Månad: juni 2010

Överleva gruppspelet med ett världslag

Gruppspelet i VM mal på som en konstant tapet i mitt liv framför soffan. Det börjar nu närma sig den viktiga tredje omgången vilket förhoppningsvis kommer att ge lite mer vitalitet till sofflivet, som tog sig en viss törn av den första omgångens ofta tämligen ointressanta matcher där rädslan att förlora var mycket större än viljan att vinna. Turligt nog har jag personligen ett visst nöje av väldrillat försvarsspel men det finns trots allt gränser på hur många matcher i rad man ids se med 8-10 man bakom bollen.

Ungefär samtidigt ägnas en hel del av det allt som oftast banala mellansnacket (tveksamma domaringripanden, skvaller) på de två kanalerna som visar VM åt bråken i några av trupperna. Kanske framförallt Frankrike, men även England tycks lida av inre stridigheter. Även Spanien och Italien underpresterar, även om något internt bråk inte nått mina öron ännu.

Dessa två stycken innehåller båda tillsammans aspekter på de stora lagens problem. Spanien, Frankrike och kanske även Italien har spelarmaterial i sina trupper som tämligen enkelt borde sopa undan de mindre lagen, som oftast består av föga annat än några bänknötare från några av de större ligorna och klubbarna samt habila fotbollsproffs i några av de stora, men inte dominerande, ligorna.

Som jag ser det beror storlagens problem delvis på storstjärnornas framträdande roll. Krav på att ligor skall sluta tidigare, vilket bland annat lätt till den absurda allsvenska säsongen detta år, har införts för att storstjärnorna inte skall vara trötta och småskadade. Trots detta är det många som inte presterar till den nivån som förväntas av dem. Exempelvis Wayne Rooney, onekligen i en stjärna i ett engelskt landslag som som vanligt står inför orealistiska förväntningar var fullständigt värdelös i den halvlek av matchen mot Algeriet som jag såg.

Lag som består av en övervägande del stjärnor (och med stjärnor så avser jag inte det urvattnade begreppet stjärna så som det används i kvällspressen när en division 2-spelare som tidigare varit med i ett allsvenskt lags trupp som lovande ungdom kör på fyllan) har ett problem genom att dessa allt för ofta ser sig själva som stjärnor och har svårt att få upp entusiasm för en gruppspelsmatch i VM mot Nya Zeeland eller Nordkorea efter att ha spelar semifinal eller final i Europacupen, en klyfta som kommer att öka allt eftersom klubbfotboll ökar allt mer i betydelse i relation till landslagsfotbollens utdöende form av nationalism.

Lösningen för en tränare är att istället för att välja ut de bästa spelarna försöka skapa ett lag med elva spelare som, oavsett om de är stjärnor eller ej, är redo att underordna sig lagets bästa. Med detta menar jag inte att det nödvändigtvis skall vara diktatoriskt ledarskap från tränarens sida eller att de måste spelas en rigid och okreativ fotboll. Däremot är det så att ett fotbollslag inte kan fungera som lag om mer än kanske maximalt två eller tre spelare ser sig själva som förmer än laget.

Oftas börjar tränarna med i stort sett på papperet bästa laget i gruppspelet, och med laget menas de elva bästa spelarna, för att i efterhand försöka komma tillrätta med underpresterande stjärnor genom att lyfta fram spelare från bänken. Efter att ha tagit sig igenom gruppspelet kan stjärnor med ett ego som är för stort för gruppspelet men med karaktär nog att hantera en petning slussas in i laget när de är mogna för det.

Denna arbetsmetod skulle givetvis leda till ett ramaskri i pressen men det kommer det ju att bli i vilket fall så det är bara att köra på!

P.S. Noterar nu även att Pelle Blohm är inne på samma tankegångar.

Annonser

Tid för partitester

Det är valtider. Ja, i alla fall börjar det faktiskt närma sig valtider. Som ett brev på posten kommer med detta olika partitester och liknande, såsom den som DN.se hade idag. Genom att svara på 28 frågor enligt en skala från instämmer helt till tar helt avstånd ifrån skall testen placera in mig på ett lämpligt parti, så att jag inte står där och tvekar den tredje söndagen i september.

