Till Västsvenska industri- och handelskammarens VD

Den största morgontidningen i landets andra stad. En helsida för debatt, men ytterst sällan någon som engagerar mig. Lördagens sena bläddring för dock med sig ett undantag. Ett irriterande undantag.

Anders Källström är VD för Västsvenska industri- och handelskammaren. Han vill lyfta fram frågor som rör kompetens i Västsverige och hänvisar i ingressen till en färsk undersökning. Han menar att kompetens är en allt viktigare resurs och att goda föredömen är viktiga som inspirationskällor. Jag vill inte säga emot hans grundläggande hypotes. Däremot gör han en tvivelaktig och vulgär när han säger att ”1900-talets världskrig har, så att säga, ersatts av 2000-talets ‘War of Competence'”. Däremot är jag mer skeptisk till hans påstående om att offentliga personers betydelse som inspirationskälla för ungdomar ökar, något han påstår men inte underbygger med några referenser. Hans poäng är dock att de kända Göteborgarna (läs: socialdemokraten Göran Johansson) inte är lämpliga reklampelare för att locka till sig unga hjärnor till regionen.

Måhända är det så, vad som dock gör mig mycket irriterad är den färska undersökning han hänvisar till i ingressen och sedan ägnar lång tid åt att förklara. Hur har denna gått till? Några goa, glada medarbetare har traskat över (läs: åkt stor, fet bil) till Brunnsparken. Väl där har de frågat folk på gatan att nämna kända göteborgare tills de som frågade kände att listan så att säga stabiliserade sig.

Ja, varför tänka på sådana där träiga begrepp som oberoende slumpmässigt urval?! det är förstås väldigt imponerande att vräka ut sig över en hel sida och tjôta om kompetens och samtidigt visa upp en fullständigt brist på kompetens om hur man genomför en mycket enkel undersökning. Personligen har jag utbildning inom området men har inte lyckats får ett arbete som motsvarar min kompetens. Att Anders Källström babbla på om hur unga välutbildade väljer bort Göteborg samtidigt som han tydligen saknar sådan grundläggande kompetens bland sina drygt 65 medarbetare är minst sagt imponerande.

Pinsamt! Jag kanske skall höra av mig och fråga om jobb, jag har i alla fall kompetens som de saknar och jag bor dessutom redan i Göteborg.

Lundgren kapten i tre år till

Efter gårdagens ‘avslöjande’ i gepe om att fyra av GAIS (så kallade) nyckelspelares kontrakt går ut till hösten så reagerar klubben (för en gångs skull?) snabbt och effektivt. Kapten Fredrik Lundgren meddelas officiellt ha skrivit på för ytterligare tre år (till och med 2011) med hela Göteborgs lag GAIS.

Dessutom skrivs det i gepes papperstidning att enligt Wallin ser klubben över möjligheter att ge Fredrik Lundgren en roll i klubben efter den aktiva karriären. Ett enligt min spontana reaktion utmärkt idé. Få spelare har ett sådant klubbhjärta som Lundgren och har dessutom alltid givit ett intelligent och trevligt intryck. Ett antal intryck som jag inte riktigt fått (på lite distans skall sägas) av en annan individ som gått från truppen till en roll inom organisationen.

De tre övriga spelarna vars kontrakt går ut är inga överraskningar, dessutom torde kontrakten gå ut för Henrik Dahl, Jóhann Gudmundsson och Daniel Nicklasson. För oss som följer klubben dagligen. Bobbie Friberg da Cruz önskan att få testa på spel någon annanstans är allmänt känd och ett urtjatat ämne. Wallin skall enligt uppgift ha goda förhoppningar att skriva nya kontrakt med David Durmaz skall likt Daniel Nicklasson. Prince Ikpe Ekong, som skulle vara i princip klar vid årsmötet i februari har däremot förvandlats till en långt dragen förhandling med en agent/orm med det misstänksamma namnet Innocent, så oskyldig att han inte tycks veta skillanden mellan brutto och netto – som hämtat från paradiser!

