Konsumtion

Livstilsbutikers selektiva berättelser

Ett allt mer förekommande koncept, även om det la egentligen inte är någon ny idé, är att företag inte bara säljer varor utan också säljer en livsstil. På senare tid hade detta utvecklats allt mer genom så kallat storytelling, vilket på svenska och mer sanningsenligt blir sagoberättande. Till konsumenten berättas en historia om företaget som skall göra oss mer villiga att köpa deras konserverade gröt, som inte alls tillverkas av moster Anna enligt gammelmormor Gretas recept, utan i en hälsovådlig fabrik i Kaliningrad.

I söndags var jag ute och strosade med min bättre hälft, en tillfälligt inneboende och vårt bedårande bihang. Min bättre hälft ville spontant titta in i en butik, vilket innebar att jag hade gott om tid och stå och titta mig omkring. På vägen bakom disken i denna butik – låt oss kalla den Gnejs – så var butiksföretagets historia upptecknad – två personer skapade verksamheten från en idé och allt låter väldigt gulligt.

Vad som aldrig står med i sådana historier är när dessa två personer kashade in och sålde sitt lilla kärleksbarn till en stor koncern!

När jag sedan skall kolla upp detta ondskefulla investmentbolag så visar det sig vara en familjeägd koncern som började som en liten agentur i Hässleholm för nittio år sedan. Min ambition att rasa mot den ansiktslösa, förljugna kapitalismen utan långsiktigt ägande i åtanke kom lite på skam här… jag får återkomma och skriva vidare på detta inlägg när jag grävt fram lite skit om koncernen…. kanske familjen offrar småbarn till Molok eller något…

Annonser

Ullaredsbehov

På lördagen menade min bättre hälft att jag behövde åka till Gekås i Ullared. Det är ibland lite märkligt hur hon använder sig av ordet behöver i samband med konsumtion och inköp – lite på samma sätt som jag behöver andas eller jag behöver föda.
Plötsligt finns det tydligen ett behov som jag (och hon) klarat mig utan i åratal!

Mitt behov av tipsextra och folköl i soffan på lördagseftermiddagen är tydligen nedgraderat i behovstrappan. Fick nöja mig med starköl och två la liga-matcher på på kvällen. Det är verkligen kristider numera!

Har säkert inte varit på Gekås på nära tio år. I så fall har jag nog förträngt det. Någon ny byggnad och verksamhet har tillkommit varje gång och insidan har växt ytterligare från gång till gång. Endast den övergivna gamla landsvägsmacken vid 153:an är konstant.


Ullared är på många sätt så långt ifrån stad man kan komma men samtidigt är det onekligen en smula spännande från ett stadsplanerings- och ekonomiskt perspektiv. I de gamla gränstrakterna mellan danska Halland och svenska Småland med litet annat än skog och med en modest landsväg ligger, på grund av en serie omständigheter, en av Sveriges största attraktioner. Var tionde minut kommer en ny lastbil med varor och det är sällan problem att få användning för de där 2000 parkeringsplatserna.

Allt utan att någon planerat fram det med vägar och kommunikationer. Planering är emellanåt väldigt bra men platser likt dessa bör egentligen inte planeras fram. Det går tydligen bra utan att staten finansierar gigantiska infrastrukturprojekt också (som för att Volvo vill det). Det går i vilket fall bättre än för såväl Stålverk 80.

Jag kallar det en attraktion men det är la egentligen svårt att se vad som är attraktivt med det. Då jag inte är så värst engagerad i själva konsumtionen ägnar man ju en del tid åt att sitta och stirra på folk eller bara allmänt stirra ut i luften och lyssna på främmande människors samtal. Ullared skapar onekligen fula och tråkiga människor (kanske inte så konstigt i Falkenbergs kommun). Sedan ser jag mig själv i en spegel och går bort till min bättre hälft och visar stolt upp ett par bra handskar jag råkade hitta – spännande!

Konsumenten åt alla lycka bär

Bara för några dagar sedan beklagade jag mig över den förminskning av det offentliga får genom att medborgaren får genom att reduceras till konsument/brukare.

Läser i dagens lokala morgonblaska om att väljarna sviker valet till EU-parlamentet.

Går vidare till Svenska Dagbladet på nätet och där får jag syntesen av detta: Nu skall vi ställa konsumentkrav på EU!

