Månad: augusti 2010

Hallstahammar tur och retur del I

Då denna historia är lite långrandig för en blogg – människor har ju inte tid för längre berättelser nuförtiden – så skall jag dela upp den i mer än en del. Som bakgrundsinformation kan det vara värt att veta att jag i min forskning intresserar mig för företagsarkiv som källor för att ta reda på hur svenska industriföretag rekryterade utländsk arbetskraft under efterkrigstiden.

På tisdagen åkte jag tur och retur till Hallstahammar. En på flera sätt intressant resa med en kul förhistoria. Det hela börjar med en önskan att åka dit för att kolla på Bultfabriks AB:s – i vardagligt tal Bultens – arkiv. Detta finns inte hos någon arkivinstitution utan ligger kvar i källaren i de som förr var Bultenkoncernens huvudbyggnad, numera ett företagshotell, i utkanten av den västmanländska orten.

Bulten, som finns på sätt och viss finns kvar än i dag, och så även dotterbolaget Kanthal, som senare fusionerades ihop som Bulten-Kanthal, var ett företag som efter kriget blev ett stort på att levererade skruvar, muttrar och andra fästelement till svensk och utländsk verkstadsindustri.

Tillsammans med det från dessa företag fristående Hallstahammar AB kom denna industrikoncern att fullständigt dominera orten, och expanderade kraftigt under den minst sagt drivne och framgångsrike disponenten Hans von Kantzow. Denn industriledare hade patent på legeringen Kanthal – sammansättning av hans namn och Hallstahammar – som han upptäckt av ett misstag (Serendipity som det heter, med ett svåröversatt engelskt begrepp) när han arbetade vid Degerfors Järnbruk (där han som nyinflyttad ingenjör var den drivande kraften bakom bildandet av Degerfors IF 1907). Om man skall tro hälften av av det som står i en biografi som skrevs av en anställd i samband med hans 40:e år som disponent för koncernen var denne man, med rötter i skeppsbroadeln, en kombination av snille-industrialist, den schumpeterska entrepenören, förkroppsligande av Hegels världsande och Fantomen.

Enligt min ena handledare, vars mor arbetade som sekreterare för Bultens personalchef en gång i tiden, var det en pensionär som har ansvar för detta arkiv. Arkivet är intressant, då företaget var tidigt med att anställa italienare (fick en tilldelning vid en genom statens försorg kollektiv rekrytering under 1947) och gjorde också så vid ett flertal tillfällen under 1950- och 1960-talet. Det var la bara att ringa honom tänkte jag. Förra tisdagen ringde jag två gånger, på för- och eftermiddagen. På onsdagen ringde jag en gång. Inte svar någon gång och jag tänkte att han är la bortrest och tänkte att jag ringer näste vecka istället.

På fredag förmiddag ringer det så på kontoret. I mitt rum är det fyra personer som delar på samma telefonnummer (det rings rätt sällan, både till och från rummet) men alla har varsin telefon, telefoner som ringde simultant. Luren lyftes upp av en av mina kollegor, som inte är vidare rapp i käften i vanliga fall och inte mer så när han blir svarslös och stressad. Från min plats kunde jag betrakta hur min kollega försökte flika in någon monolog som tycktes utspela sig i luren, ”ehhh….. nä…. det här är en institution….. nä…. Uppsala universitet…. vi ägnar åt oss forskning…. jag kanske skall fråg….. nä…. ok……….. hej då.”

Min kollega vände sig till oss andra i rummet och utbrast att ”det var nog det konstigaste samtalet jag varit med om! Någon sur gubbe från Hallstahammar ringde och trodde att jag var en telefonförsäljare som ringde från detta nummer!”. Efter att ha förklarat för mina kollegor att telefonförsäljaren var jag (som ringt hela tre gånger under en vecka!) så fick jag givetvis genast ringa upp igen, och tänkte att detta kunde ju ha börjat på ett bättre sätt…

To be continued…

GAIS 0 – 1 Djurgårdens IF

Det är återigen med föga glädje som jag sätter mig ner för att försöka mig på någon slags matchrapport från fredagens batalj mot GAIS vad som under modern tid varit klubbens kanske främste Stockholmsantagonist, att en gaisare en gång i tiden startade klubbens fotbollssektion var uppenbarligen ett misstag.

