Litteratur

[Recension] Dark Eden

I och med att det blivit sommar, och jag därigenom mer eller mindre frivilligt tagit ledigt från jobbet, så finns det lite mer tid än vanligt att läsa böcker.  I vanliga fall så läser jag många och samtidigt rätt få böcker. Detta hänger samman med mitt ”jobb”. Som akademiker kan jag ”läsa” flera böcker om dagen ibland. Men detta innebär oftast att jag läser käll- och litteraturförteckningen, baksidan, sammanfattningen och lite här och där lite sporadiskt – oftast i den ordningen. Fritidsläsningen blir det lite si och så med. nu har jag emellertid haft möjlighet att plöja ett par böcker. Den första av dem var Svinalängorna av Susanna Alakoski. Den har jag velat läsa ett tag men det har inte gått att köpa pocketboken då den har en bild från filmen med samma namn på framsidan. det skulle vara katastrofalt för mitt kulturella kapital om någon gick och kikade i min bokhylla och trodde att jag köpte böcker efter att ha sett filmen (som jag för övrigt inte ens sett – delvis för att jag ville läsa boken). Sedan, efter att ha tagit del av hur det är att växa upp med periodare som föräldrar, så kunde jag ägna mig åt en gammal tonårsförälskelse – Science Fiction.

Lite på måfå (jag har ingen vidare koll på genren) plockade jag på mig Dark Eden av Chris Beckett. Berättelsen utspelar sig ungefär 160 år efter att två astronauter lite olyckligt blivit kvarlämnade på en främmande planet. De får barn med varandra och efter diverse oundvikligt incestuösa förhållanden i andra och tredje generationen så finns det 532 personer i familjen som alla bor i en dalgång. De försörjer sig som jägare och samlare men är alla samlade runt den plats där landningsfarkosten först landade. Detta på grund av två omständigheter. För det första så finns det en föreställning om att hjälp skall komma från jorden och därför så bör man inte lämna platsen och för det andra är omgivningen mörk. Det finns nämligen ingen sol kring vilket planeten kretsar. Ljuset kommer istället från dalgångens träd, vilka hämtar sin energi från planetens inre. Detta ljus och dess värme gör dalgången upplyst och beboelig men medför också att omgivningen är kall och mörk. Det är förstås ett upplägg som gör resan ut ur dalen så mycket mer intressant. Dessutom så är det något som skulle kunna göra en något så där påkostad filmatisering intressant.

Oundvikligen kan berättelsen kopplas till klassiska socio-ekonomiska utmaningar: Det lilla samhället är på väg in en Malthus-fälla. Maten som går att få tag i börjar närma sig ett läge där det kommer att uppstå svält. Människorna har börjat äta äckligare och äckligare saker och barnen får sedan ett antal år inte längre gå i skolan, då de måste användas för att samla ihop tillräckligt med resurser för att få livet att gå ihop. Samtidigt är familjen organiserad på ett sätt som motarbetar förändring och innovationer. Detta har skapat en stark sammanhållning – skolan verkar snarare haft en sådan funktion än att lära ut något direkt matnyttigt men på sikt kommer förstås förmågan att läsa, skriva och räkna försvinna – och god organisation men det är ett hinder för förändring. Inget gör för att komma till rätta med det oundvikliga – inom en generation kommer svält att drabba det lilla samhället.

Det torde finnas tre alternativ. För det första att begränsa barnafödandet och därigenom hindra en befolkningsökning. För det andra går det att försöka förbättra resursutnyttjandet på den yta som familjen bebor (kvalitativ förändring). För det tredje går det att ta ny mark i besiktning (kvantitativ förändring). Boken behandlar egentligen bara det tredje alternativet, för givetvis finns det ett par ungdomar – med en ledande gestalt – som ser problemet och försöker bryta sig lös från den rådande ordningen och det är kring detta som boken handlar. Det låter måhända lite träigt när det redogörs för på detta sätt men det är samtidigt dessa grundläggande och relativt lättfattliga premisser som utgör grunden för berättelsen. Vad som gör det till litteratur och ger en extra dimension till berättelsen är individernas sätt att agera inom dessa ramar. Den drivande karaktären både anpassar sig till och bryter mot familjens konservativa ideal på ett rätt intressant sätt. Hans ego, att han uppfattat problemet och försöken att få folk dit han vill sker i förhållande med familjens nedärvda föreställningar. Med hjälp av en återfunnen artefakt och lite nödlögner skapar han grunden till en ny berättelse för utbrytargruppen. På så sätt finns ett samspel mellan bas. överbyggnad och en aktörs ego som snarare än maximal ekonomiskt-materiel vinning söker efter att skapa en plats för sig själv i historien.

