reklam

Medarbetarundersökningar: Goddag, Yxskaft!

SvD Brännpunkt den 20/5 fanns en debattartikel skriven av tre konsulter som handlade om att medarbetarenkäter är onödiga och ett slöseri på resurser. Detta baserat på en undersökning av medarbetarenkäter inom offentliga myndigheter (även om de menar att resultaten även går att applicera på privat sektor). Nu tänker jag inte ifrågasätta deras uppfattning att medarbetarenkäter inte fyller sitt syfte, därom har jag ingen definitiv uppfattning. Däremot måste man verkligen undra hur de kan komma till en sådan slutsats när deras uppfattning om medarbetarenkäternas syfte går stick i stäv med det syfte som myndigheterna själva säger att de skall användas till.

Låt mig utveckla. Det första citatet är från början av artikeln, där konsulterna så att säga etablerar sin poäng:

”Totalt 500 miljoner kronor lägger svenska företag och myndigheter varje år på att ta reda på hur nöjda medarbetarna är, i tron att detta i förlängningen ska leda till bättre kundnytta.”

Problemet är att det faktiskt inte verkar vara kundnytta som myndigheterna de facto använder medarbetarundersökningarna till, utan något helt annat:

”För att ytterligare verifiera värdet av medarbetarundersökningarna ställde vi tre frågor till myndigheternas ledningsfunktioner om vad man i första hand använder resultatet av undersökningarna till. En god svarsfrekvens visade att man i nämnd ordning använder resultatet för att få reda på medarbetarengagemanget och den psykosociala arbetsmiljön, stärka det HR-strategiska arbetet på myndigheten samt att få fokus på HR-frågorna. Det var mycket få som angav att man använder underlaget för att bilda sig en uppfattning om medarbetarnas attityd till sitt uppdrag att få nöjda kunder. Den bild som framträder är alltså att medarbetarundersökningarna har ett påtagligt introvert perspektiv, vilket förstärker argumenten för varför dessa undersökningar bör avvecklas.”

Om nu myndigheterna i realiteten använder medarbetarenkäterna för sitt personalarbete, inte till att bidra till kundnyttan, är det då inte utifrån detta syfte som enkäternas nytta skall värderas? Nej, tydligt inte. När jag läser artikeln får jag intrycket att det är artikelförfattarna som bestämt att det är till att höja kundnyttan som enkäterna syftar och sedan bedömt dem utifrån detta, snarare än det faktiska målet. Ett bättre personalarbete leder potentiellt till lägre personalomsättning, vilket minskar kostnader i form av rekrytering och inskolning och kan också bidra till att underlätta en ändamålsenlig rekrytering genom att personalen talar bra om arbetsmiljön med vänner och bekanta. Nu finns det säkert anledning att betvivla i vilken mån medarbetarenkäter bidrar till detta mål, och om resultaten verkligen används, men det är utifrån dessa kriterier som de bör bedömas, inte utifrån konsulternas. Nu kan förvisso dessa mål också i förlängningen leda till en ökat kundnytta (varför de nu talar om medborgare som kunder vet jag inte riktigt, även om jag har mina aningar, se nedan), eller i alla fall samma kundnytta till en lägre kostnad, men det är ju inte det uttryckliga syftet med de undersökta enkäterna!

I slutändan får man kanske gratulera de tre (numera) fristående konsulterna till en reklam- och jobbsökarannons på en helsida i en av Sveriges största dagstidningar. Enligt de senaste kundnö… förtroendemätningen för svenska myndigheter så kan de ju inte förlita sig på att få jobb via AF i alla fall, så detta kanske var den bästa lösningen. Vad sådana förtäckta reklamannonser riktad till beslutsfattare inom det privata näringslivet medför för min kundnöjdhet som läsare av SvD kan vi ju ta någon annan gång…

Deliberativ reklam

När det kommer till nya sätt att kräma varor och sälja konserverad gröt finns det som synes ingen gräns för reklammakarnas innovationsförmåga.

Nu skall vi förvisso inte överdriva denna yrkesgrupps kreativitet, det mest som produceras är onekligen skräp som upprepar samma gamla uttjatade recept. Vissa av dem för att de säljer(sex), medan andra verkar direkt kontraproduktiva när de läses eller hörs av en människa med en hyfsat utvecklad förmåga till kritiskt bedömning.

En relativt ny reklamtrend som dock verkar framgångsrik och nu pågått ett tag är att försöka engagera konsumenterna i något till synes meningslöst. Ett exempel på detta är Kraft food/Marabous omröstning om innehållet i Aladdin-asken. En skall bort för att ge plats för en nykomling och konsumenterna uppmanas att gå in och rösta – och därmed rädda – sin favorit.

Denna deliberativa marknadsföring tycks alltså funka, en halv miljon personer röstade på en specialtillverkad hemsida med namnet raddajulen.nu – namnet torde vara ett utslag av ironi eller total hybris från chokladtillverkarens sida – och grupper på facebook – jag blir gladare för var dag att jag inte är med på facebook!

