New York

Tydligen blir det jul i år igen

I brist på bättre går jag till sängs med senaste numret av Offside. Men först tittar jag in på SvD.se. Bland nyheterna en bit ner – nyheter av det slag som mest finns för att de hårt prövade papperstidningarna skall fylla ut de tomma annonsplatserna med – står det om en undersökning utförd av reseföretaget Ving (trovärdigheten skjuter inte direkt i taket) om svenskars inställning till att resa bort över Jul. Tydligen vill 57 procent resa bort och av någon märklig anledning är det värmen som lockar. Artikelförfattaren har det irländska efternamnet O’Mahoney, appropå ingen ting alltså…

I nästan ännu mer icke-nyheten till vänster om den förra görs ännu mer resereklam med ett bildspel från tändandet av Julgranen vid Rockerfeller Center. Spenderare några decemberveckor i New York för ett antal år sedan och återvänder hellre dit än till värmen över Jul. När jag såg julgranen vid Rockerfeller Plaza kunde man bli fotograferad med jultomten eller Spungebob Squarepants. Antar att Svampbob är utbytt mot något annat i år. Någon vampyr kanske, jag lär inte få veta. Troligen blir det istället jul i Göteborg…

På bildspelet kan man se att några artister uppträde vid tändandet. Två som jag trodde var döda (José Felicano och Aretha Franklin) och en som jag aldrig hört talas om (Michael Buble).


Artist, irländsk, New York, jul… Ja, ni fattar. Det är hög tid att höra en av få vettiga jullåtar i en duett där en är död, och det är inte den som man förväntar sig. Kirsty MacColl. För nio år sedan valde hon att söka upp värmen vid jul och åkte – precis som många i Vings undersökning vill göra – med familjen till Mexico och blev överkörd av en miljonärs motorbåt. Så kan det gå.

Gågata på Manhattan

Läser i dagens Svenska Dagbladet om hur Time Square vid 7:e Ave. och Broadway omvandlas till gågata. Det hela är ett experiment som skall pågå fram till årsskiftet. Än så länge kan besökarna slå sig ner på campingstolar men på sikt skall detta ersättas med något passande, enligt artikeln. Jag hoppas dock att det fortfarande kommer att gå att flytta på stolarna, notera till exempel ett tidigare inlägg om hur Bryant Park blivit till en bättre plats bland annat med hjälp av flyttbara stolar.


Enligt artikeln besöks platsen dagligen av 350 000 gående människor som samtidigt endast har tillgång till tio procent av ytan, resten tas förstås upp av trafik. Det framgår inte hur många människor som passerar platsen i fordon men man vågar la utgå från att det är mindre än antalet gående och att de flesta i båda kategorierna är turister. Samtidigt är faktiskt turister också människor.

Time Square är långt ifrån min favoritplats på Manhattan. Samtidigt förstår man att det kan finnas en vinst med att låta alla dessa människor få lite mer utrymme i trafiken. De mest livliga delarna av Manhattan torde vara ett extremt exempel på hur bilen, som skänker individen så många möjligheter under andra omständigheter, vid en viss volym istället blir ett kollektivt problem.


Fördelen med New Yorks i grunden mycket enkla struktur är att den samtidigt är tämligen flexibel för experiment likt dessa. Dessutom är det hela inte riktigt helt nytt. Senast jag besökte ön för snart ett år sedan hade de redan börjat ge mer plats år gående och cyklister längst med den breda vägen från Battery Park till Harlem. Såsom på bilden ovan, kommer dock inte ihåg adressen. Noterade dock redan då att [censur] folk spatserade runt i cykelfilen!


Artikeln nämner också att the Highline nu slutligen invigts. En övergiven rälsbana en våning upp från markplan genom Meat Packing district har omvandlats till ett grönt promenadstråk genom den urbana djungeln. Ett projekt som givetvis passar utmärkt in när även denna del av Manhattan snabbt gentrifieras. Ovan kan vi se en bild jag tog förra sommaren på the Highline och ett pågående nybygge. Just det nybygget hade, en smula skamlöst får man nog säga, fått en egen utställning på City of New York Museum samtidigt som jag var där. Huset, kallat HL23 (HL för Highline och 23 för gatan), skall börja sig ut över det gröna stråket (lär bli/vara snordyrt!). Vet inte hur det går med bygget men så här skall det se ut när det är färdigt:


