Polisen

Stenbergs svar dröjer

Namnet på denna blogg är Självgod och bitter. Även om namnet är påkommet utan någon större tankeverksamhet så säger den la en del om undertecknad. Samtidigt hoppas jag att det även är ett utslag av självdistans, att jag är en människa som kan betrakta mig själv lite från sidan utan att ta saker och ting (läs: mig själv) allt för allvarligt.

En annan man som uppenbarligen är just självgod och bitter men till synes helt utan självdistans är Ulf Stenberg på Gepes sportredaktion. När jag skriver en krönika på inspiration som präglas av självgodhet så når detta ut till en relativt liten skara läsare. Stenberg däremot skriver krönikor som når tusentals och får dessutom betalt för det. Man skulle kunna tro att detta skulle medföra ett litet större ansvar och en högre grad av reflektion.

För en tid sedan skrev jag ett öppet brev till Stenberg angående händelser i Helsingborg där denne journalist hyllade att flera vänner och bekanta till mig utsattes för våld. Jag har ännu inte fått något svar och det lär verkligen dröja.

I fredagens gepe (som jag numera endast sporadiskt läser via internet – endast SvD och UNT på jobbet) är han igång igen och uthäver sin agg och förbannelse mot den styggelse som han tycker att supporterkultur är. Givetvis kunde han inte undvika att indirekt ge mig ett svar, i ett samband där han återkommande skriver nedvärderande om ett gäng ultras i Hammarby som han läst om i Offside:

Reportaget inleddes med påståendet att det finns ett stort godtycke i polisens hantering av supportrar och att Göteborgspolisen är ökänd. De agerar som om de själva är supportrar till stadens lag och gör vad de kan för att jävlas med bortafansen, särskilt de från Stockholm.

Precis så argumenterar Änglarna och Gårdakvarnen när de hatar Helsingborg.

Att anklaga andra för att kategoriskt fördöma och hata (hela staden!?) är lite som att kasta sten i glashus när man heter Ulf Stenberg. Speciellt då han fortsätter med att implicit sätta likhetstecken mellan ultras och huliganer, för att sedan gå vidare med att extrapolera utvecklingen – som han ser den – mot en situation liknande (hans bild av) Italiens (ett väldigt brunt Italien som jag inte vet existerar men som jag betvivlar att det gör. Det vore inte första gången som Gepes sportjournalister uttalar sig om Italiensk fotboll utan att ha varit där, jag tänker inte göra samma sak (det är trist att många gepe-artiklar med dumheter försvunnit från internet i och med deras nya hemsida)).

Han fortsätter med att illustrera med några liknande exempel, då i första hand från guldmatchen mellan DLS och AIK som han uppenbarligen inte var med på då han är så förnöjd över att ha valt Djurgårdens IF mot Göteborgs FC i damallsvenskan för att få äta mazarin i lugn och ro.

Vad han däremot väljer att utelämna är den incident där just Hammarby IF:s säkerhetsansvariga blev nedslagen av polisen i Halmstad, något som klubben sedan gjorde en polisanmälan för. En sådan händelse står stick i stäv mot Stenberg-citatet ovan och passar då inte in i beskrivningen. Empiriska observationer som inte bekräftar förförståelsen bör i Stenbergs värld tydligen ignoreras!


För att inte hamna i samma fälla själv så skall jag även lägga in några extra kommentarer.

För det första: Nej, jag förspråkar huliganism och förnekar verkligen inte att finns händelser där polisen med rätta kan tvingas ta till sitt våldsmonopol för att bringa ordning och förhindra brott. Att de har befogenhet att göra dock tarvar dock, enligt min uppfattning att detta verkligen sker på ett proffessionellt sätt. Polisens befogenheter medför också ett ansvar gentemot medborgarna.

För det andra: Nej, jag menar verkligen inte att det är sämre att som Ulf Stenberg sitta på Kristinebergs IP, äta mazarin och titta på damfotboll med 312 åskådare. Problemet med Stenbergs attityd ligger i att om alla kategorier som han fördömer skulle försvinna från fotbollsläktarna så skulle även herrallsvenskans åskådarantal vara närmare 312 personer.

