Människan

Biofobi och "ett dåligt år" [bok]

P.C. Jersild skriver i sin DN-kolumn om biofobi och biologism. Som inledning till sitt resonemang J.M Coetzees nya bok Ett dålig år (även om Jersild använder den engelska titeln Diary of a Bad Year). Samma bok ligger för närvarande på mitt nattduksbord (läs: på golvet). Som Jersild påpekar så är det knappast hans bästa bok, även om jag gillar Coetzees prosa-stil så är jag inte direkt berörd av gubbsjuka vilket mycket av Coetzees liv tycks kretsa kring numera (jag rekommenderar dock den delvis gubbsjuka boken I väntan på Barbarerna), men inbegriper några halvt om halvt intresserade stilistiska grepp där två människors berättelser sammanvävs på varje sida med den bok som den ena av dem författar (gammal gubbe) och den andra renskriver (ung, snygg kvinna som gillar att shoppa).

I boken i boken (om ni förstår vad jag menar) resonerar författaren J.C. som författaren J.M. Coetzee skriver om kring flera olika dagsaktuella frågor. En av dessa är vad som P.C. Jersild, med hänvisning till en annan bok, kallar biofobi. Biofobi är att betrakta som oviljan att förklara fenomen med biologiska förklaringar. Att dra långt dragna slutsatser från ämnet biologi och applicera det på människans samhällen har ju emellanåt varit direkt negativa och felaktiga. I det ljuset är det kanske inte så konstigt att framförallt mer humanisitskt skolade och tänkande individer ryggradsmässigt säger nej till förklaringar som på ett eller annat sätt bygger på biologiska förklaringar. Biologism kan vara ett hot mot såväl jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter. På så sätt blir det lättare att a priori nå slutsatsen att det inte finns någon kunskap inom naturvetenskapen som kan appliceras på vår förståelse av samhället. Vad biofobikern oftast glömmer bort är att det inte nödvändigtvis är så att en slutsats om sakförhållanden ligger till grund för moraliska överväganden; att tonåringar biologiskt sett är idioter innebär inte att vi inte kan försöka göra något åt det i linje med våra normativa ståndpunkter. Om vårt handlande för att nå normativa mål baseras på orealistiska antaganden och fördomar om de samband som orsakar problem är risken stor att problemen förblir olösta.

08-lantisar och andra fjantar

Identitet och myter roar mig. Människan behöver sortera och kategorisera saker och ting i sin omgivning för att skapa ordning i en kaotisk verklighet. En del av de mönster vi ser – såsom kanaler på Mars – är dock inbillade. Så är också de flesta fördomar som vi till mans har gentemot olika grupper av andra människor. Även om det ibland kan finnas en korn av sanning är det i det flesta fall direkt fel. Med lite distans kan det dock vara rätt roligt och ge världen krydda, för nog är ens egen grupp liiiite bättre? Jag är rätt säker på att Stockholmare inte per definition är dummare än andra. Alla som går på Avenyn är inte Trollhättebor med Truckers-keps som svajar runt i jakt på billigast plankstek. Överlag är säkert Trollhättebor som folk är mest, vare sig bättre eller sämre.

I kombination med internet kan dessa fördomar vara väldigt roligt och samtidigt tragiskt. I alla fall för någon med en viss distans och förmåga att förstå ironi. Den fluga som vi kallar internet medför en fantastisk förmåga att föra samman kreativa tankar. På samma sätt är det dock minst lika lätt för idioter att mötas och slänga ut sig dumheter.

De senaste dagarna har jag betraktat och själv bidragit till något som roar mig ofantligt. I detta fall är det i första hand Stockholmare som får ta skott, men jag kanske skall påpeka att jag träffat flera trevliga från landets huvudstad. De bilder som finns av Stockholmare, självskapade och de som vi lantisar applicerar på dem, är speciellt roliga.

Först har vi något som hänger samman med det inlägg jag skrev häromdagen kring BK Häckens försök att få mer publik. Till detta inlägg bifogade jag två länkar, den ena till fotbollskanalen och den andra till Dagens Media. Det senare är en tidning och sida som riktar sig mot de som är intresserade av marknadsföring och reklam. Således är olika, nya grepp för att nå ut rimligen något som intresserar dess läsare. I samband med Hisingslaget kom dock en snabb kommentar in som uppfattade Dagens Media som en lokalblaska och menade att det var helt ointressant vad BK Häcken gör:

”Djurgården och AIK är STOCKHOLMSlag och Vasastan ligger också i STOCKHOLM. Därför är det intressant. BK Häcken håller till ute i landsorten. Därför är det inte intressant. Om du vill veta vad som händer i Buträsk, läs Norra Västerbotten.”

