, largely because we are parties to an agreement to organize it in this way — an agreement that holds throughout our speech community and is codified in the patterns of our language […] all observers are not led by the same physical evidence to the same picture of the universe, unless their linguistic backgrounds are similar, or can in some way be calibrated.”

Det är en intressant tanke att vårat språk skulle styra vår bild av verkligheten, men för det mesta tror jag nog det är verkligheten som styr vårat språk.

Levon, Fjodor och jag

Sedan en tid har det pågått en hetsig debatt om stavningen av GAIS nya armeniers efternamn på gårdakvarnens hemsida och dess gästbok. Problemets kärna är att Levons efternamn i hans hemland skrivs med armeniska alfabetet som skapades av munken Mesrop Masjtot på 400-talet med syftet att kunna översätta bibeln till armeniska. Som bekant var Armenien den första kristna staten i världen. Det behövs en transkribering av namnet från armeniska till våra bokstäver (Mesrop Masjtot skrivs Mesrob Mashtot på engelska). detta verkar vara helt omöjligt för svenska sportjournalister, och även andra likt gais.se, som helt enkelt använder sig av den engelska transkriberingen.

En skitsak kan tyckas, men hur hade en skribent på kultursidorna bemöts om han eller hon hade skrivit Fyodor Dostoyevsky istället för Fjodor Dostojevskij? Det hela blir lite löjeväckan när gepe-tv gör ett inslag [Achtung, Tommy!] där texten för att beskriva inslaget är: ”Svårt med språket för armeniske Levon Pachajyan än så länge”.

Jag tycker faktiskt att man skall ställa samma språkliga krav på journalister som håller på med sport- eller nöje- som kultur-, inrikes- eller utrikesnyheter. Skall passa på att påpeka att Britt-Marie Mattsson konsekvent skriver Sydkarolina istället för South Carolina i sina rapporten från den amerikanska nomineringskampanjen.

Vad heter då Levon i efternamn? Saken är inte avgjord ännu – vi har några gubbar som utreder saken – men det lutar åt Patjadzjan, eller något snarlikt.

*****

Hade för övrigt en annan debatt kring Levon Patjadzjan med en reporter på fotbollskanalen.se. På UEFA:s hemsida kunde man läsa:

Every Armenian player dreams of playing for a top European club and playing in a major league,” said Pachajyan, who has been capped 18 times. ”It is exactly the same for me. It is a massive honour to play for a big European club, but it is hard to earn a move to one. First you have to establish yourself in one of the more modest leagues.”

Karl Romanus hade i sin artikeln om övergången helt enkelt utelämnat den andra meningen och helt ändrat innebärden av det han säger. Det skulle vara tragiskt om Levon Patjadzjan trodde att han kommit till en Europeisk toppklubb.

[Jag:]Genom att utesluta nästa mening från citatet förvränger du sanningen och håller därmed normal standard på fotbollskanalen – grattis!
[Karl Romanus:]Mitt syfte med citat var ju inte att förvränga sanningen. Men visst ger det en lite annan betydelse utan den sista meningen. Men där var det nog snarare tidsbristen som gjorde att den inte kom med.
[Jag:]Om du inte ägnade tid åt att snabbt svara på e-post från landets alla gnälliga tokskallar så kanske du skulle få mer tid över för att faktagranska dina artiklar!
[Karl Romanus:]Bra idé. de är så många bara.