Att Henrik Dahl kommer att försvinna lär inte leda till några reaktioner. Fyra tvälingsmatcher hittills på en och en halv säsong är inget imponerande facit för en 34-åring. Gå tillbaka till Varbergs BoIS istället! Jóhann Gundmundsson är ett svårare val. Inte ordinarie i år, men ett par imponerade insatser. Om klubben väljer att vänta och se har jag all förståelse för det, även om Joi lockas till Häcken där pengarna finns.

Hunger är den bästa av kryddor

Förutom sex finns det bara två saker som säljer här i den mediakåta västvärlden – mode och matlagning. För att öka antalet besökare gäller det att rida på framgångsvågen efter alla de kockar som skapat sig pengar, framgång och berömmelse genom teve och tidningar.

Kom hem sent efter många långa timmars arbete. Hade bara ätit två mackor och sörplat i mig en liten drickyoghurt. Hungrig men med lite i matväg hemma (om jag nu inte skulle ställa mig och laga mat sent på kvällen. Jag letade efter goda saker att sätta tänderna i. Hittade en del gott, men inte något som riktigt passade ihop med något annat. Hög tid att bli lite eklektisk. Fusion som vi världsberömda kockar säger.

Libabröd med smör, skivade bananer och salami! Smakade inte allt så pjåkigt. Min bättre hälft vill inte ens pussa mig, men så är hon liiiite allergisk mot bananer också.

Så här lite i efterhand tycker jag nog att det kunde blivit än bättre med lite lök.

Fotbollspassion?

Det är eftermiddag, min bättre hälft har gått och lagt sig för att vila sig en stund, jag ger mig på min fjärde kopp kaffe och på radion går det eminenta humorprogammet Mammas nya kille på P3 där karaktären Patrik håller låda. Hoppar runt bland olika inlagda länkar och når snart bottenskrapet – Gepe – som lyckas visa att det även går att ge ett reportage en missvisande vinkling med hjälp av bilder (och i ingressen också). Hur? Förklaring kommer nedan.

Texten heter ”Svenska fans mest passionerade”, är egentligen från TT, refererar till en rapport av Social Issues Research Center (SIRC). Ovanför bildtexten visas en bild på människor i svenska landslagets kläder och souvenirer. Rapporten som refereras till heter ”Football Passions” och är sponsrad (sic!) av Canon (sic! igen).

Slökollar igenom rapporten och uppfattar först en lite luddig metod då det inte uttrycks tydligt hur de så kallade fansens har selekterats ur den totala populationen (jämför med SOM).

Kappvändande flanar eller hängivna supporters?

Det visar sig dock att nästan 80 procent tycker att klubblaget är viktigare än nationen. För svenskar var denna siffra närmare 90 procent. Nu när det drar ihop sig till EM skall alla marginalare och de som knappt bryr sig om allsvenskan komma fram och låtsas att de är passionerade fotbollsanhängare, ivrigt påhejade av media. Sedan så blir det allsvenskt lunk och beskrivningar om supportern som huliganer i media som vanligt igen. De passionerade supportarna är således inte i första hand anhängare av landslaget utan håller på ett klubblag – i första hand GAIS (det är inget som framkommer i den internationella rapporten, men det låter la rimligt?). Gepes bild och ingress är således missvisande.

Sponsring och oklarheter kring metodiken gör mig en smula skeptisk på förhand till rapportens slutsatser. Dock alltid trevligt med allt som framhäver supportern som något annat än en våldsam galning, fast då är jag ju i och för sig föga objektiv.

Om ni fluktar igenom rapporten, notera framförallt deras nyttjande av faktoranalys för att dela in supportrar i olika grupperingar (s.55), vilket jag tycker var ett intressant grepp lite utöver den enkla regressionanalysen eller tröttsamma och sällan givande deskriptiva statistiken med sina stapeldiagram.

Alla kramar småföretagarna

Lyssnade på P1:s Plånboken under förmiddagen som bland annat tog upp den av politiker såväl jagade som kramade gruppen småföretagare, lite beroende vem man frågar. De flesta partier anser sig nu vara småföretagarnas vänner, på samma sätt som nu även moderaterna vill krama ihjäl arbetaren.