Det finns flera sektioner på fotbollsarenor idag. Om man inte vill sjunga eller stå upp så finns det andra sektioner att sitta på. Det finns ingen anledning att påstå att det här föreligger en antingen-eller-situation. Någon slags grundläggande respekt för andra människors andra uttryck bör rimligen vara en grund i ett fungerande civilt samhälle.

Själv kan jag också tycka om att gå på någon match lägre ner i seriesystemet och i lugn och ro sitta och dricka kaffe och äta bulle (eller mazarin). För de personer som verkligen inte tycket att en livlig stämning förhöjer upplevelsen utan istället är direkt störande så tycker jag att de faktiskt skall gå på sådana matcher istället för att förbjuda för andra människor. Det finns mängder av matcher och de klubbarna blir verkligen glada om ni kommer, istället för att sitta hemma och glo på det laget som Zlatan spelar i för tillfället!

Ordinärt polisarbete uppmärksammas

I samband med matchen Halmstads BK mot Hammarby IF ”råkade” polisen slå Hammarbys säkerhetsansvarige rakt över ansiktet med en batong. Hammarby har nu valt att anmäla polisen för misshandel.

– Jag fortsätter gå med ryggen mot polisen och helt plötsligt får jag ett slag på armen av en batong. Jag blir förvånad och vänder mig om för att se vad som hände och då slår polisen mig i ansiktet med batongen. Den träffade rakt över näsan, säger Patrik Gröndahl.

citat från Hallandsposten

Det avgörande för mediauppmärksamheten här är givetvis att en säkerhetsansvarig antas vara en pålitlig, stabil och sansad person som inte förtjänar att polisen använder sig av sådant våld. Notera hur det hela formuleras i citated nedan:

Christer Harplinger på Hallandspolisen menar att poliserna hade svårt att uppfatta att Gröndahl var säkerhetssamordnare. Han hade en liten namnbricka på bröstet.
– Han fick nog något slag med batongen och han hamnade på marken. Det är naturligtvis oerhört beklagligt att den här säkerhetskillen råkade illa ut.

citat från Hallandsposten

Ja, det tycks alltså som att grundproblemet från Harplingers perspektiv är att namnbrickan var för liten. Skall vi dra slutsatsen att polisen inte slagit en person i ansiktet med en batong om de sett att han var säkerhetsansvarig?

Skulle det kanske inte vara så att polisens agerande och användande av våld skulle styras av personens beteende. Men så är det inte, istället hade polisen ”otur” att de misshandlade en person som hade en liten bricka på sig som ger honom trovärdighet.

– En polisman slår Putte över ryggen med en batong och sedan i ansiktet. Putte säger då att han jobbar för Hammarby med det hjälpte inte. Han får ytterligare slag över munnen och näsan med batonger och övermannas, säger Göran Rickmer, evenemangsansvarig för Hammarby, till Sveriges Radio Halland.
Göran Rickmer stod bredvid och blev vittne till händelsen utanför en av supporterbussarna. Enligt Rickmer förekom inga provokationer mot polisen.
Christer Harplinger, informationschef vid Hallandspolisen, säger att det var tumultartat på området och att polisen uppfattade det som att de personer som stod där Patrik Gröndahl stod var på väg att börja bråka.

TT-citat som inte är mycket bättre
– nu är det OK att slå folk för att de står nära folk polisen tror är på väg att börja bråka

Den bistra sanningen är nämligen att det allt för ofta händer att polisen använder övervåld mot enskilda civilpersoner i samband med fotbollsmatcher. När sedan dessa personer beklagar sig över polisens agerande tas han eller hon inte på allvar. Denne person är ju en fotbollssupporter och kan därför misstänkas för huliganism tills motsatsen bevisats (vilket givetvis är praktiskt omöjligt).

I samband med bortamatchen mot Helsingborgs IF (i år, skulle jag fortsätta skriva fast egentligen spelar inte årtalet någon större roll – Skånepolisens beteende tycks vara en kontant i tillvaron) kände sig flera personer felbehandlade av polisen. Som vittne stödjer jag dessa personers uppfattning. Resultatet blev att GAIS från officiellt håll gick ut och fördömde sina egna supportar och Ulf Stenberg på gepesporten gick ut och berömde polisens insats.

Skillnaden mellan dessa tidigare fall och detta är alltså att denna gång hade polisens offer en liten skylt på sig.