”Den europeiska konsumentorganisationen BEUC har med Sveriges konsumenter och ytterligare 42 andra medlemmar i hela Europa tagit fram en ”konsumentpakt” bestående av åtaganden på åtta centrala områden. Kandidater till parlamentet kan ansluta sig till pakten för att visa att de tar ställning för sina väljare i deras egenskap av konsumenter. Det kan ske via konsumentorganisationen i deras hemland eller via den gemensamma webbplatsen, där det går att se vilka som anslutit sig hittills.”

Det är bara som konsumenter vi små människor kan relatera till och förstå EU. Det hela känns väldigt betryggande tänker jag, kisar mot mot Faltron w1934s-skärm, lyfter min Rörstrandkopp och tar en sipp av Willys Örtte pepparmynta. Allt fungerar ju så bra så jag tror jag röstar blankt!

Marios litauiske kusin Marco


För en tid sedan beklagade jag mig över stora bolag som stämmer små därför att jättarna, tämligen långsökt, menar att de små ger sig på deras varumärke. Det är givetvis lätt att ställa sig på det lilla företagets sida mot det stora internationella imperiet.


Jag undrar dock om inte det japanska tevespelsföretaget Nintendo borde ta sig ett långt och allvarlig snack med litauiska pastabolaget Amber Pasta. upptäckte märket i min lokala mataffär för några veckor sedan, fem spänn för två påsar och smakar helt OK. Men jag skulle nog säga att omslaget inte är OK, och det blir la inte bättre av att namnet Marco påminner en del om namnet på en italiensk rörmokare…

Det inställda London

Nej, titeln innehåller ingen felstavning, mitt besök i London präglades av inställda företeelser. Då jag tog väldigt få bilder är alla bilder tagna från internet, mestadels Wikipedia.

Anlände på lördagen. Resan gick bra och framme vid Liverpool Station var det enkelt att byta till Central Line västerut mot Sheperd’s Bush. Vi valde ett vandrarhem tillhörande en kedja som vi bodde på förra besöket i London, den gången dock i Southwark. Är la OK standard till ett OK pris. Det stora problemet med kedjan är dock dess australienska koppling. Har träffat många trevliga människor från down under men i allmänhet är den unge aussien som gör Europa (eller USA för den delen) en högljudd och påfrestrande individ. Hade dock inte som målsättning att hänga i ett skabiggt chill-out room (typiskt, tramsigt aussie-uttryck) utan lämnade direkt igen. Hittade en utmärkt vegetarisk kinarestaurang på Uxbridge Road ut mot Sheperd’s Bush Green vars buffé fyllde på två till bristningsgränsen för under 20 pund. Rullade vidare till närmsta pub i hörnet Uxbridge Road – Wood Lane, ett välbesökt vattenhål som spelade hyfsad musik för hipsters. Under besöket han vi besöka tre pubar i närheten och av dessa var nog sunkhaket The Green mitt emot det första det vi trivdes bäst med.

Sheperd’s Bush Green när det faktiskt är grönt

På söndagen gav vi oss direkt efter frukost av mot Camden Market. En av Londons mest populära resmål och en marknad för krafts runt en gammal kanal. Området skulle egentligen saneras men är nu en en vital marknad. Eller krafts och kraft, det blandades högt och lågt bland hundratals små stånd där jag gick runt och hoppades att min bättre hälft inte hittade något som hon menade att jag behöver. Tycker nog att det var rätt trevligt i alla fall.

Camden Lock

Efter detta tog vi oss ned mot Museum of London i City. Vid förra besöket var delen efter branden 1666 stängd och jag tänkte att ett halvt Museum var lagom innan lunch. Dessutom var det bra läge för min bättre hälft att komma till några vettiga toaletter. Medan jag stod och väntade i entrén på toabesöket så startade brandlarmet. Min stackars bättre hälft hade bara hunnit öppna dörren när larmet började bröla. Samtidigt började ett lätt snöfall driva längst London Wall och några aussies som såg ut att vara i senare tonåren började skrika, hoppas och låtsas-slåss som småbarn – inte var jag förvånad.