Av någon anledning tenderar jag att göra dessa tester, i alla fall om de inte är allt för långrandiga. Trots detta anser jag att de är fullständigt värdelösa, i alla fall som en indikator på vilket parti jag skall rösta på. Det i mina ögon avgörande felet på dessa tester ligger nämligen i deras oförmåga att inkorporera varför jag instämmer i eller tar avstånd från ett påstående.

Det är fullt möjligt att jag kommer till samma uppfattning en dylik fråga som någon annan samtidigt som bevekelsegrunderna och resonemanget bakom är väsensskilda. Det är en väldig skillnad på om jag är för en skattesänkning för att jag tror att det skall gynna mig som person eller om jag är för skattesänkningar för att jag är av uppfattningen att lägre skatter gynnar tillväxten eller för att jag anser att det faktiskt är en frihetsfråga.

Ett extremt, omvänt exempel på detta är det så kallade nazistargumentet, där en persons uppfattning i en sakfråga masskrediteras genom att peka på att personen i fråga delar denna med Hitler. Både han och jag är exempelvis för djurskydd, men jag vill bestämt påstå att vår världsuppfattning skulle skilja sig åt i många andra avseenden.

Det är resonemanget bakom ståndpunkten som är viktigt i ett politiskt val. Inte för att jag tror att politiker nödvändigtvis bryter sina vallöften utan för att det inte för mig går att förutse vilka frågor som kommer att komma upp på den politiska agendan under de följande fyra åren. Om de 28 frågor som DN ställer upp inte kommer att ha en framträdande roll under denna tid finns det inget som säger att bara för att ett givet politiskt parti hade en snarlik uppfattning i dessa frågor kommer att resonera som och komma till samma slutsatser som jag gör.

Ett rum med utsikt och det gröna gräset på andra sidan

En smula senare än vad jag hade avsett från början publicerade jag nyligen ett gästblogginlägg för Kvillebacken.se, en sida som försöker sälja in Östra Kvillebäcken. Vi i YimbyGBG blev tillfråga och fick fria händer. Jag som förvisso är i exil, men bodde närmast, tog på mig uppgiften.

Är la egentligen inte helt oproblematiskt att skriva åt företag med avseende på trovärdighetsfrågan men jag är ju hyfsat nöjd med Kvillebäcken – ja, i alla fall i jämförelse med andra aktuella byggprojekt. Tyvärr är det ju inte någon vidare tuff konkurrens.

Inlägget handlar om varför jag gärna byter bort min spektakulära utsikt i Uppsala mot utsikten jag hade förr. Vad jag främst lade märke till när jag gick in på sidan för att publicera mig var dock att gräset kan vara grönare på andra sidan. Bloggen använder sig av wordpress som var så mycket snyggare och trevligare än vad blogger.com, som jag använder för denna blogg är. Att överhuvudtaget starta en blogg var ju något av en spontan gärning men så här i efterhand så hade jag nog föredragit wordpress…

Vuvuzelan måste dö

Efter ett antal VM-matcher börjar nu tålamodet tryta. Upplevelsen är som två gånger fyrtiofem minuter tinnitus. Jag åsyftar givetvis den långa, sydafrikanska trumpet som med sitt monotona läte dominerar VM-slutspelet i Sydafrikas ljudbild. En vän till mig uttalade nyligen uppfattningen att ljudet från Vuvuzelan än värre än att lyssna på Robert Pärlskog, och som skåning torde han ändå vara van vid påfrestande läten.

Nu skall det verkligen påpekas att jag inte är för förbud. Själv är jag en hängiven anhängare av publikljud i alla dess former. Även om jag har en preferens emot trummor – mer känt som dieseldriven analvibrator – inom läkarkulturen så måste jag ju acceptera att vissa klackar använder sig av en sådan, även om jag starkt tar avstånd från sådant i min klack.