Öppet brev till Ulf Stenberg

Efter att ha läst och förargats över Ulf Stenbergs provokativa beskrivning av söndagens händelser i Sport och Spel vecka 35 kunde jag tyvärr inte låta bli, utan sände iväg ett e-post:

Inte nog med att jag så när råkar ramla i badrummet på morgonen för att katten har pissat utanför lådan, sedan råkar jag läsa din ”sport och spel”-krönika också. Ja, du förstår säkert att detta handlar om din passage kring söndagens händelser i Helsingborg. Jag utgår från att detta inte är det första e-post du får och det också är ungefär här du raderar mitt meddelande.

Jag kan inte säga så mycket om själva marschen till arenan då jag inte såg så värst mycket av den. Jag bröt nämligen, vis av tidigare erfarenhet, ut från marschen så fort som möjligt. Inte för att ställa till med bråk och besvär utan för att jag inte litar på Skånepolisen. Däremot hade jag redan betalt och kommit in på Olympia när huvudklungan närmade sig entrén. Nu vet jag inte exakt vilken vinkel du såg förloppet ifrån (vi får la utgå från att du faktiskt var där och såg händelserna du berättar om) och det är näppeligen värt att gå in i detaljer men från mitt perspektiv skulle jag lämnat en annan, låt oss kalla det en mer problematiserad, skildring av förloppet.

Vad jag däremot gjorde efter händelserna var att gå fram och tala med vänner och bekanta som kom in med hundbett, blåmärken och röda ögon från polisens pepparsprej och fick deras perspektiv på den, enligt din uppfattning, beundransvärt tålmodiga polisen. Att jag nu är bekant med flera människor som råkade ut för denna kår gör mig måhända i viss mån partisk men innebär samtidigt att jag har en relativt god hum om vad det är för slags människor jag talar med, om de är huliganer (vilket jag ytterst sällan talar med) eller inte.

Medan du enkelt avfärdar protester och invändningar mot, enligt din uppfattning, rakryggade uttalanden på GAIS hemsida som levererade av ”sanningssägare” – där citationstecknen tycks betyda att personerna a priori är opålitliga – vet jag vilka jag talar med. Ditt resonemang i denna fråga är mycket typiskt för medias attityd gentemot fotbollsupportar. Medan det numera, som tur är, inte längre ar acceptabelt att skylla bort våldtäkter på att tjejen druckit alkohol och klätt sig utmanande, är en fotbollssupporter per automatik misstänkliggjord. Att jag samtidigt är engagerad medborgare, äkta make, tv-licensbetalare, hyresgäst, skattebetalare, kattägare och GP-prenumerant (det är bara för dig att välja och vraka vilka roller du tycker ger mig någon form av moralisk tyngd) spelar ingen roll, för så fort jag tar med mig min grönsvarta halsduk (och jag tror i och för sig inte klubbfärgerna är av betydelse här) så är min trovärdighet reducerad, även om jag aldrig hamnat i bråk i samband med en fotbollsmatch (och knappt i andra sammanhang heller).

Nå, vad jag då mötte när jag stod innanför Olympias grindar var människor som var arga, chockade och bestörta över polisens urskiljningslösa framfart mot dem som supportrar. Nu förstår jag förstås att polisen uppgift inte är enkelt. Över 200 personer som druckit alkohol kan säkert vara svårt att hålla koll på, det är ju nästan som en fredagskväll i Trollhättan. Vidare har jag verkligen inget emot att de sätter åt huliganer. Dessa har trots allt gjort sitt illegala och minst sagt märkliga val av hobby och borde räkna med konsekvenserna (vilket de i och för sig inte alltid gör). Jag tror inte heller på ACAB (All Cops Are Bastads). Det är givetvis så att det finns olämpliga och inkompetenta poliser, precis som de finns inom alla yrkesgrupper.

Nej, problemet är större än så. Skånepolisens verksamhet präglas av ett allvarligt systemfel. Ett system inom vilket våldsamma och direkt olämpliga poliser får härjas fritt och sedan skyddas av sina kollegor. Min slutsats efter att ha så att säga studerat detta under ett antal Skåneresor under senare år att polisen i Skåne helt enkelt har ett huliganproblem. När oskyldiga supportrar försöker påpeka detta misstänkliggörs de, som du nu i din krönika. En medelålders man med civilkurage som i början av marschen skrek åt några ungdomar som betedde sig illa låg lika fullt ner på gräsmattan med pepparsprejade ögon i slutet av marschen. Försök att göra en anmälan på plats möts av hot, kameror slås sönder.