Detta är förstås så korkat att det är roligt, troligen har Sveriges mediaföretag inte så fett om de endast skall överleva på konsumenter i Vasastan, Stockholm. Dessutom är det ju precis den bild av korkade, hemmablinda Stockholmare som irriterar så många människor och roar mig. Det blev inte mindre roligt när jag för att retas slänger in att AIK är la ett Solnalag, direkt slänger sig någon annan fram och hävdar bestämt att det är ett Stockholmslag.

Själv är jag född i Halland men har numera skaffat linser
(och jag är inte från Falkenberg, de är ju helt efter i den byhålan!)

Nästa incident sker idag när det uppmärksammas på ett forum för rättrogna att DIF skall ladda upp på Gamle Port, något som väcker ont blod hos vissa som anser sig ha pinkat in något revir. Jag har personligen inga sådana vanföreställningar om att GP skall stå över en chans att tjäna stora pengar bara för att inte såra några pubertala gaisares känslor. Återigen roande.

Vad jag däremot hängde upp mig på var hur det hela var formulerat på Järnkamminens sida där GP och andra pubar i området nära Kopparmärra kallas för Norra Avenyn. Ungefär som att Göteborgare skulle gå runt i Gamla Stan och kalla det för Norra Södermalm. Jag bestämde mig för att på ett retsamt sätt påpeka deras totala okunskap och sände ett e-post:

”Kom in på er i övrigt snygga sida via ett forum för oss hängivna där några irriterade sig över att våra gamla ärkerivaler tagit GP som pub för sitt besök för match mot Den Lille Satan. Jag har personligen inte något emot det, det hedrar er förstås att ni inte väljer Avenyn som några andra Trollhättebor i jakt på plankstek och från centralen sett är läget utmärkt. Dock blir det lite löjligt när ni har en guide om pubar vid något ni kallar Norra Avenyn. Med beaktande av hur Stockholmare är kända för att tala illa om så kallade lantisar så kanske ni skall försöka undvika att framstå som just sådana. Avenyn börjar utanför vallgraven; det finns inget område som kallas Norra Avenyn.

Välkomna till Göteborg, men stanna inte för länge nu bara!”

Notera hur jag tydligt anspeglar på föreställningen om att Stockholmare kallar alla utanför staden för lantisar och vänder detta som ett skämt emot en sådan. Jag fick nästan omedlebart ett svar från JK:s ordförande som givetvis bekräftar alla fördomar:

”Jag förstår att det alltid är kul att leka ”Messerschmitt”. Eftersom ”nyn” är den enda lilla bakgata som någon överhuvudtaget behöver bry sig om att känna till i eran lilla håla så faller det sig naturligt att hänvisa till Norra Avenyn, något som även er Polismyndighet för övrigt gör. Då vet alla vad som gäller för dagen och att det inte är någon större skillnad mot övriga intagningar av blåshålan. De nedre delarna av ”nyn” har vi intagit ca 50 gånger nu och det börjar i ärlighetens namn bli tjatigt.
Gamleport har vi valt för att det är det enda ställe med kapacitet att ta emot oss, plus att även Polisen hänvisat oss dit. Där ska vi ladda upp för att sen förnedra Änglarna på det nya tillskottet av bidragsbyggen i Fotbollssverige.
Om ovanstående gör att några arbetslösa karossvetsare från Volvo börjar grina så är det inget annat än en extra mysig bonus för oss.”
Han sväljer betet med hull och hår och använder lantis-stämpeln emot mig! Som icke-Stockholmare förväntas man tydligen bli upprörd av detta – där ser vi de förställningar som Stockholmare har om lantisar! Skall jag bli upprörd när han upplyser mig, som cyklar över Göta Älvbron dagligen, om att det blåser i Göteborg? Skall jag ta det personligt att han förolämpar den Aveny som jag själv aldrig besöker annat än för stadsbibliotektet? Killen kan nog inte varit så nykter de gånger han intagit Avenyn när han kallar den del av Avenyn som faktiskt är Avenyn för nedre Avenyn; den går ju upp mot Götaplatsen och torde därför vara Övre Avenyn. Dåliga odds att överleva i ett jägar-samlarsamhälle för JK:s ordförande.