Det är inte bara de faktiska kostnaderna (skatter och avgifter) som företagarna ser som ett problem utan all den tid och energi som måste ägnas åt att fylla i blanketter och uppfylla alla krav och regler som verksamheten för med sig. Tid och energi som istället kunde användas till lönsammare verksamheter som kommer alla till del genom högre skatteinbetalningar och fler arbeten. Samtidigt som enklare regler och kostnader skulle flera kunna och våga ta steget och bli egna företagare.

Även om socialdemokraterna och nu alliansen säger sig vilja förändra för småföretagarna ser dessa lite faktiska resultat.

Vad jag dock kommer att tänka på när jag lyssnar på programmet är den peruianska ekonomen Hernando de Sotos bok ”The Mystery of Capital: Why Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere Else”. I många av den fattiga världens fattigaste områden spirar småföretagsamheten. Har dessa länder något att lära Sverige? Nej, verkligen inte. De Sotos studier har visat att det byråkratiska systemet i dessa länder är så snårigt och omständigt att det inte ens är värt att försöka agera enligt lagar och regler.

”In Haiti, one way an ordinary person can settle legally on government land is first to lease it from the government for five years and then buy it. Working with associates in Haiti, our researchers found that to obtain such a lease took 65 bureaucratic steps requiring, on average, a little more than two years. All for the privilege of merely leasing the land for five years.”

Medan svenska politiker delvis hoppas att dagens småföretag skall spira upp till morgondagens storföretag är detta något som effektivt hindras av byråkrati och korruption i många länder. Deras småföretag kanske gynnas på kort sikt genom att de fullständigt kan strunta i alla regler, skatter och avgifter – även om de troligen måste betala någon korrupt polis eller tjänsteman -men samtidigt är det omöjligt för dem att ta lån, investera, bilda aktiebolag medan de hela tiden måste oroa sig för att förlora sin – i statens ögon – olagliga egendom.

”In Egypt, the person who wants to acquire and legally register a lot on state-owned desert land must wind his way through at least 77 bureaucratic procedures at 31 public and private agencies. This can take anywhere from 5 to 14 years. To build a legal dwelling on former agricultural land would require 6 to 11 years of bureaucratic wrangling.”

De flesta regler och bestämmelser som tynger svenska företagare är skapade med den bästa av avsikter och med goda anledningar. Trots det goda avsikterna kostar denna byråkrati resurser och stryper möjligheter. Aldrig någonsin går det att göra alla nöjda, det är nog det enda tillsammans med skatter och döden som vi kan vara säkra på här i livet…

… och att GAIS aldrig vinner allsvenskan.

Om detta bör det berättas

Det ges ut en hemsk mängd böcker. Trots att det knappt är mer än hundra och några år sedan gemene man och kvinna på landsbygden inte hade tillgång till mycket mer än den heliga skriften och kanske ett par böcker till dränks samma man eller kvinna nu – det vill säga om hon överhuvudtaget är intresserad – av mängder av böcker. Många är förstås då som nu fyllda av tvivelaktiga skrönor (Biblen som sagt…) så finns det en massa som jag känner att jag inte bara borde, utan framförallt vill läsa. Då är det bra med bokrecensioner som ger essensen i böckerna som man tyvärr inte hinner läsa.

Bomboffer i Dresden

Bläddrade igenom Svenska Dagbladets kultursidor som på måndagen innehöll två intressanta recensioner av sakprosa som jag lite känner att det skulle vara intressant att läsa, men antagligen inte kommer att få tid eller ork till. Först och främst, i och med att den recensionen fick störst bild, är det Jörg Friedrichs ”Branden, Tyskland under bombkriget 1940-45″ som med sina över 500 sidor lär vara en maffig bok och knappast lättsmält med sin berättelse om Tysklands alla bomboffer (trots min smutsiga last). Uppskattningsvis en halv miljon. Vad också är intressant är den kritik som författaren har fått. Kriget, slut sedan mer än 60 år, är fortfarande närvarande. För några veckor sedan försökte jag få lite perspektiv på forskarupproret mot Forum för Levande historia med flera andra exempel på hur historia än idag rör upp heta känslor.