Att då GAIS-gården, efter en händelse som” var så förutsägbart att det inte ens blev en notis i GP dagen efter” för ovanlighets skull går ut och fördömer händelsen blir givetvis som ett hån mot oss medlemmar som måhända också tyvärr tycker att huliganbråk är förutsägbart men näppeligen polismisshandel. Måhända kan man hävda att problemet ligger hos huliganerna i första hand och visst är det så, men nog kan man som skattebetalare (om än inte i Skåne) ha lite större förväntningar på beteendet från polismyndigheten?

Slutligen, när irritationen börjar lägga sig, skall man öppna den tredje statsmaktens publikation och behöva läsa en krönika som ironiserar över det hela, kommer med ett minst sagt skevt perspektiv, berömmer polisen och slutligen misstänkliggör oskyldiga. Jag kan inte direkt säga att jag tycker detta är i linje med journalistisk yrkesetik, men sådant kanske man inte skall förvänta sig från en sportjournalist.

Kommer givetvis inte ha den minsta effekt. Stenberg kommer inte läsa den utan sitta kvar och sörpla kaffe och äta vetebulle på sitt kontor tillsammans med sina hejdukar på GP-sporten.

Logik eller panik i fotbollsvåldsfrågan

Sedan fotbollssäsongen började har fotbollsvåld varit i blickfången för mångas uppmärksamhet. Säga vad man vill, men den nya arenan har i vilket fall väckt mer känslor än vad dess småtrista betongyttre tycks antyda. Fotbollsvåld som problem – och jag kanske skall säga att det finns ett sådant problem, även om vissa menar att problemet är tämligen marginellt medan andra tycks se det som det största enskilda ordningsproblemet i Göteborg (moralpanik!) – bör analyseras som vilket problem som helst. I bedömningen av lösningarna på problemet så finns det två vikta ingredienser som bör tas i beaktande. För det första, är återgärderna logiska, kommer åtgärderna ha någon effekt på problemet? För det andra, är åtgärderna rimliga i förhållande till problemet eller är det något i stil med att bekämpa mygg med kärnvapen (eller, omvänt, försöka rensa en norrländsk myr med flugsmälla)? Till effekterna och rimligheten måste även sidoeffekter, alltså sådant som berör tredje part, tas med i beaktandet.

Torsdagen innebar att polisföreträdare i form av länspolismästare Ingemar Johansson ochpolismästarechef för länsordningspolisen Erik Nord fick publicerat ett inlägg på GP:s debattsida där de lade fram någon slags handlingsplan för att lösa problemet.

Den första, och måhända märkligaste, är deras krav på att arenan egentligen borde ha legat utanför centrum. Som person är jag givetvis intresserad av att polisen tänker på hur stadsplanering kan användas för att förebygga brott, men nog verkar det på något sätt märkligt att lyfta fram detta som en lösning. För det första är det givetvis helt meningslöst eftersom arenan är nybyggd och troligen kommer att ligga kvar i flera årtionden framöver. Polisen kanske också skall tänka på att andra överväganden än polisiära har en viss tyngd i planerande av en fotbollsarena, teater, opera eller biograf – såsom tillgänglighet. Att lösa transporter ut till en arena i obygden innebär ju också flera kostnader och är definitivt inte till gagn för tredje part. Politiker i Göteborg har ju i flera år försökt samla så många evenemangsarenor som möjligt på ett litet område, bland annat med detta i åtanke (sedan att den logiken brister i andra avseenden är måhända inte relevant här).

Dessutom undrar jag i så fall lite om vad polisen befann sig när arenan planerades. De två herrarna nämner inte något om att polisen lämnat några yttranden om arenans planering och placering i planprocessen. Eftersom det inte nämner något om detta tycks det möjligt, för att inte säga troligt, att polisen inte hade några förevändningar mot placeringen och i så fall blir ju argument om att polisen tvingats acceptera detta en smula innehållslöst. Vidare är det en öppen fråga om arenaplaceringen har något märkbart inflytande på våldet. Låter mer som polisen försöker skylla ifrån sin egen oförmåga att kontrollera situationen på en extern variabel som dessutom är nära nog omöjlig att ändra på.