(ja, jag vet att mina bilder oftast är rätt dassiga, men det var dåligt väder i alla fall ena dagen! Trycker ni på dem så att de blir större blir det dock rätt mycket bättre)

Den röda staden med vita knutar

Att binda samman flera olika, osammanhängande, intryck och bilda en syntes, det är något som jag är bra på. Måhända är det ett uttryck intelligens, måhända för livlig fantasi och lättja. Ett inlägg på YimbySTHLM kring stadsradhus, där Magnus Orest först bli glad bara för att sedan bli besviken (känns det igen?), växte en livlig debatt bland inläggen och fick mig att tänka på två andra intryck.
Magnus Orest är inte road, någonstans i ett framtida Stockholm

Stadsradhus, eller townhouses med ett mer internationellt (läs engelskt) språkbruk, är en källa för tvister för många urbaniser. Delvis för att begreppet är minst sagt spretigt – från aristokratiska engelska hem till 1970-talet svenska radhus, se även beteckningen terraced house– men också för att det av vissa anses som en form som har låg exploateringsgrad och enbart består av bostäder. Förvirringen blir inte bättre när någon eller några på SBK i Göteborg genom en form av nyspråk börjat kalla nyplanerade svenska radhusområden av förortsmodell för stadsradhus (se yttrande till Marconigatan).

Kungladugårdsgatan, Göteborg

Ett av få riktiga sådana områden som finns i Göteborg är stadsradhusen vid Kungsladugårdsgatan. Själva gatan är väldigt bred – med två filer, spårväg, trottoarer och cykelbana – och kanske inte direkt inbjudande, men husen är rätt trevliga att cykla förbi. Så hur kan det se ut annorstädes? Låt oss gå till mitt andra intryck som jag kom att tänka på; Barrow Street.

Barrow Street, West Village, NY

Bilden ovan är tagen av undertecknad, jag kan ju inte sno alla rakt från internet med gott samvete. Notera att detta är en tämligen smal, enkelriktad gata. Den är dessutom inte vidare trafikerad, trots sitt läge, och jag har utan problem kunnat ta steget mitt ut i gatan (det är ofta man skulle vilja göra det på Manhattan, men det är sällan möjligt). Trots detta är det bara tjugo meter från 7th Avenue med mänger av restauranger, affärer, caféer och människor och bilar så att det räcker och blir över. Exploateringstalen är onekligen bättre än på Kungladugårdsgatan, men andra invädningar finns säkert kvar hos många. Det är till exempel bara bostäder (utom någon liten dansskola för barn längre fram till höger som inte syns på bilden) och det är enskilda hushåll. Villa är populärt och är det måhända bäst att låta villorna ligga utanför staden för att inte förstöra det urbana?

Låt oss gå vidare till mitt tredje intryck och se vad enfamiljshusen i Sverige idag består av. I dagarna skrev gepe om årets pristagare i arkitektpriset Rödfärgspriset (skapat av en tillverkare av röd färg).

Någonstans i Mölnlycke

Området som belönas heter Nysäter och är ett bostadsområde som byggts upp i en skog utanför pendlingsmetropolen Mölnlycke. Låt oss citera friskt från juryns motivering:

”Trots att bostadsområdet Nysäter bara består av tre hustyper blir helhetsintrycket rikt och varierat.”

Ett varierat yttre skall alltså försöka dölja ett likriktat inre.

”Bostadsrätter, hyresrätter och villor formar tydliga delar – åtskiljda men i livligt samspråk[.]”

För det blir inte tillräckligt segregerat annars, trots att skogen skyddar från obehöriga i ett de facto gated community.

”Alla med generösa terrasser och uteplatser i en nästan bilfri miljö.”

Måste ändå gratulera Mölnlycke till att dess invånare nu börjat använda sig av flygande mattor. Hur skall annars barnen kunna skjutsas till skola, shoppinggalleria och hem igen i vad jag trodde var en boendeform beroende av bilism.

”Ett stycke vardagslyx mitt i folkhemmet[…]. Nästan alla i området har sjöutsikt[.]”