Det finns däremot enligt min uppfattning en distinkt skillnad mellan Vuvuzelan och de flesta andra instrument som använts och används på läktare; trummor och andra trumpeter. Det går säkerligen att diskutera vilken funktion musik och sång spelar på idrottsläktare. Jag skulle förmoda att det i många avseenden inte skiljer sig från många andra sammanhang där musik har en roll i det sociala – oavsett om vi talar om arméer, fackföreningsrörelsen, frikyrkorörelsen eller någon annan form av folkrörelse eller sammanslutning. Inte är det osammanhängande vrål man hör när det skall drickas en snaps, i alla fall inte de första 5-6 snapsarna. Inte ens middagcermonin i ”Vi på Saltkråkan” eller den av min lågstadiefröken så älskade ”Raketen” sjönk ner till vuvuzelans nivå.

Musiken och sång skapar samhörighet och stämning samt – och detta är speciellt viktigt i fotboll – ger stöd i kampen. Vuvuzelan har, som jag ser det, ingen av dessa funktioner. Återigen – jag är verkligen inte för några förbud men vill i vilket fall ta bestämt avstånd från ett sådant beteende. Vuvuzela är inte pluralism och tolerans utan dränker alla andra uttryck i ett brus av entonighet.

Visst kan även oljud ha en funktion. Exempelvis på derbyt mot den lilla satan häromåret, då det användes missljud för att störa hemmalagets allsång till hade detta ett specifik syfte. Vuvuzelan tycks helt sakna funktion. Jag är tacksam att jag inte bor i Sydafrika (vilket det givetvis finns många fler, och mer viktiga orsaker att vara glad över) men om några snorungar börjar tjuta med en sån där bakom mitt öra på en fotbollsmatch skall ni få se på läktarvåld. Avstängning från fotboll kan nog ses som en befrielse om denna anti-musikaliska farsot sprider sig till svenska läktare.

Har du det som krävs för att ha en åsikt?

Är det bara jag som blivit lite perflex av den svenska försvarsmaktens nuvarande reklam-, eller jag kanske skall säga upplysnings-, kampanj? Sloganen ”har du det som krävs för att ha en åsikt” ger mig associationer som jag tror och sannerligen inte hoppas var avsikten.
Kommer osökt att tänka på Robert Heinleins gamla SF-roman Stjärnsoldater – eller Starship Troopers, som den hette på engelska och troligen är mer känd som efter en mer ironisk filmatisering för ett antal år sedan. En bok utan någon direkt berättelse som utan större ansträngning kan tolkas som propagerande för militarism och måhända även fascism. I framtidsstaten är det den som är villig att offra sig och göra den insats som krävs för militärtjänst som har rätt till medborgarskap, medbestämmanderätt och deltagande i det politiska livet.

Detta inlägg är även inspirerat av svensk filmproduktions höjdpunkt och zenit, Repmånad, som gick på TV igår:
”Minns Ådalen, Wickman. Vi är de besuttnas redskap. Eller hur, Jonas.”

Sedan kommer jag också att tänka på Turkiet och andra länder där militären, i alla fall historiskt, stått som garant för staten, dess idé och stabilitet genom att gå in och, så att säga, styra upp situationen när politikerna avviker från den rätta vägen. Är det detta som den nya, numera frivilliga försvarsmakten vill förmedla (just att det numera är frivilligt underlättar kopplingen till Heinleins bok och idéer där värnplikt inte betraktas med blida ögon).

Så jag går in på försvarsmaktens hemsida och gör testet som skall avgöra min framtid som fri medborgare i den svenska militärstaten. Vilken besvikelse det blir när det visar sig att testet endast består av allmänt tyckande i arton olika frågor. Dessutom är testet ihopkopplat med Facebook.

Med tanke på att sådär nittio procent av ungdomarna som är i vad som förut var värnpliktsåldern har Facebook så känns det onekligen långt ifrån den känsla meritokrati som jag kanske hoppades på. Här får man uppenbarligen ha en åsikt hur som helst; allmänt, löst tyckande premieras. Ja, säkerligen är det så att om det finns någon brist bland dagens unga vuxna så är det oreflekterat tyckande och ej underbyggda argument!

