Månad: februari 2009

GAIS felsteg i prisfrågan

När GAIS släppte sina priser för säsongen 2009 hördes det en hel del grymtande, även från min sida. Det var inte bara gnäll för egen del, jag och många andra oroade oss för att allt för höga biljettpriser skulle ta ut den lockelse som den nya, täta arenan står för och inte höja grönsvarts mediokra publiksnitt. En utveckling som givetvis skulle vara negativ ekonomiskt.

Nu har GAIS backat gentemot supportar till Den lilla satan som lyckats driva igenom sänkta derbypriset för GAIS hemmamatch från 350 till 250 spänn för platser på nedre, södra kortsidan. För GAIS sida skall det fortfarande kosta 350 kronor (vilket i och för sig inte beerör mig som har årskort). Våra priser för deras hemmaderby skall tydligen ligga på 195 kronor, en avservärt annorlunda prisbild. Att Gunnebo tyket går ut och kontrar med att ”[v]åra supportrar anser helt tydligt att derbyt är mer värt än vad Blåvitts supportrar gör” och beklagar sig över att det där andra laget inte ville sammarbeta i prisfrågan ändrar tyvärr inte grundintrycket. GAIS har gått ut med ett för högt pris i jämförelse med konkurrenterna. Nu får vi trogna – som i mångt och mycket fått köpa dyra årskort för att biljettpriserna till derbyna skulle vara så dyra – vara med och indirekt subventionera diverse bös (nog för att deras kostnad för besöket blir högre i och med att de inte räcker med två kuponger på spårvagnen för att komma till matchen, men det är ju inte något som klubbarna kan ta in i beräkningen).


På fredagen fick jag hem Grönsvart, den nya medlemstidning som efter två år av Gaisar’n och evigheter av Makrillen nu skall informera mig som medlem vad som händer. De flesta artiklarna hade jag redan läst på hemsidan, så det var inte så mycket nytt – även om Tony Baloghs prosa håller en högre kvalité. Att en bild på Samir prydde framsidan gjorde inte saken sämre.

Pissa på Samir!

Samirs nuna var dock inte lika uppskattat av min katt, som medan jag var borta på 2:a Långgatan för några fredagsöl bestämde sig för att kissa på hallmattan. Han har aldrig visat något bollsinne överhuvudtaget, men jag visste inte att han hatade GAIS. Tidingen fick därför torka till sig tills idag så att jag lite försiktigt kunde läsa den.

Annonser

Att utvärdera utvärderingar av sfi

Den sittande regimen i Sverige gillar mål som går att mäta. Det om något är tydligt för mig när jag läser statssekreterare Christer Hallerbys (fp) replik i en pågående debatt kring sfi (Svenska För Invandrare*). Ur ett integrationssynpunkt är givetvis sfi:s sätt att fungera (eller inte fungera) viktigt för den svenska integrationspolitiken, då det är en av få verktyg som direkt har med saken att göra, medan frågor som boende, arbete och utbildning i många och mycket hamnar på andras bord och inte är unika problem för integrationsfrågan.**

Regeringen – genom Hallerby – betraktar två metoder för att få ut mer av de resurser som det offentliga plöjer ner i sfi:

1) Omformulera läroplanen och inför prov som gör det möjligt att mäta sfi:s resultat

2) Ge sfi-studerande incitament att klara av den högsta kursen genom att ge dem incitament i form av 12 000 spänn.