Ja, för det är ändå utsikten som är viktigast i människornas bubbla, tänk om någon granne – en levande människa – skulle störa utsikten? i folkhemmet låter vi inte människor vara ivägen! Undrar vad Ernst Wigforss och Per Albin Hansson tyckt om den definitionen?

Äldre egnahemområden i Göteborg är måhända tråkiga, funktionsseparerade, har låg exploateringsgrad och lockar inte till besök. Samtidigt har dessa områden ofta något som kan liknas vid en kvartersstruktur, en viss variation i uppföranden och ligger bra till. Numera ägnar sig företag som Engahembolaget åt att strö ut än fler monotona sockerbitar i vårt landskap. Separerade från sin omgivning, oftast med en skyddande vall av skogspartier och med minimal blanding av människor, funktioner och uttryck; de är en antites till blandstaden – trots det tror vissa att detta skall lösa segregationen.

Förvisso kan många exklusiva bostadsrättsbyggen i centralare delar av staden, som kvarteret Koster vid Långgatorna eller Porslinsfabriken vid Hjalmar Brantingsplatsen måhända beskrivas som parasitär arkitektur som inte ger något till gatuplanet. Det är förvisso sant och planeringen för i första hand Kostern och i kanske lite mindre mån Porslinsfabriken (som inte lyckas sälja sina dyra bostadsrätter längre, 90 oköpta) är olycklig. Samtidigt har dessa människor en chans att bidra något till staden genom sina närvaro. De deklarerar i alla fall att de vill vara en del av staden. Genom villamattor i skogarna så binder sig människor till bilpendling, gallerior och sin klasstillhörighet, där stadens står för det skrämmande och exotiska (negrer, fotbollshuliganer, Faktumförsäljare…) uranför bubblan. På samma sätt föraktar många (jag menar måhända även mig själv) dessa människor som vill ha lite mer plats än oss andra.

Vilken väg skall man gå? Skall enfamiljshushållen släppas in i staden – på stadens villkor – eller skall dessa människor isoleras från staden? Vad som skulle behövas torde vara en bro mellan villaområdet och staden. Jag såg en möjliget på Örebrogatan, på sikt hade en mer stadslik bebyggelse där kunnat sprida sig. Fast då hade det krävts en annan syn på områden i staden. Nu är ett villaområde för all tid ett villaområde. Det går inte att gå in och förtäta och förändra. Istället kompletterades området med tre punkthus och bostadsrätter. bra för integrationen? Genom att bygga enfamiljshus i staden – där ytterväggar åt sidorna samtidigt är dina grannars ytterväggar – öppnas en möjlighet för en långsiktig förändring och mer dynamik. Ja, om det funnits en marknad för mindre husbyggare i Sverige.

Lämnar det hela med några enga bilder från Brooklyn Heights (framförallt enkelriktade Grace Court, men även en del annat), där stadsradhus ligger vägg i vägg med en del större och högre flerfamiljshus. Staden är aldrig långt borta, du behöver inte ens ta bil!

Lungt och skönt, men även en butik till högerColombia Pl. ser rätt fashionabelt ut, men hyfsad täthet
Byggs om, lite skräpigt på gårdenÅtervändsgrändFlerbostadshus
Notera koppararbetet runt fönstret

Ett år i en park

Parker, alla tycks vilja ha dem. Trots det är de ofta dåligt utnyttjade och ibland till och med uppfattade som direkt farliga. Råkade ramla på denna film där någon har låtit ta ett foto i timmen i ett helt år över Bryant Park på Manhattan.

Under 1970-talet förföll parken till ett tillhåll för knarklangare och var något av en symbol för stadens förfall. Under 1980-talet satte ett privat med icke vinstdrivande företag igång för att göra om platsen till något som människor återigen skulle vilja besöka – annat än kunder och säljare i droger alltså.
http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=440306&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=&fullscreen=1
Photojojo’s Time Lapse Video of Bryant Park from Photojojo on Vimeo.
De tog bland annat hjälp av William H. Whyte – en sociolog som ägnade mycket tid åt att studera gångtafikanters beteende och stadens liv. Han genomförde två grepp för att skapa ett bättre liv i parken. Dels introducerade han flyttbara stolar som människor fick använda som de ville och dessutom lät han sänka ner parken och göra den lättillgänglig. Tidigare hade den varit upphöjd från gatuplan och omgärdad av höga häckar, vilket förstås underlättade kriminalitet och minskade överblicken.

