Trelleborgs FF 0 – 1 GAIS

Efter segern mot Elfsborg sändes laget och supportrarna  upp i hybrisens stratosfärer för att efter den smärtsamma förlusten mot Snoka snart ramlade ner sex fot under marken igen. Efter en gnetig bortaseger mot Trelleborgs FF talas det återigen om Europa, vilket i mitt tycke överilat och inget att räkna med. GAIS kommer att sluta på övre halvan men inte mycket mer. Paradoxalt nog är det snarare mot topplag GAIS av idag kan förväntas hämta in sina poäng och med AIK och Helsingborg kvar på schemat finns det möjlighet med en skräll.

Tom Prahls mannar har under säsongen till synes uppvisat minst sagt virrigt försvarsspel. Något som man inte förväntar sig av ett lag under Prahl. Jag har sett väldigt lite av Trelleborg under året men under denna match såg man inte så mycket av detta dåliga försvarsspel. Snarare tvärtom. Att deras försvarsspel fungerade hängde dock delvis samman med GAIS anfallsspel.

Bakåt försvarade Trelleborg i allmänhet med två rader av fyra. GAIS hade få chanser att bryta igenom då det oftast stod minst två, inte en spelare i vägen som GAIS mer teknisk anfallsspelare  – jag tänker i fösta hand på Mervan Celik och Romario – var tvungna att dribbla sig förbi innan de kom fram till mål. Detta hände emellertid sällan och istället blev GAIS av med bollen. Det fanns således få möjligheter till snabba genombrott. Den som hade dessa chanser var Eric Bassombeng som emellertid var en besvikelse. Han satte inte sina chanser och gjorde ofta felbeslut när han hade möjligheter att frispela spelare som fyllde på vid de få chanser då GAIS hade riktiga genombrott. GAIS måste ha en annan anfallsplan än långa bollar på Bassombengt.

Vad GAIS saknade i anfallet var ofta snabba sidbyten från en kant till en annan. Anfallen saknade bredd och det var lätt för Trelleborg att flytta över sina spelare till den kant där GAIS hotade för tillfället. Trelleborg hade i detta avseende mycket mer bredd och anföll gärna på kanterna där yttrarna slog sena inlägg som så när kunde förvaltas av torped-anfallaren Jensen. Denne och andra kom vid flera tillfällen till skott rakt mot Henri Sillanpää som tvingades till ett antal viktiga reflexräddningar för att inte ge ledning till ett Trelleborg som under stora delar av första och första halvan av andra halvlek var det bättre laget.

GAIS kunde emellertid dominera i andra delen av andra halvlek när tröttheten nått en nivå som gjorde det möjligt för GAIS att nyttja sin tekniska överlägsenhet till att hålla bollen i anfall under långa perioder. Men som sagt var bredden och farten i GAIS spel, när det inte fanns möjlighet att slå långa bollar på offsidestående Bassombeng, allt för långsamt. Romario har inte alls den blick för spelet som Wanderson – han har närmast asperger i jämförelse – men kan dribbla på små ytor. Egentligen skulle en anfallsteknik kunna vara att låta honom få bollen med lite yta framför sig och sedan försöka dribbla rakt fram mot mål. Detta anfallssätt gav GAIS en straff i första som Mervan dock brände.

Lite märkligt tog Axén ut Romario just när hans förmågor kanske hade kunnat börja komma till användning. Matchhjälte blev istället tämligen oväntat Markus Gustafsson som kunde skjuta in segermålet i slutet på matchen. Avslutet var fint men i övrigt var hans insats ingen vidare och det var ofta Reuben Ayarna som fick bära innermittfältet på sina axlar.

Nu lever Europadrömmen igen påstår Gepe. Jag är som sagt skeptisk men denna seger medförde i alla fall en viss lätting av trycket mot bröstet.

GAIS 1 – 2 IFK Norrköping

Jag förde anteckningar under matchen men det var svårt för mig att efter matchen föra ner dessa anteckningar till en matchrapport. När tiden gick tänkte jag skita i det hela. Matchen gav mig – bortsett från första kvarten – en nervös, stressad känsla som närmast kan liknas med akut livsångest. Det är emellanåt svårt att samla sig till att vilja återberätta och återuppleva sådana känslor en eller ett par dagar senare. Emellanåt känns det också lite poänglöst att föra sådana här logganteckningar. I och med 1894 (sidan, inte året) finns det ju en bra och snabb kanal för initierade kommentarer som mina små strödda sentenser från exilens Muppsala inte kan mäta mig med. Även om internetbloggande är en i huvudsak narcissistisk, solipsistisk, verksamhet så känns det i alla fall för egen  del bra om man kan tillföra något till det världsomspännande nätet.

Under tisdagen ringde emellertid Memma upp mig. Fast egentligen var det min telefon som ringt upp honom (Memmas riktiga namn börjar på A och ligger därigenom i riskzonen) och via detta samtal fick jag distans nog till att skriva lite om matchen som jag nu publicerar innan jag börjar med en rapport kring Trelleborg borta.

