Arenan

Den eviga arenafrågan och selektiv perception

Idag, på en av årets sista dagar, har det framkommit att den lilla satan inte fått igenom sitt krav om så kallad Clean Court på Nya Gamla Ullevi. Under rådande avtal får arenans ägare – numera Gotevent, som tagit över efter GUAB – intäkterna från reklam, försäljning och liknande på arenan och som kompensation får klubbarna som hyr en billigare hyra. Dls ville ta över dessa rättigheter, men var inte beredda att betala det pris som ägarna kräver. Efter att Dls representanter gråtit ut (i media denna gång, inte i rättan) så framkommer det på sportday.se att Gotevent inte gick med på Dls förslag och dess VD gav följande motivering: ”IFK vill ha rättigheterna till sina matcher så måste de betala lika mycket som vi fick in, och det var de inte beredda att göra.”

(mer…)

Annonser

Arenaavtalet och hyreshöjningen

Har med visst intresse följt nyheterna om att GUAB, driftbolaget för nya Gamla Ullevi som till 91 procent ägs av Higab och i övrigt av alliansens tre klubbar, vill få igenom hyreshöjningar för att täcka en förlust på tio miljoner.

Nu skall jag försöka undvika att säga något defintitivt i frågan. Även i en bra artikel brukar det finnas viktigt information som saknas och kanske dyker upp några dagar senare, i bästa fall. Blev dock en smula positivt överraskad att gepe kom med ett mer utförligt och informativt reportage än Sportsday. Måhända för att gepes artikel kom någon dag senare.

Skillnaden står bland annat att finna i att i Sportsdays artikel så handlar det endast om den lille satans kostnader och reaktioner. Inte nödvändigtvis något fel i sig. Om man är dum nog att läsa kommentarerna så visar det dock hur sådana reportage underbygger en viss klubbs anhängare som ömsom vill förminska och ömsom skylla alla problem på GAIS (med hjälp av illuminati, frimurarna, ryska maffian och judiska affärsmän), som de säger att deras klubb behöver subventionera med rådande avtal. Marginaljustera

Nu skall jag som sagt inte vara kategorisk men det skulle vara intressant om någon lyckades få ihop en fullständig genomgång av alla transfereringar från det offentliga till klubbarna under de senaste årtionderna. Min förförståelse är att det är framförallt två klubbar som gynnats, och ingen av dem är GAIS.

Oavsett var det intressant att ingen av alliansklubbarna klarar av att uppvisa ett plusresultat detta år och alltså nu riskar högre kostnader.

Hyreshöjningen, som ingen klubb räknat med i sin budget för 2010, uppskattas till tre miljoner för den lille satan, två miljoner för GAIS och en och en halv för Öis. Nu är en strid att vänta kring denna höjning.

Som jag diskuterat tidigare är denna förhandlingssituation på många sätt artificiell. Klubbarna har i realiteten inga alternativ som inte på något sätt ägs av kommunen som i sin tur inte har några andra lämpliga hyresgäster än alliansklubbarna och möjligen Häcken.

Den lilla satan, är den klubb vars styrelse och supportar i högst grad förordat att lämna arenan. Dels givetvis för den påstådda subventioneringen av andra klubbar men även för att arenans brister har drabbat deras bunny-hopp-klack mest och att de är den enda klubben som kan tyckas ha marknad och muskler nog för att finansiera sin egna arena.

Jag tror dock att denna möjlighet är en chimär och snarare ett förhandlingsinstrument. Att bygga eget är ett mycket stort företag som kräver mark, byggbolag, bygglov och mycket annat. Det är tveksamt om klubben skulle hamna i en bättre sits än nu genom det förfarningssättet. Speciellt eftersom de säkerligen vill ha en arena med plats för minst 20,000 åskådare.

Sammanfattningsvis har GUAB inga andra möjliga kunder och klubbarna har ingen annan hyresvärd än kommunen, och att byta till en annan anläggning är i det flesta fall en försämring för såväl publik som klubbar. Det talas om marknadsmässiga brister men i realiteten förhandlas det om bruksvärdeshyror.