Att kategori C (i bästa fall) redan gör upp i ödsliga industriområden är ju ett tecken på att det kanske inte är så värst viktigt i vissa avseenden. Att polisen tror att det är mindre intressant att slåss när det inte finns åskådare verkar märkligt – kolla på youtube. Och att tro att anledningen till att många moderna anledningar ligger utanför staden i första hand beror på våld verkar ju också märkligt. jag skulle vilja påstå att den absolut viktigasta anledningen är att nya arenor läggs i ytterområden hänger samman med markpriser och tillgången på den yta som en större fotbollsarena tarvar. Det blir lite som att Ikea i Bäckebol och Kållered planerades där för att minska risken för upplopp.

Den största kategorin våldverkare och våldsoffer (om man nu vill betrakta dem som offer – den som är med bör leken tåla) är individer som planerar för och i bästa fall också lyckas göra upp firma mot firma. Dessa supportar som vill slåss kommer rimligen att slåss oavsett vilka åtgärder som vidtas. Från mitt perspektiv är det inget direkt problem när de gör upp på något tom plats som inte berör tredje part, problemet är förstås när de istället ryker ihop bland folk, som till exempel på Centralen (ironiskt nog kan huliganer själva bidra till problemets lösning genom självsanering och genom att äldre markerar mot yngre – vissa firmor är ju värre än andra). Att skeppa in bortasupportar direkt till arenan är måhända en enklare lösning, men i det avseendet skall man tänka på att kategori C inte alltid reser med den stora grupp av bortasupportar som är relativt harmlösa.

Efter några resor till Helsingborg blir upplevelsen att polisens försök att vara tuff mot bortasupportar att kategori A känner sig kränkta och att en och annan oskydlig får stryk – av polisen. Alltså, kategori C slåss i alla fall, Kategori A känner sig kränkta. Återstår kategori B således, dessa går måhända att påverka. Man skall dock komma ihåg att en del incidenter sker precis utanför arenan, även om den ligger i obygden. Oavsett kommer det finnas mycket folk utanför arenan före och efter match och att kontrollera detta är något som polisen måste klara av.

Att polisen på senare tid dirigerad stora bortaföljen till krogar innanför vallgraven (”Norra Avenyn” på vulgärt och okunnigt nyspråk) medan Den lilla satans anhängare är på Avenyn och vice versa har jag förståelse för – även om det är trist att de tvunget skall smutsa ner GP. De är ju praktiskt att ha lite kontroll när stora folkmassor rör på sig. Kommer detta nödvändigvis att bli en enklare uppgift om alla skall in med samma kollektivtrafik till en plats ute i Sisjön?

Att förbjuda ståplats är ju något av en ryggmärgsreflex hos kreti och pleti. Den är lika märklig varje gång. Förvisso medför ståplats lite bättre möjligheter för sådana som tänder bengaler och slänger ner föremål (eller relativt sett marginellt problem) att gömma sig i folkmängden men i många fall är fobin mot ståplats baserad på okunskap (polis, media politiker kollar på England, supportar kollar på Tyskland). En personlig favorit är när Mats Härd på gepesporten förbannar ståplatsläktare efter att det skett ett dödsfall utanför Stadio Favorita för en tid sedan. Flera människor gillar ståplats, det skapar stämning, jag har svårt att sitta ner när GAIS spelar och dessutom sker i stort sett inget våldsamt inne på arenorna i dagens läge. Bråket som uppstod i samband med någon blåvitt-match skedde dessutom på sittplats.