Som jag ser det finns det två potentiella problem med detta upplägg:

1) Brister i måldefinition. Tänk tillbaka på er egen skolgång, var syftet med studier att få bra resultat på proven? Jag anser mig själv hyfsat bevandrad i det svenska språket och har integrerat mig väl i det svenska samhället trots mitt ursprung i dansk kulturbygd (freden i Brömsebro var skedde precis, ur ett geologiskt perspektiv) och kan utan större problem föra in typiska svenska ord som shopping och printa i dagligt tal. Däremot är jag rätt värdelös på till exempel grammatik (nu vet jag inte i vilken mån grammatik är en del av sfi:s prov, men ni förstår vad jag menar). Syftet med sfi är väl rimligen att kursdeltagarna på sikt skall kunna skaffa sig en plats i det svenska samhället, få ett arbete, skaffa sig vänner, delta i det politiska och kulturella livet – att kunna bli lyckliga. Det är förstås rysligt svårt att mäta! Även ett mindre idealisitk och trovärdigt mål för regeringens politik, att få fler skattebetalare, kan vara bökigt att bedöma. För att mäta ett medels effektivitet är det således enklare för staten att mäta i vilken utsträckning medlet nås istället för att försöka utvärdera om målet nås. Vi mäter provresultat snarare än kunskap helt enkelt.

2) Felriktade incitament. Genom att ge pengar till den som klarar av den högsta kursen finns det måhända en risk att hyfsat begåvade kursdeltagare som i realiteten uppnått det som sfi skall ge en grundplåt för och i praktiken kan utveckla sitt språk på egen hand, genom att de fått ett jobb exempelvis, uppmuntras att faktiskt stanna kvar längre i sfi än vad de egentligen behöver.

Nu förespråkar jag verkligen inte att regeringen skall slänga pengar till sfi utan vare sig utvärderingar eller mål. Jag påstår mig inte heller veta allt som finns att veta om sfi – jag har ju aldrig gått eller lärt ut kurserna. Däremot blir jag lite perplex och besviken över regeringens emellanåt huvudlösa kamp för att förvandla komplicerade och mångfacetterade problem till något som kan bedömas och utvärderas med några enkla nyckeltal i deras kamp mot vad de kallar flum – Lex Björklund. En viktig orsak till att staten har vissa ansvarsområden är just att resultat och effekter är svåra att bedöma och utvärdera – annars hade kanske marknaden kunnat sätta ett pris på varan och den sittande regeringen hade satt igång och avreglerat. Liknande resonemang kan som bekant föras kring polisens trafikövervakning, där antalet blås i nykterhetskontroller är viktigast.

* Notera att sfi ofta just skrivs sfi och inte SFI, vilket torde vara norm enligt de skrivregler som Gepe och andra publikationer skyller på när de stavar GAIS med gemener – allt är en stor konspiration!

** Integrationens motsats är enligt regeringens definition utanförskap. Ett utanförskap som egentligen inte nödvändigtvis har med invandring att göra. En obildad, arbetslös, blekfet svenne med taskigt språk i Skinnskatteberg är inte nödvändigtvis mer innanför det svenska samhället än en somalisk trebarnmor i Hammarkullen – eller?

GAIS 2 – 0 IF Elfsborg

Äntligen Fettisdag och hemmatärningsmatchpremiär för GAIS! Nu går vi således mot ljusare tider – så länge vi inte tittar ut genom fönstret, alltså. Väderleken pekade återigen på dåligt väder. Mörker, duggregn och motvind mötte mig på Göta älvbron när jag cyklade mot den väntade förlusten. Att GAIS – som nyligen fått stryk mot något amerikanskt högstadielag – skulle klara av att vinna mot IF Elfborg torde la vara att hoppas på för mycket? Jag begärde på förhand inte mycket mer än ett gott försök och ett grönsvart mål, för att driva bort måltorkedemonerna denna regniga tisdagskväll.

Lag [4-2-3-1]: 12. M. Jonsson;
20. K. Gustafsson (74′, 16. M. Dahlgren), 2. R. Ekunde (91′, 6. R. Ayarna), 3. A. Tobiasson, 7. J. Lundén;
8. R. Spong, 23. E. Hédinsson (65′, 17. J. Mårtensson);
14. D. Nicklasson (79′, 9. G. Baldvinsson), 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (64′, 24. J. Pettersson);
18. P. Ericsson

Vått konstgräs borgade i min föreställningsvärld för ett underlag i Elfsborgs smak – de brukar ju trots all vattna sin hemmakonstgräsplan även i spöregn. Det var därför lite förvånande att bortalaget, som dessutom spelat fler försäsongsmatcher än hemmalaget, började den första halvtimmen av matchen förvånansvärt nervöst och direkt taffligt. De har dock de bästa anfallen och får ett skott i stolproten tidigt i matchen. GAIS har bättre och mer vårdat spel även om farligheterna är få.