Jag förde återigen tämligen noggranna anteckningar under matchen – ja, i alla fall första halvlek – men med tanke på hur trist det är att knacka ner dessa rader kommer jag att hålla mig relativt kort. Vi kan inledningsvis konstatera att klubbens försök att lyfta publiksiffran en smula med att erbjuda årskortsinnehavare att ta med en vän gratis gav föga utslag på puliksiffran, som snarare höjdes av en god tillströmning av apor.

1. D. Jankulovski;
2. E. Ekunde, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna;
10. J. Florén (56´21. J. Johansson), 29. Romarinho (63´11. T. Lycén), 14. J. Lindgren (71´18. A. Khalili); 23. E. Hédinsson;
27. M. Celik

I och med Mårtenssons avstängning kunde laget ännu inte en gång mönstra sin kanske starkaste komponent i form av duetten med Rueben Ayarna som defensiva mittfältare i en 4-2-3-1-uppställning. Jag väljer att kalla uppställningen för en 4-1-4-1 utifrån vad jag uppfattade som Ayarnas positionering i förhållande till övriga mittfältare de gånger TV-bilden gav mig en sådan överblick. Det skall inte tolkas som en mer offensiv uppställning, då yttrarna inte var vidare offensivt lagda. Innan matchen reagerade jag på DIF:s tränare Lennart Wass beskrivning av GAIS som ”ett rätt så offensivt lag som gärna fyller på med mycket folk i boxen i sina anfall”, vilket är ett påstående som jag inte alls håller med om. När GAIS får mycket folk i boxen beror det mest på situationer när GAIS får långa anfall som aldrig tycks leda till avslut. Annorlunda uttryck så övervägs GAIS närvaro i straffområdet med att motståndarna vid det laget utan problem kan ha sex-åtta man där vid det laget.

Istället fick Romarinho (eller Rogga, Romario, Sipiao eller va fan killen nu skall kallas) chansen, vilket Axén innan match kommentarade med ”hoppas Romario tar chansen”. Detta var något han delvis gjorde genom att han stod som skytt i några av GAIS bästa avslut (dock utan att spräcka sin nolla i grönsvart tröja). Detta kunde emellertid inte kompensera hans brister som ställer oss frågan hur GAIS kan få plats med en spelare som endast tycks kunna dribbla.

Sedan är det förstås en delvis öppen fråga om GAIS har någon anfallare heller, Mervan Celik är näppligen optimal för den rollen och kommer troligen aldrig att leverera i tillräcklig utsträckning på en sådan position. Då han gärna vill komma rättvänd mot mål från längre ner i banan – precis som Romarinho – saknade GAIS egentligen anfallare under en stor del av matchen. Då yttrarna sällan tycktes ligga längre upp än de förmenta anfallarna/centrala mittfältarna fanns det sällan något genomtänkt anfallsspel att tala om. Då gräsmattan, som vanligt, var undermålig bestod GAIS spel framåt av halvdåliga, långa sidledspassningar som var svåra att genomföra men sällan vann någon yta eller djup att tala om.

Situationen medförde att GAIS stopp upp bra på mitten, vilket också gav lagets de flesta av deras fåtaliga chanser i första halvlek. Även om Djurgårdens passningsspel var klart bättre så tenderade de emellanåt att göra fatala misstag när de sattes under press nära eget straffområde. Detta hade en måltjuv måhända kunnat utnyttja på ett bra sätt, men en sådan saknas i grönsvart. Det är helt enkelt ett uttryck för at GAIS saknar ett eget anfallsspel som inte bygger på motståndarnas misstag samtidigt som det saknas någon som kan utnyttja dessa chanser. En spelare som brukar kunna flaxa till det å det grövsta för sitt lag är som jag förstår det Djurgårdens kapten och måvakt Pa Dembo Touray, som också gjorde så men samtidigt gjorde flera bra räddningar och således räddade tre poäng till Stockholm.

