Folkpartiet

Skogstokiga folkpartiet lovar mer pigavdrag

När jag var ung, radikal och måhända en smula naiv* uppfattade jag allt som oftast Folkparitet liberalerna som ett menlöst och fegt men i grunden välmenande parti med ett socialt patos. Under senare år, och inte minst sedan Jan Björklund tog över, har jag mer och mer börjat se deras förslag som huggskott från skogstokiga idioter. Den socialliberala traditionen har omvandlats till någon slags patetiskt paternalism likt den hos förvirrade överklasstanter i någon svensk arbetarroman i gamla tider.

På internationella kvinnodagen går Jan Björklund ut med sitt egna förslag för att hjälpa kvinnorna – mer pigavdrag. Medelklassens kvinnor skall därmed befrias från sin tunga arbetsbörda i vad som i modernt borgerlig retorik kalls livspusslet. Vem som betalar för denna insats? Det är du och jag!

Nuvarande kostnader för avdrag vid hushållsnära tjänster uppskattas till 3 miljarder. Med de senaste tillskottet kan siffran stiga till 4 miljarder. Jag frågar mig verkligen varför i dessa tider- där det sägs att det offentliga har så svårt att utföra sina utgifter – vi medborgare skall skjuta till ytterligare ekonomiska resurser för att rädda medelklasskvinnor som frivilligt gift sig med män som inte kan hjälpa till hemma och som köper hus som de inte har tid att städa.

Prioriteringar är alltid svåra men att gynna en arbetskraftsintensiv sysselsättning och hyfsat välbärgade människor med understöd känns la inte riktigt som något som borde ligga högst upp på regeringens lista över saker som behöver någon extra miljard. Skulle tro att genusforskning om trumpeter betalar av sig bättre till samhället till exempel.

* Jag är måhända fortfarande radikal i mångas ögon men tyvärr inte naiv.

Annonser

Att utvärdera utvärderingar av sfi

Den sittande regimen i Sverige gillar mål som går att mäta. Det om något är tydligt för mig när jag läser statssekreterare Christer Hallerbys (fp) replik i en pågående debatt kring sfi (Svenska För Invandrare*). Ur ett integrationssynpunkt är givetvis sfi:s sätt att fungera (eller inte fungera) viktigt för den svenska integrationspolitiken, då det är en av få verktyg som direkt har med saken att göra, medan frågor som boende, arbete och utbildning i många och mycket hamnar på andras bord och inte är unika problem för integrationsfrågan.**

Regeringen – genom Hallerby – betraktar två metoder för att få ut mer av de resurser som det offentliga plöjer ner i sfi:

1) Omformulera läroplanen och inför prov som gör det möjligt att mäta sfi:s resultat

2) Ge sfi-studerande incitament att klara av den högsta kursen genom att ge dem incitament i form av 12 000 spänn.

Som jag ser det finns det två potentiella problem med detta upplägg:

1) Brister i måldefinition. Tänk tillbaka på er egen skolgång, var syftet med studier att få bra resultat på proven? Jag anser mig själv hyfsat bevandrad i det svenska språket och har integrerat mig väl i det svenska samhället trots mitt ursprung i dansk kulturbygd (freden i Brömsebro var skedde precis, ur ett geologiskt perspektiv) och kan utan större problem föra in typiska svenska ord som shopping och printa i dagligt tal. Däremot är jag rätt värdelös på till exempel grammatik (nu vet jag inte i vilken mån grammatik är en del av sfi:s prov, men ni förstår vad jag menar). Syftet med sfi är väl rimligen att kursdeltagarna på sikt skall kunna skaffa sig en plats i det svenska samhället, få ett arbete, skaffa sig vänner, delta i det politiska och kulturella livet – att kunna bli lyckliga. Det är förstås rysligt svårt att mäta! Även ett mindre idealisitk och trovärdigt mål för regeringens politik, att få fler skattebetalare, kan vara bökigt att bedöma. För att mäta ett medels effektivitet är det således enklare för staten att mäta i vilken utsträckning medlet nås istället för att försöka utvärdera om målet nås. Vi mäter provresultat snarare än kunskap helt enkelt.

2) Felriktade incitament. Genom att ge pengar till den som klarar av den högsta kursen finns det måhända en risk att hyfsat begåvade kursdeltagare som i realiteten uppnått det som sfi skall ge en grundplåt för och i praktiken kan utveckla sitt språk på egen hand, genom att de fått ett jobb exempelvis, uppmuntras att faktiskt stanna kvar längre i sfi än vad de egentligen behöver.

Nu förespråkar jag verkligen inte att regeringen skall slänga pengar till sfi utan vare sig utvärderingar eller mål. Jag påstår mig inte heller veta allt som finns att veta om sfi – jag har ju aldrig gått eller lärt ut kurserna. Däremot blir jag lite perplex och besviken över regeringens emellanåt huvudlösa kamp för att förvandla komplicerade och mångfacetterade problem till något som kan bedömas och utvärderas med några enkla nyckeltal i deras kamp mot vad de kallar flum – Lex Björklund. En viktig orsak till att staten har vissa ansvarsområden är just att resultat och effekter är svåra att bedöma och utvärdera – annars hade kanske marknaden kunnat sätta ett pris på varan och den sittande regeringen hade satt igång och avreglerat. Liknande resonemang kan som bekant föras kring polisens trafikövervakning, där antalet blås i nykterhetskontroller är viktigast.

* Notera att sfi ofta just skrivs sfi och inte SFI, vilket torde vara norm enligt de skrivregler som Gepe och andra publikationer skyller på när de stavar GAIS med gemener – allt är en stor konspiration!

** Integrationens motsats är enligt regeringens definition utanförskap. Ett utanförskap som egentligen inte nödvändigtvis har med invandring att göra. En obildad, arbetslös, blekfet svenne med taskigt språk i Skinnskatteberg är inte nödvändigtvis mer innanför det svenska samhället än en somalisk trebarnmor i Hammarkullen – eller?