Likt grodan som läggs ner i ljummet vatten och kokas levande har situationen långsamt försämrats för alla parter som nu sitter i samma båt (ja ja, pekoral mening – jag vet). Först blir bygget – som väntat – mycket dyrare än beräknat. Sedan går klubbarna med på att ge bort flera rätten till flera inkomstmöjligheter på arenan, vilket sedan skall skyfflas över på biljettpriset. Sedan lyckas GUAB misslyckas helt med sin budget, trots att de alltså roffat åt sig flera inkomstmöjligheter från klubbarna, och väljer att föra över kostnaden för sina misslyckanden och glädjekalkyler på sina hyresgäster.

Ståplatsbeslut väntat men hur?

Lokalblaskan kunde idag avslöja att Higab planerar att ta bort ståplatserna på Preppens läktare för att komma runt problemet med markvibrationer.

Det var näppeligen med tungt sinne Higab (och övriga intressenter?) kom till detta beslut. Det har länge varit min uppfattning att ett sådant beslut skulle tas förr eller senare.

Nej, jag är inte konspiratorisk; att higab avsiktligt låtit bygga en undermånlig* arena för att kunna förbjuda ståplats. Däremot är jag övertygad om att de var glada över att kunna använda detta som en förevändning att få igenom sitt önksemål och tar bort ståplats – stick i stäv med preferenserna hos en stor andel av det mest lojala segementen av Gamla Ullevis kundkrets.

Min spontana fråga är dock hur detta i realiten skall genomföras. För närvarande är läktaren en så kallad kombiläktare. Det finns stolar men dessa är låsta under matcher med ståplatspublik. I realiten kan man därför kalla det en sittplatsläkare redan nu, bara man kan släppa ner stolarna.

Att det plötsligt är sittplats ändrar dock i realiteten väldigt like. Anders Almgren – ordförande i Smådjävlarnas supporterklubb och av media utsedd till ståplatspublikens röst – konstater lakoniskt att ”vi har stått på ståplats förr”.

Jag ser – från ett Higab-perspektiv – två omedelbara lösningar på problemet. Dels kan man ta bort de räcken som finns på kombiläktaren. Om läktaren dock i realiteten blir ståplats i alla fall är detta ett mycket dåligt beslut ur säkerhetssynpunkt.

Den andra metoden är att med hjälp av personal och andra matkmedel aktivt tvinga publiken att sitta ner. Ja, då blir det ju verkligen mysig stämning på en massa evenemang i goa, glada Götelaborg.

För egen del är det extra bittert då jag som ståplatspublik av den engelska skolan (sång snarare än koordinerade Bunny hops till trumma som förekommer i vissa andra klackar (och som dessutom är många fler, men det talar vi ju tyst om…)) inte direkt bidrar till problemet men ändå måste ta konsekvenserna av ett minst sagt misslyckat agerande från början till slut av Higab.

* Har i och för sig hört – från två olika håll – att det inte enbart är arenan som är undermånlig. Även HSB-husen mitt emot skall vara riktiga fuskbyggen på blålera.


Som en positiv sideffekt kan nu GAIS höja biljettpriserna på Sektion J och H i och med att dessa uppgraderas från slummig ståplats till lyxig sittplats.

Andra sidan, är ni klara?

(jajamensan fattas bara!)

Låg på soffan och kollade på U21-EM under gårdagen. Den andra matchen mellan Spainen och Tyskland spelades på Gamla Ullevi. Arenan var nästan slutsåld, en närmast overklig syn för en gaisare. När vi spelar torde publiken från ovan mest se ut som kaffesump som samlad sig i ena hörnet av arenakoppen.

Däremot brukar det inte vara så tyst. Inte så att det var knäpptyst men med tanke på att det var över 15000 åskådare där, var det rena likvakan. Ärligt talat var det mer drag på Örjans vall på matchen mellan England och Finland, där en pigg, finsk publik framförallt utmärkte sig genom att håna målvakten Hart för hans urusla utsparkar. Örjans vall vid Nissans strand är en mysig, charmig idrottsplats men är näppligen byggd för att skapa en intim och festlig publikstämning. Trots detta var det alltså mycket mer drag i den halländska metropolen, trots att publiksiffran var mindre än hälften är i den tänka grytan Gamla Ullevi.

Det är så det kan bli när massorna som lockas inte direkt tillhör kategorin rutinerad fotbollspublik och verkligen inte tillför något engagemang till matchen. Det intresse som egentligen lockade dem var la i första hand en ung komplementspelare i Barcelonas trupp, Bojan Krkic (vars förfader uppenbarligen var en sträng man som inte tycker man skall slösa på vokaler, språkets sötma), som verkligen inte imponerade mot Tyskland välorganiserade försvarslinje.