Det är la typiskt för vår tid (otid, oseder!), det skall väljas och röstas om allt möjligt – elleverantör, vårdcentral, talangprogramsvinnare – utom det som är relevant. Fast det kanske är lika väl, att körsbärslikören vann omröstningen måste vara det slutliga beviset på att demokrati inte fungerar!


Angående marknadföring så berättade en kollega ursprunget till Bullens pilsnerkorv. Erik ”Bullen” Berglund – gångna tiders motsvarighet till Per Moberg – skall ha fått en relativt stor klumpsumma pengar av Alvesta slakteriförening i början av 1950-talet för att dessa skulle få sätta hans bild och namn på en pilsnerkorv. Bakgrunden till detta initiativ skall enligt min källa, som hört det på radion, ha varit en salmonellaskandal som förstört slakteriets varumärke.


Undrar om inte Carlsbergs nedläggningsbeslut för Pommac-tillverkningen kan ha varit ett tidigt exempel på denna slags marknadsföring, om än helt oavsiktligt. Beslutet mötes av en så kallad folkstorm och namninsamling samt en del stödköp som räddade Pommac.

Problemet med Pommac torde vara analogt med en hel del av vad vi serverar på julborden. Produkten/maten har en nostalgisk skimmer men det är inte många som egentligen köper/äter det längre. Misstänker att Bullens snart kommer att gå ett liknande öde till mötes.

Köttgrytor och affischer

Med ett EU-val som obönhörligt kommer allt närmare, som ännu en säsong av vinterkräksjukan, har affischer börjat dyka upp både här och var (äntligen kommer oanvändbara vägimpediment till användning!).


Den som roat mig mest har varit folkpartiets, som säger att de vill röra runt i grytorna. Jo, det är klart att kandidaterna vill komma fram till de feta köttgrytorna som en post i Bryssel kan innebära. Fast det kanske inte var det de menade. På bilen ovan, för övrigt tagen från folkpartiets egna kampanjhemsida, passar den i övrigt bra ihop med dansband-affischer och traktor-dragande.

En tröttsam blandning av menlöst och pekoral är vad i stort sett alla partier sätter upp både här och där. Budskapen som framförs klarar sällan av det berömda och ack så vetenskapliga skitsnackstestet; att vara emot det som texten förespråkar är helt enkelt ohållbart eller idiotiskt. Vem är egentligen officiellt för korruption och svågerpolitik?

Men det är ju så lätt att klaga. Hur skulle man själv göra för att med en mening sammanfatta att man vill göra något positivt inom en gigantisk djungel av politruker och lobbyister i ett komplext politiskt system och som, med hjälp av en budget på sådär 120 miljarder Euro, sätter en policy för en region med en halv miljard invånare?

Som PR-nisse är det nog rätt lätt att resignera och nöja sig med något vagt positivt. Det är nog lättare att sälja konserverad gröt.

Rumpor på Hisingen

Senare års PR-verksamhet i den göteborgska fotbollsvärlden har i mångt och mycket handlar om någon slags gerillareklam eller dylika tilltag- en byrå går in och gör någon insats som skall locka till skratt och/eller bli en så kallad snackis*. Tidigare exempel torde vara ”Jourhavande kamrat” från GAIS samt ”GAIS Bonito” och ”Gaisblomman” från den lilla satan.


Nu är Häcken med i matchen med ”Bakar för Häcken”. Med bakar avses pizzabagare men omtolkningen blir ju uppenbar.* 15000 specialdesignade pizzalådor med tillhörande gratisbiljett kommer säljas på 15 olika pizzerior här på den gröna ön.

Att Häcken delar ut gratisbiljetter är la inte direkt någon nyhet om man säger så (se Ahnbergs häck(l)ande** krönika på gais.se). Gratis inträde är snarare modus operanti för en av Sveriges mest ointressanta klubbar att locka publik till vallen som gud glömde. Notervärt är att klubben försöker införa något etnoperspektiv på det hela:

– Med kampanjen söker vi folk som är passionerade, Hisingsbor som älskar riktig fotboll men som kanske har lagsympatierna kvar i sitt gamla hemland. Och vi vet att vi når dem bättre med pizza än med kaviar, säger Alexander Bergström.

Måhända behöver klubba vidga sin målgrupp och konstatera att även infödda, blekfett människor på Hising Island som är passionerade för fotboll väljer bort BK Häcken för allianslagen eller – vilket ju är än mer löjligt – säger sig hålla på någon utländsk toppklubb som de sett på dumburken och aldrig ens går på fotboll på plats och nästan bara svenska landslaget på teve.

Hoppas inte mina pizzerior är med, då måste jag la börja bojkotta dem.

Fotbollskanalen, Dagens Media

* Begreppet snackis är dock dåligt anpassat till götelaborgska förhållanden då slangändelsen -is är typiskt stockholmsk.
** Ska la egentligen be om ursäkt – dåliga ordvitsar på BK Häckens namn är så uppenbart och pubertalt att det är lite under till och med min nivå.