Månad: mars 2014

Ang. Helsingborg, 30/3 2014

 Platsen för Händelsen torde inte väcka någon förvåning. Frågan är dock vad som händer nu. Det finns två lösningar. Ingen av dem kan egentligen lösa Problemet. Lagstiftning och myndighetsåtgärder är att vänta. Politiker vill visa krafttag på ett sätt som framstår som betryggande för den 90 procent som inte egentligen utgör publiken på elitfotbollsmatcher. De instrument som finns att tillgå är trubbiga. Dess implementering och uppföljning kommer i hög grad att slå på Supportrar som grupp. Inte enbart men särskilt mot de som bryter av mot normer och skötsamhetskultur. Yngre killar med keps (eller toppluva eller struthatt eller vad ungdomar har på sig nu för tiden) som är lite stökiga, plankar, pinkar på offentlig plats eller snor någon folköl på en bensinstation och tjoa hela natten och pinka På James Keenes bostad av misstag (eller ja, pinkandet kanske är avsiktligt), kommer få det tufft. Även om de inte nödvändigtvis är en del av Problemet, som utgör lång under en tiondel av Supportrarna. Statens lösning på Problemet kommer att innebära en försämrad tillvaro för oss som är Supportar. Dels för att allmänheten, och i viss mån Polisen, inte kan eller vill se någon skillnad På Supportrar och den delmängd som utgör Problemet. Dels för att implementeringen kommer att bli trubbig och/eller tandlös.

Den andra lösningen är självsanering. Att Supportar som inte är en del av Problemet också gör något åt det. Detta genom att markera att vissa former av beteende inte är acceptabelt. På sikt är detta en mycket bättre lösning än vad än staten kommer fram till för lösning. De flesta som har varit med på några bortaresor, inte minst i Skåne, har ett väldigt lågt förtroende för att statens våldsmonopol, Polisen, utgör någon lösning på något Problem. I många fall, delvis som en effekt av att vi vill tänka väl om andra Supportar, har vi kanske snarare sett dem som Problemet. Det är delvis just det som gör att Platsen för Händelsen knappast förvånar. Är man en del av Problemet har Skåne många gånger visat sig vara en utmärkt arena, och då är det inte i första hand Olympia jag tänker på.

Svårigheten är att Supportrarna som inte utgör Problemet inte på kort sikt kan vara lösningen, även om de kan bidra på längre sikt genom en ökad icke-tolerans mot Problemet och därtill gränsande yttranden. Mina intryck av att vid olika tillfällen diskuterat Problemet med andra Supportar är ju inte precis att det finns någon större acceptans som det är nu. Även om flera säkert kan göra undantag för någon eller några som är en del av Problemet som de känner på ett personligt plan (hen ses inte som en del av problemet, då de flesta egentligen skiter i om folk bankar på varandra i ett grustag utanför Mellerud, och just hen tros endast ägna sig åt detta, inte den där andra delen. Den del som utgör Problemet för Supportar och allmänheten) så råder, skulle jag drista mig till att påstå, ett allmänt utbrett förakt för Problemet. De flesta förstår att Problemet är en belastning för oss Supportar. Det finns en del lösningar som Supportern kan bidra med, som att undvika våldsromantiserade uttryck som av Problemet kan missuppfattas som en legitimering och uppmuntran (såsomhat-ramsor som vissa individer inte tycks klara av att inte tolka allt för bokstavligt).

Svårigheten ligger i att hantera Problemet när det redan existerar och etablerat sig i den form som medför återkommande våldsinslag i samband med fotbollsmatcher och på ett sätt som oundvikligen drabbar allmänheten och övriga Supportar. Bryr sig Problemet, eller de som lockas in i supporterlivet mer av möjligheten av att vara en del av Problemet snarare än något annat, egentligen om vad de Supportar som inte är del av Problemet tycker? Jag är tveksam. Tvärtemot vad Problemets företrädare själva ibland försöker framhäva så utgörs inte Problemet av vem som helst. Ja, de kanske har ett normalt jobb och vad som i alla fall framstår som normala relationer i övrigt. Detta hindrar dem inte från att i grunden utgöras av människor med något begränsad förmåga till kritiskt tänkande som medför att de i alla lägen för sig själva kan rättfärdiga att deras rätt att vara en del av Problemet går före och står över övriga Supportar och allmänheten. Deras förställning om att de kan hävda sin rätt med våld och hot, vilket de förstås måste ta till för eller senare, eftersom deras föreställningsvärld inte klarar av att hävda sig på majoritetssamhällets villkor om hur intressemotsättningar hanteras (precis som snarlika problem, exempelvis nynazister, är de visserligen inte sena att skrika efter samma rättigheter som de förvägrar andra med sitt beteende), medför att de  inte går att resonera med dem så länge de är en del av Problemet. De struntar helt enkelt i många fall vad jag och liknande Supportar tycker om dem. I deras föreställningsvärld så är vår uppfattning och våra intressen och behov underordnade deras egna.