En helt OK bok som jag rekommenderar. Det skall komma en fortsättning någon gång nästa år och jag kommer säkert läsa även den. Science Fiction har i alla fall i jämförelse med den lite mindre utvecklade och lätt utvecklingsstörda Fantasy-genren inte den närmast touretteska egenheten att allting skall skrivas och publiceras i trilogier av trilogier.

(bilden är tagen från författarens hemsida)

Har du det som krävs för att ha en åsikt?

Är det bara jag som blivit lite perflex av den svenska försvarsmaktens nuvarande reklam-, eller jag kanske skall säga upplysnings-, kampanj? Sloganen ”har du det som krävs för att ha en åsikt” ger mig associationer som jag tror och sannerligen inte hoppas var avsikten.
Kommer osökt att tänka på Robert Heinleins gamla SF-roman Stjärnsoldater – eller Starship Troopers, som den hette på engelska och troligen är mer känd som efter en mer ironisk filmatisering för ett antal år sedan. En bok utan någon direkt berättelse som utan större ansträngning kan tolkas som propagerande för militarism och måhända även fascism. I framtidsstaten är det den som är villig att offra sig och göra den insats som krävs för militärtjänst som har rätt till medborgarskap, medbestämmanderätt och deltagande i det politiska livet.

Detta inlägg är även inspirerat av svensk filmproduktions höjdpunkt och zenit, Repmånad, som gick på TV igår:
”Minns Ådalen, Wickman. Vi är de besuttnas redskap. Eller hur, Jonas.”

Sedan kommer jag också att tänka på Turkiet och andra länder där militären, i alla fall historiskt, stått som garant för staten, dess idé och stabilitet genom att gå in och, så att säga, styra upp situationen när politikerna avviker från den rätta vägen. Är det detta som den nya, numera frivilliga försvarsmakten vill förmedla (just att det numera är frivilligt underlättar kopplingen till Heinleins bok och idéer där värnplikt inte betraktas med blida ögon).

Så jag går in på försvarsmaktens hemsida och gör testet som skall avgöra min framtid som fri medborgare i den svenska militärstaten. Vilken besvikelse det blir när det visar sig att testet endast består av allmänt tyckande i arton olika frågor. Dessutom är testet ihopkopplat med Facebook.

Med tanke på att sådär nittio procent av ungdomarna som är i vad som förut var värnpliktsåldern har Facebook så känns det onekligen långt ifrån den känsla meritokrati som jag kanske hoppades på. Här får man uppenbarligen ha en åsikt hur som helst; allmänt, löst tyckande premieras. Ja, säkerligen är det så att om det finns någon brist bland dagens unga vuxna så är det oreflekterat tyckande och ej underbyggda argument!

Bokrea för alla

Bokrean har i stort sett gott mig förbi. Nej, egentligen har den inte gått mig förbi utan lämnat mig oberörd. I fredags gick jag en sväng i småstadens centrum och gick runt i några bokaffärer utan att få någon lust att köpa något. När jag var liten (och fortfarande var glasögonorm), var bokrean en stor händelse för en unge med begränsad budget. Var ofta på plats vid midnatt när bokrean öppnade.

På vissa sätt är utvecklingen bra. Att bokrean var en så stor händelse hängde troligen delvis samman med att Sverige och småstaden under mina uppväxtår långsamt men ännu ej helt lyckat stappla sig ur sitt skal som Öststat och komma fram i det kapitalistiska ljuset. Idag går det att köpa billiga böcker året runt.

På andra sätt är utvecklingen dålig. Utbudet av reaböcker tycks mig allt mer skralt och likriktat för varje år som går. Det är i stort sett samma böcker som säljs vid kassan på stormarknaden som säljs på rean. Gick en sväng på den sköna nya ”akademi”-bokhandeln och suckade över att ungefär hälften av böckerna om historia har namnet Hitler i titeln.

DN skriver på sin ledare om bokbranschen som en bransch i kris och vad som behövs för att rädda utbudet. Rubriken på ledaren är En bok för alla. En av mina absoluta favoritböcker alla kategorier kom från det bokförlaget, som med statligt stöd skulle ge ut kvalitetslitteratur. Karel Capeks Salamanderkriget köpte jag på Konsum Håstenshallen för nästan 20 år sedan. Så egentligen kanske det inte är fel med reaböcker på stormarknaden; litterär spis.


Nu när jag ändå är igång och beklagar mig över ett skralt utbud så skall jag också passa på att nämna gatumusik. Det var två musikanter igång när jag gick igenom småstaden och tittade på böcker. Den ena spelade ledmotivet från Gudfadern-filmerna och på ett annat ställe spelade två personer When the Saints go Marching in. Samma låtar när jag gick tillbaka samma väg.