Framåt tycktes Djurgården inte ha mycket utan hotade mestadels från distans. Det såg ut att GAIS i alla fall skulle klara av att hålla 0-0 till halvtid men då kände domaren Martin Strömbergsson att han skulle få lite uppmärksamhet och tilldömde gästerna en farlig frispark efter att en spelare sprungit in i vårt fysiska praktexemplar Fredrik Lundgren, som behövt minst sagt cirkusakrobatiska konster för att lyckats undvika situationen. Muren ställs tydligen upp en smula fel och Sharbel Touma kan skruva runt bollen på sidan av detta i det hörn som Dime Jankulovski lämnat åt rasande muren.

I andra halvlek tappar jag hoppet totalt som inte ens ett ökar tryck från klacken kan lyfta mig ur. En bit in i andra halvlek – säg mellan minut 55-60 – skapar GAIS så en rad goda chanser (Joel Johansson har precis bytts in men jag vet inte om just det var avgörande) men snart rinner detta goda spel ur sanden och jag ger hoppet om några poäng att tala med. Även om laget får till ett par halvchanser till är det inte mycket som hotar gästarna och tiden rinner iväg i rasande fart – skulle GAIS någonsin kunna göra ett mål på tilläggstid, så som motståndare ofta gör mot GAIS?

Innan matchen hade jag tänkte göra en uppskattning, en prognos, av hur många poäng som GAIS behöver under de sista tio matcherna för att ha tre lag bakom sig efter omgång trettio. Nu har jag ingen större lust med det, GAIS kommer att dela ut trepoängare till de flesta lag efter oss i tabellen att en sådan uträkning skulle bli allt för osäker. Laget är återigen inne i vad som egentligen bör betecknas som en kronisk svacka och jag kan inte se att GAIS kan räddas kvar i allsvenskan genom annat än att vi får en smula tur med de andra lagens resultat.

Kick-off goes Hellweek

Sitter på kontoret och fördriver tiden i väntan på bussen som skall ta oss till ett tvådagars upptaktsmöte. Upptaktsmöte är det svenska, byråkratiska för Kick-off. På min arbetsplats är emellertid populära anglicismer något som riskerar att leda till syrliga kommentarer och jag förväntar mig inte heller den känsla av väckelsemöte som jag föreställer mig att privata tjänstebolag ägnar sig åt på sina Kick-offer. Vi skall istället gå och kolla på ett järnbruk.

Jag kan också förvänta mig slippa teambuilding (japp, anglicism i gen) i form av att låta folk ramla och hoppas att någon bakom dem tar emot och stoppar fallet. En kollega som gick i pension innan sommaren ägnade en tid i sitt avskedsanförande åt att återberätta en sådan incident på en potatisåker i Västerbotten, någon höstkväll på slutet av 1970-talet. Att på en individualistisk arbetsplats som min ägna sig åt sådant är rimligen uteslutet.

Däremot kom jag i fredags på den perfekta team-building kick-offen för välbetalda tjänstemän. Jobbade sent och jag och min bättre hälft åt middag på en känd hamburgerrestaurang. Att placera in ett kontor medelålders tjänstemän att utföra det arbete som personalen gör på ett sådant ställe, där lönen knappt ens är hälften än för privata tjänstemän som åker på kick-offer, skulle kunna vara ett intressant tilltag som skulle få den skrikande jönsen Gordon Ramseys Hells Kitchen att blekna i jämförelse.

Real Pucko

Med kort uppdatering längst ner

Det finns få fotbollsklubbar i världen som jag har så lite respekt för som Real Madrid. Det som fick mig att bli påmind om detta var – den kanske inte så oväntade – nyheten att även Mesut Özil lämnat Werder Bremen för Real Madrid, tätt efter sin landslagskollega Sami Khedira från VfB Stuttgart. Övergångssummorna skall vara 15 respektive 14 miljoner euro – totalt runt 275 miljoner svenska kronor.

Jag har tittat en del på bundesliga under den gånga säsongen och därmed emellanåt sett Özil och Khedira spela. Egentligen inget konstigt, båda har haft rätt bra säsonger och de hålla båda bra klass. Problemet med Real Madrid är att det var rätt enkelt att notera detta redan innan VM om man tog sig tiden att titta på dem spela, på plats eller till och med på TV. Sådant är emellertid tydligen under Reals värdighet.