”Tio euro för matchbiljett, matchstart 20.00 en fredagskväll, ölen på arenan såldes i enlitersglas och ändå fanns det ingen huliganproblematik att tala om. Nästan så man börjar tro att det inte är ståplatsen, matchstarten eller ölen som är problemet…”

– signaturen districtline talar ut om mötet med tysk ligafotboll på ett gubb-plank…

Greppet att sluta servera alkohol är ju minst sagt ett intressant grepp. Här förslår polisen inte bar att det skall slutas sälja öl på arenan – plastmugg folköl till ståplatspubliken (de som är srkänande odjur, se styck ovan) kostar fyrtio spänn – utan hela centrala Göteborg skall torrlägas vid högriksmatcher. Att alkohol kan leda till våld är måhända ingen nyhet. Denna fredag har Bettan köpt hem en bag-in-box till fredagens tevetittande med gubben Bengt hemma i Hisings Kärra. Kvällen blir inte riktig lyckad och under Singing bee på tv3 uppstår ett gräll som slutar med att Bengan slår sin fru. Tragiskt förstås och alkohol är en erkänd ingrediens i många problem, under de senaste hundra åren har staten försökt dämpa alkoholkonsumtionen med kraftiga restriktioner och även förbud har varit på tal.

I dagens anda av ökad personligt ansvar har det lättats en del på dessa regler. Att då förbjuda alkohol i centrala delar av staden, på för oinvigda till sinnes slumpmässiga vardagsdatum, verkar i det sammanhanget lite väl radikalt. Mer våldsamheter och kriminalitet sker på Avenyn en vanlig helg än bad som sker på en hel rad fotbollsmatcher. Att torrlägga Avenyn verkar dock inte vara på tapeten. Bieffekterna för oss som kan dricka med måtta eller som inte ens är intresserade av fotbollsmatchen är påtagliga, krögarna blir nog inte så glada det heller – speciellt inte de som i vanliga fall inte brukar servera så många fotbollssupportar i vilket fall.

Dessutom undrar man ju vart folk tar vägen. Det finns flera trevliga kvarterspubar inom hyfsad behändigt avstånd på centrala Hisingen och i Lunden dit folk kanske sitter och super till istället. Om polisen tror att huliganer rör sig som fisken i vattnet (men utan mao-keps) och att genom att ta bort vattnet så försvinner även huliganerna är troligen allt för optimistiskt. Risken är la stor att polisen inte längre vet var vattnet (eller fiskarna) är någonstans.

I alkoholfrågan och annat håller jag i mycket med GP-krönikören Thomas Björklund (tack för att vi slapp undan en krönika av firman (sic) Hård-Stenberg):

”[M]an blir ändå häpen när man hör politiker som på fullaste allvar säger: – Man ville ha en ny arena, och så fick man den, ändå blir det bråk. Men hej, inte trodde ni väl att orsaken till huliganproblem i Göteborg begravdes med gamla Gamla Ullevis träläktare. Problemet är lika gammalt som komplext och har inga enkla lösningar, men debatterades i går ibland som vore det helt nytt. Politiker kan låta lite som Olof Palme när han i Hasse & Tages sketch förvånat upptäckte att en liter mjölk kostade över tre kronor. ‘Det hade jag inte en aaaning om?'”

– Thomas Björklund, krönikör för GP-sporten

Slutligen så tidpunkten. Polisen beklagar sig över att tevebolagen styr när matcherna skall spelas men att det istället skulle vara samhällsintresset som gör detta. Jag vet inte, personligen har jag den här konstiga idéen att åskådarnas intressen skulle kunna ha något med saken att göra. Jag har inte något direkt emot att högriskmatcher lägs på vardagar. Det får dock finnas vissa gränser. Att spela klockan 17 som de föreslår gör det väldigt svårt för väldigt många att ta sig även till hemmamatcher om de har ett jobb och andra åtaganden i sitt liv. Likt polismännens idé om att flytta hela arenan undrar man lite om det inte vore lika väl om människor tvingades in i ett Panopticon (en person skrev ett liknande förslag på GP:s fria ord där han förespråkade att människor i Sverige skulle spridas upp på lika stora rutor på 50000kvm och separeras med elstängsel – genom att fortplantning skulle bli omöjligt kommer alla samhällsproblem att lösas inom 100 år!).

Risken med det sättet att tänka är ju att kvoten mellan A kontra B+C kommer att skjuta över till de senare. Alltså, förändringen innebär ett minskat antag kategori A-supportar och i viss mån kategori B. I även detta fall är jag en smula tveksam till effekerna kontra bieffekterna för oss som inte tvunget känner ett behov av att slå folk på käften hela tiden.

Överlag är det ett sådant intryck som polisens förslag ger mig. Gemene man, de mer än niotiondelar som kan sköta sig, skall utsättas för flera negativa effekter för att kanske eventuellt göra något åt kärnproblemet.