Samtidigt är få av oss är i egentlig mening intresserade av att sätta dem på plats, inte minst då de inte köper det för mig och de flesta andra vedertagna sättet att lösa meningsskiljaktigheter – diskussion och kompromiss. Även om man bortser från sin egen säkerhet i sammanhanget så är det få av oss som inte är en del av Problemet som vill ägna vår fritid åt att vara medborgarpolis.  Istället blir det bekvämt att se statens klumpiga och i grunden utsiktslösa försök att lösa Problemet som att det är det som är Problemet, snarare än ett symptom på det riktiga problemet (därmed inte sagt att inte SvFF:s och Beatrice Asks verklighetsuppfattning också kan vara problematiskt i sig självt).

Annonser

Gefle IF 1-1 GAIS

Söndagens resa blev något mer återhållsam än föregående helgs klang-och-jubel-föreställning i Norrköping. Jag mådde dock bättre, även om jag fick lite kväljningar av en dubbel ostburgare på McD. Anledningen till att jag åt en hamburgare på McD hängde samman med att det ligger ett sådant etablissemang väl synligt på gamla E4:an genom Uppsala, vilket gör det till en bra plats att bli upplockad på. Jag vill nämligen göra det så enkelt och smidigt för Kenny, som stod för bil själva skjutsen upp till Gävle. En omtänksamhet om förarens arbetssituation som kanske inte riktigt de övriga deltagarna i bilen hade uppvisat under morgonen. Han hade nämligen, likt en så kallad curlingmorsa, fått kuska runt hela Stockholms län för att plocka upp folk och deras attiraljer.

Efter detta gick i alla fall resan – med totalt fem personer – tämligen smidigt upp till Gävle, med en kort paus för att beskåda Dragon Gate i Älvkarleby (närmast metropolen Mehedeby). Resan gick så smidigt att även Pumpen, föregående resas förare för bösbussen, nu sade att i framtiden skulle resa medels gubbuss vara hans melodi. Vi parkerade bilen på en liten avsides gata i centrala Gävle, som inte precis sprudlade av liv och aktivitet denna vackra och för årstiden varma söndag. Efter att ha betraktat resultaten av efterkrigstidens stadsomvandling vid Stortorget (de tycks ha missat att riva ett par hus) gick vi till O’Leary’s, som precis öppnade, och väntade på Sandviken (Thomas). Detta skulle visa sig bli en minst sagt traumatisk upplevelse för Marty, som aldrig tidigare behövt betala så mycket för en stor stark (68 spänn för en halvliter Falcon).

Vädret var som sagt strålande och dessutom fick vi dagen till ära stå på bortre långsidan. Det var emellertid rätt blåsigt. Inte på så sätt att det kylde ned åskådarna men det påverkade spelet på så sätt att det var svårt för spelarna att spela med längre bollar. GK:s närvaro var mindre än föregående resa och inte heller fullt så berusad, kanske ett trettiotal personer hade åkt på bussen (Adam v. S. drog upp medelåldern). Därutöver fanns några andra exilgaisare (Kennys far W. Sr. hade kommit upp i en annan bild tillsammans med sina döttrar). Inalles kanske 40-50 personer på bortaläktaren. Gefle IF uppskattar själva publiksiffran till 500, vilket kanske var något i överkant. Av någon anledning så står det 1337 på GAIS eget matchreferat. Jag hade på egen hand försökt locka Gävles befolkning att komma till matchen. Jag hörde av mig till en gammal vän, Hässleholms-Rille och förslog att han kunde dyka upp på bortaläktaren. han avböjde dock med hänvisning till att han var ensam med barnen. Förmodligen trodde han inte att två timmar hos GAIS-klacken var en optimal söndagstillvaro för hans två ungar i förskoleåldern. Detta torde dock ha varit en av de mest barnvänliga fotbollsmatcher jag varit på under senare år. Gott om plats, fria ytor att leka på och vackert väder. Fram till straffsituationen, vilket vi kommer att återkomma till, så bestod huliganism-tendenserna av att hemmaklacken anklagade domaren för att vara från Sandviken och en del göteborgsk allsång med  folkbildande ambitioner. Nu är detta emellertid inte tidens melodi. Gävle vill, som jag förstå det, ha någon betonghög ute bland köplador och parkeringsplatser, långt från centrum och en vacker miljö. Nej, fotboll skall vara dyr och uppstyltat evenemangsunderhållning, inte folk i alla åldrar som samlas och tittar på några killar eller tjejer som spelar boll. Gå eller stå och snacka med varandra, jubla och skrika, kanske äta en vanlig korv. Så gör man ju inte i Premier League!

