dls

dls 0-0 GAIS

Ett derby som så många andra. Utan att kolla efter så torde oavgjort vara det vanligaste utfallet i matcherna mot den lilla satan under denna allsvenska sejour. En sejour som nu sjunger på sin svanesång. Av denna anledning fanns det inte heller någon grund för derbydiarréer och andra utfall av oro. Ja, i alla fall för mig som inte kan uppleva händelsen på plats så förlorade även ett derby – som egentligen skall ha en betydelse i sig självt – lite av sin vikt. Memma försökte hetsa upp mig med att sända över en bild på småpukarnas tifo, som jag själva ignorerat genom att titta bort men utan någon större effekt (jag har då så gammal mobil att bilden inte var vidare tydlig). Således präglades min upplevelse av ett visst illamående som inte ackommoderades med den sedvanliga magknipet.

Däremot upplevde jag andra känslor i form av en skiftande ilska och irritation. Förut har jag irriterat mig på att spelarna varit så pass kassa och inte gett allt och genom sin bristande inställning dragit ner klubben mot superettans avgrundsdjup (för vem vet när fallet stoppas?). Men det har alltid funnits en brasklapp som bygger på tvivlet att spelarna kanske helt enkelt är så dåliga. Att de i ett derby – om än mot ett likaledes relativt misslyckat dls, vars storsatsning knappat burit frukt – samtidigt kan göra en fullgod kämparinsats (även om det kanske brister i andra avseenden) gör närmast min underliggande irritation större. Om nu spelarna kan kämpa en match, varför har de då inte kämpat i några till? Chansen att klara sig kvar eller i alla fall nå en kvalplats har ju funnits kvar till relativt nyligen, även om jag gett upp. Om nu spelarna agerat som professionella och verkligen slitit för sin lön så kanske vi inte hade behövt befinna oss i denna position?

Det är samtidigt lätt för mig att säga. Jag, likt troligen de flesta andra som inte är fullständigt blinda för betydelsen av relationer i arbetslivet och annorstädes, har varit med om situationer där ett dåligt arbetsklimat eller -förhållanden medförd en rätt hafsig inställning till det arbete som någon annan betalar för. Man kanske kan tycka att de som är så privilegierade att de får leva på att spela fotboll skulle kunna ignorera detta. Så är emellertid inte fallet.

Framtida grönsvart ledning måste – utöver bättre ekonomiska beslut – måhända också se över vilka bedömningar som görs av personers beteende. Fotboll är en lagsport och det är som lag vi till synes har brustit denna säsong. De flesta av oss som är någorlunda torra bakom öronen minns den betydelse som tillskrevs Simon Slöfors och Kasse-Lasse anno pissmisär 2000. Som fotbollsspelare sett skulle de kanske skrivas upp bland de första vid lagurtagningen men som människor – då och där – borde de kanske inte ens suttit på bänken. Nu är det inte tvunget fråga om att GAIS behöver koncentrera sig på att anställa spelare med en viss personlighetstyp. 11 skitstövlar fungerar utmärkt om de är fråga om skitstövlar som trivs att arbeta ihop (och ägnar sig åt fotboll snarare än knarkhandel och trafficiking). Däremot måste spelare som skär sig med gruppen och skapar missämja inte värvas. Ingen människa är perfekt och alla kan nog bli destruktiva i fel sammanhang men nog är de ur dessa ”mjuka frågor” som katastrofen som vi sett på fotbollsplanen emanerat?

Nå, nog om detta. GAIS gjorde den acceptabel insats och släppte ju i alla fall inte in några mål. Dime Jankulovski gjorde några paradräddningar och även om det var dls som pressade på för seger under stora delar av andra halvlek så hade ju GAIS i alla fall några vettiga avslut, vilket man tyvärr inte kan säga att man sett i alla matcher tidigare. En poäng kommer emellertid inte att göra någon skillnad, så utanför derbybubblan är det ännu en besvikelse.