Den som direkt och i stort sett matchen igenom imponerar på mig är nyförvärvet Richard Spong. Med en rätt inställning i defensiven – kanske lite för bra inställning emellanåt – och smarta, enkla bollar framåt kan han måhända bidra med den trygghet i det defensiva som i mångt och mycket tycktes försvinna i GAIS efter Ekongs Jesus-hallis. Medan han höll hyfsad koll på defensiven på mittplan skede de flesta uppspel från en duktig Jonas Lundén som bidrog starkt offensivt samtidigt som han fick tampas med någon snorunge på Elfsborgs vänsterkant (Med namnet N. Hult – vem fan är det!? på den gamla goda tiden hade den ungen suttit fast vid någon vävstol). Lundén har i mina ögon växt under den senaste säsongen och vi får la hoppas att utvecklingen håller i sig. Ett minus på mittfältet var tyvärr återigen Ejyolfur Hédinsson som agerar osäkert och slår bort många bollar rakt på motspelare, oacceptabelt för en defensiv inner.

Framåt var det givetvis Wanderson do Carmo som stod för kreativitet och dribblingar. Det har diskuterats en del om Wanderson borde placeras längre ut på kanten för att få mer yta men denna match var han på sin vanliga plats som offensiv inner (sedan behöver ju verkligen inte positionen för de tre offensiva mittfältarna vara huggna i sten, speciellt nu när vi nästan saknar naturliga yttrar kan spelarna lättare byta positioner under pågående match. Dessutom finns det ingen i dagens GAIS som fungerar så bra på små ytor som vår Wanderson). Han hade inte heller några större problem att finna några ytor mot det lite loja Boråslaget, som spelade med ett brett lag, i den här matchen.

Efter ungefär en kvart får GAIS en frispark långt ute till höger som tas av Kenneth Gustafsson. Vänsterinlägget går mot bortre stolpen och P-böndernas målvakt verkar inte riktigt få grepp om den. Istället kan Richard Ekunde efter en del möda och tumult få in bollen i nät och ge GAIS ledningen – hans första mål sedan en träningsmatch 2007 för övrigt. Efter målet lyfte sig GAIS ytterligare och det började bli riktigt trevligt spel för de drygt tusen åskådarna på Valhalla IP. Och istället för att släppa in ett kvitteringsmål så fixar sig Wanderson till en till synes (dock på långt håll från där jag stod) billig frispark långt nere till vänster, en frispark som han tog själv och retsamt enkelt slog in i mål (uppenbarligen Juninho Prenambucano målet på Elfsborgs TV-sida och tog till sig; han upprepade bedriften i Lyons hemmamatch mot Barcelona senare denna kväll). 2-0 till GAIS några minuter innan halvtid alltså.

Halvtidskaffet smakade rävpiss, men fungerade i alla fall till att värma händerna på.

I andra halvlek sjunker kvalitén på spelet en hel del. Samtidigt börjar Elfsborg få grepp på situationen och GAIS blir stundtals tillbakatryckta mot eget staffområde. Deras tryck är dock inte allt för övermäktigt och med en del tur lyckas laget hålla nollan, GAIS kommer tillbaka och i sista kvarten är spelet mer jämt. Det som ger lite nerv till andra halvlek är två neddragningar i straffområdet av unge Pär Ericsson. Framförallt den första väcker en del känslor hos såväl publik som spelare och det blir en del tjafs och puttande. Jag stod bra till och tyckte att båda incidenterna var följden av tuffa med schysta kamper om bollen. Domaren tappar dock lite grepp och lyckas inte hålla en jämn nivå på bedömningarna under andra halvlek. Värmlänningen, som agerar ensam anfallare, stångar på matchen igenom med en frejdig attityd och vinner en del nickdueller. Alltså återigen en anfallare som än så länge känns mer som ett frågetecken än ett utropstecken. Det sista utropstecknet som gränsvart haft på den positionen spelade i gul tröja och blev utbuad i samband med att han kom in under andra halvlek.