Styrelsemöte hos Real Madrid

Nej, här noterar Real spelarna när de lyckas i ett välorganiserat, ungt och lovande tyskt landslag inför världens blickar och priset givetvis stiger flera, flera miljoner. Då är Real där och hugger och får givetvis också betala relativt höga övergångskostnader, då alla vet att Real Madrid inte kan hantera pengar och sprätter runt med sina sedlar som en full turist.

Real Madrid är måhända en av världens klubbar med världens bästa spelare men underpresterar nästan alltid i förhållande till sina resurser. Att en sådan uppenbar (när det kommer till fotboll) paltskalle som Florentino Pérez får härja fritt med miljarder är ju ett synbart tecken på detta. Vi kan vara säkra på att Pérez – mannen som sålde och avfärdade Claude Makélélé med citatet nedan inte köpte Khedira för det defensiva ansvar han tar, utan för hans löpningar framåt.

We will not miss Makélelé. His technique is average, he lacks the speed and skill to take the ball past opponents, and ninety percent of his distribution either goes backwards or sideways. He wasn’t a header of the ball and he rarely passed the ball more than three metres. Younger players will arrive who will cause Makélelé to be forgotten.

Om Real lagt hälften av pengarna på bra scouting och sett till att beslutfattare var personen med förmåga att värdera talangscouternas bedömningar så hade Real varit världens bästa klubblag, inte platsen ditt guldbollen-vinnare går för att påbörja karriärens solnedgång. Nu skall det la i och för sig säga att detta är förvånansvärt vettiga och prisvärda värvningar för att vara Real Madrid, men det kanske inte säger så mycket. Smarta klubbar köper spelarna innan VM, inte efter.

Jag prognostiserar att Real kommer sluta tvåa i spanska ligan och åka ur i kvartsfinalen i Champions League denna säsong också. Men jag tror nog jag skiter i det och kollar på Bundesliga istället, mer fotboll och mindre trams.

Uppdatering: Simon kuper framför i sin krönika i Financial Time några intressanta synpunkter om storklubbar som spenderar mycket pengar och varför Manchester City är bättre på detta än exempelvis Real Madrid; ”Avoid buying stars of World Cups. Real Madrid – experts at buying the wrong players – signed two young Germans who shone in South Africa. But a month’s tournament is a rather small sample on which to judge a player.”

AIK 1- 0 GAIS

Efter att ha snurrar runt i de östberlinska delarna av Söder som byggdes i samband mer murens fall, hittade jag ett par rättroende i denna säsong en av få matcher jag får äran att se på riktigt.

Emellanåt klagar jag över att det är så svårt att få en överblick av taktik och den övergripande matchutvecklingen på teve, när det obönhörligen skall zoomas in på någon jöns som klarat av en dragning på mittplan eller motsvarande. Nå, överblicken blir inte bättre från nedre kortsidan heller och även om jag förstår att bortasupportar inte prioriteras (vilket den grönbruna, illaluktande, pisserännan förtäljde bättre än något annat – det är klart att SvFF tycker att bortapublik är bökigt överhuvudtaget) men nog kunde svenska nationalarenan kosta på sig en storbild till (av en storlek som varje övre medelklassvilla med självaktning har numera), så att mer än en tredjedel av publiken kunde se repriser? Så, för att försöka skriva en någorlunda vettig matchrapport, tvingade jag mig själv att nu på måndagsmorgonen titta igenom ett sammandrag.

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 4. H. Jónasson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén (71´21. J. Johansson), 17. J. Mårtensson (77´24. J. Pettersson), 23. E. Hédinsson, 11. T. Lycén;
14. J. Lindberg (64´29. Romarinho);
27. M. Celik

Det står snart ganska klart att GAIS inte åkt till Solna för att vinna, utan för att inte förlora. Endast några dagar efter att ha talat om ambitionen att spela Europa-spel ger detta lite av ett löjes skimmer över lagets målsättning. Det var inte på något sätt klart vilket lag det var som försökte överleva i bottenstriden och vilket lag som siktade mot Europa, om man säger så.