GAIS 1 – 1 dls

Jag gick in för denna match med en inställning som präglades av fullständig apati och avsky. Under en lång tid hade jag inte ens tänkt se den, bara lyssna lite på radio. För detta syfte hade jag redan i mitt huvud börjar formulera ett försvarstal inför mina läsare. Nu kunde jag förstås ändå inte hålla mig. Medan jag förvisso intellektuellt kan försvara och stå för uppfattningen att mitt tittande inte innebär ett vitter för GAIS, varje sig ekonomiskt eller på annat sätt, kan jag ändå inte känslomässigt se det som ett annat än ett svek från min sida gentemot GAIS.

Efter den minst sagt märkliga inledningen, där två domare lyckades skada sig själva under uppvärmningen, kom matchen igång sent. Att inte en av SvFF favoriserad domare inte fick döma matchen var knappast en nackdel. Kanske snarare bättre att ha någon som inte ännu lyckas uppnå de egenskaper som SvFF anses bör prioriteras – en kombination av Anders Frisks ego och vilja att sätta sig själv i centrum för den match han bedömer tillsammans med Tobias Mattssons bedömningsförmåga.

Samtidigt var det också GAIS som gick in med inställningen att det inte fanns något att förlora. Att GAIS inledde bra övertygade emellertid inte mig. Det har hänt flera gånger att det grönsvarta laget har inlett bra för att sedan falla ihop som ett depressivt korthus så fort laget ha fått ta emot en motgång. Nu råkade emellertid istället GAIS få första målet med sig och gynnades också av lite tur i och med att dls blev av med två backar i ett tidigt skede på grund av skador. Det var under bytet av de första av dessa som Markus Gustafsson, framspelad av Hysén ett par gånger om kunde avsluta snyggt efter sex minuters spel. Under stora delar av första halvlek höll sig dls kvar i matchen genom duktigt målvaktsspel och den andra backen som senare skadats. Om denna inte varit på plan under den tid som han var frisk hade GAIS troligen gjort fler mål. Mervan Celik, som slet som ett djur matchen igenom, hade ett skruvat skott i stolpen och Wanderson do Carmo var så när fri med målvakten vid ett tillfälle. Nu blev det emellertid bara ett mål under den tid som hemmalaget skulle dominera och detta skulle tyvärr straffa sig.

GAIS vinnande spel byggde på aggressiv och hög press som tvingade dem att slå långa chansbollar och aldrig bygga upp något eget spel. Både Markus Gustafsson och Reuben Ayarna gjorde detta abete väl under den första halvtimmen. Ayarna var också duktig matchen igenom i det avseende att han bättre än tidigare under säsongen lyckades stå på rätt plats vid rätt tillfälle och bryta dls uppspel. Tyvärr lämnar har uppspel än så länge fortfarande en del övrigt att önska. Denna höga press kunde emellertid inte upprätthållas hur länge som helst och efter någon halvtimme så mattades det också av och matchen blev mer jämn.

I andra halvlek var det snarare dls som hade överhanden, även om GAIS inte tvunget var helt utspelade. Det största problemet var Eric Bassombeng som bidrog till att dls kunde anfalla så mycket på sin högerkant när de åter fick möjlighet att bygga något form av spel. Bassombeng lämnade allt som oftast Calum Angus i sticket som ensam mot två på sin kant, där dls återkommande genomförde överlappningar, och ägnade en stor tid av den tid han hade med bollen åt att drälla runt på mittplan. Det var efter några sådana frapperande misstag som dls också kunde komma fram och kvittera.

Turligt nog för GAIS så brände dls egna små gossar och gummor av ett par bengaler när de hade som mest tryck och gav GAIS en del andrum. GAIS hade också några chanser att åter ta ledningen, även om det inte blev i närheten av samma anfallsspel som i första halvlek. Erik Johansson gjorde samtidigt ett gediget arbete som mittback, vilket torde vara en orsak till att dls endast klarade av att anfalla längst med sin högerkant.