Bytena i båda lagen dröjde i övrigt relativt sent för att vara en träningsmatch, bortsett från något halvtidsbyte hos di gule. Men någon halvtimme kvar blev dock bytena frekventa och Johan Mårtensson, Johan Pettersson, Mikael Dalhberg, Gudjon Baldvinsson kom in och, precis mot slutet, även Reuben Ayarna som gick in för en Richard Ekunde som fick en hård smäll men förhoppningsvis inte några några bestående men. (tror det tog mot huvudet). Inga av dessa inbytta spelare han lämna något bestående intryck på mig genom sin insats. Noterade dock att Baldvinsson, vars kvalitéer det florerat en del illavarslande rykten kring, inte verkade fullt så ovän med bollen som det påstås – i den mån det går att bedöma från en så kort tid som vänsterytter.

Magnus Jonsson som stod i mål denna match gjorde en god insats även om han och laget i övrigt hade en del tur. Dime skall vara skadad, vilket han väl brukar vara under försäsongen – måhända är det något som behöver renoveras i familjen Jankulovskis hus igen?

Nu har de byggts upp några förväntningar och illusioner som eventuell kan krossas redan på onsdag nästa vecka när Qviding IF står för motståndet. Anfallsspelet behöver dock ses över. Elfsborg var överlag det sämre laget sett till individuella insatser och bollbehandling men när deras spel fungerade kom de fortare och bättre till avslut än GAIS. Dessutom var backlinjen och försvaret lite osäker initialt – kanske lite konstigt med bara gamla spelare – måhända har tränarna ändrat om lite i försvarsspelet?

Löjliga stämningar

Det är egentligen en skitsak och kanske inte något värdigt ett blogginlägg men i brist på inspiration och ork till något bättre kan jag inte låta bli.

Den gigantiska kafékedjan Starbucks har nämligen bestämt sig för att stämma ett fik nere i Linné för att deras logo liknar deras – ja, i alla fall om man får tro på Starbucks jurister. Kaféägaren är inte vidare bekymrad då namnet godkänts av Bolagsverket.

För lite mindre än ett år sedan avslutades en snarlik tvist där det stora spelföretaget Electronic Arts gav sig på rollspelet (alltså den gamla hederliga penna, papper och tärningar-varianten) Noir för att spelets namn och logo/text skulle vara allt för likt EA:s spel Black (notera på bilderna hur extremt olikt Noir är Black).

Detta är onekligen en intressant aspekt av marknadssystemet där ett stort företag utan synbar sans och reson ger sig på små företag för att dessa skulle hota deras varumärken. Man undrar verkligen hur de tänker. Är det så att bolagets jurister känner att de behöver hitta på något för att rättfärdiga sina löner och avdelningens budget?

Eller är det så att företaget gör riskbedömningen att det finns något att vinna på att slå ner hårt på några mer eller mindre slumpmässiga företag för att ingen verkligen skall försöka sig på ett autentiskt plagiat? Det tycks ju inte rimligt att det finns någon uppenbar kortsiktig ekonomisk vinst för Starbucks att staffa ett företag som verkar på en marknad som de inte ens är aktiva.

Nu när jag senast var i London så drack vi en del kaffe på kedjan Costa vars varumärke som i mina ögon är mer lika både Starbucks och Starcups. De står något årtalet 1971 på logon så Starbucks kan la inte ge sig på dem utan att riskera en rejäl baksmälla, men de kanske i sin tur kan ge sig på Starcups när Starbucks rättsprocess haverar?

