ognäll

Söndag i Hinksey Park

Hinksey Park är en liten park i New Hinksey, mellan två områden med terraced houses på två sidor, en väg på en sida och ett större vattendag, där bortom en järnväg, på den fjärde sidan. I stort sett varje dag går jag genom parken för att traska in mot centrala Oxford. Trots att det är kallt så är det då och då något på gång. Vid något tillfälle har jag sett flera ungar i roddbåtar i den lilla dammen. Rodd är en populär sport i området, i alla fall har såväl Colleges och andra sina klubbhus längst med Isis. Fast dessa ungdomar ansågs väl inte redo för floden ännu.

IMG_3136

På söndagar ser jag ofta en grupp av ovanstående mogna ungdomar som är ute i dammen med sina segelbåtar. Bakom dem, vid de stora träden, ligger deras ryggsäckar med tilltugg och termosar. Det är något fundamentalt trevligt med människor som har en seriös hobby.

Självgodhet på det nya året

För att försöka hålla upp den air av självgodhet som denna bloggs titel tarvar känner jag ett behov av att citera från Gårdakvarnens hemsida angående den nya medlemstidningen, där undertecknad gett ett bidrag. Det är förvisso ingen nyhet för regelbundna läsare på gardakvarnen.se, men jag måste ju börja året på ett positivt sätt – även om mitt bloggande avtagit i intensitet under senare tid på grund av arbete och sånt. Jag kommer iaf inte ge upp försöket att skriva om matcherna även under 2011, även om jag inte kan garantera att jag kommer att kunna se alla matcher.

”Olle Jansson driver en av den grönsvarta världens mest läsvärda bloggar, Självgod och bitter. För andra året i rad glädjer han oss med en specialskriven krönika som sätter fingret på GAIS problem och lösningar.”

Nu kan jag inte redogöra för vare sig problem eller lösning. Det är något som är exklusivt för Gårdakvarnens medlemmar. Ja, det är till och med så exklusivt att jag inte ens själv får läsa det, då jag av lathet och snålhet inte betalat medlemsavgiften för 2010. Jag har emellertid lovat Memma att betala in för 2011, så det skall la bli av så småningom…

Årets…

Den här bloggens ende läsare. Ja, i alla fall den enda läsaren som jag vet om har en egen blogg, har i bloggkedjebrevens anda givit vidare en uppmaning att svara på några frågor om året som snart passerat, även om han i förhand beklagar sig över mina ironiska svar. Jag förtjänar givetvis inte bättre då jag utsatt honom för något liknande. Så här kommer svaren:

Årets bittra: Skulle först utnämna mig själv, men det skulle la vara lite väl självgott av mig. Attans närmast infantilt ironiskt svar på första frågan, sorry Peter! Annars är jag en smula bitter över försäljningen av Pärlan, numera Njurstenen, till den lilla satan. Fast det är nog mest för att det är så aktuellt.

Årets bästa semester: Har inte varit på så många semestrar, som trasproletär under en stor del av året har man inte råd med sådant. Kanske den bitterljuva semestern i Bromma.

Årets nytillskott: Tänkte skriva min och min bättre hälfts Xbox360, men hur tragiskt vore inte det?

Årets förlust: Bortaderbyt. Men jag fyllde i alla fall inte 40 den dagen.

Årets vuxenpoäng: Jag är för vuxen för att räkna vuxenpoäng… det får man många vuxenpoäng på!

Årets fysiska förändring: Jag har tappat en flisa från en framtand. Tyvärr finns det ingen bakomliggande historia om slagsmål med bönder, fylla eller något annat osedligt för att krydda händelsen med någon anekdot.

Årets nya kändisförälskelse: Som en sådan människa som oftast låtsas stå över skvaller och sådant men ändå med en viss hunger slänger sig över gamla blaskor hos barberaren så har jag tyvärr bättre koll än vad jag vågar erkänna. Utnämner i denna kategori kronprinsessan och Daniel von Ockelbo, då jag redan nu har gått runt och irriterat mig över vad det där bröllopet kommer att kosta statsbudgeten och vad de pengarna kan användas till istället.

Årets mest gåshudsframkallande låt: Jag lyssnar inte på ny musik, jag lyssnar knappt på musik överhuvudtaget numera.

Årets läsupplevelse: Jag plöjde igenom Fernand Braudels Civilisationer och kapitalism 1400-1800 i tre band på några veckor.

Årets insikt: Att ibland är det mödan värt att sända iväg jobbansökningar som ens bättre hälft letar reda på arbetsförmedlingens hemsida.

Årets TV-besatthet: Det allt svårare att faktiskt följa något på teve. Serier som är värda att se går sällan på vettiga tider för lönearbetare. Under första halvåret kollade jag dock mycket på Supernatural och under hösten, då jag bott inneboende och varit borta från min bättre hälft har jag ofta kollat på NCIS för att de passar så bra med när jag kommer hem från jobbet och börjar laga mat.