Moderata Skeppsbron

Efter att slutligen, sent på kvällen, lyckats ta mig igenom mon morgontidning dyker där lite oväntat upp en debattartikel om nya Skeppsbron av det moderata kommunalrådet Jan Hallberg i samarbete med arkitekten Akke Zimdal. Det är inte den första i en rad av förslag, som till exempel denna av formgivaren Lars Jonsson.

Som medborgare (nä, jag är faktiskt inte omyndigförklarad!) med intresse för stadsbyggnadsfrågor är det förstås av intresse att läsa vad som olika politiska grupperingar har för visioner. Eftersom jag inte har några barn och bor nära Ättestupan är ju inte skol- och sjukvårdsfrågor så värst viktiga för mig.
Borgerliga sjöbodar
En politiker håller i pennan (i alla fall halva) och det märks. Drygt halva artikeln går åt till att framhäva Skeppbrons roll i Göteborgs kontakter med andra platser och kulturer. Låter förstås väldigt bra att framhålla såväl Göteborgs internationella roll och det multikulturella samhället:

”Vi ser gärna att den nya Skeppsbron skall bli en plats dit människor gärna söker sig för att möta det nya, spännande och annorlunda[…] Här skall finnas bostäder med blandade upplåtelseformer och gärna studiolägenheter som gör det ekonomiskt möjligt för kreativa yrkesutövare att förena boende och arbete.”

Låter förstås bra i teorin, men är det realistiskt i praktiken? Dialog Södra Älvstranden släppte fram mängder av olika – mer eller mindre realistiska – visioner om platser för kultur och integration men det gick i mångt och mycket bortom vad som ansågs som stadsbyggnadsfrågor. Hallberg/Zimdal fångar delvis upp några av dessa saker med sin vision fast i nedbantad form; integration med inflyttning från nordost har blivit till blandade upplåtelseformer. Kommer ens denna moderata vision att klara av kontakten med verkligheten? Kommun vill ju inte att Södra Älvstranden skall kosta något.

Kan marknadens aktörer ens acceptera några billiga studiolägenheter till medellösa konstnärer i dyra, nybyggda hus mitt i stadens centrum? Hur många år tar det innan hyresrätterna ombildas till bostadsrätter? Hur mycket av annorlunda och spännande affärer och kaféer kommer det att överleva och hur mycket kommer att tas över av H&M, McDonalds och någon av Eva Olssons kedjor precis som i andra delar av innerstaden? Man kanske kunde hoppas, men under rådande omständigheter är jag tyvärr skeptisk. Sedan tycker jag nog att husen, som tydligen måste vara identiska, i förslaget kunde vara lite högre än tre äpplen.

*****

Som av en slump råkar Gepes kultursidor ha med ett reportage om hur Bowery Street på Manhattan där udda konst, en dynamisk musikscen (CBGB’s), prostitution och en hel den alkisar trängt undan av lyxbutiker och dyra lägenheter. Var aldrig på den gatan när jag var på Manhattan för några år sedan. Dock tyckte jag att det fanns en del intressant och udda i the Village, fast då är jag måhända diskvalificerad som heterosexuell man med blekfet hy och utan direkta drogproblem (bortsett från kaffe då). Hoppas snart få tillfälle att utröna utvecklingen på plats.

Oaktat Skeppsbrons närhet till det föga kreativa Rosenlundsgatan och de sidor av låga hyror som är föga önskvärda i något sammanhang tror jag nog att Skeppsbrons framtid kommer att ligga närmare det nya Bowery snarare än det gamla.

Kvadrat och kubik

Jag har tidigare påstått att jag inte kan engagera mig i höghusdebatten i Stockholm och Svenska Dagbladet. Ändå kan jag inte låta bli att ta upp en replik kring planerna på 34 nya höghus i den där orten som ligger en bit utanför Enköping.