Då jag med eftertryck tagit ut förlusten på förhand kan förstås en poäng ses som ett bra utfall. Samtidigt måste jag återigen trycka på att det är närmast helt menlöst att försöka komma ur den här situationen med oavgjorda resultat. Mot dls och i det läge som GAIS befann sig i andra halvlek är ett oavgjort resultat bättre än en förlust men GAIS måste börja vinna matcher för att få poäng. Nu ligger vi fast på kvalstrecket utan chans att komma upp på säker mark innan det långa och för min mentala hälsas skull nödvändiga EM-uppehållet. AIK borta, där de gjorde fem mål häromdagen, kommer inte att bli en enkel match. Jag är endast nöjd med en seger och samtidigt är det allt för mycket att hoppas på.

GAIS 1 – 0 dls

Så kommer tillslut ett kortare referat kring denna minst sagt säsongavgörande match. Jag skulle vilja säga att de dåliga uppdateringarna handlar om att jag suttit och läst i den nya manualen. Jag kan också skylla på att datorn har kraschat och jag fått installera Ubuntu (Linux) för att komma runt något märkligt problem. I realiteten måste jag tyvärr erkänna att det beror till viss del på trötthet. Trots, eller kanske just på grund av att, att vi gått mot den bästa säsongen sedan 1989 har de senare omgångarna med halvt om havlt onödiga förluster gjort att jag inte orkat hålla uppe mitt normala engagemang. En derbyseger gjorde däremot en hel del till för att lyfta mig ur denna höstsäsongsdepression.

Segern, som jag utgår från att mina läsare numera är väl bevandrade i genom att ha trålat runt på nätet efter än mer information (det skall även sägas att medias närmast totala ointesse för denna match, som i mina ögon var höstens viktigare, under måndagskvällen var irriterande. Men klart, har Hammarby spelat en match så är det ju prio ett för media).

Som jag ser det finns vann vi slaget i alla tre delar av planen och detta bidrog till GAIS på många sätt klara seger. Sju mot noll i avslut mot mål säger la det mesta – Henri Sillanpää gjorde ju inte bort sig men kunde antagligen ersatts med en säck potatis utan att segern blivit mindre klar för det. Försvaret i GAIS spelade för motståndet på ett utmärkt sätt. Det enkla och förutsägbara sätt på vilket dls anföll (vilket dock kan vara väldligt effektivt när det klaffar – se Gefle) med långa höjdbollar på anfallare medförde att Firma Fredrik Lundgren och Calum Angus tämligen enkelt kunde gå upp och vinna kampen. Samtidigt gick linjen inte bort sig genom att gå för högt och möjliggöra för genombrytningar, något den där Hysén Jr. annars har förutsättningar för.

Att dls fortsatte med detta till synes menlösa anfallsspel även i andra halvlek, då de endast hade en frispark från 30-35 meter som betecknades som avslut enligt SvFF:s statistik, berodde på att GAIS vid det laget hade vunnit kampen om mittfältet. Reuben Ayarna och Markus Gutafsson hade löpt bort dem och i andra halvlek klarade motståndarna inte av att pressa båda dessa herrar utan att ge bort luckor till en viss Wanderson do Carmo. Att ge den centrala länken Ayarna-Wanderson så mycket gemensamt utrymme är ett katrastrofalt misslyckande.

Anfallsspelet hämades som vi vet av att Eric Bassombeng ännu ej lärt sig hur han inte skall stå offside när han spelar centralt (då ytterbackar ofta ligger några steg framför kan han som mittfältare ligga mer på gränsen utan att vara offside hela tiden) men samtidigt var hans spel med bollen i spel utmärkt och att han likt en indisk ormtjusare kunde paralysera tre dls-backar och sedan spela över en fristående Erik Johansson vid det välförtjänta segermålet visade med synbar tydlighet hur mentalt och fysiskt överkörda deras försvar var i det läget.

Lite kringhoppande på puben i Muppsala (min bordskamrat har bott här så mycket längre – vi får la se. I så fall vill jag ha högre inkomster och en säsongsbiljett på Gamla Ullevi) följdes av de där onödiga minuterna av smärta och närmast golvsittande innan segern var klar. Senast jag var på ett derby så förlorade vi matchen på sista sparken och jag kunde nästan inte föreställa mig något annat än att detta skulle ske igen. Dls hade emellertid bara en framstormning som hade förutsättningarna för att sluta i en sådan katastrof. Istället var det GAIS som låg närmare 2-0, vilket understryker hur klar segern var.

Dls 2 – 1 GAIS

Ordningen är återställd. Efter att GAIS dominerat matchen under två tredjedelar av första halvlek släpper laget kontrollen över till den lilla satans änglar och vi tvingas återigen uppleva en derbyförlust med uddamålet.

1. D. Jankulovski;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna (75′ 31. M. Gustafsson), 27. M. Celik (87′ 10. J. Florén);

22. R. Omotoyossi (70′ 9. A. Santos), 25. W. do Carmo

jag skall hålla mig kort. Kanske framförallt för att jag faktiskt inte orkar med att skriva så vidare mycket om denna händelse i årets fotbollskalender. Jag har i stort sett undvikit alla medium för sportnyheter sedan slutsignalen och har inte heller någon lust att kolla upp fakta och information om matchen. Som en följd av detta kommer jag inte att skriva något om enskilda händelser eller individuella insatser, annat än att jag anser att Mervan Celik och den felplacerade högerbacken Richard Ekunde var bäst i GAIS.

Så som jag uppfattade matchen fanns det en positiv överraskning och en mer väntad negativ effekt av GAIS uppställning visavi motståndarna. Den positiva överraskningen var hur väl GAIS spel på mittplan fungerade under stora delar av matchen. Med tanke på motståndarnas uppställning med en central mittfältstriangel hade jag väntat mig att både Wanderson do Carmo och uppspel från innermittfältarna i GAIS skulle stävjas. Så var inte alls fallet. Sin föregående seger, för vilket motståndarna hyllades, hade de ett bollinnehav på mäktiga 38 procent. Från denna information hade jag förvisso kunnat förvänta mig att Wanderson skulle omringas och spelutrymme istället skulle skapas längre ner i laget för GAIS del. Nu lyckades motståndarna trots detta alltså emellanåt tappa bort honom helt, vilket man kanske hade hoppats skulle straffa sig lite mer.

GAIS förväntade svaghet, vilket förstås delvis hänger samman med den bollvinnande strategin på mittfältet som laget försökt sig på, var de ytor som skapades mellan mittfält och det i många avseenden stabbiga försvaret. Den lilla satans offensiva triumvirat innehåller så pass snabba och tekniskt kunniga spelare att dessa kunde komma fram bra även utan understöd från övriga sju utespelare. Den i många avseenden långsamma backlinjen kunde inte trycka uppåt, vilket är en förutsättning för att hög press verkligen skall fungera, utan att öppna upp sig för snabba omställningar. Vissa hade varnat för en sådan risk och de fick i mina ögon delvis rätt. Samtidigt kanske det går att hävda att Axén troligen var medveten om detta och tog en kalkylerad risk med ambitionen att vinna matchen. Något som också för en tid såg ut att kunna gå vägen.

Att ringa 031-nummer i smyg

– Vad gör du när du har stigit ner från lastpallen och krängt av dig blåstället, gör du som jag stannar kvar på kneget och ringer lite 031-nummer i smyg eller?

– Nej, jag bor i Göteborg så jag behöver inte slå något riktnummer

Något i den stilen uttrycker sig Veiron i Ottan på Nilecity då denne parodi på Göteborgaren från ett Stockholmskt perspektiv, ringer och terroriserar någon stackars människa (då Veiron inte bor i Gbg, men håller på blåvitt kan vi la utgå från att han egentligen är från Värmland eller nåt) som sedan visar sig vara en göteborgare.

Nu går Post- och Telestyrelsen ut och menar att svenska telefonnumren behöver reformeras. Bland annat föreslås att riktnummer skall tas bort. På samma sätt som det inte längre går att peka ut P-bönner (Boråsare) genom att titta på bilens registreringsnummer skall man nu inte längre kunna se varifrån folk ringer.

Själv har jag redan tagit steget mot denna sköna nya värld. Genom att jag och min bättre hälft har telefon genom vårt internet-abonnemang kan vi stoltsera med ett 031-nummer, trots att vi bor i 018-land. För gångs skull ligger jag i framkant. Dessutom knaprade jag under lunchen lite på ett knäckebröd bakat på surdeg som lämnats kvar i fikarummet. Nu är jag bara 2-3 år efter Södermalms vackra folk!

Den eviga arenafrågan och selektiv perception

Idag, på en av årets sista dagar, har det framkommit att den lilla satan inte fått igenom sitt krav om så kallad Clean Court på Nya Gamla Ullevi. Under rådande avtal får arenans ägare – numera Gotevent, som tagit över efter GUAB – intäkterna från reklam, försäljning och liknande på arenan och som kompensation får klubbarna som hyr en billigare hyra. Dls ville ta över dessa rättigheter, men var inte beredda att betala det pris som ägarna kräver. Efter att Dls representanter gråtit ut (i media denna gång, inte i rättan) så framkommer det på sportday.se att Gotevent inte gick med på Dls förslag och dess VD gav följande motivering: ”IFK vill ha rättigheterna till sina matcher så måste de betala lika mycket som vi fick in, och det var de inte beredda att göra.”

(mer…)

DLS 2 – 1 GAIS

Det är länge sedan jag varit så onervös inför ett derby mot den lille satan. I våras tog jag tåget ner till Göteborg och anspänningen var enorm. Kanske inte minst för att tabellen då såg annorlunda ut än nu i höst – GAIS såg ut att vara det bättre laget. Resultatet blev en 0-0 match. Så nu var jag nästan inte nervös alls, då jag uppfattade förlusten som given på förhand.

Innan matchen utfrågas Alexander Axén om hur GAIS skall vinna. Svaret är på fasta situationer och genom omställningar. Pjät, tänker jag – GAIS och fasta situationer handlar om att släppa in mål, inte göra dem och med tanke på hur ovilliga laget är att springa på djupet låter omställningar näppeligen som något som kommer att fungera i realiteten.


1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson (86´10.J. Florén), 17. J. Mårtensson;
27. M. Celik (45´11. T. Lycén), 14. J. Lindberg, 23. E. Hédinsson (67´21. J. Johansson);
22. B. Andersson

Matchuppställningen som presenterades innan match i sviterna av Ayarnas olyckliga skada – var minst sagt märklig och det var tämligen uppenbart att det knappast kunde vara så som GAIS skulle spela, med ett centralt block av fyra mittbackar. Istället formerades laget snart som en relativt väntat 4-2-3-1 med Björn Andersson som topp. Mervan Celik fick – suprise, suprise – spela ytter istället, där han under första halvleks gång bytte med Eyjólfur Hédinsson vid något tillfälle. Onekligen en kampbetonad laguppställning som gav mig ett svagt hopp att vi i alla fall inte skulle bli förnedrande.

GAIS började helt OK och pressade bra över hela plan, vilket gjorde det svårt för motståndarna att få fram bollar till den snabbe djupledslöpare de hade på topp. Men jag undrade om och hur GAIS skulle orka med detta under någon längre tid, snart torde GAIS tappa i koncentrationer och bjuda på luckor mellan försvar och mittfält.

Framåt får GAIS nån eller annan halvchans i samband med några inlägg men det är tämligen tydligt att GAIS saknar ett fungerande anfallsspel. Speciellt tydligt är det i öppet spel, då laget har svårt att spela sig ur och framåt på mittplan. Dls kommer igång efter ungefär tolv minuter, då Mervan Celik tar i lite för kraftigt och ger motståndarna en frispark långt ute till höger i höljd med straffområdeslinjen. När jag skriver något snarlikt brukar det innebära att motståndarna gör mål. Icke så i detta fall, men nu följer ett par minuter som av hårt press där GAIS tillslut släpper in ett mål när ett inlägg från högerkanten kan språngnickas in av en motståndare; 1-0. Hemmalaget låter nämligen två-tre spelare löpa in i straffområdet, vilket försvårar för försvarsspelarna. Kanske något GAIS kunde testa istället för att dutta runt och ställa sig på rad med ryggen mot mål strax utanför staffområdet?

Efter målet är GAIS inte ens tvåa på bollen och blir helt enkelt utspelade. Mittfältet är förlorat och en ensam Björn Andersson kan inte göra mycket. Jonas Lundén har svåra problem på sin kant, Richard Ekunde blandar och ger, även om han är den enda spelare som har en hyfsad chans att följa med deras snabba anfallare. Endast Kenneth Gustafsson är något att hänga i julgranen och slår ett par hyfsade hörnor och frisparkar.

Jag trycker i mig några Coop chokladflarn, köpta som tröstmat, som jag sköljer ner med mitt svarta perkolator-kaffe och hoppas att matchen skall ta slut, för detta är bortom spänning. Under pausen byter jag om för att kunna gå ut och springa så fort matchen är över.

Inget pekar på att vis skall vända detta. Men i detta läge sker det ändock vissa ljusningar. Hemmalaget har nämligen börjat bli självsäkra och bekväma, bäst illustrerat av Stefan Rehns paddansikte från vilket ett par trötta grisögon avmätt stirrar ut över ännu en victoria. Tommy Lycén – GAIS svar på George Best (mer utanför plan…) – kommer in och en kombination av lathet och en viss arbetsmoral släpper in GAIS i matchen.

Från minut 50, då Björn Andersson fick ett gult kort när han gick hårt fram vid ett inläggsläge, och framåt började GAIS få ett visst grepp om spelet och skapade en del halvchanser. Den förlösande händelsen var Jonas Lindbergs frispark till vänster, fyrtio meter från mål, som Störst bäst och vackrast nickade åter ner vid målvaktens högra stolpe.

1-1 och nu tycktes GAIS för en tid ha tagit kommandot. i 68:e minuten byter Axén ut Eyo och släpper in Joel Johansson, drar ner Björn och drar ut Lindberg till vänster i en 4-4-2. Den lilla satan tycktes vara nedtryckt i brygga och GAIS börjar plötsligt skapa chanser, utan att få bollen i mål. Kommentatorerna börjar aningslöst snacka om att det nu är fördel GAIS och blablabla. Vad jag börjar tänka på är förra årets höstderby, då jag stod i slutet av matchen och bankade skallen mot ett stålräcke.

En tanke som givetvis får effekt i slutet av matchen, då den där killen på topp får en utmärkt boll, gör en utmärkt löpning och slår in 2-1 från en vinkel som en grönsvart spelare inte hade klarat ut. jag skriker ”Förbannade förlorare” och börjar banka lite på inredning och dörrar. Katterna springer nervöst fram och undrar om jag är sjuk. Sedan får de dessutom en tämligen billig straff, som Dime Jankulovski klistrar och räddar klubben från förnedring.

När matchklockan slår om från 89.59 till 90.00 tar jag på mig skorna och ger mig ut och joggar. Fem minuters tillägg betyder inget, då GAIS saknar lagmoral för att vinna matcher på tilläggstid (att släppa in mål på tilläggstid däremot). Nåt snack om att motstån… fiendens målvakt räddar Fredrik Lundgrens nick på mållinjen låter inte osannolikt och tämligen typiskt.

Istället för att uppleva den skiten och för att inte resignera stoppar jag in musik i öronen och springer ut i mörkret.

I come old friend from Hell tonight
Across the rotting sea
Nor the nails of the cross
Nor the blood of Christ
Can bring you help this eve

Den som gissar grupp och låt vinner noll derbypoäng och bottenstrid.