För gemene man är la domen klar redan när nyheten om stämningen når dem via tidningssidorna. I kampen mellan David och Goliat är sympatierna förutsägbara och även om jag personligen aldrig varit på Starcups eller har några planer på att gå dit så kommer fiket troligen inte tappa några kunder den närmaste veckan om vi säger så. Hamburgekedjan Max vann troligen ett och annat på kriget med McDonalds, även om de förlorade själva slaget – mestadels på grund av tredje part kom i kläm, något som inte är aktuellt i den senaste rättstvisten. Kan en halv miljon i skadestånd från ett mindre företag (som kanske inte kan betala) – minus rättegångskostnader – verkligen väga upp den negativa reklamen – även på en marknad man inte agerar?

Hmmm, undrar vad Ölmärket Heiniken tycker om stjärnan i Starcups logo…


Starcups tycks även finnas i Iran – måhända är en persisk fatwa värre än amerikansk stämning?

Skeppsbron och Älvstranden Utveckling

I tisdags var jag på ett så kallat rundabordssamtal med Älvstranden Utveckling AB som en representant för nätverket YimbyGBG, något jag också skrivit om på nätverkets blogg:

”Diskussionen handlade först och främst om samtalet kring staden och inte så värst mycket detaljer och jag skall därför inte gå in så mycket på några heller. Det ingår i ÄU:s uppdrag som kommunalt ägt bolag att delta och befrämja det offentliga samtalet och de verkade glada att ha några att föra en dialog med. Som medlem i YimbyGBG var det dessutom glädjande att få höra att de läste och i mångt och mycket uppskattade våra inlägg och diskussioner på hemsidan.

Från vår sida var det förstås skoj att få titta in och ta del av perspektiven från människorna inne i den svarta lådan. De jobbar givetvis under helt andra omständigheter än vi vanliga medborgare med trycket att balansera en mängd aktörers intressen som en bloggare kan vifta bort som obetydligheter. Trots detta tycker jag inte vi stod så långt ifrån varandra i princip.

Kort sammanfattning av mötet


Att Älvstranden Utveckling dagar senare genomför en större uppdatering av sidorna kring bygget på Skeppsbron var därför inte direkt förvånande för min del då jag satt inne med insider-information (till och med gepe* har blivit informerade). Utvecklingen av Skeppsbron har än så länge varit något av en infekterad affär. Den öppna dialog med medborgarförslag som inledde processen uppfattades av flera deltagare och betraktare som en skendemokratisk manöver där en öppen debatt skulle rättfärdiga de beslut som fattas av tjocka, medelålders vita män med cigarrer som på någon mörk porrklubb delar upp stadens mellan sig. Ja, kanske lite överdriver – men ni förstår vad jag menar. Kritiken minskade sedan inte direkt när fyra arkitektförslag kom istället, med oklar koppling till medborgarförslagen.


Nu har planen rört sig framåt. Möjligheterna att få igenom radikala förändringar minskar, men samtidigt börjar det bli lite tydligare vad det är som egentligen kommer att uppstå på Skeppsbron, ett steg bort från arkitekters luddiga idéskolådor – som så ofta förvirrar snarare än klargör. I princip är områdets planstruktur klar, nu handlar det om att fylla strukturen med innehåll:

  • att spårvägen mellan Järntorget och Lilla Torget skall gå i Stora Badhusgatan, göra en sväng ner på kajen vid Stenpiren med möjlighet att på sikt fortsätta mot Operan
  • att Stenpiren utvecklas till en knutpunkt för kollektivtrafiken med enkla byten mellan spårvagn, buss och färja
  • sju kvarter med ett så blandat innehåll som möjligt; Tre bostadskvarter med handel, caféer, restauranger etc i bottenvåningarna, ett kvarter med kontor (vid Merkurhuset) och ett kvarter med kontor och kanske hotell (den s k triangeltomten). De sista kvarteren är det befintliga Skeppsbrohuset samt Rosenlundsverket.
  • de nya kvarteren skall vara stadskvarter. Det är angeläget med många bostäder för att bidra till liv och trygghet en stor del av dygnet. Både hyresrätter och bostadsrätter planeras.
  • tre längsgående huvudstråk
    – Stora Badhusgatan som stadsgata med handel och service. Alla trafikslag finns här med prioritet för gång- och kollektivtrafik.
    – Ett inre stråk för cykeltrafik
    – Kajstråket, ostört, trafikfritt, tillgängligt för alla för promenader och vistelse i stans bästa utsiktsläge. Byggnader på kajerna för verksamheter och service
  • mindre parker (”fickparker”) och klimatskyddade sittplatser
  • pirar/bryggor ut i älven från kajstråket.
Utgångspunkterna från ÄU

Jag måste nog tänka igenom frågan ett tag och smälta intrycken, men några positiva kommentarer har jag faktiskt lyckas samla på mig. Först och främst givetvis att de trycker så pass hårt på funktionsblandning i stort sett varje byggnad och kvarter för att ge liv och rytm dygnet runt. Även om läget vid vattnet får Göteborgare att gå igång som Pavlovs hundar är dock läget inte helt problematiskt, vilket Norra Älvstranden delvis visat; det är ingen garant för liv.

För att levande blandstad skall kunna fortleva behövs kvarter som är väl integrerade med sin omgivning och inte skärs av i återvändsgränder och enklaver av naturliga eller skapade barriärer. Även på Södra älvstranden, med sin närhet till centrum finns det några sådana problem. Otterhällan är exempelvis något av en barriär genom sin höjd och sin gatustruktur. Vi får hoppas att även utsocknes orkar ta promenaden ut dit, men med spårväg torde det inte vara en omöjlighet och det kanske till och med kan bli lite flanerande på Norra Hamngatan som positiv sideffekt.

Stora Badhusgatan

Närheten till vatten är mysigt när vädret är det rätta, men om målet är liv även i februari så är det kanske inte så värst attraktivt att läga allt ut mot havet. Det är ett problem som emellanåt går att skönja på Eriksberg där lokalerna i hög utsträckning är ut mot vattnet snarare än inne i bebyggelsen, en position som är något av en återvändsgränd nio dagar av tio i Göteborg. Därför är det upplyftande att se att den mer skyddade, bredare gatan – Stora Badhusgatan – med spårvagnstrafik även skall bli en gata med handel och service. Raka motsatsen till Västergatan i Annedal således.

Fysisk planering som inbegriper målet att skapa liv och rörelse utgår oftast ifrån antaganden om hur människor kommer att röra på sig. Dessa antaganden är inte alltid vidare realistiska och resultatet blir inte alltid som man förväntat sig. Samtidigt måste vi utgå från antaganden om hur folk kommer att bete sig, annars hade de inte varit någon vidare planering. Flexibilitet är en nödvändighet för att området skall få en lämplig och över tid föränderlig mix av olika funktioner. Genom att jag även i fortsättningen kommer att kunna susa fram med min cykel längst kajen (i vackert flaneringsväder a la arkitektbilder alltså – nio dagar av tio kämpar jag la fram i motvind och regn) och med en behändigt placerad hållplats torde i alla fall innebära att jag besöker området.

Det var bara ett axplock av åsikter, jag uppmuntar andra att gå in och skapa sin egen uppfattning och kanske tycka till på YimbyGBG eller varför inte direkt till ÄU (undvik dock svordomar och könsord i båda fall).

* På Gepes debattsida har en medborgare även passat på att framföra sina åsikter mot att förtäta staden, bebygga grönytor och överhuvdtaget bygga högre än tre våningar.


Finns även publicerat som en omarbetat version på YimbyGBG med Jesper Hallén som medförfattare.