Deliberativ reklam

När det kommer till nya sätt att kräma varor och sälja konserverad gröt finns det som synes ingen gräns för reklammakarnas innovationsförmåga.

Nu skall vi förvisso inte överdriva denna yrkesgrupps kreativitet, det mest som produceras är onekligen skräp som upprepar samma gamla uttjatade recept. Vissa av dem för att de säljer(sex), medan andra verkar direkt kontraproduktiva när de läses eller hörs av en människa med en hyfsat utvecklad förmåga till kritiskt bedömning.

En relativt ny reklamtrend som dock verkar framgångsrik och nu pågått ett tag är att försöka engagera konsumenterna i något till synes meningslöst. Ett exempel på detta är Kraft food/Marabous omröstning om innehållet i Aladdin-asken. En skall bort för att ge plats för en nykomling och konsumenterna uppmanas att gå in och rösta – och därmed rädda – sin favorit.

Denna deliberativa marknadsföring tycks alltså funka, en halv miljon personer röstade på en specialtillverkad hemsida med namnet raddajulen.nu – namnet torde vara ett utslag av ironi eller total hybris från chokladtillverkarens sida – och grupper på facebook – jag blir gladare för var dag att jag inte är med på facebook!

Det är la typiskt för vår tid (otid, oseder!), det skall väljas och röstas om allt möjligt – elleverantör, vårdcentral, talangprogramsvinnare – utom det som är relevant. Fast det kanske är lika väl, att körsbärslikören vann omröstningen måste vara det slutliga beviset på att demokrati inte fungerar!

—
Angående marknadföring så berättade en kollega ursprunget till Bullens pilsnerkorv. Erik ”Bullen” Berglund – gångna tiders motsvarighet till Per Moberg – skall ha fått en relativt stor klumpsumma pengar av Alvesta slakteriförening i början av 1950-talet för att dessa skulle få sätta hans bild och namn på en pilsnerkorv. Bakgrunden till detta initiativ skall enligt min källa, som hört det på radion, ha varit en salmonellaskandal som förstört slakteriets varumärke.

—
Undrar om inte Carlsbergs nedläggningsbeslut för Pommac-tillverkningen kan ha varit ett tidigt exempel på denna slags marknadsföring, om än helt oavsiktligt. Beslutet mötes av en så kallad folkstorm och namninsamling samt en del stödköp som räddade Pommac.

Problemet med Pommac torde vara analogt med en hel del av vad vi serverar på julborden. Produkten/maten har en nostalgisk skimmer men det är inte många som egentligen köper/äter det längre. Misstänker att Bullens snart kommer att gå ett liknande öde till mötes.

Korvpriser

En långhelg som gräsänkling börjar långsamt närma sig sitt slut. I och med att min bättre hälft inte är så mycket för kött, annat än fågel, så brukar detta livstillstånd innebära en förhöjd köttkonsumtion. Inte för att jag är så extremt förtjust i kött själv men man får ju passa på.

För denna period valde jag, som många gånger förut, att satsa på lite bratwurst från Saluhallen. Det finns förstås en massa olika korvar att välja på men jag är inte så mycket finsmakare, utan satsade helt enkelt på vanlig, hederlig bratwurst och valde ut ett lämpligt antal.

Det intressanta är hur billigt det faktiskt är med saluhalls-korv i jämförelse med mataffärens. Första gången jag handlat korv från det stånd jag brukar handla hos på saluhallen tog jag och stekte upp två korvar. Det är så många som jag brukar behöva för att bli hyfsat mätt av det där vanliga märkets bratwurst eller chorizo som säljs med priser strax under tjugo spänn för tre stycken.

Jag blev proppmätt. Saluhallens korv var helt enkelt matigare än vad jag var van vid. I fredags, när min bättre hälft förberedde sig för sin bortavaro, gav jag henne påsen med korv och lätt henne gissa hur mycket det kostade. Hon vägde korvarna i handen och gissade på 60 kronor. Rätt svar var 28 kronor. Tillräckligt med korv till fyra måltider.