I sammanhanget med forskarupproret har jag raljerat mot SvD:s ledarredaktion (som om de har en aning om mina angrepp) och jämfört dem med Pravdas dito. Därför tycker jag att det är roligt att recensenten Krister Walhbäck på kultursidorna smyger in ett inlägg i debatten i den andra recensionen av Kaa Enebergs ”Knuts ask och Kejsaren av Karelen” som handlar om individer i den autonoma sovjetrepubliken Karelen under mellankrigstiden gick ett förutsägbart öde till mötes. Ja, förutsäg bart för mig och (kanske) dig förstås. Okunskapen är stor. Wahlbäck skriver:

”Om detta bör det berättas, inte minst för att belysa hur självsäkra drömmare kan bli livsfarliga medlöpare till förbrytarregimer.”

Med detta åsyftar han förstås Forum för Levande Historias bok om förintelsen, ”Om detta må ni berätta”. Och det må vi verkligen, hur det skall gå till är uppenbarligen en större kontrovers när historiska händelsen väcker känslor även i lilla rationella och objektiva Sverige.

Husets ögon

Ett uttryck som man hör ibland är att ögonen är själens fönster. Om man (som jag självklart måste göra på ett närmast obstinat sätt) drar analogin allt för långt, blir fönsterna på ett hus dess ögon.

Låter förstås fruktansvärt pretentiöst. Jag tycker dock att det kan vara viktigt när jag tittar på hus. Som en i grunden oskolad (autodidakt, om vi skall försöka vara lite positiva) människa när det kommer till arkitektur har jag (framför allt förr) tämligen oreflekterat med en snabb blick sorterat byggnader i fula och vackra. Jag förstår förstås att det tränade ögat ser många fler detaljer och i dess hjärna dyker olika arkitektoniska begrepp upp för att tolka det ögat ser.

Vad jag ofta tycker mig uppfatta som en brist i modern ( inte nödvändigt modernistisk) arkitektur är fönsterna. Jag spekulerar om ivern att förenkla och uppnå en avskalad och geometrisk form ändå framför allt misslyckats genom sina tråkiga fönster (jag talar inte här om de byggnader där fönstet och fasaden blivit ett och detsamma; något som var djävligt coolt för gemene man i början av Dallas någon gång i början av 1980-talet, men nu för min del inte längre känns som ett spännande material). Jag efterfrågar verkligen inte Vasastadens mest överdådiga fasader där fönstret ramas av något som kan liknas med en gräddtårta (gräddtårta är alltid var jag tänker på när jag ser Wallenstams nyrenoverade hus vid Avenyn med bokstäver i guld) och där olika inramningar på olika våningar skall markera social status hos de inneboende. Men någon form av markering av fönster upplever jag oftast som bättre, vackrare. Ju större fasaden, och därmed antalet fönster, blir desto större blir avsaknaden. Vad är detta?

Jag har aldrig behövt sitta vid ett ritbord och knåpa med någon liten detalj som en fönsterkarm och har därför inte någon riktig och djup förståelse för de problem en designer ställs inför. Så varför skall någon bry sig om mina åsikter? Jag har inte ritat någon fasad. Jag har inte ens läst någon bok om Fönstrets teori. Mitt perspektiv är amatören som bygger sina idéer och åsikter på adderade observationer; anekdotisk bevisföring och förutsättningslöst förhållningssätt som grundas på djupt liggande och outtalade fördomar.

Till mitt försvar tar jag därför till ett brottstycke ur en bok för att slå i huvudet för de som påpekar detta – som slår in öppna fönster så att säga. Köpte för en tid sedan ”Om arkitektur”, en antologi med brokiga texter från olika tider, med olika objekt och med en brokig skara författare. I dess inledning citerar redaktörerna Claes Caldenby och Fredrik Nilsson en dansk arkitekt, Steen Eiler Rasmussen; ”grunden för en duktig prefessionalism är en intresserad och förstående krets av dilettanter, av icke professionella älskare av konsten.”.

Efter att ha påbörjat de här inlägger traskar jag iväg på ett mindre ärende i min närmiljö – jag går istället för att susa iväg i bil till en fönsterlös kubistisk lada ute på landsbygden för att uträtta mina ärenden. På vägen tittar jag upp på några byggnader som jag tycker om, även om jag inte skulle säga att jag älskar dem, och tittar förstås på fönsterna. De är faktiskt rätt enkla. Kanske de inte bara är fönsterna som jag har lite svårt för, utan helt enkelt något med stilen.