Många har redan uttalat sig om hur dåliga GAIS var i denna hemmamatch mot bottenlaget IFK Norrköping. Jag tycker nog ändå att Norrköping snarare skall ha beröm för en väl utförd matchplan. Märkligt nog hade slackern – ja, närmast anti-hjälten – Bobbie Friberg da Cruz levererat ett schema för Pekings seger på förhand: 1) pressa i sista tredjedelen där GAIS är svaga och 2) Wanderson stoppas genom att man sparkar ner honom. Det var så Norrköping vann matchen och tog GAIS med dess eget spel.

Norrköping stressade bra över nästan hela banan och behandlade hela tiden Wanderson do Carmo hårdhänt och på gränsen. GAIS anfallsspel bygger allt för mycket på snabba spelvändningar men på något sätt lyckades Norrköping radera GAIS anfallsspel genom ett effektivt försvarsspel. Det är svårt att analysera visa delar genom TV-sändningar då man inte får blicken (det är egentligen det bästa med sändningar från Serie A, den ligan är så akterseglad numera att de inte förstår att fotbolls-TV handlar om konstant inzoomande på folk som dribblar) men Norrköping lyckades kombinera press och ett långt lag som inte släppte till allt för bra kontringsmöjligheter. Att Reuben Ayarna gjorde sin tveklöst sämsta insats handlar nog inte bara om att han var dåligt utan att Norrköping lyckades stänga passningsvägarna på ett sätt som medförde att han började slå bort bollarna. Jag är nämligen av uppfattningen att lag inte blir så mycket sämre från en match till en annan utan att om ett lag plötsligt blir dåligt så beror det på att motståndarna spelar på ett sätt som gör dem dåliga, även om jag personligen inte alltid har förmågan och det taktiska kunnandet att peka ut var det beror på.

Genom att pressa GAIS högt upp kunde de, precis som Bobbie förutspått (måhända efter att ha lyssnat på Janne Andersson). Skakningen började på neder däck, närmare bestämt på vår högerbacksplats. Jag och Memma var eniga under samtalet att den som hade den bästa analysen av Jimmy Tamandis fall från en habil ytterback till en säkerhetsrisk:

”Tamandi har varit riktigt dålig i år, och det beror kanske på att sannolikheten att han får spela är lika med noll. Han och Ekunde är alldeles för långt ifrån varandra spel- och prestationsmässigt vilket gör att konkurrensen inte ens blir av – han vet att han inte är i närheten. Lägg där till att Tamandi är i slutet på karriären, inte lika hungrig, kanske inte lika intresserad, och absolut inte lika hängiven GAIS som Ekunde. Jag hade inte nog heller spelat bra om jag blivit inkastad på det sättet han blev i fredags. Å andra sidan är det en fet paradox, för han spelar för vår klubb, får en månadslön från vår klubb. Då förväntar man sig mer. Han har dessutom varit proffs i ett antal år, han skall gå ut och stänga sin kant på bara rutin.”

Hade inte Ekunde och Bassombeng, vilket medfört att Jesper Florén kunnat gå ner på högerbacken istället för att spela ytter, hade inte Tamandi varit nära att få spela. Deras vänsterytter Frempong började snart runda honom samtidigt som deras väldigt duktiga anfallare Thorvaldsson började få ett övertag över Calum Angus och sedan spred sig osäkerheten bort mot vänster. Med tiden så hade dessa två förvandlat GAIS backlinje till en skugga av sin förmåga och Norrköping kunde hålla uppe pressen.

I halvtid skrek jag efter att GAIS måste sluta försöka slå långbollar på djupet och börja hålla i bollen. Det tog lång tid innan GAIS spelare förstod eller var förmögna att börja hålla i bollen. GAIS anfallsspel fungerar måhända bättre vid snabba omställningar och i fart men att bolla runt bollen strax utanför straffområdet i jakt på en lucka för skott, inlägg eller instick är definitivt att föredra framför desperat jakt på bollen för att sedan slå bort den direkt. Typiskt nog var det när GAIS tillslut lyckades etablera lite tryck som Norrköping kunde göra 2-1, då Norrköping inte gav upp sitt anfall för att försvara. Ridå och godnatt.

IF Elfsborg 1 – 3 GAIS

Regnet öste ner i Sveriges regnrikaste ort när GAIS gjorde kaos med guldpretendenterna IF Elfsborg i vad som, trots att segern inte var fullt så sensationell som Elfsborg och media, vill få det till.

32. H. Sillanpää;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

10. J. Florén (76′ 14. J. Lindberg), 31. M. Gustafsson, 6. R. Ayarna, 17. E. Johansson,;

25. W. do Carmo (90′ 7. J. Lundén), 21. E. Bassombeng

Regnet öste som sagt ner. Trots detta skall tydligen IF Elfsborgs markservice för säkerhets skull vattnat konstgräsplanen inför matchen för att få till det snabba underlag på vilket Boråsarnas spel och i förlängningen goda hemmaresultat bygger på (och som också är en delförklaring till deras sämre bortaresultat, då de vägrar acceptera att andra klubbar inte tvunget vill vattna och lägga om till konstgräs bara för att Haglund så önskar).