Klart att det kan funka på idioter, som ju blir upprörda av allt som hotar deras självbild, men när man sänder det till fel person får man bara sig själv att framstå som en osäker fjant med mindrevärdeskomplex – ungefär som när den lilla satans supportar återigen känner sig nödgade att skandera om hur mycket de hatar GAIS bara för att vi råkar vara lite häftigare än vad de är. Kan givetvis inte uttala mig om JK:s ordförandes blodlinje – han är måhända blåblodigt inavlat – men de flesta Stockholmare (och alla andra som bor i en centralort i Sverige) är ju bara några generationer från småländska statare och nu går deras ättlingar runt och sprätter på olika gator och tror att de gör dem till något speciellt. De flesta av dem är dessutom självade relativt nyinflyttade från Borlänge eller Ö-vik och har jobbat hårt på att fila bort dialekten för att inte framstå som lantisar – människor är faktiskt roliga!


Nu skall det sägas att jag sände ett svar till JK och rekommenderade Djurgårdsgatan i Majorna och fick ett trevligt svar med en viss humor i som anspeglade på ett stockholmskt slangords tvetydiga betydelse. Då hade jag dock redan börjat skriva detta inlägg så jag drar killen lite i skiten i alla fall även om jag utelämnar hans namn.

Aggressiva Billström

Läser på DN Debatt en moderat arbetsgrupps planer för en ny, hårdare invandrarpolitik*. Jag skummar mest igenom de krav och lösningar som Billström och hans kumpaner pekar på. Jag är tillräckligt beläst i frågan för att se och förstå att deras förslag mest är huggskott. Problemet står inte att finna i lösningarna utan den begränsade och fragmenterade bilden som finns av själva problemet. Exempel: är arbetslöshet bland invandrare ett integrationsproblem eller ett arbetsmarknadsproblem eller lite av det ena och lite av det andra? Sättet att se på problemet leder till olika möjliga lösningar. Eftersom jag inte riktigt köper den moderata tolkningen av problemet så är det svårt att köpa argumenten., det handlar inte bara på deras syn på Invandraren utan i första hand om deras syn på Människan. Om man inte köper den moderata människosynen faller även deras lösningar som bygger på en given bild av vilka faktorer som får en människa att agera på ett visst sätt. Inte för att jag tvunget kan presentera en bättre, mer koherent bild av hur problemet (om det nu finns ett problem) är beskaffat, men i alla fall.

Jag är dessutom skeptisk till Billströms outsagda men till synes medvetna sammankoppling av kriminalitet och invandrares socio-kultur på något sätt överhuvudtaget är vidare konstruktivt i något avseende. Är detta något de tror på eller handlar det om att locka till sig vissa väljarsegment snarare än att faktiskt lösa problemet (vad nu problemet är)?

Exempelvis SvD fokuserar i sin deriverade sammanfattnings ingress på att Billström kräver att personer som tillskansat sig svenskt medborgarskap genom hot, mutor eller falska personuppgifter skall kunna förlora medborgarskapet. Som om det skulle vara något märkligt. Jag vet inte hur det fungerar i praktiken**, men det borde la inte i princip skilja sig från andra rättigheter tillskansade illegalt – som falskleg bland tonåringar och handikappsparkeringstillstånd för atletiska banktjänstemän i 30-årsåldern. Är det en viktig fråga och relevant fråga eller handlar det bara om att verka tuff och hård? Vem vågar möta Billström i en mörk gränd?

* Ja, det står invandrarpolitik, inte invandringspolitik. Skall det tolkas som att problemfokus flyttats från effekter av migration till migranten själv? Jag skulle tro det.

** Information på DN pekar dock på att det faktiskt inte är möjligt och hänvisar till lagförslag 2006.

Den mänskliga grundbulten i två akter

Den trogne bloggläsaren torde ha noterat min nyfikenhet för Människan med stort M; människan med litet m intresserar mig oftast mindre. Eller för att uttrycka sig lite annorlunda och mer precist; vad är det egentligen vad som definerar en människa? Denna grundläggande fråga är sedan en förutsättning för att på ett vettigt sätt kunna besvara frågor om vårt samhälle och om vår etik.