Om jag kan köpa god korv över något så omodernt och orationellt som en disk för detta pris undrar man lite vad snabbköpen använder alla sina sparade pengar på. Inte verkar det vara att sänka priserna på korv i alla fall…

Tvätta händerna innan toabesöket också

Jobbar kväll idag och går runt och fixar lite hemma samtidigt som jag lagar min version av korv stroganoff. Under detta behöver jag gå på toa. Ja, jag vet förstås om att det är viktigt att tvätta händerna efteråt, speciellt när man lagar mat.

Ibland är det dock även viktigt att tvätta händerna innan toabesöket. Glömde jag nämna att chili är en viktig del av min Stroganoff?

Fy satan!

Rumpor på Hisingen

Senare års PR-verksamhet i den göteborgska fotbollsvärlden har i mångt och mycket handlar om någon slags gerillareklam eller dylika tilltag- en byrå går in och gör någon insats som skall locka till skratt och/eller bli en så kallad snackis*. Tidigare exempel torde vara ”Jourhavande kamrat” från GAIS samt ”GAIS Bonito” och ”Gaisblomman” från den lilla satan.

Nu är Häcken med i matchen med ”Bakar för Häcken”. Med bakar avses pizzabagare men omtolkningen blir ju uppenbar.* 15000 specialdesignade pizzalådor med tillhörande gratisbiljett kommer säljas på 15 olika pizzerior här på den gröna ön.

Att Häcken delar ut gratisbiljetter är la inte direkt någon nyhet om man säger så (se Ahnbergs häck(l)ande** krönika på gais.se). Gratis inträde är snarare modus operanti för en av Sveriges mest ointressanta klubbar att locka publik till vallen som gud glömde. Notervärt är att klubben försöker införa något etnoperspektiv på det hela:

– Med kampanjen söker vi folk som är passionerade, Hisingsbor som älskar riktig fotboll men som kanske har lagsympatierna kvar i sitt gamla hemland. Och vi vet att vi når dem bättre med pizza än med kaviar, säger Alexander Bergström.

Måhända behöver klubba vidga sin målgrupp och konstatera att även infödda, blekfett människor på Hising Island som är passionerade för fotboll väljer bort BK Häcken för allianslagen eller – vilket ju är än mer löjligt – säger sig hålla på någon utländsk toppklubb som de sett på dumburken och aldrig ens går på fotboll på plats och nästan bara svenska landslaget på teve.

Hoppas inte mina pizzerior är med, då måste jag la börja bojkotta dem.

Fotbollskanalen, Dagens Media

* Begreppet snackis är dock dåligt anpassat till götelaborgska förhållanden då slangändelsen -is är typiskt stockholmsk.
** Ska la egentligen be om ursäkt – dåliga ordvitsar på BK Häckens namn är så uppenbart och pubertalt att det är lite under till och med min nivå.

Söndagspromenad

Söndagen bjuder på strålande väder och när man egentligen har annat att göra så är det förstås givet med en söndagspromenad. Tog med mig min bättre hälfts reservkamera ut, alla som är intresserade av fotografi kan således få sig några varnande exempel på hur man inte skall göra (jag skyller dock liiite på kameran som sett sina bästa dagar):

Hörnet Tunnbindaregatan/Brämaregatan

I hörnet av Tunnbindaregatan och Brämaregatan började de för en tid sedan mura igen en sedan länge tom lokal. Det är för egen del alltid tråkigt när lokaler står tomma länge och sedan muras igen. Invånarantalet i kvartet har la minskat en hel del sedan Götaverkets arbetare med stora barnkullar levde här och vi fick allt större boendeyta per individ. Underlaget bär sig inte längre för så mycket lokaler i landshövdingeområden i halvcentralt läge. Speciellt inte när bilåkare snabbt leds förbi på Lundbyleden och det gamla torget hamnar i skymundan.

Tunnbindaregatan, med Sussi till vänster

Mitt emot har det öppnat en Sussi-restaurang på samma plats där en rad caféer bytit av varandra under senare år. Jag kan inte säga att jag hjälp till, utan istället gått till Lundgrens på Hisingsgatan. Jag kommer inte att gå och äta Sussi heller, men det har med allergier att göra, Finns redan en annan Japan i andra ändan av Tunnbindaregatan. Får se om det bär sig, det är i alla fall ett bättre läge skulle jag tro. Måhända försvinner det en del lokaler men matutbudet inom ett par kvarter slår de flesta miljonprogram med mångdubbel befolkning; kinesiskt, thailändskt, ungerskt, pasta och pizza, pubkrubb, husmanskost, smörgåsbutik och nu alltså också japanskt.