Studenter och frimurare

På onsdagen lämnade jag provinsstaden och åkte in till storstaden, the Capital of Scandinavia, Stockholm för att lyssna på ett seminarium. Jag traskade upp för Sveagatan (kände någon märklig yrsel vid Monks Cafè) och märkte snart att jag var lite tidig, så jag gick in och tog mig en kaffe i närheten av ABF-huset, där seminariet skulle vara.

Under min promenad och under mitt kaffedrickande dånade med ojämna mellanrum flak fulla med tjoande studenter förbi. I min perceptions periferi har jag noterat att det rådde en populistisk politisk strid om detta. Någon tjänsteman (?) ville först stoppa studentflaken i centrala Stockholm med hänvisning till pågående vägarbeten som redan i nuläget gjorde trafiksituationen ansträngd i närheten av Sergels torg.

Det var emellertid inte det jag tänkte på. Min tanke rörde snarare själva vitsen med att åka studentflak i centrala Stockholm. Då jag från början är från en mindre ord så var förutsättningarna annorlunda. Även om måhända staden vuxit lite ifrån situationen där alla känner alla, var det ändå så att många av de som befann sig i centrala delarna av staden under den dagen då flak och bilar åkte raggarrundan runt centrum kände eller var släkt med i alla fall någon av de som satt i bilar eller stod på flak. I centrala Stockholm kan detta la rimligen vara fallet.

Det finns måhända något katarsiskt över att åka runt och skrika och tjoa på stadens gator – jag var själv inte intresserad av detta när jag tog studenten, så jag är näppeligen rätt person att bedöma detta på något intuitivt plan. Däremot tycks mycket av denna del av studenten som en övergångsrit som betraktas av det omgivande samhället förlora lite av sin poäng. När flaken gick runt i Uppsala satt jag och ett par andra bittra gamla uvar på arbetsplatsens tämligen solskyddade fikarum och mumlade något om arbetsförmedlingen och att en blind apa kan ta studenten nuförtiden.

Nåväl, till slut började seminariet, som bestod av en debatt mellan ett par forskare, en journalist och även en företrädare för Transportarbetareförbundet. Ämnet var fackets invandrarpolitik i ett historiskt perspektiv, som anordnats av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Det hela går la på som förväntat. En bit in i seminariet kommer det in en eftersläntrare som sätter sig på stolen bakom mig. Jag ser aldrig hans ansikte. En tid senare ställer denna man en fråga som börjar med att han poängterar att flera inom transports styrelse är med i frimurarna. Frågan tycks sedan aldrig riktigt ta slut. Den går via att Hitler också var frimurare och var i samma loge som Rothschild, att de på något sätt var involverade att engelska och inte tyska blev språket i New Amsterdam och så vidare, in i svängar som jag ärligt talat hade lite svårt att hänga med på. Trots att jag inte kunde hänga med i hans resonemang så får jag ändå intrycket av att det inte riktigt var mitt intellekt det var fel på. Allt tycks handla om pengar och cirkulationen. Jag sjunker ner i lite lätt fosterställning och hoppas att det hela snart tar slut.

Efter en tid lyckas någon framme avbryta mannen och fråga om det finns någon fråga i det hela. När han inte riktigt lyckas med detta så tolkar de ut en fråga ur det och kan krasst konstatera att nej, det är inget som de tänkt på. Mannen tycks nöja sig av detta. Däremot kan jag i ögonvrån notera att han strax efteråt sticker ner handen i sin till synes tungt lastade väska. För ett ögonblick så tänker jag att det kanske är en bomb i väskan och sedan sitter jag i sådär fem minuter och tänker att det kommer att göra väldigt ont i nacken när bomben går av och det var la ändå höjden av otur att gå på ett halvtomt seminarium i ABF-huset på Sveavägen och sprängas i luften av en tok som tror att frimurarna kontrollerar världen (vilket de kanske gör, vad vet jag?).

Men till slut går mannen, antagligen besviken att inte heller här ville någon ta hans funderingar på allvar. Vid det laget har jag slagit mina egna konspiratoriska tankar ur hågen och fullt ut igen koncentrera mig på seminariet.