människoförakt

Fotbollens framtid X – Idioter
Ralph slänger i alla fall inte golfbollar på folk!
Det finns många olika sätt att se på människan, samhällen och mänskligheten. En del anser att människan av naturen är god, andra att hon är nyttomaximerande och andra att hon är ett djur som i första hand styrs av sina känslor och instinkter. Detta tvistar både de lärde och okunniga kring men jag anser att ett faktum är en otvetydig sanning: En icke oansenlig andel är idioter.

Både livet och fotbollen är en komplicerad och mångfasetterat värld som innehåller fler faktorer än det svartvita brädets schack. Det är förståeligt att ingen kan hålla reda på alla variabler samtidigt. Trots det finns det uppenbarligen exempel när vissa har så begränsad förståelse för sin omgivning och konsekvensen av olika val att dessa onekligen kan kallas idioter. Idioterna kommer i alla former; en del är supporters medan andra är tränare, spelare, agenter, ekonomer, styrelseordförande eller ägare.

Igår skrev jag ett inlägg om baksidederbyt mellan AIK och Hammarby IF. Jag påpekade hur viktigt publikhaussen i framförallt Stockholm har varit för den allsvenska fotbollen här i Sverige och farorna med att ta denna stämning för givet, vilket vissa idioter bortom ståplats onekligen gör. Jag nämner också att supporterföreningar för båda klubbarna har valt att i detta derby manifestera mot hur supporterkulturen motarbetas med hårda och ibland kontraproduktiva tilltag.

Vad gör då flera personer på supporterläktaren? de bestämmer sig att slänga tändare, mynt och även golfbollar (jag är ingen golfare, men utgår från att de flesta av dessa inte går med bollar på sig till vardags – ett tecken på att det var en genomtänkt, närmast planerad handling) på spelarna vilket får som följd att matchen avbryts i en kvart. Företrädare från såväl Bajen Fans som Black Army är rasande.

Jag utgår förstås för att mina läsare (ja, det händer faktiskt att folk läser min blogg) har en positiv inställning till läktarkultur. Måhända tar jag saker för givet, men nog borde jag kunna utgå från att de flesta av er inte är idioter! Låt oss därför göra ett försök att leva oss in i idioternas tankevärd. Här har vi nämligen ett sällan skådat idiotiskt samspel mellan olika grupperingar av idioter.

Först har vi idioter om drar alla på ståplats över en kam (ståplatspublik=huliganer). Detta är troligen samma människor som föraktar hemlösa och tycker att om man nu tvunget skall lämna teven hemma och se sport på plats så behövs det ett bord, matservering, bekväma, breda stolar och unga, snygga tjejer med korta kjolar och pom-poms för att det skall vara en bra upplevelse. Sedan har vi idioterna som står med i en manifestation mot idioternas lagförslag som drar alla över en kam och försvårar för läktarkulturen som sedan utan några spärrar kan slänga golfbollar mot andra människor, utan en tanke på den nyligen genomförda manifestationen eller på följderna på lite sikt för dem själva och alla andra kring dem; kul för dem att gå på fotboll när vägen förbi spärrarna blir lika angenämt som en arabisk mans genom en amerikansk passkontroll.

Jag upphör aldrig att förundras över idioternas förmåga att förstöra för sin omgivning!

Det finns inga gratisluncher, inte ens i Skåne
Hörde på ekot om ett kommunalt förslag i Bromölla, där en socialdemokratisk majoritet övervägde att göra en kostnadsberäkning och bokslut för integrationen i kommunen. Idén hade de från början fått en sverigedemokrat.

Den inre bilden är tydlig: En vindpinad skånsk slätt; vägarna omgärdas av alléer; feta män som ser ut som Edvard Persson dricker kaffe med grädde och talar om hur illa den algeriske korvkioskägaren luktar; i ett fönster sitter en allt för sminkad ung tjej och drömmer om att flytta bort till storstaden (läs: Kristianstad).

Är inte fördomar härliga!?

Långt borta i en stora staden blir det stora betongpartiets partisekreterare Marita Ulvskog upprörd och de korkade halvdanska bönderna. partipiskan viner och snart har hennes kritik fått de lokala socialdemokraterna att ta tillbaka sitt beslut.

– Vi sätter oss inte och räknar på människovärdet i ekonomiska beräkningar. Vi räknar inte asylrätten, eller kostnaden för äldreomsorg eller handikappomsorg eller något annat i ekonomiska termer. Vi gör inte så, därför att människovärdet kan inte beräknas på det sättet.