Kristina Berglund (bla fd stadsarkitekt i metropolen Vallentuna) påpekar att det är en missuppfattning att högre hus ger högre täthet. Regionplaneringen och en engelsk studie som hon hänvisar till pekar på att idag så försvinner mycket av vinsterna i bo- eller affärs- eller kontorsyta i högre hus med att de inte kan byggas för tätt för att släppa fram solljus och större ytor behövs för bland annat parkeringar och friytor:

”Den visar att på en yta av tre hektar kan man i stället för en skyskrapa få in till exempel tolv fjortonvånings punkthus eller nio kvarter med trevåningshus och få samma totala våningsyta (Roger Evans Associates).
Höghus ökar alltså inte tätheten i nämnvärd grad – om man inte bygger ett Manhattan förstås, men det har väl inte Mikael Söderlund tänkt sig?”

Ja, så är det nuförtiden. När Manhattans skyskrapor byggdes var det inga större problem att bygga tätt. Nu däremot måste alla vinster kompenseras med bland annat mitt största hatobjekt i den moderna stadsbilden; menlösa gräsmattor. De är överallt så fort jag lämnar innerstaden. de bara ligger där, mellan fula vägar och fula hus och tar upp en massa plats till ingen nytta annat än att eventuellt ge lite utrymme för solljus de två veckor om året det finns någon sol i Göteborg. Men förhållandena som Kristina Berglund hänvisar till är inte givna lagar utan är resultatet av nuvarande trender och normer. Jag skulle verkligen inte ha något emot att bo på Manhattan. Men istället för att slänga upp höga hus för att Göran Johanssons eller någon annan pamps (må det vara en politiker eller någon inom näringslivet) penis skall bli symboliskt förevigad i stadsbilden (har ni varit i Skellefteå?).

”Skyskrapor dyker ofta aningslöst upp i debatten som symbol för nytänkande. Hus i en stad är dock delar av en helhet, inte separata skapelser som radas upp som på en utställning.
Den vackra sammanhållna stadsbilden i Stockholm, framvuxen steg för steg över ­sekler, är ett fantastiskt arv att utveckla och förvalta för ­kommande ­generationer.
Det duger inte att utifrån en modetrend förstöra stadsbilden genom att bryta skalan med utstickande hushöjder.”

Kristina Berglund tangerar ovan bitvis några av de tankar jag vräkte ut mig tidigare idag. Där ser man. Om det skall byggas nytt i ett område med trevåningshus, bygg femvåningshus. Finns det mestadels femvåningshus, bygg sjuvåningshus. Det är på det sättet som Manhattan är en trevlig och spännande stad att röra sig i (måhända lite för spännande vissa tider på dygnet, men inte som Hising Island).

*****

I övrigt har Mark Isitts andra artikel om arkitektur i Götelaborg kommit. Där jämför han bland annat Göran Johansson med Homer Simpson…

Wingårdh irriterar mig igen

Bilkö på Manhattan

Ja, den hyllade arkitekten (uttalas arshi…, inte arki..) Wingårdh sticker förstås ut hakan för att irritera mig en smula igen. På gepes så kallade teve får han fritt spelrum (varning – speciellt till Tommy – länken leder till ett videoinslag!). Han hinner irritera mig två gånger om.

Först säger han att vi behöver satsa på bilismen och att det är en myt att bilismen i framtiden kommer att vara ett stort miljöproblem. Men utrymmet då?! Hur ska alla bilarna få plats i en växande stad? Hur roligt är det med långa bilköer och egentligen? Bilismen kräver dessutom en djälva massa utrymme kring tätorterna. Det är förstås så att spårvagnar (1800-talsteknik enligt herr arkitekt Wingårdh) inte är lika effektivt sett till sin kapacitet som tunnelbana, men det är effektivare än busstrafik och fan så mycket effektivare än privatbilism (även om privatbilism förstås kan vara effektivare för den enskilde då det ofta, men inte alltid, går snabbare).

Sedan skulle Wingårdh gärna vilja få fria händer på södra älvstranden. Hemska tanke – och nu tänker jag inte ens i första hand på hans enligt mitt personliga tycke vedervärdiga formspråk utan kopplar ihop det hela med hans första påstående. Om vi skall göra som han säger och satsa på bilismen måste la hälften av den nya husen på södra älvstanden bli parkeringshus. Låt se nu, vi bygger götatunneln för att bli av med trafiken från älvstranden och ge plats för nya hus som då tydligen Wingårdh skall fylla med parkeringshus och trafik.