Nu skall jag inte sitta här och fördöma människor för att de inte står och skriker i nittio minuter. Hade jag fått en gratisbiljett till matchen hade jag antagligen inte heller gjort så värst mycket ljud ifrån mig. Vad jag istället, omständigt som vanligt, vill komma fram till är det publikfenomen som nästan oundvikligen sker vid alla de idrottevenemang där publikens engagemang inte motsvarar publiktillströmningen storlek.

Publikfenomenet är just ramsan Andra sidan är ni klara? (jajamensan, fattas bara!), som i dessa sammanhang dras igång av någon liten barnkör någonstans i det tysta, stillasittande publikhavet. Det är mycket ovanligt att det hörs något svar på ramsans första halva från den andra sidan och om det sker är det också där en liten barnkör. Jag kommer ihåg någon match i Umeå – jag har inget minne av vilken match det kan ha varit – där barnkören som inte fick respons tog till en smart lösning. Några av dem sprang helt enkelt runt till andra sidan så att det fanns någon som svarade.

Nu skall jag verkligen inte hacka ner på ungarnas engagemang att ta en aktiv del i publikinramningen – snarare tvärtom. Vad som intresserar mig är hur de lär sig den där ramsan egentligen? Ramsan må ha uppfattas som radikal och nytänkande under 1950-talet – tillsammans med sassa, brassa mandelmassa – vi vill höra nätet prassla – men under åratal av besök på fotbollsmatcher av varierande slag kan jag inte åminna mig en enda gång då denna ramsa dragits igång av vuxna eller ens halvvuxna människor (en del variationer finns förstås, som andra sidan ge oss ett R! till lag från Skåne eller GAIS-klackens andra sidan ge oss ett G, men det är ju inte orginalversionen).

Om det nu är inte är äldre som lär ut den, hur kan då smbarn med sin mycket begränsade tidshorisont lära sig ramsan? Finns felet hos dagisfröknar och småskolelärare, står ramsan med i Nu skall vi sjunga eller är det återigen Innebandyeländets fel?


Till publikens besvikelse var det mer sydeuropeiska takter över det tyska laget, som dessutom lyckades förena det hela med god försvarsorganisation; en förment tysk kvalité. Turligt nog kunde kommentatorn på TV4 förklara för mig varför det var så – det handlar om förhållandet mellan Blut und Boden. Då det tyska laget innefattade några spelare med i huvudsak turiskt påbrå kunde dessa genom sitt blod (ja, han sa blod – inte arv) tillföra tekniska kvalitéer till det tyska laget. Att dessa växt upp i Tyskland var av mindre betydelse, då blodet tydligen var viktigare.

Ärligt talat, är det från någon annan grupp människor inom media som man i dagsläget behöver höra hur människor, helt oemotsagda, kan få bre ut sig och resonera kring rasbiologi?


För är skillnaderna på fotbollskulturen i olika länder på avtagande. Fotboll är en global marknad där det i allt mindre utsträckning finns möjlighet för ett område att obehindrat utveckla en lokal prägel på elitnivå. Spelare flyttar runt och lag möter varandra över gränserna så ofta att numera filas många skillnader bort i kampen om seger. Temperatur och underlag gör fortfarande sitt till men snacket om olika nationella stilar börjar med tiden endast bli myter som kommentatorer, okunniga i såvl spelets elementa och omvärldskunskap, kan raljera med i brist på annat.

I övrigt har negrer stora läppar och rytmen i blodet, lätt till gråt och skratt – det läste jag i Nordisk familjebok.


I denna match blev det inga mål men med utgångspunkt från övriga så har arrangörerna tänkt till. Vid mål så dränks omedelbart att spontana känslouttryck med att Samba de Janeiro skrålar på högsta volym från högtalarna. Det är lika väl att sitta ner, knipa käft och lämna över känsloyttringar till proffs från Brasilien – de har ju det i blodet.

Logik eller panik i fotbollsvåldsfrågan

Sedan fotbollssäsongen började har fotbollsvåld varit i blickfången för mångas uppmärksamhet. Säga vad man vill, men den nya arenan har i vilket fall väckt mer känslor än vad dess småtrista betongyttre tycks antyda. Fotbollsvåld som problem – och jag kanske skall säga att det finns ett sådant problem, även om vissa menar att problemet är tämligen marginellt medan andra tycks se det som det största enskilda ordningsproblemet i Göteborg (moralpanik!) – bör analyseras som vilket problem som helst. I bedömningen av lösningarna på problemet så finns det två vikta ingredienser som bör tas i beaktande. För det första, är återgärderna logiska, kommer åtgärderna ha någon effekt på problemet? För det andra, är åtgärderna rimliga i förhållande till problemet eller är det något i stil med att bekämpa mygg med kärnvapen (eller, omvänt, försöka rensa en norrländsk myr med flugsmälla)? Till effekterna och rimligheten måste även sidoeffekter, alltså sådant som berör tredje part, tas med i beaktandet.

Torsdagen innebar att polisföreträdare i form av länspolismästare Ingemar Johansson ochpolismästarechef för länsordningspolisen Erik Nord fick publicerat ett inlägg på GP:s debattsida där de lade fram någon slags handlingsplan för att lösa problemet.

Den första, och måhända märkligaste, är deras krav på att arenan egentligen borde ha legat utanför centrum. Som person är jag givetvis intresserad av att polisen tänker på hur stadsplanering kan användas för att förebygga brott, men nog verkar det på något sätt märkligt att lyfta fram detta som en lösning. För det första är det givetvis helt meningslöst eftersom arenan är nybyggd och troligen kommer att ligga kvar i flera årtionden framöver. Polisen kanske också skall tänka på att andra överväganden än polisiära har en viss tyngd i planerande av en fotbollsarena, teater, opera eller biograf – såsom tillgänglighet. Att lösa transporter ut till en arena i obygden innebär ju också flera kostnader och är definitivt inte till gagn för tredje part. Politiker i Göteborg har ju i flera år försökt samla så många evenemangsarenor som möjligt på ett litet område, bland annat med detta i åtanke (sedan att den logiken brister i andra avseenden är måhända inte relevant här).

Dessutom undrar jag i så fall lite om vad polisen befann sig när arenan planerades. De två herrarna nämner inte något om att polisen lämnat några yttranden om arenans planering och placering i planprocessen. Eftersom det inte nämner något om detta tycks det möjligt, för att inte säga troligt, att polisen inte hade några förevändningar mot placeringen och i så fall blir ju argument om att polisen tvingats acceptera detta en smula innehållslöst. Vidare är det en öppen fråga om arenaplaceringen har något märkbart inflytande på våldet. Låter mer som polisen försöker skylla ifrån sin egen oförmåga att kontrollera situationen på en extern variabel som dessutom är nära nog omöjlig att ändra på.

Att kategori C (i bästa fall) redan gör upp i ödsliga industriområden är ju ett tecken på att det kanske inte är så värst viktigt i vissa avseenden. Att polisen tror att det är mindre intressant att slåss när det inte finns åskådare verkar märkligt – kolla på youtube. Och att tro att anledningen till att många moderna anledningar ligger utanför staden i första hand beror på våld verkar ju också märkligt. jag skulle vilja påstå att den absolut viktigasta anledningen är att nya arenor läggs i ytterområden hänger samman med markpriser och tillgången på den yta som en större fotbollsarena tarvar. Det blir lite som att Ikea i Bäckebol och Kållered planerades där för att minska risken för upplopp.

Den största kategorin våldverkare och våldsoffer (om man nu vill betrakta dem som offer – den som är med bör leken tåla) är individer som planerar för och i bästa fall också lyckas göra upp firma mot firma. Dessa supportar som vill slåss kommer rimligen att slåss oavsett vilka åtgärder som vidtas. Från mitt perspektiv är det inget direkt problem när de gör upp på något tom plats som inte berör tredje part, problemet är förstås när de istället ryker ihop bland folk, som till exempel på Centralen (ironiskt nog kan huliganer själva bidra till problemets lösning genom självsanering och genom att äldre markerar mot yngre – vissa firmor är ju värre än andra). Att skeppa in bortasupportar direkt till arenan är måhända en enklare lösning, men i det avseendet skall man tänka på att kategori C inte alltid reser med den stora grupp av bortasupportar som är relativt harmlösa.

Efter några resor till Helsingborg blir upplevelsen att polisens försök att vara tuff mot bortasupportar att kategori A känner sig kränkta och att en och annan oskydlig får stryk – av polisen. Alltså, kategori C slåss i alla fall, Kategori A känner sig kränkta. Återstår kategori B således, dessa går måhända att påverka. Man skall dock komma ihåg att en del incidenter sker precis utanför arenan, även om den ligger i obygden. Oavsett kommer det finnas mycket folk utanför arenan före och efter match och att kontrollera detta är något som polisen måste klara av.

Att polisen på senare tid dirigerad stora bortaföljen till krogar innanför vallgraven (”Norra Avenyn” på vulgärt och okunnigt nyspråk) medan Den lilla satans anhängare är på Avenyn och vice versa har jag förståelse för – även om det är trist att de tvunget skall smutsa ner GP. De är ju praktiskt att ha lite kontroll när stora folkmassor rör på sig. Kommer detta nödvändigvis att bli en enklare uppgift om alla skall in med samma kollektivtrafik till en plats ute i Sisjön?

Att förbjuda ståplats är ju något av en ryggmärgsreflex hos kreti och pleti. Den är lika märklig varje gång. Förvisso medför ståplats lite bättre möjligheter för sådana som tänder bengaler och slänger ner föremål (eller relativt sett marginellt problem) att gömma sig i folkmängden men i många fall är fobin mot ståplats baserad på okunskap (polis, media politiker kollar på England, supportar kollar på Tyskland). En personlig favorit är när Mats Härd på gepesporten förbannar ståplatsläktare efter att det skett ett dödsfall utanför Stadio Favorita för en tid sedan. Flera människor gillar ståplats, det skapar stämning, jag har svårt att sitta ner när GAIS spelar och dessutom sker i stort sett inget våldsamt inne på arenorna i dagens läge. Bråket som uppstod i samband med någon blåvitt-match skedde dessutom på sittplats.

”Tio euro för matchbiljett, matchstart 20.00 en fredagskväll, ölen på arenan såldes i enlitersglas och ändå fanns det ingen huliganproblematik att tala om. Nästan så man börjar tro att det inte är ståplatsen, matchstarten eller ölen som är problemet…”

– signaturen districtline talar ut om mötet med tysk ligafotboll på ett gubb-plank…

Greppet att sluta servera alkohol är ju minst sagt ett intressant grepp. Här förslår polisen inte bar att det skall slutas sälja öl på arenan – plastmugg folköl till ståplatspubliken (de som är srkänande odjur, se styck ovan) kostar fyrtio spänn – utan hela centrala Göteborg skall torrlägas vid högriksmatcher. Att alkohol kan leda till våld är måhända ingen nyhet. Denna fredag har Bettan köpt hem en bag-in-box till fredagens tevetittande med gubben Bengt hemma i Hisings Kärra. Kvällen blir inte riktig lyckad och under Singing bee på tv3 uppstår ett gräll som slutar med att Bengan slår sin fru. Tragiskt förstås och alkohol är en erkänd ingrediens i många problem, under de senaste hundra åren har staten försökt dämpa alkoholkonsumtionen med kraftiga restriktioner och även förbud har varit på tal.

I dagens anda av ökad personligt ansvar har det lättats en del på dessa regler. Att då förbjuda alkohol i centrala delar av staden, på för oinvigda till sinnes slumpmässiga vardagsdatum, verkar i det sammanhanget lite väl radikalt. Mer våldsamheter och kriminalitet sker på Avenyn en vanlig helg än bad som sker på en hel rad fotbollsmatcher. Att torrlägga Avenyn verkar dock inte vara på tapeten. Bieffekterna för oss som kan dricka med måtta eller som inte ens är intresserade av fotbollsmatchen är påtagliga, krögarna blir nog inte så glada det heller – speciellt inte de som i vanliga fall inte brukar servera så många fotbollssupportar i vilket fall.

Dessutom undrar man ju vart folk tar vägen. Det finns flera trevliga kvarterspubar inom hyfsad behändigt avstånd på centrala Hisingen och i Lunden dit folk kanske sitter och super till istället. Om polisen tror att huliganer rör sig som fisken i vattnet (men utan mao-keps) och att genom att ta bort vattnet så försvinner även huliganerna är troligen allt för optimistiskt. Risken är la stor att polisen inte längre vet var vattnet (eller fiskarna) är någonstans.