Sedan bör nog inte allt skyllas på arkitekten. När ritningen rycks ifrån honom eller henne så har arkitekten liten möjlighet att påverka när huset renoveras och ägaren sätter in nya fönster som skär sig med fasaden istället för att bara lämna mig oberörd.

*****

En modernistisk byggnad med tråkiga fönster är dock alltid bättre än en grå, slätt betongvägg utan några fönster alls.

Har hört/läst en skröna (?) som går ut på att anledning till att många bostadshus från det gyllene kvartsseklet saknar fönster, eller på sin höjd har några små badrumsfönster, på kortsidorna är att de uppfattades som orättvist att vissa av de välplanerade lägenheterna skulle få fler fönster och mer ljus än andra. Nu finns det la ingen sådan rättvis tanke, vissa svenskar står närmare solguden som de tycks dyrka än andra.

Alla till Brunnsparken!

Lördagsmorgonen är till en början lite seg. Troligen resultatet av det hejdlösa blandandet av ett dricksglas rödvin från en bag-in-box som öppnades för två veckor sedan, två Falcon Bayerskt 2,8% och ett litet glas maltwhisky från Islay. Living la vida Loca!

Bläddrar i vilket fall igenom gepe och den enda artikeln jag egentligen stannar ordentligt vid är den om kollektivtrafiken genom Göteborgs centrum [artikel, grafik]. Som vanligt är det en tämligen kort artikel (djupare analys är inte något för gepe) om lite halvlöst planerande som den härdade medborgaren förstår antagligen kommer att vara långt ifrån den slutliga produkten när förslagen malts några ytterligare varv genom politikens Kafka-korridorer, stött på patrull hos olika särintressen, folket i Lindome och Askim, nimbyister, bilister, människor som tycker att alla pengar måste spenderas på cykelbroar och sedan slutligen krockat med verkligheten.

Spårtrafik finns som bekant på idéstadiet längst med nya södra älvstranden – som kommer att bli aktuellt om tusen år när ett antal andra problem och frågor lösts – och för Norra älvstranden och upp mot Backa – som vi vet aldrig kommer att bli av. Bland kommentarerna till artikeln skriks det som väntat om tunnelbana – personer som jag tycker kan ta och betala kostnaden för en central tunnebanelinje, får se om det är så sugna efter att någon förklarat vad det kostar att göra tunnlar i blålera och älvsediment. Skall påpeka att jag inte är mot tanken att gräva ner några sträckor, men det är inte en så enkel universallösning som vissa tycks tro.

Johanna i Brunnsparken skådar ner på stressade resenärer morgon, middag, kväll och natt

Det lite mera innovativa inslaget är inte direkt någon nyhet – gepe har redan tidigare skrivit om det (tro inte att det går att leta reda på artikeln med gepes sökmotor) – utan handlar om att göra om nya allén till något av en bussgata (som är det staden får satsa på när ingen politiker har intresse av att driva igenom fler och bättre spår. Långa köer av överfulla eller tomma bussar blir följden). På ett plan känns det som en god tanke att slippa behöva ta sig via Brunnsparken varje gång man skall någonstans överhuvudtaget. Samtidigt som jag intellektuellt tycker det låter som en bra idé är det något i bakhuvudet som säger nej; en buss som inte går via Brunnsparken, hur skall jag då kunna byta? Som en hyfsat van kollektivåkare styrs åkandet automatiskt mot Brunnsparken för att byta till en bekant linje så fort jag är utanför bekanta farleder. Att åka kollektivt utan att passera Brunnsparken är nog lite för mycket av ett äventyr för mig. Måste vara brott mot någon naturlag, mina gener (de där som förklarar allt) protesterar!

Fotbollens framtid XI – Polisprovokation

Polisprovokation om koncept är la i och för sig ingen nyhet, inte heller i samband med fotboll. Tänker inte skriva så mycket om det här utan mest hänvisa till några artiklar och inslag om en match mellan FC Köpenhamn och Malmö FF 2005 som nu i dagarna fått ett rättsligt efterspel, och det handlar inte om huliganer. Istället är det polisen som bedöms har använt sig av övervåld, även om det danska rättsväsendet inte tycks vilja gå vidare med rättsliga efterspel mot någon av de inblandade poliserna.