Jaså, ”vi” gör inte det? Hur fungerar i så fall, socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och flera andra offentliga myndigheter? Det räknas dagligen på människoliv, det kan tyckas cyniskt och känslokallt, men det är ett faktum. Man kan ha moraliska uppfattningar om det, men en byråkrati fungerar näppeligen inte utan dylika beräkningar. Ingen större organisation kan inte bara puttra på utan att hålla ett öga på budgeten, det är verkligen också oansvarigt.

Samtidigt som jag verkligen inte uppskattar att en idé som kan tillskrivas en sverigedemokrat överhuvudtaget får något genomslag, av den enkla anledningen att de på sikt kan normalisera relationen till nötterna, finns det samtidigt uppenbara problem med att sticka huvudet i sanden för att frågan är politiskt känslig. Det är trots allt ofta bättre att känna till obekväm fakta än att var osäker. Utan fakta lämnas spelrummet lätt öppet för idioter, halvsanningar och anekdotisk bevisföring.

Ett närliggande exempel på ett liknande problem berör invandring och brottslighet. Brottsförebyggande rådet (brå) har givit ut ett par rapporter om detta, den senaste år 2005. I den sammanfattas pudelns kärna på ett enligt mig väl:

En del kritiker har ifrågasatt nödvändigheten av en ny undersökning och menar att den är till mer skada än nytta. Det finns risk att uppgifter rycks ur sitt sammanhang och presenteras på ett sätt som förstärker ett vi- och dom-tänkande. Sådana farhågor får man inte nonchalera. Brå har dock gjort bedömningen att en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs. Om den registrerade brottsligheten visar sig vara hög i några grupper av utlandsfödda så försvinner inte problemen om man inte belyser dem och talar öppet om dem. En korrekt bild av problemens omfattning och utveckling torde i stället vara den bästa grunden för att analysera förhållandena och förbättra alla invånares förutsättningar att fungera väl i Sverige, oavsett etnisk härkomst.

Mysiga avenyn

 
För dom som själv har nåt att dölja ropar på förstärkt polis

Satt på en spårvagn som i maklig takt skakade ner för kungsportsavenyn samtidigt som jag läste en artikel i metro om hur plågade butiks- och kontorspersonal är av gatumusikanter. Jo, tjenare. Har de någonsin provat att gå in i någon affär? Som konsument tvingas jag ofta lyssna på vedervärdiga radiostationer som spelar kval och annan skitmusik. Värst är det förstås i juletider. Många affärer har tappat mig som kund genom åren. Slutsatsen företagarföreningen Avenyn drar är att gatumusikanter bör förbjudas på Avenyn.

Andra saker som redan är förbjudna är affischer, felparkerade cyklar och alla former av försäljarstånd. Måhända är det företagarföreningen på Avenyns gammalstalinistiska attityd till paradgator som gjort avenyn till en öde och trist vindtunnel under den tiden som inte drogpåverkade fjortisar och drängfulla trollhättebor raglar runt på stråket.

Kommunalrådet Jan Hallberg (m) har en lakoniskt svar: ”Om man störs av någon som spelar får man försöka prata med dem.” Hemska tanke för det företagarna på avenyn – det är sånt man har poliser till!

Coolt är tråkigt
Sitter och bellar på en brittisk dokumentär på tv8 som handlar om vår fritid med namnet ”Kära fritid”. Dokumentärens kreatör, en långhårig rödlätt man, tar sitt avstamp i en gammal dokumentärfilm från 1930-talet om samma ämne. På de svartvita bilderna håller människor på med en massa saker tillsammans.

Kewlt!

Berättaren åker till samma gudsförgätna walesiska småstad som var med i den gamla filmen och tittar på dagens fritid. Manskören finns kvar, men medelåldern är mycket hög. Ungdomarna i orten däremot verkar inte göra något annat än att hänga runt på en fritidsgård eller vid tågstationen (känn på det korvkiosk!). Ungdomarna är fullständigt blasé och vet inte vad de vill göra med sin fritid, trots att de har många mer timmar ledigt än deras mor- och farföräldrar som arbetade långa arbetsdagar, sex dagar i veckan.