Igår kväll, torsdag, cyklade jag hem från Annedal mot Hisingen via Avenyn. Där var det fullt ös medvetslös. En grupp aspackade affärsresenärer (slips och allt) stod och puttade lite på varandra mitt på cykelbanan. Det är så det blir när man låter affärsresenärerna bo mitt inne i stan, okontrollerade kan de springa ut och göra gatorna osäkra för oss vanliga Göteborgare. det borde inte byggas några hotell i centrala stan och det är nog lika bra att vi även flyttar ut till exempel Svenska Mässan till Sisjön eller Bäckebol också. Alla vet ju att så kallade konferensknullare inte kan uppföra sig.

Polisen och femmans spårvagn

I fredags var det vild skottlossning på en spårvagn vid Vågmästarplatsens hållplats vid tio på kvällen. Jag satt hemma, sådär 150 meter bort, och märkte inte ett skvatt. Pistolskott hörs inte så värst mycket mitt inne i en stad.


Jag skall inte rapa upp vad som står i media utan bara nå ett intryck: Polisen verkar inte ha några konkreta spår för att lösa detta. Skott avlossas mitt inne i en fullpackad (på två sätt) spårvagn med övervakningskameror en fredagskväll, femtio meter från en polisstation, och polisen har ingen aning. Detta kan bli en viktig PR-fråga för polisen. Personligen är jag inte räddhågsen av mig, men jag kan tänka mig att lite mera nervösa människor inte blir mer benägna att åka kollektivt.

Jag är inte för populistiska lösningar eller för att skandera skandal (utom när domare dömmer bort GAIS) men nog fan krävs det att dylika brott löses snabbt och effektivt för att åter vinna allmänhetens förtroende. Tyvärr är mitt intryck av den svenska polisen att problemet i första hand är resursbrist utan att de är väldigt dåligt organiserade och mer lämpade till att sent om sider registera brott snarare än att göra något åt dem.

Härdsmältan angriper publikvärdar

I kölvattnet av en massa huliganskandaler (anhängare till Djurgården, Helsingborg och GAIS har pekats ut, ingenstans i någon artikel har det ens antytts att goa glada nationalsocialistiska blåvittanhängare skulle kunna tillhöra denna kategori) som fått ta upp några spaltmeter i lokalblaskan under senare dagar kommer så det oundvikliga:

Härdsmältan skall få lämna sina populistiska kommentarer. Fint så, alla har vi lite olika uppfattningar om huliganproblemets art och vilka rimliga lösningar som står till buds. De grönsvarta huliganer som med största sannolikhet var dumma nog att ge sig på poliskåren utanför Rambergsvallen (poliser brukar i alla fall klara av att skydda poliser, även om de misslyckas med allt annat och slår upp någon oskyldig åskådare i processen) har jag inget till övers för.

Nej, vad som stör mig nästan lika mycket är hur klumpigt den där Härdsmältan alltid uttrycker sig, oavsett om det är frågan om ett taffligt försök att analysera en fotbollsmatch eller lösa världsproblemen:

”Att publikvärdar måste ersättas av polis borde ansvarigt folk ha förstått för länge sedan. Fotbollssupportrar blir inte smartare klädda i en orange jacka.”
– Mats Härd
Men så bra då! Fotbollssupportar i allmänhet och tydligen publikvärdar i synnerhet är lite dummare än andra!? Fotbollsinstresserade som för en modest ersättning offrar sin fritid, får se lite av matcherna och istället får stå och stirra på den likaledes korkade publiken och ställer upp som publikvärdar, med mycket begränsade befogenheter, skall dessutom förlöjligas i den lokala morgonblaskan!

Tisdag i mars

Jag hade nästan glömt att den existerade. Den starka sydvästvinden som tillsammans med regn emellanåt gör morgonturen med cykeln till ett rent h-vete. Vissa som hör att jag alltid cyklar tror att jag är någon hurtbulle med Gunde Svan som Facebook-kompis. Så är inte fallet, ibland när jag är halvvägs upp för den förbannade bron så vill ävan jag bara släppa allt och stoppa en taxi. Tyvärr tror jag att det är rätt svårt att stoppa en taxi på bron och dessutom så måste man ju gå tillbaka för att hämta cykeln.

