Åtvidabergs FF 2 – 1 GAIS

Påskhelgen påbörjades med en resa till en östgötsk avkrok som fick mig att tappa tron på GAIS, ekonomiska tillväxtcentrum och våren. Först några dagar senare är jag uppvärmd nog att skriva ner några rader om denna resa. Färden började för min del tidigare men den riktiga resan startade från den landets politiska, sociala, kulturella och ekonomiska centrum. Ja, i alla precis i närheten av densamma – på en bensinstation på Kungsholmen i Stockholm. 16 vita, medelålders män fylkades kring bensinstationens färdigmatshylla för att fylla på provianten för en två och en halv timmar lång bilfärd till Åtvidaberg.

Vädret var inte vidare upplyftande denna – skulle det visa sig långa – långfredag. En klass 1 varning hade utlysts av SMHI och en del av oss oroade sig över tanken på en inställd match. Jag var inte så mycket orolig över det i detta skedde men desto mer orolig över att frysa ihjäl. Även om understället var på så skulle det visa sig vara en mer välgrundad oro än en inställd match som man helst vill glömma. Efter sedvanliga fördröjningar – vilket får mig att bita lite nervöst på fingrarna (vilket är lättare när min bättre hälft inte ser) bar det av över Essingebron i lätt snöblåst. Jag lyckades säkert hålla mig till Skärholmen (jag nämner lite platser i storstan för att framstå som berest – det är ett sånt där mindervärdeskomplex man lätt får boendes i akademikerbrukshålan) innan Hasardspels-Tomas lyckas kräma sin öl (Åbro 5,9) för den sedvanliga tjugan och snart hade de flesta en öl i handen.De största inköpen gjordes av den äldre av bröderna M&M – som bredvilligt erkände att hans tilltalsnamn var Pumpen – som drack som en svamp och endast hölls tillbaka av hans yngre bror som genom en strategisk placering i minibussen kunde kontrollera flödet av Åbro från Tomas till Pumpen. Att det tog så lång tid berodde på att jag var behjälplig med att hålla Ciddens vinglas, då denne deltog i någon form av vadslagning med en arbetskollega kring viktnedgång, vilket medförde att han försökte undvika den näringsrika ölen. Måhända var det rödvinets inflytande som smittade av sig på oss på mellansätena, då diskussionen till en början var tämligen belevad och kretsade kring ekonomisk tillväxt och då i första hand utvecklingen i Kina.

I och med att tiden gick passerade vi Nyköpingsbro, vilket verkade som en madeleinekaka för Cidden – letandes en större lägenhet på Södermalm – som paradoxalt nog började tala sig varm för livet på landsbygden. Landsbygdsromantik är inte något som hör till vanligheterna på en supporterresa och indikerar nog att Cidden börjar bli gammal och har bott för länge i Sveriges centrum så att han har börjat ta saker för givna. Det är annars sedvanligt bland grönsvarta anhängare att kalla alla från orter av storleken av Borås och nedåt för bönder. Detta är ju i många fall en smula felaktigt i fallet Åtvidaberg och hänger snarare samman med en allmän uppfattning om landsbygdsbefolkning i periferin som närmast per definition ses som lite dummare och trögare än vi som bor i centrum (som Stockholm) och ägnar oss åt framtidens verksamheter (antalet deltagare på resan som jobbar inom IT, media och underhållning är ju knappast representativt för befolkningen i stort eller ens bland vita, medelålders män).  Arbetslösa industriarbetare kanske hade varit en bättre benämning på boende i en tynande bygd som fram till 1970-talet hade en av Sveriges största industrier i form av Facit. Med en stark anknytning till den före detta industristaden Göteborg är ett sådant tilltag emellertid inte riktigt lika lockande. Även Stockholm var en gång i tiden en industristad men det är det knappt någon som kommer ihåg längre.

En bit efter tolv – en smula försenat på grund av att jag tvingar fram ett nödpisstopp på vägen mellan Linköping och målet – glider vi igenom Åtvidabergs centrum och finner en parkeringsplats. Målet för den därpå följande promenaden är ett ställe som heter Natt & bar, som Gårdakvarnen tidigare varit i kontakt med för en gemensam uppladdning. Vi virrar runt lite i ett tämligen öde och regnigt centrum som är likt de flesta andra centrum planerade och uppförda på 1970-talet eller så. Enligt uppgifter från Gaisare Stockholms nya hemsida så skall en deltagare på resan sagt att ”Fan, här kan man inte ens ta livet av sig om man hoppar ifrån deras högsta tak”. Detta är förstås en sanning med modifikation, då ett hopp från centrumgallerians tak ner på parkeringen bakom nog skulle ge så allvarliga skador att man avlidit innan en ambulans kommit fram. Ambulanser och annan vård för människor i periferin har ju som bekant skurits ner för att vi i centrum skall få lite mer valfrihet.

Efter att ha gått in på någon slags snabbmatspaviljong vid stora rondellen och frågar om vägen av dussinet poliser /Tomas börjar fnissa nervöst) så hittar vi till uppladdningsplatsen som är pittoreskt placerat i källaren till Willys med en liten uteservering mot den stora parkeringsplatsen (en sökning på det världsomspännande informationsnät som i dagligt tal kallas för internet ger att nattklubben tidigare haft det mer träffande namnet Gruvan). Vi måste komma ihåg att Åtvidaberg är en liten ort vars nöjesutbud inte kan mäta sig med landets och världens större metropoler men även med min välvilliga inställning känns lokalen rätt tragisk. Att Gårdakvarnen sen aldrig kommer med sina bussar och vi och några andra bilister med grönsvarta sympatier sitter i lokalen och suger på öl i plastglas (utan Cidden då, som dricker vin förstås) och försöker trycka i sig mikroungsvärmd lasagne förminskar inte det taffliga intrycket.

Jag hinner med att trycka i mig tre stora stark och får på så sätt upp det totala ölintaget till sex. En mängd vid vilket jag slutar och vilka sedan ger mig en begynnande huvudvärk och lätt bakfylla fram emot hemresan. Sedan tar vi minibussarna ner till den lilla idrottsplatsen som håller på att genomgå en ombyggnad för att försöka nå allsvenskans stigande krav på storlek och komfort, krav som kommer från fotbollens slipsnissar som inte bor i Åtvidaberg och skulle de vara födda där kommer de att förneka det. Speakern talar sig varm för det hela under halvtidspausen. På något sätt finner jag nog ändå att Kopparvallens träläktare är mer i klang med samtiden (grönt, naturligt, förnyelsebart) än de öststatsmässiga betongklumpar som byggs när slipsnissarnas stora drömmar och visioner till sist möter den materiella ekonomiska verkligheten likt ett fall från Willys tak ner på parkeringsplatsens asfalt.

Inne på bortasektionen traskar jag längst upp i ena hörnet av träläktaren utan tak och ställer mig jämte krönikören Adam och Negg-Ingo. Det blåser kallt och snömängden ökar under matchen. Inte ens några finska björnkramar och en sipp på det kaffe som memma köper i pausen kan värma mig när jag står där uppe i blåsten och tittar på ett GAIS som inte vågar vinna och ta kommandot från den givna avstigningskandidaten som i skrivande stund, efter deras tredje match, har gjort 12 mål på tre matcher och leder allsvenskan. Jakob Olssons mål, fyrtio sekunder efter att han blivit inbytt är en riktigt pärla som man dessutom får uppleva på relativt nära håll. Mer än så orkar jag faktiskt inte skriva om matchen. Det är på något sätt lite mindre smärtsamt när motståndarna gör mål i bortre ändan av fotbollsplan när man står vid kortsidan.

Med förfrusna fötter som mina sneakers (inköpta i Thailand) inte lyckats hålla varma haltar jag efter matchen tillbaka till minibussen. Truppen har nu utökats med ytterligare två vita män, denna gång i tonåren, som kommit med Gårdakvarnens bussar och nu följer med sin far, föraren Thomas tillbaka till Stockholm. Jag sätter mig längst bak i minibussen med tonåringarna, som pillar med sina iphones eller var det nu är för något, bläddrar lite i en kvällstidning som jag tror Björn köpte på bensinstationen och som under nedresan ramlat ner på golvet och blivit lite blöt och kall, precis som jag blivit, och surar vägen hem. Samtidigt har Hasardspels-Tomas börjat dricka vin med Cidden och detta leder oundvikligen till flera nödvändiga pisspauser. Vid ett tillfälle försöker jag gå ut och sympatipissa men det går helt enkelt inte.

Det börjar bli mörkt ute. Bussen släpper av mig och flera andra vid Slussen. Här finns ett utbud av kultur och nöjen som vida överstiger allt Åtvidaberg kan tänkas erbjuda. Tomas undrar om jag skall hänga med ut men jag säger att jag måste tillbaka till staden med de vita elfenbenstornen. I detta centra mitt i centrum så traskar jag genom tunnlar av fallfärdig och sliten betong med den pikanta lukten av urin. Det är vi som skall vara vinnarna men i hjärtat känner jag mig som denna kväll som en förlorare.

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s