Snart efter att vi travat upp på bortre långsidan så kom spelarna ut och matchen började. GAIS ställde upp med samma uppställning som senast; ändra aldrig på ett vinnande lag. De första trettio minuterna såg kanske inte detta lag ut att förlora, men verkade definitivt inte vinna. Tillbakatryckta av hemmalaget drog GAIS ihop sig till en liten boll och försökte härda ut, vilket i och för sig gick helt enligt planen. Framåt erbjöds emellertid få alternativ. Hampus Andersson drog sig hela tiden in från sin kant till mitten och första halvlek spelades nästan bara på två tredjedelar av planen; ena kanten användas föga av någon sida. På så sätt hade GAIS få möjligheter att få ut någon bra offensiv boll på kanten för omställningar – vilket Hampus var framgångsrik på under matchen mot Norrköping – och samtidigt var Gefle inte mer våghalsiga än att deras försvarslinje nivellerade alla försök till djupledsbollar. Ytorna mellan backlinjen och deras målvakt var helt enkelt för litet. Vinden hjälpte som sagt inte till heller. Det förelåg emellertid under stora delar av matchen anledning att ifrågasätta Andreas Drugges roll på planen. Det var allt för många bollar som gick till fel adress från innermittfältaren denna söndagseftermiddag. Antingen så är hans passningar för smarta för hans medspelare eller så har han någon Molgan som han spelar fotboll med; en lagkamrat som endast han ser. I så fall tror jag att det är dags att bänka Molgan.

Mot slutet av andra och under första halvan av andra halvlek kom GAIS bättre med i matchen. Det visade sig att Gefle-spelarna var väldigt sköra om och när man utmanade dem om bollen. Det fanns ingen anledning att backa hem och hålla tätt då det var fritt fram och gå och ta bollen från dem. Hemmaspelarna sa varsågoda och gav svartklädda GAIS-spelarna fri lejd. Nog för att Gefle totalt sätt var det bättre laget, och inte heller är ett förväntat topplag för allsvenskan 2014, men efter att ha sett matchen mot Norrköping, och läst rapporterna om träningsmatcherna mot BK Häcken och Falkenbergs FF, så är man ju inte direkt orolig inför Superettan-säsongen. GAIS fick också det första målet i matchen, vilket sett till hur matchen artade sig vid denna tidpunkt inte alls var orättvist. Strax innan en timmes spel anföll GAIS på högerkanten och när bollen gick in i plan kunde Malkolm Moenza komma till skott strax utanför straffområdet. Då det var i bortre ändan av planen och jag inte sett någon repris, så kan jag inte var säker, men det känns som den touchade någon annan spelare innan den gled in vid stolproten. Efter detta tog det någon kvart för hemmalaget att repa sig och komma åter. Därefter radades det emellertid upp halvchanser, vilket ledde till ett hårt skott i ribban och ett par svettigare räddningar av Tommi Vahio. Det hela såg emellertid ut at gå vägen till Asgeir Asgeirsson drog en inbytt anfallare (deras startande anfallare hade tid hos tandläkaren, tyckte jag någon sa – hans mamma betalar) i tröjan (han rörde även av misstag bollen med handen, vilket var vad jag trodde domaren blåste för – linjemannnen som stod nära och på rätt sida var att den glatt viftande sorten) och hemmalaget fick en straff med endast några minuter kvar av ordinarie matchtid. 1-1 och ett för all del OK resultat som dock kunde ha varit bättre om inte Linus Tornblad på något för mig oförståeligt sätt schabblade bort en målchans precis i slutet.