För dem är fritid något som kostar pengar. Ingen av dem skulle våga erkänna att de är intresserade av något så töntigt som en hobby! Men ärligt talat kära läsare, finns det något törnigare och ocoolare än ungdomar som står och hänger; nervösa, osäkra, hela deras rörelsemönster och deras läten bara skriker ut: ”titta på mig, bekräfta mig!”. Jag har ibland tänkt över innebörden av ordet ‘cool’ (om nu ungdomar fortfarande använder ordet). Det borde betyda att någon är så säker i sig själv att de vågar vara sig själva; inget är således coolare än frimärksamlare, fågelskådare och vuxna män som kör modelljärnvägar med en fånig mössa på huvudet. Ja, även jag erkänner gärna att jag har töntiga intressen (men jag vågar förstås inte skriva om dem här, någon av er kanske tycker jag är ocool).

Förr var fritid något som var billigt, nästan gratis. Nu är fritid något som är dyrt och genomkommersialiserat. Kanske inte så konstigt i beaktande av hur ekonomi fungerar. Det finns inte längre så mycket att känna på basala behov (vad nu det är), nya behov måste skapas. Förr var det vi gjorde på fritiden något vi gjorde gemensamt men nu är det individualiserat och signalerar status istället för att leda till gemenskap.

Själv en mycket solitär person. Jag uppskattar ensamhet och har inget stort behov av sociala kontakter. Jag tror inte heller att allt var bättre förr och att allt är på väg ner i h-vetet. Samtidigt är sakernas tillstånd inte perfekta. Människor flyttar ofta från ort till ort, men på många sätt fortsätter folk ändå att umgås med folk de känner från gymnasiet. De enda medlemskap det har är för något banalt genomstajlat gym (status) och de olika kundkort för olika kedjor de har i plånboken. Sedan går de hem och tittar på nåt skitprogram där okända/kändisar/artister/etc sjunger i någon form av konstlad tävling.

Jag har själv försökt bättra mig, men det är ändå en smula oroande hur passiva och insulära människor tycks vara. Människor som börjar prata med någon de känner är oftast galna eller påverkade – eller är de alltid det?

Bekämpa hockeyn – köp faktum!

– för att köra i gamla hjulspår

Framsidan i dagens Gepe handlar om hur hockeyklubben Frölunda hastigt och lustigt dragit sig ur samarbetet kring de hemlösas kalender. Själva idén är att olika hemlösa har fotograferats i olika klubbdräkter för tolv olika föreningar i Göteborg med omnejd.

Klart att det är lite dåligt att dra sig ur ett samarbete så här i sista stunden, men det roliga är ändå hur en reklamare kommenterar händelsen i artikelns ingress:

”Enligt Bo Wallmander på reklambyrån Speak motiverar Frölunda avhoppet med att klubbens fans inte kan identifiera sig med hemlösa.”

Föga oväntat dementerar klubbens marknadschef påståendet och kallar det en fullständig lögn. Får la tro att mannen satte både kaffet och lussebullen vrångstrupen. Inte någon kul nyheter för en marknadschef, oavsett om det är sant. Skulle verkligen inte förvåna mig om det är sant, men det kommer förstås aldrig att erkännas vad som sägs bakom stängda dörrar.

Som jag ser det är det återigen en chans för GAIS att distansera sig från Frölunda Indians och allt den klubben står för – fjantiga jippon, dålig smak och annat trams som avser att locka till sig resursstarka konsumenter, döva dem med hög ljudvolym och reklam och trycka ner reklamflyers i käften på dem. Sedan är ju sporten tämligen menlös också, men det behövs la knappt nämnas.

Du vill la uttrycka dig själv?

Hög tid för ett snårigt inlägg – men med en röd tråd.

Office Space är helt klart en av mina favoritfilmer. Snackade med min uttråkade sambo som sitter fast på Brommas flygplats och kom och tänka på en idé jag utvecklade för en tid sedan och nu undrar om jag skall göra något av. Men först filmen. Som en bihistoria till helvetet på kontoret utspelar sig ett liknande helvete på ett lunchhak brevid. Den mediokra skådisenJennifer Aniston spelar Joanna, servitris. Under filmen blir hon plågad av sin chef som vill att hon skall ha på sig mer små roliga knappar (”We’re not in Kansas anymore”) och liknande för att uttrycka hennes personlighet. Haket har till och med regler på hur många fjantiga prylar personalen måste ha på sig. Joanna har det minimala antalet, men det räcker inte. Till slut blir denna påtvingade personlighet för mycket för Joanna som faktiskt jobbar som servitris för att få pengar, inte för att ”uttrycka sig”:

Joanna: You know what, Stan, if you want me to wear 37 pieces of flair, like your pretty boy over there, Brian, why don’t you just make the minimum 37 pieces of flair.
Stan, the manager: Well, I thought I remembered you saying that you wanted to express yourself.
Joanna: Yeah. You know what, yeah, I do. I do want to express myself, okay. And I don’t need 37 pieces of flair to do it. [flips off Stan]

Till ett derby 2006 mot den lille satan tog jag spårvagnen ner till stan och hoppade av först vid Avenyn (fiendeland) för att få lite närmare till bortasektionen på Nya Ullevi. Dessutom skulle jag stilla min oroliga mage med lite hamburgare och gick planlöst in på Burger King. Äter sällan på trista hamburgeställen, men det här var en nödsituation. Kanske jag borde ha vetat bättre; Köttkungen och den onde har ett samarbete och alla i personalen gick omkring i en vedervärdig, randig färgkombination. Dessutom tog det evigheter att få sin hamburgare. Skulle tagit en halv special istället. Men det går ju inte att bli ondsint mot personalen, de är tvunga att ha på sig skiten och det var rätt mycket folk. Min sambos företag ville att hon skulle börja ha på sig en tomtemössa redan i slutet på november, vilket hon förstås skiter i. Men det är lite mer krut i henne än någon finnig unge som jobbar på en hamburgekedja.

(er kära bloggare fick lida helvetets kval för att hitta denna bild)

Under ett derby använde sig snorvalpsklacken av detta budskap. Om man är ett litet bortskämt kranskommunspucko som ser ut som Pontus Wernbloom är detta kanske höjden av smarthet. Men för mig visar det snarare på kreatörernas avsaknad av respekt för utsatta grupper i samhället.

Vad är egentligen poängen jag försöker komma till? Jo, för en tid sedan läste jag uteliggarnas tidning Faktum och noterade att GAIS – till skillnad från bland annat den lille satan – saknade stödprenumeration på deras tidning, även om klubben i och för sig har hjälpt till med lottförsäljningen i samband med VM för hemlösa. Kopplar man ihop allt detta med ordförande Christer Wallins uttalande i tidskriften Offside (har letat, men inte hittat vilket nummer) om att GAIS skall vara underdogen i Svensk fotboll finns det en vettig väg framåt; GAIS kan profilera sig som uteliggarnas klubb!

För det första är det helt i linje med det sätt som många inom de grönsvarta leden vill profilera sig gentemot konsumprodukten; lite smartare, lite kvickare och med ironi och självdistans. För det andra är det att profilera sig tillsammans med riktiga underdogs. För det tredje skulle en sådan kampanj inte behöva bli lita flanig och töntig som blåvittrandiga ungdomar med hårnät.

Min tanke är enkel: GAIS skänker bort en grönsvart mössa till varje Faktumförsäljare. Det är en vettig sak att ge till uteliggare, det är kallt ute nu i vinter och de kan näppeligen supa eller snorta upp mössan. Faktumförsäljare syns på stan och skulle därför göra reklam om de använder mössan, samtidigt som GAIS varumärke starkare kopplas samman med människor som väljer bort eller misslyckats med den enkla vägen i livet; underdogs. Men framförallt, och detta är viktigt, så kan inte GAIS eller Faktums redaktion tvinga försäljarna att bära mössan. Hemlösa spelar inte medelklass-svenssons spel. De jobbar definitivt inte på Burger King. Hejar försäljaren på blåvitt så slänger han mössan (i bästa fall). Inte svårare än så. Faktumförsäljare som väljer att bära mössan blir trovärdiga och genuina reklampelare, de är inte tvingade som Joanna i Office Space. De säljer sig kanske, men helt frivilligt och kan när de vill bryta kontraktet genom att slänga mössan i hamnkanalen.

Har tänkt på att sända det här förslaget, med ett annat språkbruk, till lämplig person på GAIS kansli. Problemet är förstås att jag är en nolla. Även om GAIS med aktiva supportar är talibaner som upprätthåller en stenhård stil där ett svagt hockeyintresse kan leda till nackskott, är GAIS kansli och därtill hörande människor inte underdogs utan i hög utsträckning flanar som hellre lyssnar på människor som har kostym och varit medelmåttiga försäljare för nåt medelmåttigt företag. De är helt enkelt inte underdogs och det är tveksamt om de kunde förstå en idé som de inte redan tidigare fått exempel på från en marknadsföringsbok från en grundkurs i företagsekonomi.