Under helgen förekom detta tema dubbelt upp i Svenska Dagbladets Under Strecket. På lördag tog återigen temat om huruvida människan är ett flockdjur upp i litteraturvetaren Merete Mazzarellas genomgång av neurovetenskapligt inriktade psykologen John T Cacioppo och vetenskapsjournalisten William Patricks bok Loneliness: Human Nature and the Need for Social Connection. Naturvetenskapens intåg inom humanvetenskaperna har som bekant ett fläckigt förflutet med rasbiologi och socialdarwinism som avskräckande derivat. Teorier som inte lyckats bättre med sin uppgift än humanvetenskapens Homo Economicus eller Homo Sovieticus. Glada i hågen och med solsken i blick vill författarna – efter att ha fastslagit att människan är ett obligatoriskt sällskapligt djur – vara med och skapa en universiell etik samtidigt som de utan att blinka citerar en evolutionsbiolog som säger att ”Människor behöver tillhöra en stam. De längtar efter att ha ett mål som är större än de själva.”.

jag vet inte bara om det är jag som är fördomsfull, men det är inte förstå gången som jag lagt märke till den naivitet som ibland finns kring dylika frågor, som etik och samhället. Personligen är jag inte mer än måttligt bildad i humanvetenskapens historia men ser ändå tydligt sådana klavertramp av naturvetare och tekniker. Klyftan mellan diciplinerna tycks för en utomstående ibland stor, trots love-bombing i diverse tvärvetenskapliga projekt. Trägen ger dock inte upp försöken att bygga broar från naturvetenskapen till Människan och samhället. För bara lite mer än en månad sedan skrev jag om en annan artikel under strecket som handlade om neurologiska förklaringar till kultur.


Men är den mänskliga naturen konstant? Från ett strikt evolutionärt perspektiv har inte mycket hänt det senaste tiotusen åren. I våra samhällen har det hänt väldigt mycket. På fredagen skriver prof. Lars Ingelstam (från ett av dessa tvärvetenskapens projekt) om oväntade ord från Stephen Marglin. Grundtesen för artikeln är att det inte bara är människan som skapar sitt samhälle, utan även samhället som skapar sina människor:

”Marglins huvudtes är att ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer.”

Detta är måhända inget nytt, även om tanken inte varit på modet de senaste decennierna. Samhällen har alltid försökt influera människan. Det är dock sällan så att utfallet blir det förväntade. Homo Sovieticus var mer Varlam Sjalamovs lägerarbetare i Kolyma än Trotskijs den nya sovjetiska människan; Homo Economicus är sällan den perfekte robinsonarden, i alla fall inte utan självterapi. Trots att vi (och med vi menar jag oss i västvärlden som har internetuppkoppling och nära till McDonalds) har det bättre än någonsin materiellt inbillar vi på något sätt att vi fortfarande lever i den dystra vetenskapens realitet.


Ett konkret exempel där synen på samhället ofta har slagit fel är drömmen om den goda staden. Förenklade hypoteser om människan och hennes behov har gett oss många tråkiga och direkt inhumana bostadsområden inramade av gräsmattor. Det är ett ödets ironi att vetenskapens intåg i samhällsplaneringen som oftast framställts som utopier ofta slutat i dystropier. Det ironiska inslaget är ytterst påtagligt för urbanister som mig som ser bättre resultat i tidiga stadsplaneringar efter geometriska principer eller ingen planering alls än folkhemmets genomtänkta förortsprojekt.

Att jag inte skrivit något i helgen om de två artiklarna ovan eller i övrigt hänger delvis samman med ett försök att utröna vad nästa steg har blivit. På söndagen följde jag med på en promenad genom Norra Älvstranden, från Sannegården till Västra Eriksberg. Måhända är det för tidigt att sätta det slutliga betyget på området. Låt oss bara konstatera att det i stort bygger på att medelålders medelklass måste promenera mycket.

Noll social kompetens och staden Urville

Den senaste boken jag läste ur var Sf-skildringen The Speed of Dark av Elizabeth Moon. Jag har för länge sedan påpekat att jag finner Sf och i viss mån fantasy som bäst när författaren använder sig av en annorlunda miljö för att diskutera ett riktigt problem. I fallet med The Speed of Dark rör det sig kring frågan om vad som egentligen är normalt, socialt beteende hos en människa.

Huvudkaraktären tillhör den sista generationen av autister – i bokens värld har medicinens framsteg utrotat symptomet hos nyfödda och huvudkaraktären är tack vare insatser nog närmare vad som idag kallas Aspergers syndrom (jag är inte expert och inte heller forkarvärlden är la riktigt eniga om vari skillnaden ligger). Han har således problem med att agera socialt och har mycket svårt att förstå talesätt, läsa människors ansikten eller förutse andras beteende.