Tunnbindaregatan

Det finns en del tomma lokaler i området men av någon anledning verkar detta parti Tunnbindaregatan vara speciellt hårt drabbat. Här ser vi att det murats igen tidigare. Till vänster min hyresvärds lokala fastighetskontor. Fastighetskötarna är till synes rejäla, min bättre hälft var tvungen att visa upp mitt medlemskort i GAIS (som hon råkat få med sig när hon lånade ett spårvagnskort från min plånbok) för att få komma in.

Hörnet Tunnbindaregatan/Väderkvarnsgatan

Bara ett stenkast längre ner har vi tyvärr en liten lokal till, en gammal skomakare har fått lämna sin läst i hörnet med Väderkvarnsgatan. till vänster precis utanför bild ligger ett relativt nyblivet hus som om jag förstått min fotbollshistoria rätt kommit som en skänk från ovan.

Gammalt träd sett från Hisingsgatan

Här har vi det huset från andra hållet sett. Huset skall alltså ligga över den där förbannade häcken som fick ge namn till ett fotbollslag 1940 eftersom namnet BK Kick redan var upptaget. Egentligen är fotot taget för att visa det gamla, vackra trädet. Hade de legat på fastlandet hade någon huggt ner det för länge sedan och placerat någon björk då trädet lutar. Som tur är är riskvärderingen lite slackare på Hisingen där människobarn inte är lika mycket värda vilket ger oss en vackrare miljö.

Myntgatan

Längre ner på Myntagatan låg tills för ett par år sedan Kapten Krok som säljer gamla tevespel och annat. De hade det tydligen för trångt och flyttade till en fashionabla adressen Gamla Tuvevägen 20. Nu ligger här alltså en thailändsk massage här med gardiner fördragna, alltid fördragna. Jag skulle nog få ha väldigt ont i ryggen och vara riktigt desperat innan jag ens övervägde att gå dit. Känns som att bara stanna utanför dörren är ett brott mot sexköpslagen. Egentligen är jag la bara fördomsfull men det skulle nog hjälpa att göra något åt skyltningen för att inte skrämma bort folk.

Ättestupan

Sedan ättestupan, men det är alldeles för fint väder för att hoppa. Kan inte skönja några grishuvuden på gräset heller – helt otroligt. Utsikten är i övrigt utmärkt och man kan se ändå bort till Hisingsens pärla Backaplan, men idag tyar jag inte ta mig upp för backen till Keillers park.

Marios litauiske kusin Marco

För en tid sedan beklagade jag mig över stora bolag som stämmer små därför att jättarna, tämligen långsökt, menar att de små ger sig på deras varumärke. Det är givetvis lätt att ställa sig på det lilla företagets sida mot det stora internationella imperiet.

Jag undrar dock om inte det japanska tevespelsföretaget Nintendo borde ta sig ett långt och allvarlig snack med litauiska pastabolaget Amber Pasta. upptäckte märket i min lokala mataffär för några veckor sedan, fem spänn för två påsar och smakar helt OK. Men jag skulle nog säga att omslaget inte är OK, och det blir la inte bättre av att namnet Marco påminner en del om namnet på en italiensk rörmokare…

Tisdag i mars

Jag hade nästan glömt att den existerade. Den starka sydvästvinden som tillsammans med regn emellanåt gör morgonturen med cykeln till ett rent h-vete. Vissa som hör att jag alltid cyklar tror att jag är någon hurtbulle med Gunde Svan som Facebook-kompis. Så är inte fallet, ibland när jag är halvvägs upp för den förbannade bron så vill ävan jag bara släppa allt och stoppa en taxi. Tyvärr tror jag att det är rätt svårt att stoppa en taxi på bron och dessutom så måste man ju gå tillbaka för att hämta cykeln.

