Månad: september 2013

Hammarby IF 3-1 GAIS

En match som i hög grad inte kom att handla om fotboll men som i grund och botten fick ett förutsägbart resultat som ej heller kan förväntas ändras ; i och med att ingen slängde in nått päron kunde en riktig katastrof undvikas.

Efter att ha suttit kvar på kontoret länge nog för att berättiga min arbetsdag satte jag mig på tåget till storstaden och promenerade snart raskt till Gamla stan. En i alla avseenden föredömligt arrangerad pub-uppladdning bidrog till att lugna ner mig en smula (när jag kom dit var jag allt för stressad över förlusten allaredan). Bekanta ansikten ramlade in med jämna mellanrum. Ölen smakade gott. Den där tequilan, som jag prackades på av den som minst behövde det, ligger emellertid fortsatt kvar i det nedre registret på mina smaklökar morgonen efter, trots frukost, tandborstning och tre koppar kaffe.

Jag har kommit till en allt större insikt om att jag inte gillar vare sig nya arenor eller kortsidor. Den tätt, inneslutna miljön sägs ge närhet och stämning. Jag känner mig emellertid snarare distanserad och alienerad. Det är något plastigt med alltihop. Kortsida hjälper som sagt inte. I alla fall inte om man gillar att titta på fotboll på det sätter jag gillar att titta på fotboll. Fast nu handlade ju inte den här kvällen om fotboll (det är lite som vitt vin och räkor i filmen Repmånad, fast i mer negativt hänseende).

Hammarbys supportar är tydligen upprörda. Jag kan i och för sig förstå dem. Förra året hade Hammarby Fotboll en omsättning (kostnad) på över 60 miljoner kronor, över 20 miljoner mer än de närmsta konkurrenterna. Det är resurser för övre halvan i allsvenskan (och då skulle också klubben ha än högre inkomster).  Kopplingen mellan resurser och resultat är sällan glasklar för en enskilt säsong men att harva på år efter år i denna serie är inget annat än ett misslyckande från ledningens sida. Första halvtimmen höll de sig därför borta från sin kortsida, som stod öde. Detta verkade emellertid gynna hemmalaget. Endast några minuter in i matchen kunde de göra mål och dominerade också. Någon minut efter att hemmaklacken kom ut, efter en halvtimme, kom GAIS fram till en av sina ytterst få avslut och Daniel Mendes fick in 1-1. Man får änna intrycket att spelarna inte riktigt är bekväma med den press det innebär att spela i en klubb med många engagerade anhängare. Det kanske hade varit bättre om det tagit upp hobbyodling eller frimärkssamling istället för fotboll, där pressen måhända är lite mindre. Fast nu kanske jag, som gaismedlem, inte är den som skall kasta sten i glashus. Det var ju inte precis spelare med självförtroende som sprang runt i GAIS bortaställ på torsdagskvällen.

Nå, efter att ha kommit för sent till andra halvlek från bortapuben (jag träffade en av mina bloggläsare som jag aldrig träffat i verkligheten förut och han bjöd på en öl. Det är inte första gången, så jag har säkert fått en centiliter öl per GAIS-inlägg genom åren) hann jag inte se många minuter fotboll innan jag fick uppleva ett inte fullt så diskret regn av öl över mig (mycket öl det blev här helt plötsligt). Synd att jag hade regnstället i väskan och inte på mig. En grupp… – ja, vad man nu skall kalla dem – hade tagit sig ut på den (tidigare) tomma sektionen ovanför bortasektionen och började slänga ner saker och spotta över räcket. Några bortasupportar tog sig sedan över till hörnet mot långsidan till vänster och hamnade i handgemäng. Samtidigt var det en mindre grupp på fem personer som från höger långsida slängde diverse mynt och glåpord. En av dem såg lite ut som Mr. T:s son. Förutom de inledande dropparna av öl så drabbades jag inte i någon större utsträckning och istället började en lång period av tröttsam väntan på ett beslut om matchen framtid.

Då ingen människa av värde hade skadats – bara bortasupportar, vars själars existens säkerligen diskuterats på något SvFF-koncilium med ett nekande svar – kunde matchen återupptas. Under en tid hade GAIS en hyfsad period och kanske kunde ha pressat ett till synes nervöst hemmalag ytterligare. Istället, på grund av taktiska misstag, bristande ork och/eller bristande självförtroende, blev laget med tiden allt mer passivt och mot slutet kunde hemmalaget placera in två mål. Ett tämligen förutsägbart resultat.  Tack och godnatt.

På vägen hem på sista SJ-tåget mot Muppsala (det tåg jag hade hoppats åka missade jag med några minuter och fick vänta en timme) tittade jag ut i mörkret på Stockholms näst nyaste arena. Två neon-bokstäver hade slocknat och det stod därför ”ends arena”…

This is the end
Beautiful friend
This is the end
My only friend, the end
Of our elaborate plans, the end
Of everything that stands, the end

Nå, kanske inte. Man får la helt enkelt odla sin trädgård. Sände ett e-post till Hammarby Fotboll om huruvida jag kan få tillbaka pengarna för biljetten. Snackade med en kollega som också var där. Tydligen är stämningen bland Bajen-anhängarna mest i linje med en Norén-pjäs. Interna konflikter och slagsmål blossade upp mellan olika fraktioner och individer både före och efter kalabaliken.   När vi gjorde 1-1 var det flera på långsidan som skanderade till kortsidesklacken att det vore bättre för Hammarby om de höll sig borta helt och hållet. Han trodde dock inte jag skulle få tillbaka några pengar.