Den första halvtimmen, och speciellt de första tio minuterna, gick allt närmast planenligt för hemmalaget med det lilla undantaget att de inte lyckades klämma finnen Henri Sillanpää i målet som gjorde ett par bra räddningar under denna första anstormning och med detta la grundstenarna för GAIS viktoria. Bollen flög runt som en flipperkula i GAIS straffområde tack vare det hala underlaget och och tycktes inte nära att gå förbi de två klaffarna (eller vad det nu heter på flipper-språk) som vaktade framför Elfsborgs mål. Elfsborgs spelare frodades i och med att de fick spela på de sätt de ville och GAIS spelare var sällan tvåa på bollen, om de nu inte stod i vägen för ett skott eller en genomskärare.

Att Calum Angus och Fredrik Lundgren, den senare snart med ett bandage kring huvudet i pannband-city – storspelade kunde rimligen inte räcka i längden. Det fåtal gånger som GAIS kunde skapa något under denna första del av matchen var när laget vågade gå upp med mycket folk och pressa Elfsborg på deras egna planhalva. Att göra detta var emellertid förenat med stora risker. Med tanke på motståndarnas och bollens fart på det våta underlaget var det livsfarligt att gå fram med backlinjen för högt upp. GAIS tvingades välja mellan att lämna stora luckor mellan försvar och mittfält eller mellan mittfält och anfall och i det läge som matchen stod var det inte konstigt att valet i stor utsträckning föll på det senare.

Sedan hände något med Elfsborg. Om det var tvivel som trängde in i deras hybris eller om de inte orkade hålla uppe sitt furiösa tempo längre är svårt att sia om men tempot sjönk och helt plötsligt kunde GAIS mittfältare börja bryta bollen och behålla kontrollen. I att klockan började ticka mot slutet av halvleken kunde GAIS vinna boll på mittfältet och stressa ett Elfsborgsförsvar som inte var tillnärmelsevis så tekniskt och snabbt som sina offensiva spelare. När domaren blåste av för halvlek var antalet farliga chanser jämt fördelat i och med bland annat ett hårt skott av Eric Bassombeng.

Andra halvlek blev en helt annan upplevelse för de rättrogna än den första. Medan den tillresta klacken överröstade deras trumma började GAIS spelare att trumma sönder hemmaspelarna. När tempot och självförtroendet försvunnit hos Boråsarna blev det hala underlag som laget så ofta lever på istället en akilleshäl när Gårdakvarnen malde till sig bollarna med den aggressiva press som så ofta gett utdelning denna säsong. När Elfsborg kontroll över matchen var som bortblåst kunde så Reuben Ayarna stiga in i sin roll som defensiv spelfördelare (detta trots domarens sedvanliga ofördelaktiga bedömning, vilket inte drabbade ansiktet utåt för den svenska nationalrätten Tacos) och börja fördela bollar fram till Wanderson do Carmo.

I 49:e och 54:e minuten gjorde GAIS två snabba mål som krossade Elfsborgs gulddrömmar. Jesper Florén, Elfsborgslånet, dribblade sig igenom centralt och lyckades få bollen förbi Elfsborgs målvakt från en snäv vinkel i målområdet. Kort därefter kom Bassombeng förbi på högerkanten och placerade in 2-0. Efter detta var Elfsborg ett slaget lag. GAIS tvingades inte tillbaka för att försvara sin ledning utan kunde i stora delar fortsätta att kontrollera matchen. Genom att täcka ytorna, tvinga ner tempot och sedan erövra boll följt av snabba omställningar alternativt bollhållande kringpassande på mittfältet kunde Elfsborg endast vid ett fåtal tillfällen hota GAIS. Att Haglund försökte lasta in fler och fler anfallare genom offensiva byten hjälpte föga när kampen om mittfältet förlorats.

Wanderson kunde förnedra sista backen Martin Andersson – som innan matchen tagit ut segern i förskott genom att kommentera Helsingborgs oavgjorda resultat som att de kommit två poäng närmare – och placerade in 3- via en förtvivlad målvakts ben. Inte ens ett reduceringsmål till 3-1 i 72:a minuten kunde skapa rörelseenergi nog för hemmalaget, även om undertecknad givetvis kände en klump i hjärtat och tänkte på diverse berömda och smärtsamma poängtapp – fast det är ju gamla manualen!

Förloraren Stefan Ishizaki kunde efter matchen inte förstå att laget kunder förlora mot GAIS, återigen nederlagstippat före match och degraderingstippat av en samlad expertkår. Kunde man inte vinna mot GAIS på hemmaplan kunde man inte heller vinna guld, konstigt nog då även Helsingborg tappade poäng hemma mot GAIS och ändå ligger i toppen av tabellen. GAIS är ett topplag men konstigt nog är det endast de invigda som verkar förstå det.