Nu har jag tidigare uttalat mig positivt om gatumusikanter men man får la ändå undra varför de måste spela samma låt om och om igen? Även om detta givetvis kan antas vara kassakor så undrar man lite varför de inte kan spela två-tre olika låtar. Det måste vara förbannat trist för gatumusikanterna också. Varför skall man ge pengar till musikanter som inte har ork nog att lära sig mer än en låt?


Såg dock att Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring Krigets färger finns på bokrean. Rekommenderas!

[Bok] De gnostiska evangelierna

Även om jag själv är ateist tycker jag ändå att det kan vara intressant och upplysande att ta del av litteratur kring religion. Som individ i ett samhälle är det emellanåt bra att få lite mer kunskap om de religiösa tankar som på ett eller annat sätt bidragit till att forma den omgivning jag lever i.
Problemen med skrifter kring religion kan dock vara att de emellanåt gräver ner sig i detaljer som är tämligen ointressant för ateisten. Även om jag anser mig vara en hyfsat allmänbildad person med ett minne som fungerar hyfsat tycks jag aldrig kunna lära mig vad som skiljer olika protestantiska inriktningarna åt. Skillnaderna tycks för mig vara så obetydliga och irrelevanta i det stora hela.

Boken De Gnostiska evangelierna, som jag varit och tummat på några gånger, är dock en rätt kort pocket som jag tänkte att jag borde orka med. Med tanke på att jag vid tidigare tillfällen hävdat att jag själv är med i en profan gnostisk sekt är det la samtidigt vara en skyldighet att sätta mig in i vad jag påstår.

Kortfattat var gnosticismen en religiös strömning som existerade i den hellenistiska världen under kristendomens tidiga historia. Den gnostiska inriktningen av kristendomen förlorade den ideologiska kampen mot vad som blev den allmänna, katolska, kyrkan och försvann. Först under senare tid har en del gamla evangelier och texter hittats vilket gett forskare en möjlighet att i högre utsträckning förstå vad gnosticismen gick ut på.

Forskaren Elaine Pages går inom några teman igenom vad som skilde de olika inriktningarna åt men framlägger också en hypotes om varför den gnostiska inriktningen förlorade. För även om de gnostiska evangelierna innehåller budskap som en modern, frihetlig ateist som jag har lättare att ta till mig och acceptera i jämförelse med mer etablerade kyrkliga dogmer – såsom attityden mot kvinnor – innehöll dess budskap också, enligt Pages, fröna till rörelsens undergång.

Gnostikerna förkastade den andliga hierarkin, prästerskapets tolkningsföreträde och satta personlig, inre insikt före den ortodoxa kyrkans gemenskap. Genom att trycka på behovet av en inre resa som vägen till insikt blev rörelsen samtidigt esoterisk och lätt elitistisk utvaldhet och hade svårt att nå ut till de bredare lagren i samhället. Pages försöker helt enkelt sätta in rörelsens texter i sitt sociopolitiska sammanhang och konstaterar att ortodoxin med sin organisation och struktur var bättre lämpad som massrörelse som betonade gemenskap före individualitet och religiös solipsism.

I det stora hela en intressant och läsvärd bok om tidig kristendom för oss som tenderar och somna till olika amerikanska TV-produktioner under julhelgen (eller kanske i första hand byta kanal).

[Bok] Why England Lose

Efter att ha läst och uppskattat Inverting the Pyramid, en bok om fotbollstaktikens historia, tänkte jag fortsätta med lite mer ”seriös” fotbollslitteratur och beställde även Simon Kupers och Stefan Szymanskis Why England Lose & Other Curious Football Phenomena Explained.

Simon Kuper är en väl ansedd skribent och Stefan Szymanski är en ledande sport-ekonom. Jag hoppades givetvis att det i denna kombinationen skulle finnas en helgjuten produktion bakom den lite fjantiga titeln. Tyvärr visade det sig att i flera avseenden så är boken inte bättre än titeln. Det saknas en röd tråd och kvalitén på kapitlena varierar rätt kraftigt.

När de ger sig på att förklara fenomen det inte finns tillräckligt med data för så känner tydligen Simon Kuper ett behov att överkompensera för Szymanskis sparka-in-öppna-dörrar-i-en-C-uppsats-undersökningar med emellanåt fyndig men ibland rätt platt humor som tydligt riktar sig till en engelsk publik som aldrig ser på icke-engelsk fotboll och rätt sällan insidan på ett bibliotek. Som titeln anspelar på används en stor del av början av boken åt att visa att Englands landslag faktiskt inte underpresterar sett till sina resurser.

Däremot inte sagt att boken har sina guldkorn och innehåller såväl en del träffsäkra observationer och intressanta resultat. Såsom vanliga misstag på transfermarknaden och Competitive Balance som jag själv skrivit tidigare om.