GAIS 2-0 IFK Värnamo

På otursdagen kunde GAIS råna ett ineffektivt IFK Värnamo, som inte tog ryktena om mutor på bästa sätt, på tre poäng. Det är som bekant poängen som räknas men sett till spelet och avsluten var det inte mycket i övrigt som går att bygga vidare på. Med tanke på spelarnas till synes dåliga fysik och allmänkondition kanske det är lika väl att gå in i försäsongsträning nu och bygga för nästa säsong. Om spelarna är allt för slitna för att fullfölja matcherna kommer det i vilket fall inte göra någon större skillnad från nu men har måhända positiva effekter på lite sikt.

Nu kanske jag inte skall överdriva. GAIS inledande minuter var faktiskt inte fullt så smärtsamma att betrakta. Det tycks vara så att GAIS i alla fall klarar av att börja matcherna helt OK. Som jag förstått det var matchutvecklingen inte olik den mot LSK, som jag emellertid missade. Skillnaden var att denna gång ramlade det sena slumpmålet, med ett grönsvart perspektiv, ner i rätt mål. En kombination av dålig kondition och/eller inställning samt en fallerande försvarsorganisation medförde emellertid att försvaret av ledningen var något av en pina att betrakta. Jag har sagt det förut – GAIS defensiv är så pass instabil och rollfördelningen mellan lagdelarna så osäker att GAIS fungerar bättre både defensivt och offensivt om och när mittfältarna stöter och pressar högt. Att Värnamo kunde ha en enda anfallare, som alltså på papperet var helt inboxad av försvarare och mittfältare, i Cederqvist som kunde komma till fem avslut för seriens näst sista lag (och då är det ens tveksamt om Brage skall räknas som ett lag som deltar i serien) i en bortmatch mot vad som på papperet är ett lag på den övre halvan, säger en del. SvFF:s statistisk för matchen säger 7/4 i skott/på mål för GAIS och 17/6 för IFK Värnamo.

I och med att GAIS råkar göra mål. Målet kan måhända ses som tursamt men är samtidigt ett exempel på sagda resonemang. En försvarare bland gästerna spelar en lång sidledspassning en bit utanför straffområdet. Malkolm Moenza är framme och hugger, tar tag i bollen och sätter den i mål. Dåligt kommunikation och felslut som gästerna bjöd på låg förstås bakom målet. Men Malkolm var där, han regerade och utnyttjade misstagen och han gjorde mål. Lite mer rörlighet och angrepp och vi hade kunnat utnyttja deras misstag mer. När det gäller anfallarna så måste jag i alla fall säga att Linus Tornblad numera i alla fall ser ut att tycka att fotboll är rätt roligt när han får bollen. Insatsen utan boll är la emellertid fotsatt en källa till missmod för grönsvarta betraktare.

Ett rätt tidigt mål kan ju tyckas vara bra men för GAIS spel är det något av en dödskyss. Följande timmen var en pina att betrakta. Det är sällan jag är så missnöjd och lätt deprimerad när GAIS leder. I fredags så upplevde jag matchen som om det var GAIS som låg under, inte tvärtemot. Att Värnamo försökte, och också i viss mån skapade, chanser som de sedan mirakulöst sumpade eller vi räddade undan är ju inte precis något man tar för givet. Att vår målvakt var bättre var i slutändan avgörande. Om födelsebarnet Tommi Vahio hade stått i deras mål och deras målvakt i vårt hade matchen troligen slutat 0-4. Måhända var den onda demiurgens plan att dra ut på den förlorade segern till sista minuten för att göra besvikelsen så stor som möjligt. Tydligen fungerade det bra mot LSK i det avseendet.

Men istället var det alltså så att det var gästerna som återigen bjöd till. I samband med en GAIS-hörna i 88:e minuten fubblar deras målvakt med bollen när han försöker komma ut, bollen ramlar ner till Marcus Översjö, för dagen mittback, som bankar upp bollen i mål från nära håll. 2-0 och segern är (nästan) kassaskåpssäker.  Jag kan låta axlarna sjunka ner, dra en djup suck av lättnad och känna hur anspänningen och den påtagliga irritationen glider ut ur kroppen. I alla fall för en stund – på torsdag skall jag se GAIS förlora mot Hammarby – ett lag som har så pass mycket resurser att de omöjligen kan vara så dåliga som de faktiskt är. Till eventuella grönvita läsare – på torsdag vänder det!

Tillbaka till Sverige igen

Efter en vecka i Italien med mycket begränsad tillgänglighet på internet i ett land där allt dubbas så är jag åter i den så kallade verkligheten. Det första jag tar reda på att att GAIS har slarvat bort en ledning mot Ljungskile SK. Sedan ger tjuvlyssnande av en konversation när jag äter en hamburgare i väntan på en flygbuss tillbaka till Muppsala en ögonblicksbild av tillståndet i landet – de talas om bostadsrättsaffärer; spekulationer på eget boende. Att detta (och vädret) är det enda människor tycks tala om är ett i mina ögon säkert tecken på att vi inte kan förvänta oss en vändning efter sådär 20 år av mer eller mindre misslyckade reformer. Sedan kommer flygbussen, som tycks speciellt utvald för sin olämplighet att ta emot passagerare med stor packning. Det drabbar inte mig i detta sammanhang, då jag reser lätt, men med en veckas perspektiv står det klart att Sverige är ett land med serviceavgifter men ingen service.

IMG_20130903_130637

I Italien har jag levt en bubbla där GAIS inte förlorat matcher (som jag känt till) och jag hade ingen aning om vad som sas om den där paddan till politiker och bunga-bunga-partajare som då och då syntes på diverse skärmar. Dessutom så försökte värdarna tvinga på mig fem-sex rätter vid varje middag. Bubblan kanske trots allt är att föredra men jag kan ändå inte tvinga mig själv till att genuint lägga ner min själ i bostadsspekulationer och livspusselsstrategier. Dessutom spricker ju alla bubblor förr eller senare.