Årets fest: Någon fest jag inte kommer ihåg – vilket betyder att den måste varit jättebra (minus på vuxenpoäng på ett sådant svar antar jag).

Jubileumsfiranden

Ägnade lördagen åt det kanske nördigaste som är möjligt utan att blanda in järnvägsmodeller; 50-årsfirande av inrättandet av en professur i ekonomisk historia i Uppsala till Karl-Gustaf Hildebrand. En deltagare i sammanhanget påpekade att det även råkade vara 80-årsdagen av den svarta torsdagen – börskraschen på Wall Street 1929. Onekligen ett intressant sammanträffande. Så kan det går!

Räkmackeglidande i vardagen

Söndagen börjar glida mot eftermiddag och en ny arbetsvecka närmar sig. Det är lätt att få samma känsla för en helg som jag – och säkert många andra – hade inför sommarlovet när jag gick i småskolan. Sommaren var en ofantlig rymd fylld av ledighet. Sedan var det nästan slut och med en vecka kvar började skolstarten hägra som ett mörkt moln i horisonten.


Speciellt när man som jag har ett sånt där jobb som endast är för brödfödan – om än numera med ett synbart slut – blir veckan bara en tid som skall kämpas igenom för att det skall bli helg igen.

Då är det ibland tur att det erbjuds öppningar. Som aktiv blev jag i torsdag inbjuden till arkitektkontoret Semrén & Månssons 40-årskalas. Istället för att ta på sig blåkläderna började dagen med frukost på Hotel Avalons takterass i hjärtat av Göteborg. Förvisso hade jag tagit ledigt för detta medan andra var där på betalt arbetstid men det var det värt.

Det enda det hela kostade var att jag fick stå framför ett femtiotal människor som satt och lyssnade på mig och några andra som snackade. Enklaste jobbet i världen och det är det en massa människor som får betalt för!

Denna vecka finns det dock inga tacksamma avbrott i tillvaron. Fördelen med våren, i alla fall om man har ett skitjobb, är alla de där menlösa kristna högtiderna som är kringströsslade i kalendern och ger lite extra ledighet i tillvaron. Lite dåligt med sådant på hösten. Det får la gå i alla fall.

Korvpriser

En långhelg som gräsänkling börjar långsamt närma sig sitt slut. I och med att min bättre hälft inte är så mycket för kött, annat än fågel, så brukar detta livstillstånd innebära en förhöjd köttkonsumtion. Inte för att jag är så extremt förtjust i kött själv men man får ju passa på.

För denna period valde jag, som många gånger förut, att satsa på lite bratwurst från Saluhallen. Det finns förstås en massa olika korvar att välja på men jag är inte så mycket finsmakare, utan satsade helt enkelt på vanlig, hederlig bratwurst och valde ut ett lämpligt antal.

Det intressanta är hur billigt det faktiskt är med saluhalls-korv i jämförelse med mataffärens. Första gången jag handlat korv från det stånd jag brukar handla hos på saluhallen tog jag och stekte upp två korvar. Det är så många som jag brukar behöva för att bli hyfsat mätt av det där vanliga märkets bratwurst eller chorizo som säljs med priser strax under tjugo spänn för tre stycken.

Jag blev proppmätt. Saluhallens korv var helt enkelt matigare än vad jag var van vid. I fredags, när min bättre hälft förberedde sig för sin bortavaro, gav jag henne påsen med korv och lätt henne gissa hur mycket det kostade. Hon vägde korvarna i handen och gissade på 60 kronor. Rätt svar var 28 kronor. Tillräckligt med korv till fyra måltider.

Om jag kan köpa god korv över något så omodernt och orationellt som en disk för detta pris undrar man lite vad snabbköpen använder alla sina sparade pengar på. Inte verkar det vara att sänka priserna på korv i alla fall…

Den avantgardistiska bokhyllan

Under en längre tid nu har min bättre hälft med oregelbundna intervaller framfört åsikten att vårt gemensamma hushåll behöver mer bokhyllor. Jag har givetvis snabbt bytt ämne eller på annat sätt försökt ignorera hennes propåer. Jag är nämligen vad man kan kalla en ekonomisk människa som förstår värdet av pengar – en underbar egenskap som min bättre hälft saknar. För henne är behöver bara en eufemism för habegär.

För några dagar sedan skulle sagda bättre hälft sätta in några av sommarens pocketböcker – hon är fast i den så kallade bokslukaråldern – i vårt angenäma korridors-bibliotek. Tydligen fick min kreativa bättre hälft plötslig inspiration – hon är en kreativ människa och är inte ens färgblind! – och bestämde sig för att med ett brak tänka utanför bokhyllornas givna ramar. Det minst sagt avantgardistiska tilltaget går att beskåda på bilden nedan.

Avantgardistisk bokhylla

När jag nu tittar på bilden jag tagit och försöker förstå konstverkets essens, vad det försöker berätta för mig som betraktare, undrar jag inte om min bättre hälft faktiskt försöker säga mig något med detta verk?