Marty byttes ut mot GS:s Greta Garbo, Kricke, som Pumpen försökte övertala om det fördelaktiga med gubb-resandet innan den senare somnade in. Hemresor är som oftast lite tystare och lugnare. Jag sög lite på en öl som W. Sr. gett mig på parkeringsplatsen vid Gävles Konserthus, som jag gillar även om övriga deltagare var skeptiska och vill beskriva som ett ut-och-inåtvänt badhus. Två GAIS-matcher på loppet av åtta dagar ger blodad tand men den dystra sanningen är att mitt aktiva supporterliv nu återigen går ned i stream-tittandets melankoliska halvdvala, i hög grad på grund av avsaknad av matcher i något sånt där närområde fram till sommaren. Fast det är ju bara 460 kilometer från Uppsala till Värnamo…

IFK Norrköping 0-1 GAIS

Tävlingspremiär för fotbollssäsongen 2014 och GAIS ställdes mot ett allsvenskt Snoka som till synes har ambitioner, eller i alla fall föreställningar, om att lyckas väl i allsvenskan även detta år (nia i fjol). Även snacket kring GAIS är positivt och i slutändan är det de senares förhoppningarna som ser ut att ha mer förankring i verkligheten. Superettan-laget slog det allsvenska med 1-0. Ett resultat som förvisso kunde gått åt andra hållet om bollen studsat fel på det fuktiga konstgräset på Nya parken, men på inget sätt kan sägas vara orättvist.

Det var även säsongspremiär för Gaisare Stockholm, som efter diverse facebook-planerade lyckades styra upp två minibussar för resan. Samling och koordination skedde från Klarabergsviadukten. För egen del var det ingen vidare angenäm upplevelse. Under morgonen hade jag känt mig illamående, vilket förvisso inte är ovanligt för mig i samband med GAIS-matcher. Denna släppte dock inte under tågresan till Stockholm och jag fick sitta och spänna mig för att försöka kontrollera tillvaron. Uppe på viadukten fick jag, efter det inledande handskakandet och grabbkramandet (supporterresor är ju av olika anledningar en i hög grad mansdominerad verksamhet, speciellt så vid mindre resor) med de som redan kommit till platsen , gå bort en bit och var nära att hulka ner en betonggris borta på parkeringen. En vettig människa som skulle göra något mindre viktigt hade i detta läge åkt hem med nästa tåg. Men det var ju änna GAIS på gång och jag får/kan åka på allt för få GAIS-matcher som det är. Illamåendet släppte inte fören vi var framme i Norrköping.

Illamåendet försvann emellertid för stunden när Martihn gled upp med gubb-bussen: en svart Mercedes med tonade rutor. Böset kunde åka i sin vita minibuss med en bensinstationskedjas loga i gigantiska bokstäver längst med sidan. Gubbarna reser i stil, precis som Jugge-maffian. Efter att vi gubbar fick hämta upp den nyligen från dominikanska republiken hemkomna Kenny – som var så brunbränd att han såg ut som Runar Sörgaard – med Sr. i klanen W. kunde vi bege oss söderöver på E4:an. En färd som för min del, som sagt, var något ansträngande. Som vanligt var det Hasardspels-”jag skall inte dricka någon öl den här redan”-Tomas som höll den högsta takten i drickandet. Övriga var något mer återhållsamma.

Återhållsamhet var inte något som verkar ha karaktäriserat tillställningen i Bös-bussen. Vid den sista pausen (det blev ett par, först på grund av UR-Martins förmiddagskaffedrickande och därefter, som vanligt, tack vare Hasardspels-Tomas) innan ankomsten till Peking hade Bös-bussen ankommit tidigare än Gubb-bussen. När vi kom till platsen stod den vita bussen lite slarvigt parkerad i en lantlig T-korsning. Tydligen hade en annan person än föraren (tror inte vi bör nämna namn här -utifall någons mamma läser) under pausen ”lånat” bussen och kört runt i cirklar, en gärning som – på ett sätt som jag inte riktigt förstår – lett till att han kört över, eller i alla fall förstört sin egen mobiltelefon; mobilkameran hängde på tre kvart. I samband med att vi står och samlar oss (läs: röker, pinkar och dricker öl) kommer en annan bil inkörandes på landsvägen. Då bussarna står jämte varandra så är hans infart något blockerad. Från absolut första stund trycker föraren ner tutan och släpper den inte fören bussen som står i vägen (bös-bussen, förstås). Ett synnerligt otrevligt sätt att hantera en situation på, som knappast heller i detta fall gjorde att det hela löstes snabbare. Pumpen, som var bös-bussens förare, gick bort och flyttade den direkt och hade la rimligen gjort så i vilket fall. Sedan kan man ju tycka att förarens konfrontativa metod att hantera det hela verkar en smula korkat. Om man åker på en landsväg och upptäcker att ens färdväg blockeras av 18 personer, huvudsakligen öldrickande och cigarrettrökande män i trettioårsåldern så kanske kontakt och ihärdigt tutande är det smartaste sättet att hantera det hela på. Nu förelåg knappast någon risk för våld från vår sida (någon spottade dock på hans bil) men det kunde ju knappast han veta.

GS Gubb-buss: för att vi behöver komma ut och vara och själva för en stund.

Efter detta kom vi fram till Norrköping och den pub, Stars and Stripes, Placerat i en galleria söder om staden som enligt sin egen hemsida erbjuder ”Östergötlands största shoppingutbud [och är] mycket mer än shopping. Hos oss finns alltid stora och små upplevelser för hela familjen, en skön miljö och schyssta mötesplatser.” Det var dock knappast två bussar från Gårdakvarnen som reklamaren tänkte på när denne formulerade detta budskap. Det var så mycket sjöslag som man kan se på fast land klockan två på en lördagseftermiddag i Sverige. Det verkar emellertid inte som det övriga klientelet var så värst störda. Noterade speciellt ett äldre par som snarare observerade skådespelet med en viss välvillig fascination; likt ett frisinnat missionerande prästpar med vissa antropologiska ambitioner inne i Borneos regnskogar.

Efter att ha knöat mig förbi lite ungdomsfjun så kunde jag komma in och skaka tass med en del bekantskaper, såsom karriärsupportern Frallan. Liggandes sovande över ett bord fan jag även Gårdakvarnens svar på The Marlboro Man – tvåbarnsfadern Memma. Det var med sloganen ”Memma skall med” som Gårdakvarnen marknadsfört resan på sin hemsida. Strax innan resan spreds det emellertid ett illasinnat ryckte om att Memma inte alls skulle med, vilket förstås skapade en del oro. En GK-resa utan Memma är som finsk påsk utan… memma… Innan resan kunde Memma dock själv dementera detta: ”Det hela har missuppfattats. Den som inte visste om att jag skall till Norrköping är min fru. Nu vet hon om det…”. Jag har för min del alltid utgått från (och hoppats att) Memmas fru visste vad hon gav sig in på.

Efter en kort tid på puben begav vi oss vidare till Nya Parken. Eftersom vi gubbar är medelålders vita män från Stockholm tog vi oss dit med en svart Mercedes med tonade rutor, medan de flesta andra fick gå till arenan. Således kunde vi lämna puben sist och ändå vara på plats först. Någon måste ju kolla till att allt är i sin ordning; den vite mannens börda. Jag för min del köpte en korv, vilket min magmun nu klarade av (det finns förstås inga andra likheter mellan mig och Ignatius J. Reilly). Det var disigt denna dag och kallt, men den höll sig i alla fall från att regna. Den som hade svårast att hantera detta var till synes Martihn som, trots att han var gubb-bussens förare, inte hade tänkt på att ta på sig långkalsonger. Lite kallt blir det under andra halvlek, men det blir aldrig som säsongspremiären i Åtvidaberg 2012.

GAIS spelade i sitt svarta andraställ och med vårt mål närmast bortaklackens kortända. Tommi Vahio var förstås given i mål och i övrigt var laget nästan detsamma som spelat en träningsmatch mot BK Häcken senast. från höger bestod backlinjen av Mankoo, Andersson, Översjö och Kenneth. Mittfältet av Hampus, Drugge, Asgeirsson och Malkolm. Anfallet utgjordes av Zhubi och Linus. Medan det finns anledning att lyfta fram några enskilda prestationer så kan det vara värt att påpeka att ingen egentligen föll ur ramen, utan skall ha ett godkänt betyg för sin insats. GAIS började matchen mot det allsvenska motståndet relativt väl. Anfallen blev dock allt som oftast väldigt korta och skedde i viss mån också på chans. Samtidigt var vårt försvarsspel väl samlat och hemmalaget hade stora svårigheter att komma fram till några vettiga avslut. Vad jag erfar skall Snoka tidigare i hög grad förlitat sig från inlägg från Smedberg-Dalence, men han har nu gått vidare till något lag jag inte kan komma ihåg namnet på. Den till svensk fotboll återkomna Emir Kujovic kunde vid några tillfällen, speciellt i början, komma fram och passa fram eller klippa till, men efter en tid verkar innermittfältet tjocknat till i en sådan utsträckning att de flesta anfallsförsök kvävdes i sin linda.

Istället var det GAIS som fick det första och enda målet i matchen. Den snabbe Petrit Zhubi kom in från vänster i straffområdet och en av deras mittbackar var allt för sent in i situationen och sparkade på Zhubis ben istället för bollen. En tämligen solklar straff som också renderade en ostskiva till förövaren. Andreas Drugge kunde med ackuratess förvalta från tolv yards och GAIS tog ledningen. Det dåligt samspelta hemmalaget, som tydligen bara spelat två träningsmatcher innan denna cupmatch, hade svårigheter att få upp ett speltempo som passade deras anfallsambitioner och klarade sällan av att bredda spelet via kanterna. GAIS kunde bevaka, hålla laget samlat, och gå framåt när tillfälle gavs. Medan det för all del var Norrköping som hade lite mer boll var det emellertid på inget sätt spel mot ett mål. Det var först i slutet av halvleken som Norrköping skapade något tryck och hade två, tre goda chanser på tilläggstid. Denna var fyra minuter lång, bland annat på grund av att Björn Andersson tvingats utgå på grund av en fotskada och ersattes av Andreas Augustsson. Medan den senare fått utstå en hel del kritik för sin insats under föregående säsong verkade detta vara en matchsituation som passade honom väl, då han inte behövde oroa sig för mycket för att få bollar bakom sig eller motståndare som kom med fart. Spelet handlade mer om bevakning, fasta situationer och att provocera sina motspelare. Marcus Översjö var samtidigt utmärkt och Tommi Vahio gjorde några avgjorda räddningar i slutet på både den första och den andra halvleken.

Direkt i halvtidspausen gick jag på toaletten. Medan jag stod vid rännan var det en person som började luta sig mot mig. Det var Memma, som nu nyktrat till en smula. Han var nu mest trött, då han som småbarnsförälder inte sovit tillräckligt de senaste åren. Efter att ha snackat lite inne på den lite varmare toan gick vi ut för att notera efterspelet efter något provocerande från Peking-huliganer. En av Memmas resekamrater planerade att gå runt och göra en motattack på egen hand, och ville att Memma skulle hålla efter hans väska. Dessa försök (för det var fråga om ett par) slutade emellertid alltid med att personen i fråga inte klarade av att hitta ut från arenan (kanske saknades också innerst inne en genuin viljan; vad skulle du fru säga om hon fick veta, frågade Memma).

Andra halvlek skiljde sig inte markant från den föregående. Något spelövertag från hemmalagets sida men i avseende på farliga målchanser var det snarare jämt. Både Zhubi och Linus Tornblad hade varit gyllene läge att utöka ledningen. Linus hade varit något anonym jämte sin snabbe anfallskollega under första halvlek men lyfte sig något i andra och även om det kanske mest ligger i min förhoppning kanske han ändå börjar komma lite ur sin post-talangs-depression och börjar att tycka fotboll är roligt igen. Under halvleken bytte han dock med Adam Eriksson, som i en roll som offensiv mittfältare, stod för ett piggt och lovande ihop, även om det förvisso började med att han gav motståndarna en frispark i ett halvfarligt läge. På högerkanten var Hampus Andersson emellanåt en fröjd att skåda. Bortsett från två farliga chanser mot slutet av matchen hade laget i det stora hela matchen under kontroll och spelade väl. Även om den negativa (för jag har ju själv aldrig varit den som sett negativt på GAIS förutsättningar) kan finna orsaker bakom Falkenbergs, BK Häckens och nu IFK Norrköpings insatser, så väljer jag att se det som ett gott tecken att GAIS anno 2014 i alla fall kan mäta sig med allsvenskt motstånd.

Sedan var det tid att åka hem igen. I och med att mitt illamående släppt något sådär kunde jag nu ta igen lite i öldrickandet och fick upp lite fart och vilja. Under andra omständigheter så skulle jag kanske gjort en vända på stan men alla andra i gubbbussen skulle ju hem till schlagerfestivalen (eller Mello, som det tydligen heter nuförtiden), för det är sådant som vita medelålders män i Stockholm gör. Jag slog eventuella tankar på att gå ut på egen hand och ta en segeröl till men slog det ur hågen utan några större våndor och kunde vid niosnåret på kvällen stiga in i min lägenhet i  downtown Muppsala. Damn it feels good to be a gangsta!