Som kategori A-supporter är det sannerligen inte alltid kategori C som jag går och oroar mig för. Jag går verkligen inte och oroar mig för någon för det mesta, men ibland är det istället polisen som oroar mig. Hade jag inte gått med raska steg i Helsingborg 2007 hade jag mycket väl kunnat åka på stryk av beridna poliser. På Parken i Köpenhamn tycks polisen ha betett sig som ett gäng huliganer själva, vad finns det för attitydtester för polisaspiranter egentligen?

Jag la märke till det här genom en länk i en kommentar till Pelle Blohms sida, han är nämligen inte helt oskyldig i sammanhanget. Han är nämligen inte bättre att i rollen som expertkommentator än att dra snabba slutsatser kring tumulten som förstärker medelsvenssons bild av hur saker och ting fungerar på supporterläktare – överallt farliga huliganer. Blohms fel är dock minimalt och mycket mänskligt i sammanhanget – han gick inte lös på sina medmänniskor med en batong.

Länkar:
Parkenskandalen (Fantv) enligt Himmelriket på Svenska fans
Artikel om domen i Sydsvenskan
Den så kallade skandalfilmen

I stort samma biljettpriser på nya arenan

Det ser ut som kostnaden för att gå och kolla boll på den nya arenan kommer att bli i princip de samma som i nuvarande betonghål. Det är det minsta man kan begära. Den temporära flytten till Nya Ullevi innebar i praktiken högre kostnader för såväl klubbar som publik för en sämre produkt.

– Givetvis kommer priserna att gå upp lite, men det kommer inte att bli några drastiska höjningar, säger Gais ordförande Christer Wallin.

För Ordförande Wallin har den nya arenan vid några tillfällen nästan framställt som lösningen på GAIS långsiktiga, prekära situation; likt en deus ex machina kommer den nya arenan leda till ökade mer publik och ökat intresse för GAIS som i sin tur genererar än mer sponsorpengar och bättre spelare och bättre resultat och ökat intresse och så vidare i en evig uppåtgående spiral.

Kommer den nya arenan verkligen innebära ett sådant lyft? Förstås väldigt svårt att sia om. Jag är dock skeptisk till att den kommer att innebära någon långsiktig förbättring för GAIS ekonomi och de lyft som vissa hoppas och tror på med i det närmaste religiös iver. Som jag hävdade i min derbyfrossa, det finns på sikt bara plats för ett lag i Göteborg, om man extrapolerar.

Ökad publik ökar intresset från sponsorer. Men det finns ingen anledning att tro att de övriga lagen inte kommer att få samma lyft och då är den regionala konkurrensen i balans (möjligen återställd om vi räknar med Borås arena och Elfsborg).

Enligt dagens artikel i gepe så kommer klubbarna inte känna några pengar utöver biljetterna då övriga lokalhyror i arenan kommer att gå direkt till Higabs fickor. Då det har sagts att arenahyran skall styras av kostnaderna (som skenat iväg) enligt rådande kommunala marknadskommunistiska principer kan det måhända gynna klubbarna, men vi talar inte om Parken arena här. Den nya arenan är endast en kassako för klubbarna om den kan dra till sig mer publik.

*****

Gepe fokuserar förstås en hel del på det absolut viktigaste av allt; arenanamnet. Om namnet är tillräckligt bra kan den i realiteten se ut som Rambergsvallen men kommer ändå att kännas som San Siro. I alla fall om man tror att ordets makt är starkare än penningen – men det tror la inte ens en Bibel-bläddare som Ekong i sitt innersta? Själv tror jag i praktiken aldrig på vad Aftonbladet skriver. Skulle de hävda på löpet att gräset är grönt så kommer jag att betvivla det. Men så är jag färgblind också.

Tidigare inlägg om arenan:
Har man satt Fan i båten… (18/1 2008)
Arenafrågan: ”konsten att bygga helt fel” (21/1 2008)
Mer om den nya arenan och evenemangspubliken (27/1 2008)
Rapport från årsmötet (26/2 2008)