I alkoholfrågan och annat håller jag i mycket med GP-krönikören Thomas Björklund (tack för att vi slapp undan en krönika av firman (sic) Hård-Stenberg):

”[M]an blir ändå häpen när man hör politiker som på fullaste allvar säger: – Man ville ha en ny arena, och så fick man den, ändå blir det bråk. Men hej, inte trodde ni väl att orsaken till huliganproblem i Göteborg begravdes med gamla Gamla Ullevis träläktare. Problemet är lika gammalt som komplext och har inga enkla lösningar, men debatterades i går ibland som vore det helt nytt. Politiker kan låta lite som Olof Palme när han i Hasse & Tages sketch förvånat upptäckte att en liter mjölk kostade över tre kronor. ‘Det hade jag inte en aaaning om?'”

– Thomas Björklund, krönikör för GP-sporten

Slutligen så tidpunkten. Polisen beklagar sig över att tevebolagen styr när matcherna skall spelas men att det istället skulle vara samhällsintresset som gör detta. Jag vet inte, personligen har jag den här konstiga idéen att åskådarnas intressen skulle kunna ha något med saken att göra. Jag har inte något direkt emot att högriskmatcher lägs på vardagar. Det får dock finnas vissa gränser. Att spela klockan 17 som de föreslår gör det väldigt svårt för väldigt många att ta sig även till hemmamatcher om de har ett jobb och andra åtaganden i sitt liv. Likt polismännens idé om att flytta hela arenan undrar man lite om det inte vore lika väl om människor tvingades in i ett Panopticon (en person skrev ett liknande förslag på GP:s fria ord där han förespråkade att människor i Sverige skulle spridas upp på lika stora rutor på 50000kvm och separeras med elstängsel – genom att fortplantning skulle bli omöjligt kommer alla samhällsproblem att lösas inom 100 år!).

Risken med det sättet att tänka är ju att kvoten mellan A kontra B+C kommer att skjuta över till de senare. Alltså, förändringen innebär ett minskat antag kategori A-supportar och i viss mån kategori B. I även detta fall är jag en smula tveksam till effekerna kontra bieffekterna för oss som inte tvunget känner ett behov av att slå folk på käften hela tiden.

Överlag är det ett sådant intryck som polisens förslag ger mig. Gemene man, de mer än niotiondelar som kan sköta sig, skall utsättas för flera negativa effekter för att kanske eventuellt göra något åt kärnproblemet.


Igår kväll, torsdag, cyklade jag hem från Annedal mot Hisingen via Avenyn. Där var det fullt ös medvetslös. En grupp aspackade affärsresenärer (slips och allt) stod och puttade lite på varandra mitt på cykelbanan. Det är så det blir när man låter affärsresenärerna bo mitt inne i stan, okontrollerade kan de springa ut och göra gatorna osäkra för oss vanliga Göteborgare. det borde inte byggas några hotell i centrala stan och det är nog lika bra att vi även flyttar ut till exempel Svenska Mässan till Sisjön eller Bäckebol också. Alla vet ju att så kallade konferensknullare inte kan uppföra sig.

Något slags monster

Följande inlägg publicerades tidigare i veckan på gbg.yimby.se:

Det verkade vettigt att flytta dit även av andra skäl: pengarna räcker betydligt längre i de slitna områdena i norra London och kommunikationerna är utmärkta. Men att bo inom gångavstånd från stadion innebar förverkligandet av av något jag drömt om i tjugo år, och det är ingen idé att försöka dölja det under förnuftsskäl”
– citat från Fever Pitch av Nick Hornby

I söndags spelades den första premiärmatchen på nya Gamla Ullevi, den senaste (nygamla) komponenten i Göteborgs evenemangsstråk. Samma dag gav Mark Isitt sin dystra syn på saken i GP:s kulturdel. Han vill diskutera vad arenan ger staden och ”de 98 procent som aldrig går på fotboll” (en siffra och överdrift som troligen inte klarar en närmare undersökning, poängen är dock fortfarande relevant). Jag deltog själv i invigningen (som publik) av fotbollsarenans inre. Det skall jag dock inte tala om här. det jag istället vill göra är att diskutera och problematisera några av Isitts ståndpunkter om vad den bidrar med till stadens yttre rum.

Sammanfattningsvis har Isitt tre ståndpunkter emot nya Gamla Ullevi: dess tillkomst, utformningen och integrationen med staden. Jag skall avverka dessa i sagda ordning.