Dagen började för övrigt perfekt. Föst glömde jag mina nycklar och fick ränna runt i lägenheten för att hitta både det ena och andra, innan jag kunde ge mig ut i det grå, mörka och regniga blåshålet som är Göteborg. Eftersom jag behövde flänga runt en del under dagen var jag dessutom tvungen att ta på mig regnstället som jag inte behövt använda på flera veckor. Nu har den givetvis utvecklad en instängd, lite möglig doft där den legat i en Kenneth Dohsé-påse.

Den viktigaste anledningen till dagens flängande var givetvis köståendet på Pustevik Biljetter vid 11 prick för att garantera min och min bättre hälfts ståplatsbiljetter vid premiärderbyt på nya Gamla Ullevi. Med rapporter om långa köer för oss säsongskortsinnehavare borta vid Scandinavium och en hyftat lång kö öven vid Pustevik fick jag ett kort ögonblick dåligt samvete för att jag köper biljett till min bättre hälft. Detta är dock hennes straff efter att snökaoset i London räddade henne från QPR-Swansea.

Några timmare senare satt jag ner och läste på ett ställe. Med regnkläder i påsar och allt var det förstås ett helt företag bara att ställa sig upp och ge sig av. När jag precis skulle till och gå såg jag i ögonvrån nån papperlapp som låg på golvet – mina nyinköpta biljetter! Puh, vilken tur att man inte tappade bort dem tänkte jag och började ge mig av hemåt.

Knappt hade jag kommit hem och varvat ner förren jag fick ett samtal från Frölundapolisen. I en tiondels sekund undrade om jag gjort något väpnat rån i Frölunda det senaste innan jag kom på att jag faktiskt aldrig rånat någon och knappt ens cyklar mot rött. Det visade sig att ett tag efter att jag glatt hade hittat biljetterna jag tappat hade jag istället tappat mitt pass (som jag numera använder som ID-handling). Någon ansvarstagande och rejäl medborgare hade dock plockat upp den och när denne hade tid tog han eller hon och lämnade in den på närmsta polisstation.

Boendes granne med en Polisen var det förstås tråkigt att medborgaren inte lämnade in den där, men jag hade verkligen inte någon löst att beklaga mig över det. Att cykla över Älvsborgsbron till Frölunda verkade dock i magstarkaste laget och jag hoppade istället på 99:ans buss mot Frölunda Torg.

Hade lite förstrött lyssnat på polisens beskrivning om var stationen låg och tänkte att det är la inga problem. Den lång nämligen söder om Västerleden. För att ta sig ditt tvingas man ut i det andra folket landskap. Nej, jag talar inte om invandrare utan om bilåkarna. De där som lever i en annan värld än min. Vägen till polisen gick via regnblöta parkeringsplatser och på smala trottoarer längst trafiklösningar. Polisen låg tillsammans med arbetsförmedlingen i ett fult fristående kontorshus från 1980-talet. Ett sånt där fult hus som man känner att man antagligen sett flera gånger för, antagligen för att man faktiskt gjort det då det säkert är serieproducerat (det finne en dubbel-version i Högsbo industriområde och jag kan se ett tredje för min inre syn men kan inte placera det). I Frölunda (eller Tynnered för att vara mer exakt) är det tydligen inte meningen att det skall gå att gå vare sig till polisen eller arbetsförmedlingen. Ett tag trodde jag att jag kommit till USA igen. På andra sidan vägen låg nämligen ett McDonald’s med Drive-tru och allt. Allt givetvis pittoreskt inramat av leriga, menlösa gräsmattor.

Påvägen tillbaka kände jag mig tvungen att trotsa körbanorna och gå in på McDonald’s för en mjölkskak. Utan ett tillskott av ångestdämpande socker och fett hade jag troligen övervägt att slänga mig framför någon bil i Frölundamotet. Depressionen började smyga sig på och dessutom bestod min reselektyr av Nick Hornbys How to be Good, som handlar om en medelålders engelsk tvåbarnsmor som vill skiljas. Nu är jag i alla fall tillbaka på Hisingen med såväl biljetter och pass i säkert förvar. Undrar var jag la nycklarna…

Och så avslutningsvis lite lämplig stämningsmusik till inlägget:

45 dagar till Fettisdagen

Tiden är några minuter i tio på lördags morgon. Platsen Lungrens konditori på Hisingsgatan. En okänd man med rufsigt hår och morgontidningen under armen sticker in huvudet och stegar långsamt in.

