Efter segern mot Elfsborg sändes laget och supportrarna upp i hybrisens stratosfärer för att efter den smärtsamma förlusten mot Snoka snart ramlade ner sex fot under marken igen. Efter en gnetig bortaseger mot Trelleborgs FF talas det återigen om Europa, vilket i mitt tycke överilat och inget att räkna med. GAIS kommer att sluta på övre halvan men inte mycket mer. Paradoxalt nog är det snarare mot topplag GAIS av idag kan förväntas hämta in sina poäng och med AIK och Helsingborg kvar på schemat finns det möjlighet med en skräll.
Tom Prahls mannar har under säsongen till synes uppvisat minst sagt virrigt försvarsspel. Något som man inte förväntar sig av ett lag under Prahl. Jag har sett väldigt lite av Trelleborg under året men under denna match såg man inte så mycket av detta dåliga försvarsspel. Snarare tvärtom. Att deras försvarsspel fungerade hängde dock delvis samman med GAIS anfallsspel.
Bakåt försvarade Trelleborg i allmänhet med två rader av fyra. GAIS hade få chanser att bryta igenom då det oftast stod minst två, inte en spelare i vägen som GAIS mer teknisk anfallsspelare – jag tänker i fösta hand på Mervan Celik och Romario – var tvungna att dribbla sig förbi innan de kom fram till mål. Detta hände emellertid sällan och istället blev GAIS av med bollen. Det fanns således få möjligheter till snabba genombrott. Den som hade dessa chanser var Eric Bassombeng som emellertid var en besvikelse. Han satte inte sina chanser och gjorde ofta felbeslut när han hade möjligheter att frispela spelare som fyllde på vid de få chanser då GAIS hade riktiga genombrott. GAIS måste ha en annan anfallsplan än långa bollar på Bassombengt.
Vad GAIS saknade i anfallet var ofta snabba sidbyten från en kant till en annan. Anfallen saknade bredd och det var lätt för Trelleborg att flytta över sina spelare till den kant där GAIS hotade för tillfället. Trelleborg hade i detta avseende mycket mer bredd och anföll gärna på kanterna där yttrarna slog sena inlägg som så när kunde förvaltas av torped-anfallaren Jensen. Denne och andra kom vid flera tillfällen till skott rakt mot Henri Sillanpää som tvingades till ett antal viktiga reflexräddningar för att inte ge ledning till ett Trelleborg som under stora delar av första och första halvan av andra halvlek var det bättre laget.
GAIS kunde emellertid dominera i andra delen av andra halvlek när tröttheten nått en nivå som gjorde det möjligt för GAIS att nyttja sin tekniska överlägsenhet till att hålla bollen i anfall under långa perioder. Men som sagt var bredden och farten i GAIS spel, när det inte fanns möjlighet att slå långa bollar på offsidestående Bassombeng, allt för långsamt. Romario har inte alls den blick för spelet som Wanderson – han har närmast asperger i jämförelse – men kan dribbla på små ytor. Egentligen skulle en anfallsteknik kunna vara att låta honom få bollen med lite yta framför sig och sedan försöka dribbla rakt fram mot mål. Detta anfallssätt gav GAIS en straff i första som Mervan dock brände.
Lite märkligt tog Axén ut Romario just när hans förmågor kanske hade kunnat börja komma till användning. Matchhjälte blev istället tämligen oväntat Markus Gustafsson som kunde skjuta in segermålet i slutet på matchen. Avslutet var fint men i övrigt var hans insats ingen vidare och det var ofta Reuben Ayarna som fick bära innermittfältet på sina axlar.
Nu lever Europadrömmen igen påstår Gepe. Jag är som sagt skeptisk men denna seger medförde i alla fall en viss lätting av trycket mot bröstet.
Självgod och bitter 