Nya Gamla Ullevi – Ett byråkratiskt monster enligt Isitt

Tillkomst – demokratiskt underskott?
Med den raljerande prosa som lämpar sig för ett inlägg på kultursidorna (efter att vi tagit oss igenom Isitts onödiga försök att sänka sig till sportjournalisternas nivå) hugger han på hur besluten kring arenans tillkomst skett. Arenan skall, enligt Isitt, ses som politisk respons av Göran Johansson på en tilltagande konkurrens med andra städer som uppfört, eller börjat uppföra, nya arenor (närmast Borås arena och nu även en i Malmö och framöver även i Stockholm och Kalmar). Det går snabbt och det fanns enligt ledande politiker ingen tid för debatt och arkitekt-tävlingar och sådana fördröjningar. Göran Johansson lämnar över arbetet till kommunala Higab som sedan bygger, förvaltar och äger den nya skapelsen. Det öppna samtalet reducerades till den sedvanliga namndiskussionen med tillhörande ordvitsar. Föga utrymme lämnades för Isitts två andra aspekter.

(Higab, Hantverks- och Industrihus i Göteborg AB, uppkom som ett bolag för att i kölvattnet bakom saneringsbolaget Göta Lejon bygga hantverkslokaler för de verksamheter som tvingades flytta på grund av rivningarna. Deras verksamhet skulle, då som nu, vara en självbärande affär och hyrorna blev därför ofta allt för höga för de företag som de var avsedda för – men det är en annan historia)

Utformning – form följer funktion?
För att processen skulle gå så snabbt som möjligt var det, som vanligt i Göteborg, nödvändigt att bygget skulle vara billigt. Formens värden för stadsbilden hamnade långt efter aspekter som pris-per-stol och andra kravspecifikationer. Arkitekten Lars Iwdal tillbakavisar sådan kritik med att ”jag vill rita funktionella byggnader, inte bygga monument”. Mark Isitt ser fler arkitektoniska värden i gamla Nya Ullevi, som i atomålderns sena 1950-talet var mer vågat och utmanande. Personligen är jag inte med Isitt men kan inte heller sticka under stol med att en gigantisk betong-jolle är mer kompromisslös än nya Gamla Ullevis betongkonstruktion, även om jag uppskattar den mer än exempelvis Borås skokartong. Att det skall vara billigt är dock inte den enda anledningen att nya byggnader i Göteborg ofta ser tråkiga ut. För att inte störa stadsbilden med något som sticker ut och vågar ta plats så görs den hela tiden tråkigare tills det inte finns någon stadsbild kvar att bevara.


Allianz Arena, München – Arkitektoniskt intressant men placerat vid en motorled

Integration i staden – och med människor?
Där det nya Gamla Ullevi dock har vissa (betoning på vissa) kvalitéer är den punkt där jag och Isitt är mest oense. Att med yimbys målsättningar skapa en tät och fungerande blandstad som integrerar många olika funktioner på en liten yta är svårt att förena med en arena för elitidrott som endast används någon eller några gånger i veckan under en begränsat tid på året men som tar mycket plats och vid dessa tillfällen kräver en hög kapacitet på trafiknätet är en onekligen en utmaning. Isitts förslag är att kontrastera den bildligt och bokstavligt gråa verkligen med en utopi om mångsidig integration. Något Isitt diskuterat tidigare i en serie artiklar (och givetvis kommenterat på yimby: I, II, III). Frågan är dock om visionen är trovärdig, men först ett längre citat:

”Kanske inte i relation till de dundrande motorlederna som sniker arenan – att de övre läktarna kragar ut över bilarna och utmanar trafiken är ett av anläggningens få försonande drag. Men i förhållande till det folkliv som en arena genererar. Att bygga en stadion axel mot axel med Heden axel mot axel med Scandinavium axel mot axel med Nya Ullevi samtidigt som andra, mer belastade stadsdelar skriker efter liknande investeringar, det säger en del om våra lokalpolitikers egentliga engagemang i kampen mot segregation och utanförskap. Klart att även de tycker att det skulle varit toppen med allt det där som en decentraliserad anläggning kan bidra med – hundratals nya jobb i en förort där inte ens hälften har arbete, bättre trafikförbindelser mellan centrum och periferi, mindre kriminalitet där kriminaliteten regerar, mer handel där gatorna ligger öde. Men aldrig, aldrig, aldrig får detta ske på bekostnad av Göteborgs själ och hjärta: Evenemangsstråket.”