Ett återkommande problem, som jag tjatat mig trött på vid det här laget, är att GAIS oftast inte har mer än en spelare inne i straffområdet vid strukturerade anfall. Om laget har ambition att vinna matcher så går det inte att ha så lite folk som helt går med i anfallen – så enkelt är det. Låg i soffan under söndagen och slötittade lite på Klubb-TV Hammarby (tidigare känt som TV Sport) och roade mig med att kolla hur många spelare som var i straffområdet när bollen kom dit i de båda lagen Hammarby och Assyriska (lag med ambitioner att vinna). Ytterst sällan var det färre än två och oftast var det tre spelare på plats när inlägget eller passningen kom och så blev det 3-2 också. Då GAIS saknar en given målskytt (Joel Johansson stärkte inte direkt sina aktier som måltjuv genom att missa bollen vid et öppet läge i andra halvlek) så går det inte att lita på att en person skall klara av att avgöra matchen och det är inte nödvändigtvis så att försvaret blir bättre bara för att anfallet är helt uddlöst.

Mervan Celik blev allt för ensam där uppe. Att som naturlig ytter agera topp tarvar enligt min uppfattning ett bra understöd, då han ändå överlag är bättre vänd mot mål än som ensam target som jagar hopplösa bollar. Det är la i vissa avseenden helt OK att GAIS yttrar har många defensiva ansvar, men när ett lag drar ner en anfallare av två till mittfältet så kan yttermittfältarna inte fortsätta att spela som om det vore 4-4-2. För övrigt så vill vi nog har Tommy Lycén så lång ifrån uppspelsfasen som möjligt, med tanke på några av de bollar han slog bort. låt oss kort konstatera att Reuben Ayarnas uppspel var saknade.

Några korta notiser om andra spelare ger att Richard Ekunde är värdelös med boll men onkeligen en följsam försvarare. Jonas Lindberg kom inte in i matchen lika bra som tidigare men var defintivt bättre än hans ersättare Romarinho, som endast tycktes kunna utföra dribblingsräder i sidled.

Straffen för något av en bagatell för det svenska fotbollsförbundets representationslag som med lite hjälp av undersidan på ribban kunde ta ledning i slutet på matchen som ljudmässigt präglades av hemmasupportarnas fulla repertoar av hatramsor.

Som det ser ut tycks jag missa matchen mot Brommapojkarna (och således ingen rapport), vilket jag kanske mest är tacksam för.

I censurens klor

Som mina trogna läsare vet är jag intresserad och engagerad i stadsplaneringsfrågor. Detta intresse har la inte varit lika aktivt i och med flytten till Uppsala, då jag överlag finner orten rätt ointressant i många avseenden. Som vanligt är det närmast omöjligt att få bo i en miljö som jag uppskattar och jag har måhända resignerat en smula över att återigen försöka mig på en så kallad bostadskarriär, utan pengar och kontakter. Det blir la till att sitta ute i miljonprogrammet och resignera som medborgare.

På senare tiden har det varit en del debatt i lokalblaskan, vilket har satt fart på mig igen. På relativ kort tid skrev jag två yimby-artiklar, som kan ses som respons på den lokala debatten. Först som svar till Nimby-resonemang i mitt närområde och sedan mot en artikel av ett par lokalpolitiker som jag tyckte andades lite väl mycket av paternalism gentemot människor som vill bo i staden (familjer med små barn som bor i centrum vill egentligen bo ute på landet, de vet bara inte om det själva).

Tyvärr har jag i samband med detta stött på ett intressant problem. Givetvis vill jag även kommentera artiklarna direkt på tidningens hemsida, för att så att säga bidra till en levande debatt och framföra synpunkter. men av någon anledning raderades mina kommentarer på dessa artiklar nästan omedelbart. Det visar sig efter en tid att det finns någon tjomme med exakt samma namn som jag som har som vana att skriva elaka kommentarer. Den liberala tidningen UNT raderar således allt jag skriver, oavsett vad som faktiskt står i kommentarerna. Jag testade till och med att skriva i ett inlägg (inom parantes) att jag inte är han den där andra med exakt samma namn, men utan resultat. Har nu e-postat dem, men utan resultat.

En annan flitig debattör med snarlik uppfattning i stadsplaneringsfrågor, vars kommentarer får stå kvar orörda, rekommenderar att jag skall ringa till redaktionen. Så det är i det läget man är nuförtiden – det skall behövas ett telefonsamtal för att få tillstånd att kommentera på en liberal tidnings internetsida. Samtidigt strömmar SvD:s och DN:s kommentar-fält över av mer eller mindre öppet idiotiska kommentarer.