Dagen började för övrigt perfekt. Föst glömde jag mina nycklar och fick ränna runt i lägenheten för att hitta både det ena och andra, innan jag kunde ge mig ut i det grå, mörka och regniga blåshålet som är Göteborg. Eftersom jag behövde flänga runt en del under dagen var jag dessutom tvungen att ta på mig regnstället som jag inte behövt använda på flera veckor. Nu har den givetvis utvecklad en instängd, lite möglig doft där den legat i en Kenneth Dohsé-påse.

Den viktigaste anledningen till dagens flängande var givetvis köståendet på Pustevik Biljetter vid 11 prick för att garantera min och min bättre hälfts ståplatsbiljetter vid premiärderbyt på nya Gamla Ullevi. Med rapporter om långa köer för oss säsongskortsinnehavare borta vid Scandinavium och en hyftat lång kö öven vid Pustevik fick jag ett kort ögonblick dåligt samvete för att jag köper biljett till min bättre hälft. Detta är dock hennes straff efter att snökaoset i London räddade henne från QPR-Swansea.

Några timmare senare satt jag ner och läste på ett ställe. Med regnkläder i påsar och allt var det förstås ett helt företag bara att ställa sig upp och ge sig av. När jag precis skulle till och gå såg jag i ögonvrån nån papperlapp som låg på golvet – mina nyinköpta biljetter! Puh, vilken tur att man inte tappade bort dem tänkte jag och började ge mig av hemåt.

Knappt hade jag kommit hem och varvat ner förren jag fick ett samtal från Frölundapolisen. I en tiondels sekund undrade om jag gjort något väpnat rån i Frölunda det senaste innan jag kom på att jag faktiskt aldrig rånat någon och knappt ens cyklar mot rött. Det visade sig att ett tag efter att jag glatt hade hittat biljetterna jag tappat hade jag istället tappat mitt pass (som jag numera använder som ID-handling). Någon ansvarstagande och rejäl medborgare hade dock plockat upp den och när denne hade tid tog han eller hon och lämnade in den på närmsta polisstation.

Boendes granne med en Polisen var det förstås tråkigt att medborgaren inte lämnade in den där, men jag hade verkligen inte någon löst att beklaga mig över det. Att cykla över Älvsborgsbron till Frölunda verkade dock i magstarkaste laget och jag hoppade istället på 99:ans buss mot Frölunda Torg.

Hade lite förstrött lyssnat på polisens beskrivning om var stationen låg och tänkte att det är la inga problem. Den lång nämligen söder om Västerleden. För att ta sig ditt tvingas man ut i det andra folket landskap. Nej, jag talar inte om invandrare utan om bilåkarna. De där som lever i en annan värld än min. Vägen till polisen gick via regnblöta parkeringsplatser och på smala trottoarer längst trafiklösningar. Polisen låg tillsammans med arbetsförmedlingen i ett fult fristående kontorshus från 1980-talet. Ett sånt där fult hus som man känner att man antagligen sett flera gånger för, antagligen för att man faktiskt gjort det då det säkert är serieproducerat (det finne en dubbel-version i Högsbo industriområde och jag kan se ett tredje för min inre syn men kan inte placera det). I Frölunda (eller Tynnered för att vara mer exakt) är det tydligen inte meningen att det skall gå att gå vare sig till polisen eller arbetsförmedlingen. Ett tag trodde jag att jag kommit till USA igen. På andra sidan vägen låg nämligen ett McDonald’s med Drive-tru och allt. Allt givetvis pittoreskt inramat av leriga, menlösa gräsmattor.

Påvägen tillbaka kände jag mig tvungen att trotsa körbanorna och gå in på McDonald’s för en mjölkskak. Utan ett tillskott av ångestdämpande socker och fett hade jag troligen övervägt att slänga mig framför någon bil i Frölundamotet. Depressionen började smyga sig på och dessutom bestod min reselektyr av Nick Hornbys How to be Good, som handlar om en medelålders engelsk tvåbarnsmor som vill skiljas. Nu är jag i alla fall tillbaka på Hisingen med såväl biljetter och pass i säkert förvar. Undrar var jag la nycklarna…

Och så avslutningsvis lite lämplig stämningsmusik till inlägget: