Coolt är tråkigt

Sitter och bellar på en brittisk dokumentär på tv8 som handlar om vår fritid med namnet ”Kära fritid”. Dokumentärens kreatör, en långhårig rödlätt man, tar sitt avstamp i en gammal dokumentärfilm från 1930-talet om samma ämne. På de svartvita bilderna håller människor på med en massa saker tillsammans.

Kewlt!

Berättaren åker till samma gudsförgätna walesiska småstad som var med i den gamla filmen och tittar på dagens fritid. Manskören finns kvar, men medelåldern är mycket hög. Ungdomarna i orten däremot verkar inte göra något annat än att hänga runt på en fritidsgård eller vid tågstationen (känn på det korvkiosk!). Ungdomarna är fullständigt blasé och vet inte vad de vill göra med sin fritid, trots att de har många mer timmar ledigt än deras mor- och farföräldrar som arbetade långa arbetsdagar, sex dagar i veckan.

För dem är fritid något som kostar pengar. Ingen av dem skulle våga erkänna att de är intresserade av något så töntigt som en hobby! Men ärligt talat kära läsare, finns det något törnigare och ocoolare än ungdomar som står och hänger; nervösa, osäkra, hela deras rörelsemönster och deras läten bara skriker ut: ”titta på mig, bekräfta mig!”. Jag har ibland tänkt över innebörden av ordet ‘cool’ (om nu ungdomar fortfarande använder ordet). Det borde betyda att någon är så säker i sig själv att de vågar vara sig själva; inget är således coolare än frimärksamlare, fågelskådare och vuxna män som kör modelljärnvägar med en fånig mössa på huvudet. Ja, även jag erkänner gärna att jag har töntiga intressen (men jag vågar förstås inte skriva om dem här, någon av er kanske tycker jag är ocool).

Förr var fritid något som var billigt, nästan gratis. Nu är fritid något som är dyrt och genomkommersialiserat. Kanske inte så konstigt i beaktande av hur ekonomi fungerar. Det finns inte längre så mycket att känna på basala behov (vad nu det är), nya behov måste skapas. Förr var det vi gjorde på fritiden något vi gjorde gemensamt men nu är det individualiserat och signalerar status istället för att leda till gemenskap.

Själv en mycket solitär person. Jag uppskattar ensamhet och har inget stort behov av sociala kontakter. Jag tror inte heller att allt var bättre förr och att allt är på väg ner i h-vetet. Samtidigt är sakernas tillstånd inte perfekta. Människor flyttar ofta från ort till ort, men på många sätt fortsätter folk ändå att umgås med folk de känner från gymnasiet. De enda medlemskap det har är för något banalt genomstajlat gym (status) och de olika kundkort för olika kedjor de har i plånboken. Sedan går de hem och tittar på nåt skitprogram där okända/kändisar/artister/etc sjunger i någon form av konstlad tävling.

Jag har själv försökt bättra mig, men det är ändå en smula oroande hur passiva och insulära människor tycks vara. Människor som börjar prata med någon de känner är oftast galna eller påverkade – eller är de alltid det?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s