– Hur många dagar är det kvar till fettisdagen ? frågar han den unga kvinnan bakom disken som fnissar lite nervöst och säger att det har hon ingen aning om. Måhända tror hon att hon att göra med en galning. Något hon borde vara van vid; hon befinner sig trots allt på Djävulsön.

– Jag ta en semla och en stor kaffe, säger mannen och efter att han fått tillbaka en växel och en semla för sin ihopvikta hundring lunsar han över till ett bord med sin tidning.

Det är alltså 45 dagar kvar till fettisdagen.

46 dagar till Fettisdagen

Var förbi Lundgrens konditori på Hisingsgatan häromdagen för att köpa bröd. Noterade redan på håll att försäljningen av semlor redan var i full gång. Jag vet sedan tidigare att deras semlor är goda men nu var det matbröd jag var ute efter. En barkis är la inte vidare nyttigt det heller i och för sig.

Jag vill bara upprepa att det är endast 46 dagar kvar till fettisdagen…

2008 års K-märkning: Café Skogen

Ungdomen baktalades förvisso redan av de gamla grekerna men på minst en punkt har det gått käpprätt år helvete. Det finns mängder av fik i framför allt centrala Göteborg. Tyvärr är de flesta av dem fullständigt värdelösa för människor som inte leker med i fåfängans fyrverkeri. Jag tror man måste vara lika fruktansvärt osäker som en svensk tonåring för att med god min betala överpriser för halvfabrikat serverat av en ung nippertippa i en genomdesignad lokal med obekväma stolar och stojiga brats. Nippetippan gör en min när man beställer ”kaffe, svart” och säger att de ”inte säljer kanelbullar, det är muffins som gäller i år.”

Café Skogen – arbetarfik

Istället för designen på kaffekopparna och inredningen av lokalen kollar jag efter blått; blått hår (pensionärer) och blåkläder (arbetare) ger en riktlinje om var man kan hitta vettigt kaffe. Det var så jag hittade Café Skogen. På Slottskogsskogsgatan 53, ett kvarter från Mariaplan ligger sedan årtionden denna pärla och riktiga arbetarfik. Ett rum med kök – och då menar jag ett vanligt kök – med enkla bord och stolar och årtiondern av tidningsurklipp, skisser och bilder på väggarna. En sån här miljö går inte att designa, den måste växa fram. Kaffet är gott och kommer från en stor maskin som är ett tiotal år äldre än vad jag är (nej, jag överdriver inte). Dessutom ingår påtår, något som man aldrig får på innerstadens dyra fik längre.

”Arbetarcafé. Gå hit om du är blåställsbärare och vill ha en falukorvsmacka toppad med bacon för en billig peng. Gå inte hit om du är reklamare och vill ha en överprissatt chai latte samt en fullkornsciabatta med groddar.”

Citat från cafékartan

Dock måste jag ge ett varningens ord till eventuella besökare. jag vill verkligen inte bidra till slumming av slipsnissar som kommer och ställer konstiga krav. i Precis som på trendiga fik så kan man göra bort sig rejält om man inte ser upp och kan de rätta koderna. I jakt på en gammal gepeartikel, som jag givetsvis inte hittade, ramlade jag på detta varnande exempel.

Det är en vanlig vanföreställning bland folk som läst för mycket böcker att arbetare lever i något förbannat naturtillstånd utan kultur och normer kring uppförande och att det handlar om att slappna av. Jag har alltid besökt platsen i rätt klädsel och om man inte initierats av någon redan invigd besökare så är det ingen idé att göra det komplicerat; gå in och ta en ostrafralla från kylen och kaffe från maskinen; stör inte personalen och betala först när du går; sätt dig ner och ta en tidning; glo inte på folk!; vid ett andra besök kan du ta nästa steg och beställa en skogenmacka.

—
K-märkning skall förstås tas bildligt. Det går inte att upprätthålla ställen som dessa med konstgjord andning. Det krävs att vi människor som inte har lust att leka trendig medelklass (detta bespottade, räddhågsna sociala strata) och bara vill fika går och visar med våra pengar vad vi vill ha, riktigt kaffe och riktiga frallor!