Nu gällde det att hitta en ny toalett i City of London en söndag förmiddagen. Inte den lättaste saken i världen i ett område utan boende och arbetsplats för tiotusentals slippsnissar under veckodagarna. På söndag är området nästan helt öde. Vi fick ta vår tillfälle till stationen Bank och reste ner till Southwark där vi visste att det inte skulle vara några problem att hitta en pub för lite söndagskäk. Efter detta vandrade vi tillbaka mot Museum of London via Millenium Bridge. Området på den södra sidan av stranden är fullt av turister och andra som traskar runt – trots allt det är klämt mellan ett vattendrag och tågräls mellan Waterloo och London Bridge Station – konstigt va? När vi så slutligen kunde återta vårat hastigt avbrutna besök upptäckte jag att avdelningen som var stängd för ett år sedan fortfarande inte öppnats – snopet! Vi åter till British Museum istället och gjorde ett kort besök, att ens försöka gå igen hela på ett besök är i vilket fall hopplöst. Sedan vandrade vi planlöst bort västerut mot Soho…

Loftus Road, hem för the Hoops

Under natten till måndag föll det en hel del snö. Detta fick hela huvudstaden att fullständigt kollapsa. Tunnelbanan slutade fungera och skolorna stängde. Eftersom jag tänkt gå på fotboll dagen efter var jag lite orolig att de skulle fortsätta fall snö om engelsmän hade så svårt för någon decimeter snö. Vi tog i alla fall och traskade bort till Loftus Road – inklämt i ett område av stadsradhus – för att köpa biljetter och se till att vi verkligen hittade.

Westfield

Sedan tänkte vi försöka ta oss in mot centrum men efter en kvarts väntan på White City-stationen nära BBC gav upp och traskade in på det tämligen gigantiska shoppingscentrumet Westfield som breder ut sig mellan hållplatsen och vårt vandrarhem. Tydligen byggt på övergiven industrimark är detta ytterligare ett exempel på den australienska rasens dåliga inflytande på London. Westfield är inte ett historiskt namn på platsen utan en kedja av stora köpcentrum som tycks rikta in sig på lite dyrare och exklusivare varor. Inifrån ser allt väldigt påkostat ut, utifrån sett är byggnaden lika ful och något av en smutsfläck på stadsbilden som dessa typ av byggen alltid får vara. Tråkigt och enkelriktad och inte heller hade någon vettig pub. Efter en fika på Costa Coffee – ett kedja av fik förvillande lika Starbucks men med måhända lite bättre kaffe – som hjälper till att berika världen med likriktning satte jag mig ner med dagens nummer av The Guardian och lät den bättre hälften härja fritt utan att behöva ha en sur gubbe i släptåg.

Serieproducerat kaffe som i alla fall inte kontrolleras av de där onda australiensarna

Framåt kvällen hade tunnelbanan börjat gå hjälpligt och vi gav oss av för att hitta en biograf. Många affärer och annat var nämligen stängt på grund av folks oförmåga att ta sig till arbetet. Vädret och kanske framförallt underlaget lämpade sig föga för stadsvandringar. Efter många om och men kom vi Leicester Square där vi tog första bästa film som vi inte trodde illa om – Changeling med Angelina-Sug-propp-Jolie – helt OK film.

Leicester Square

På tisdagen går jag upp och köper the Guardian och kan givetvis konstatera att alla matcher i London är inställda. Dessutom är skolorna i London fortsatt stängda. Ett direkt löjligt beslut, då vädret har varit utmärkt och tunnelbanan endast är marginellt påverkad. The Guardian hintar något om att polisen i London är glada att kunna slippa tänka på fotbollen dessa snöiga dagar. Jag fick traska bort tillbaka till Loftus Road och lösa in biljetterna. I sin glädje att få gå på fotboll (hon har gått på en GAIS-match i sitt liv, en tråkig förlust mot Örebro på Nya Ullevi tror jag det var) och köpte en halsduk som vare sig var blåvit eller hade klubbnamn eller märke väl synligt. Nu har vi alltså en QPR-halsduk utan att någonsin varit på en match med laget. Måhända lite pinsamt. Men jag har i alla fall sett arenan utifrån och torde bara genom det vara bättre än nio tiondelar av de svenska flanar som går runt med Manchester United och Barcelona-märken på sina kläder.

Därefter följde jag sur och grinig med till Madame Tussauds vaxgubbar på Baker Street. Kanske inte billigt, men inte heller så dyrt som jag trodde. Förväntade mig mer, även om några av vaxdockorna var riktig bra. Tog ett bra foto med den bättre hälften och gamla Maggan.