Han är samtidigt mycket bra på att se mönster i data och används för något arbete på ett stort företag i en arbetsgrupp med andra autistiska människor. Företaget får vissa skattelättnader för att de ger dem arbete men måste samtidigt tillgodose deras speciella behov. En ny streber till chef anser att de till synes modersta fördelar som autisterna har är allt för mycket – företaget måste spara för att få mer resurser till sitt rymdprojekt – och när en ny experimentell behandling dyker upp försöker denna att tvinga sina anställda att ställa upp som frivilliga försökspersoner. Boken handlar om denna konflikt och huruvida autismen är den del av huvudpersonen eller inte – skulle han vara sig själv utan autism eller någon annan? Speciellt intressant är de stycken där huvudpersonen noterar hur människor hela tiden bryter av mot de mönster och beteenden som han fått lära sig är acceptabla och ‘normala’. Genom sin behandling har psykologer och andra försökt lära honom utantill hur man beter sig i olika situationer, vilket förstås då och då krockar en smula med verkligheten; människor beter sig så att säga inte i realiten ‘normalt’ även om de inte fått någon diagnos.

Måste säga att autism och Asperges syndrom intresserar mig. För visst kan vi alla då och då, om än i olika grad, bete och autistiskt. Även om vi har förmågan att lära oss att fungera i en social miljö är det inte alltid vi gör det. Ibland önskar jag att jag kunde få vara lite mer autistisk. Ibland kan det vara trevligt att stå och tala väder, men ibland skulle det vara skönt att slippa.

Hörde för några månader sedan ett radioreportage på P1 om ett företag som bara anställde personer med Aspergers syndrom. Där var det inte något snack om värdet på kafferasterna och om VD:n (som inte hade Asperger) var dum nog och frågade vad de tyckte om hans nya jacka eller frisyr så var han också beredd att få höra exakt vad de tyckte. Det är så förbannat mycket skitsnack här i världen, så det skulle vara nästan befriande. Samtidigt skulle jag förstås inte ha möjlighet att briljera med min fantastiska humor… Ja, ingen skattar utom jag, kanske inte skulle bli så stor skillnad.


Både huvudkaraktären i Speed of Dark och de som anställdes av företaget hade en hög förmåga till annat än det sociala, som att lära sig allt om ett mycket begränsat och nördigt intresseområde (återigen något jag kan ha sympatier för). Huvudkaraktären är närmast något av en savant som inte upptäckts för att många felaktigt nedvärderar hans förmåga. De flesta känner nog till savanter genom filmen Rain Man för en massa år sedan (Dustin Hoffmans karaktär är inspirerad av supersavanten Kim Peek).

Vy över Urville

En intressant och mycket kreativ savant är fransmannen Gilles Tréhin som i sitt huvud har skapat och utvecklar världsstaden Urville in i minsta detalj med geografi, infrastruktur, språk, historia, ekonomi och samhälle.


Författaren Elizabeth Moon, som för övrigt har ett autistiskt barn, kände jag tidigare till genom hennes bläddervänliga förströelsefantasy i trilogin om Paksenarrion. När jag för något år sedan plöjde igenom den tjocka boken noterade jag att det hela kändes lite som rollspelet Dungeons & Dragons med alla dess egenheter (d20-systemet påminner mer om de rollspel som numera finns till dator och spelkonsuler och inte så värst mycket som typiska svenska basic roleplaying-derivat a la Drakar och Demoner och senare tiders bordsrollspel). Det visade sig att hon spelade D&D och inte gillade hur Paladiner framställdes i reglerna och därför skrev en tjock fantasy-trilogi för att illustrera hur hon tycke de skulle vara. Nördigt, men hon tjänade i alla fall pengar på det och det är bra att inte bara vara kewl, autister skiter också i sånt.

Häcklande ett bra tecken på demokrati

SvD:s ledarblogg publicerades nyligen ett youtube-klipp från den politiske satirikern Stephen Colbert när denne i tjugofyra minuter häcklar Bushs regim under en årlig middag 2006 för de journalister som täcker Vita huset. Med på hederplats och bara några meter ifrån talaren sitter George Walker Bush i egen hög person och skruvar på sig när Colbert driver med honom.
http://www.youtube.com/v/BSE_saVX_2A&hl=en&fs=1&rel=0&color1=0x3a3a3a&color2=0x999999&border=1
En förkortad version på tio minuter
Man kan tycka vad man vill om den sittande presidenten i världens enda supermakt, men nog är det ett gott tecken när även han – om än motvilligt och besvärat – accepterar och får utstå satiriska angrepp. Så länge världens ledare fortfarande kan utsättas för öppen och kritik och hån, istället för att få allt serverat av en utvald krets av smickare och medlöpare, finns det hopp för demokratin!