Sammantaget är det dock ett spretigt och slarvigt verk som jag inte kan säga att jag är vidare nöjd med. Ett försök att presentera det ”seriösa” på ett ”folkligt” sätt som troligen inte riktigt gör någon av kundkategorierna nöjd. Bättre än någon samlad bok med sportgrodor eller den spökskrivna dussinbiografin men inte heller så värst mycket mer.

[Bok] The End of Mr. Y

Fortsätter att läsa en del så kallad Urban Fantasy. Det vill säga böcker som utspelar sig i samtiden men med fantastiska inslag. Inga klichéer med buttra dvärgar och ädla alver här inte. Nämnde exempelvis Neil Gaiman och hans American Gods, Anansi Boys och Neverwhere för för en tid sedan.

Scarlett Thomas roman handlar om en doktorand i litteraturvetenskap som håller på och skriver en avhandling om hur vetenskapliga och filosofiska teorier om varande och existens används i skönlitteratur under historien. Vad hon är speciellt nyfiken på är en roman från det viktorianska 1800-talet av Thomas E. Lumas som endast skall finnas i ett exemplar i ett tyskt bankvalv. Alla som var involverade i boken – författare förläggare, tryckare och så vidare – dog alla strax efter att boken publicerades i några få hundra exemplar. Samma öde tycks ha drabbat alla som någon gång läst boken.

Samtida fantasy – i alla fall av det slag som inte slentrianmässigt använder sig av vampyrer och odöda – har goda förutsättningar att försöka utforska metafysiska frågor som inte är vidare lätt att hantera inom den sedvanliga köksbänksrealismen. Thomas roman berör genom sin huvudperson Ariel Manto – en ung, smart och kvick kvinna med ett dysfunktionell relation med det motsatta könet och till sex – flera frågor kring språket, tanken och existensen, inte minst genom att Ariel är väldigt förtjust i Derrida.

Slutet är måhända lite kryptiskt men kanske framför allt lite oväntat efter att hon plockat isär en massa grundläggande antaganden. Väckte dessutom återigen min hopplösa ambition att någon gång ge mig på Heideggers Varat och Tiden. Men tills dess så finns det ju i alla fall bra skönlitterära böcker som berör ämnet.

[Bok] Inverting the Pyramid

Inverting the Pyramid – The History of Football Tactics av Jonathan Wilson.

Böcker om fotboll brukar fortfarande vara rätt enkla historier. En mer eller mindre avdankad stjärna låter en spökskrivare skriva en biografi, en klubb betalar en skribent för att få ihop en bok som lyfter upp klubbens ärorika historia.

Jonathan Wilsons bok faller inte inom dessa kategorier. Istället är det en bok där författaren, i den mån det överhuvudtaget är möjligt, försöker återskapa och gå igenom fotbollstaktikens historia.

Namnet på boken avser den första relativt utstuderade (”In beginning there was chaos, and football was without form”) taktiska dispositionen 2-3-5. En disposition som i modern fotboll på många sätt inverterats när anfallare efter anfallare ramlat neråt i uppställningen för mer tillbakadragna roller.

Genom att följa med olika banbrytande taktiker över världen får läsaren följa med hur nya idéer om hur man skall spela fotboll skapas och sprids på olika platser i världen. Att följa enskilda tränares kringflackande kan ibland vara lite enformigt men var samtidigt det enda sättet som fotbollskunskaper spreds innan televisionens genombrott.

Ett faktum som på många sätt fördunklar våra kunskaper om tidig taktik, då det inte finns kvar så värst mycket bilder att tala om (som exempel fortsatte framförallt engelska lag och tidningar att numrera spelarna efter 2-3-5 långt efter att Chapmans WM, 3-2-2-3, blivit standard). Det är inte alltid lätt att veta vad den taktiska dispositionen på tavlan egentligen innebar ute på plan.


Fotbollstaktik är nämligen mer än en uppställning siffror. Med introduktion av koncept såsom fria roller, totalfotboll och press på bollhållaren kan en sifferkombination få helt olika innebörder beroende på vilket lag som spelar.

För någon vecka sedan låg jag i soffan och kollade på Premier League-premiären och noterade hur i den klassiska anfallaren i stort sett försvunnit ur ligans storlag. Med allt större krav på dessa har de allt mer ramlat ner till en roll i ett 4-6-0. Spelaren längst fram när laget går mot avslut är numera allt oftare en mittfältare. Spelet med en nominell anfallare med löpande mittfältare tycks dock oftast kunna låsa sig när spelet inte fungerar, än så länge.

Totalt sett en utmärkt bok som, utan att bli vare sig flamsig eller allt för akademisk, ökar läsarens kunskaper insikter i fotbollstaktik.