Craven Cottage, London – Så här ubant integrerat kunde fotbollsarenor byggas förr

I princip kan jag hålla med Mark Isitt att det hade funnits ett värde med en utförligare och öppen diskussion om en lämplig placering för den nya fotbollsarenan. Om någon föreslagit en annan central placering som samtidigt inte var i direkt anknytning till det existerande evenemangsstråket hade jag applåderas detta förslag. Även om platsen för Gamla Ullevi har en lång historia av idrottsutövande (Tegelbruksängens Idrottplats uppfördes på platsen av Göteborgs Velocipedklubb 1896) finns det ibland även anledning att bryta traditioner. Samtidigt uppmanar jag Mark Isitt, eller andra, att komma med ett konkret förslag på en plats i våra förorter där vi kan placera en sådan arena för elitidrott. Att slänga ut arenor från centrum mot periferin är ingen ny tanke och har oftast drivits fram av samma krafter som Isitt tycks se som roten till det onda. Resultatet har blivit med sin omgivning dåligt integrerade arenor omgivna av stora parkeringsplatser och än mer och än sämre nyttjad asfaltsspagetti än den vid Fattighusån som Isitt beklagar sig över. En resa ut till exempelvis Ruddalens IP innebär idag en rask promenad ut i spenaten med ett minimum av de övriga verksamheter som en månghövdad publik till ett större sportevenemang tarvar: pubar, caféer, restauranger och så vidare. Kan sådana verksamheter skapas runt och kring ett bygge i stadens periferi som används så pass sällan och kan de överleva när de inte är matchdag? Den nya arenan inhyser några hyresgäster som förstås avses leva på evanemangen men som också kan brukas på andra dagar. Dessutom har den tillströmmande publiken en möjlighet att välja andra alternativ för mat och dryck än de företag som köpt in sig på arenan, utan att använda sig av bilen och drive-thru-luckor. Isitts vision låter vacker, men är den möjlig?

Sture kan namn

På denna ödets dag, några timmar innan puben öppnar, innehåller gepe en debattartikel av Sture Allén där denne Hisingspôjk förklarar namnvalet för den nya arenan. Det blev förstås en del roade miner över att Sture Allén fick ett högt arvode (eller högt och högt, han tillhör ändå ett strata av människor som kan få bra betalt för en ytterst marginell arbetsinsats) för att föreslå att det gamla namnet skall bestå. Efter att ha läst hans resonemang är jag dock benägen att komma fram till att Sture Allén var ett bra val. Hans resonemang bygger nämligen på god, resonerande grund:

”En anläggning skall ha ett officiellt namn, som kan användas i alla sammanhang. Därutöver är det naturligtvis fritt fram för smeknamn. Sådana skall inte stå på namnskyltar – då försvinner magin – utan användas i hemligt samförstånd.
Ett namn skall gälla i nutiden, men det kan ha en intressant historisk bakgrund, och det skall också kunna bli bestående för avsevärd tid framöver.”


Han har ju förstått att ett smek- eller öknamn inte får vara det officiella namnet. Denna sjuka som tvingar fram namntävlingar i lokalblaskan så får Göran Johansson lämnat ännu ett avtryck på sin hemstad. För att inte tala om att en ansedd språkvetare som Sture Allén enkelt undviker de korkade svengelska arenanamn (”svengelska som Jämtkraft Arena i Östersund och Boden Arena. På svenska heter det Bodens arena med -s precis som i Stockholms stadion.”) och engelska namn kommer inte ens på fråga. Om den obildade pöbel av makthavare som beslutar det mesta andra i denna stad hade avgjort det hela på en av sina möten hade det inte funnits någon gräns för hur dåligt och fånigt namnet kunde ha blivit.


Noterar även att gepe har satta Ulf Dohlsten (57) på ÖIS avbytarbänk, i princip gammal nog att vara Magnus Källanders (40) farsa… Nästan så att Kåmark har bättre koll…


Dohlsten, Martin alltså, höljde för övrigt sina aktier i det grönsvarta lägret för någon vecka sedan när han i närmast ohämmat blottade sin kärleksrelation till GAIS, fast han nu spelar i Öis.


Att jag fyller på med såna här små tillägg till ett redan skrivet inlägg är inget annat är derbydiarré – ett tillstånd som tar sig många uttryck.


Tror jag behöver gå på toa igen…