Inte en bild på min bättre hälft

Därefter tog vi oss ner mot Oxford Street och därefter ner runt Carnaby Street. Efter ett tag tröttnade den bättre hälften på att jag var surare än vanligt, både över den inställda fotbollen och shopping. Efter att jag gnällt lite över att de är för mycket valfrihet på Subway tog vi tunnelbanan till Docklands för att titta in Londons motsvarighet till Lilla Londons Lindholmen. Lokalbefolkningen på gatuplan bestod mestadels av nervöst rökande slipsnissar som stod och tog sig en paus efter vad man får förmoda dålig förmiddag uppe i glashusen som sträckte sig mot molnen. Tog och slog ihjäl några timmar på Musuem of London Docklands vars utställningar inte tog slut 1666.

Isle of Dogs

Sista dagen checkade vi ut och tog tunnelbanan till Queensway för att sedan promenera över Kensington Gardens. Vid denna tidpunkt var det mestadels rastplats för hundar som var ute med sina husar och mattar. Överallt runt omkring oss låg dock stora, vita klot som låg kvar efter skolfria ungars snöyra på måndagen. Vi tog sikte på Drottning Victorias minst sagt vulgära minnesmärke av sin älskade Albert och tog oss ner till Museum of Natural History där vi, efter att vi lämnat in våra väskor, kunde vandra runt i några timmar innan vi behövde ge oss av mot flygplatsen. Efter att både det ena och det andra ställts in var jag lite nervös för att även flyget skulle ställas in. Men efter den sedvanliga väntan på säkerhetsteatern gick allt som smort.

Taxfree-sprit byggde min vackra kropp!

Som enda inköp för egen del tog jag efter en del betänkande med mig en liter Whisky. Sedan maltwhisky blivit trendigt har taxfree-affärer svämmats över av flaskor med fantasirika namn som döljer udda lagringsår. valde i alla fall till slut en Glenmorangie-sort som numera kallas Quinta Ruban och vilket jag hoppas är precis samma som de förut kallade Portwood Finish och inget annat. vi får se när jag tillslut fått ner denna reserapport…

Konsumenter är vi allihopa

Så här i Jultider handlar det mesta om julfrid, tomten och Jesubarnet…. nä, nu ljuger jag; det handlar om konsumtion. Det är så att jag knappt vågar sätta min fot i en affär. Inte för att jag brukar vilja det annars heller, men då beror det på ovilja inte direkt olust. Jag tycker det är riktigt otrevligt att bli trängd ihop med en massa galningar. Tacka vet jag folk på Lillhagen, dem går det säkert att resonera med.

Lagom till (ur ett tidsperspektiv) konsumtionshysterins epicentrum går Tove Lifvendahl, kommunikationschef på Svenskt Näringsliv ut och försöker försvara konsumtionen i SvD. Föga oväntat ligger fokus på miljöfrågan.

Hon vill hävda att det är just konsumtion som är den viktigaste drivkraften i utvecklingen. Utan konsumtion hade vi inte haft dagens billiga mobiltelefoner. Dagens kylskåp drar mycket mindre energi än gårdagens. Utan konsumtion skulle handeln med fattiga länder avstanna, vilket skulle skada deras möjlighet att utveckla sina ekonomier. Icke-konsumtion däremot skulle däremot skada den tekniska utvecklingen.

Jag önskar att jag kunde ha ett så enkelt perspektiv på verkligheten. Likt de få starkt troende som i dagarna hukar i landets kyrkor vänder sig Svenskt Näringslivs mot denna heliga ande som går under namnet den osynliga handen; den som åt alla lycka bär. Själv ser jag inte riktigt hur skeppandet av flera ton av dåligt producerade platsleksaker till Nordstan hjälper någon utom medlemmarna i Svenskt Näringsliv.

*****

Nya spelare presenteras i Nordstan idag efter att ha avslöjats på gårdagens PK ute på GAIS-gården. Mittbacken Markus Halsti från HJK Helsingfors och anfallaren Daniel Morais Reis från América FC i Belo Horisonte (är la lite som Bellevue i Kviberg). Men då de skall presenteras på Nordstan är det la tveksamt om jag orkar ta mig dit, bara tanken att trycka mig in där en vecka innan Julafton! En hel del kan jag göra för min klubb – jag var till och med på Hard Rock Café – men det finns gränser!

*****

Lifvendahl har ett förflutet som såväl kolumnist i Svenska Dagbladet och som ordförande för Muf – hade hon varit man och sosse hade jag kunnat kalla henne pamp.