Löjligt om slussen

Under gårdagskvällens slösurfande mellan middagen och svamp-cupen råkade jag komma in på Lars Epsteins blogg på DN. För er som inte känner till det är det fråga om en äldre man som fotograferar av och diskuterar om Stockholm. Det hela brukar bli en smula av det allmänt nostalgiska slaget, där varje risig skogsdunge har ett unikt värde och allt faktiskt var lite bättre förr.

Ola Andersson tar i så han spricker

 

Förr flyttar hela tiden framåt i det allmänna medvetandet och nu är det sedan en tid Slussen – den där trafiklösningen mellan Södermalm och Gamla Stan – som är den unika, risiga skogsdungen som måste räddas. Nu har jag verkligen inget emot att människor har olika åsikter. Jag är ju verkligen inte Stockholmare men har gått via Slussen tillräckligt många gånger för att främst se det som en fallfärdig betongmiljö med en viss pikant doft av urin som – så länge man inte lyfter blicken – får en att tänka på spårvagnshållplatsen vid Frölunda torg snarare än kulturmiljö. Däremot kan jag förstå en del människor åsikt att den öppenhet som finns runt Slussen har ett värde, även om jag inte delar den uppfattningen.

Men ibland går människor verkligen för långt i den retorik de använder för att bevara en plats. I den måns Lars Epsteins referat är korrekt har arkitekturkritikern och Slussenälskaren Ola Andersson inte bara nått den gränsen, den är även passerad med råge:

Den kände arkitekturkritikern Ola Andersson talade om den allmänna platsens betydelse och påminde om de nyligen timade händelserna i Tunisien och Egypten där de historiska förändringarna avgjordes just på sådana stora allmänna platser.

”Och det är därför vi här. Kampen emot stadens förslag till omdaning av Slussen är en kamp för den allmänna platsen i Stockholm. Det är en kamp för att förhindra att denna unika plats reduceras till en motorled och en gång- och cykelbro, en kamp mot stadens myndigheter som vill förvandla en plats för medborgarna till en trafiklösning.

Men det är inte bara en kamp för den plats vi står på just nu. Kampen gäller den allmänna platsen i hela Stockholm. Det är här, på denna plats, det sammanhängande rummet av gator och torg i hela innerstaden kopplas samman till en sammanhängande allmän plats, gemensam för hela innerstaden. Någon annan sådan punkt finns inte i Stockholm. Det är tack vare Slussen Stockholms innerstad fungerar som en helhet, trots att den delas på mitten av Riddarfjärden och Strömmen.”

Ola Andersson avslutade med orden: ”Det nu liggande förslaget till ny utformning av Slussen är ett steg mot en stad styrd av teknokrater där den allmänna platsen reduceras till en fråga om trafikteknik. Det är steg bort från ett demokratiskt Stockholm. Därför måste vi se till att det stoppas i papperskorgen”.

Att överhuvudtaget jämföra diskussionen och besluten om Slussens framtid med händelserna i Nordafrika är direkt osmakligt. Jag förstår att Andersson försöker ge sin argumentation mer kraft genom att associera slussen med andra, kanske lite viktigare, aktuella händelser. Däremot är jämförelsen med såväl den politiska situationen som platsen i sig direkt löjeväckande. Var det vid Slussen som människor samlades för att demonstrera när SD kom in i Riksdagen i höstas? Nej, jag har inget minne av att någonsin sett på nyheterna hur protestanter samlats vid Slussen – annat än nu då det handlar om just Slussen.

Slussen är inte någon arena för folkliga protester och demokrati och detta hänger samman med att Slussen just är en trafiklösning framtagen av teknokrater som baserade sin utformning på dåtidens trafikteknik.

Khaddaffis fotbollskarriär

Minnet är emellanåt märkligt. Nu när Libyens ledare Khaddaffi (ja, jag stavar det så – vet inte varför det numera stavas med G i den svenska transkriberingen) återigen får en hel del uppmärksamhet borde jag minnas min barndom, då Libyen var något av en uppmärksammad ärkefiende till USA. Lockerbie-affären bidrog givetvis till detta, men överhuvudtaget hans ofta teatrala utspel, såsom hans vana att bo i ett medtaget beduintält vid utländska statsbesök.

Saadi Khaddaffi tacklas av Del Piero i den match som Perugia vann 1-0

Nej, det jag tänker på är hans sons fotbollskarriär. Saadi Khaddaffi spelade några enstaka matcher i Serie A under början av 2000-talet. Tydligen hade han varit en storspelare i Libyen, där domarna och övriga spelare visade tillbörlig respekt för den gröna revolutionens ledares tredje son. Tydligen saknades denna respekt i Italien och han spelade bara två matcher under fyra säsonger i Italien. Tydligen spelade ett positivt dopingtest en viss roll, vilket ledde till avstängning efter en match med Perugia. Detta var på den tid då Perugia emellanåt drog till sig rubrikerna, som när det talades om att klubben skulle köpa damspelaren Hanna Ljungberg och spela henne i Serie A. Efter denna märkliga period har klubben inte varit sig lik och har också gått under flera gånger, bara för att återuppstå som en fågel fenix längre ner i seriesystemet.

Gå till rätten och få det överstökat

Är det inte lite märkligt att media under början av 2011 i flera avseenden har dominerats av Julian Assange och Silvio Berlusconi? Två män som vid en första jämförelse borde vara så olika men ändå uppvisar så många likheter? Berlusconi, en av Italiens rikaste män och tillika president, som dominerar de traditionella medierna i sitt hemland. Assange, frontfigur för en ideell organisation med syftet att blottlägga makten smutsiga buk.

Istället för detta handlar mediaflödet närmast enbart om huruvida de betalat för sex eller ägnat sig åt ”överraskningssex”. Hur mycket tid ägnar Berlusconi åt politik, som inte avser att ge honom eller hans bolag ekonomiska fördelar och juridiska kryphål? Om man går efter mediarapporteringen väldigt lite. Hur mycket av tiden som Assange går runt i media ägnas åt Wikileaks? Knappast något numera, istället påstås det en massa saker om konspirationer, utlämningar till USA, den svenska synden och feminist-talibansk lagstiftning.

Skulle jag och de flesta andra begå en tvivelaktig handling som leder till åtal hade det inte varit mycket annat att göra än att låta saken ha sin gång, försvara sig i rätten och få det överstökat. Men detta duger inte för herrarna Assange och Berlusconi! Åh, nej! Dessa skall fjanta runt och använda sig av massa advokater och åberopa olika konspirationer igångsatta av kommunister och CIA och andra svepskäl.

Är det för mycket begärt att dessa män visar att de har pungkulor och bemöter anklagelserna som vuxna medborgare?